Moderna Jesuslegender

De fyra evangelierna i vår bibel ger oss bara en fragmentarisk bild av Jesu liv. Efter hans födelse och flykten till Egypten blir det en lucka i skildringen till dess han är tolv år och följer med sina föräldrar till templet i Jerusalem. Sedan blir det ett nytt avbrott, för när man nästa gång hör talas om honom är han redan omkring trettio, då låter han sig bli döpt av Johannes och börjar predika och samla lärjungar.

Orsaken till det här är ganska klar. Evangelisterna hade aldrig för avsikt att skriva en sammanhängande biografi över Jesus. För deras syften – dvs att visa att Jesus är Guds Son och Messias – räckte det att koncentrera sig till de år han var verksam.

Det är ju helt naturligt att människor har funderat över de år i Jesu liv som evangelierna inte ger något besked om. Hurdan var Jesu barndom, när han växte upp i Nasaret? Man kan dra vissa slutsatser av vad evangelierna berättar. Josef försvinner spårlöst ur historien och man får anta att han har dött. Jesus kallas en gång för ”timmermannen”, och man kan dra slutsatsen att han lärdes upp i sin fars yrke. Men detta är faktiskt allt. I sin bok De dunkla åren i Jesu liv har den fransk-judiske författaren Robert Aron försökt fylla ut luckorna i vårt vetande med kunskaper hämtade från samtidshistorien, men de biografiska detaljerna från uppväxtåren saknas helt – vi vet helt enkelt ingenting.

Redan de första generationerna av kristna började spekulera över ”de dunkla åren”, och på så vis skapades en rik legendflora om Jesus som barn och ung. Legenderna kom att samlas i s.k. apokryfiska barndomsevangelier, där man t.ex. kan läsa om hur Jesus gick i skolan eller hur han gjorde under redan som barn. Barndomsevangelierna kom tidigt ut i svensk översättning och har spritts i många upplagor som folkböcker. Det var en sådan samling som blev utgångspunkten för Selma Lagerlöfs bok Kristuslegender. Många känner till historien om hur Jesus och Judas gjorde lergökar tillsammans, och hur Jesus klappade i händerna och fick sina att flyga iväg. Jesuslegender av det slaget har spelat stor roll både i den kristna bildkonsten och för kristen folktro och berättarkonst.

Men det finns också andra legender. Vad jag tänker berätta något om, är hur 1800-talets Jesusforskning kom att ge upphov till nya historier, som finns spridda på många håll idag, och som människor i nutiden gärna tror på, precis som man under medeltiden trodde på de gamla Jesuslegenderna. Att vetenskaplig forskning ibland har resulterat i ny folktro är känt. Jesusforskningen ger många tydliga exempel på just den saken.

1800-talets bibelforskning kom att presentera en ny bild av Jesus. Den nya bibelkritiken började rycka undan tron på de gamla bibelskrifternas ofelbara auktoritet. I stället började man tillämpa samma metoder på bibeln som på andra historiska dokument, och försöka komma bakom dem till vad man kallade ”den historiske Jesus”. 1800-talet var Jesusbiografiernas århundrade. Det kom ut den ena boken efter den andra, där man försökte rekonstruera Jesu liv och sätta in det i en verklighetstrogen ram, allteftersom kunskaperna om Palestinas historia, arkeologi och geografi växte. Man skildrade Jesu inre liv, hans personliga utveckling och hans känslomässiga förhållande till andra människor, ofta i tongångar som vi nu tycker är olidligt sentimentala, för så var tidens smak, och man drog inte gränsen så strängt mellan biografi och skönlitterärt fabulerande. Och i en tid då den naturvetenskapliga världsbilden slog igenom, ville man gärna avlägsna alla övernaturliga drag från Jesusbilden: Jesus blev en människa bland andra, men med en rikare personlighet än omgivningen.

Ur detta växte en dröm fram, drömmen att kunna hitta nya källor som skulle visa att 1800-talets Jesusbild var den rutiga och att evangelierna hade målat över den historiske Jesus med legendens färger. Kanske gömde sig ett dokument någonstans som kunde ge oss en ursprunglig, oförvanskad bild av Jesus?

Under 1800-talet gjordes flera uppseendeväckande handskriftsfynd. Conrad Tischendorf vann världsberömmelse när han fann den berömda bibelhandskriften Codex Sinaiticus i det undangömda Katarinaklostret på Sinaihalvön. Vad kunde inte gömmas i arkiv och klosterbibliotek? Drömmen växte hos somliga till visshet. Någonstans gömde sig det sensationella och avgörande dokumentet om Jesus. Konsten var bara att hitta det och dra det fram i ljuset.

Och nu kommer vi till det mera betänkliga i historien. Det fanns åtskilliga som var villiga att ge drömmen en konkret form, att skänka världen det urgamla men nyupptäckta dokumentet om Jesus. Jesusförfalskningarna, den nya tidens apokryfer såg dagen.

Nu är det inte så lätt att åstadkomma något som kan gälla för ett urkristet evangelium. Det fordrar en kombination av kunskaper i grekiska eller arameiska och handskriftsförfalskning som knappast en enda människa kan klara av. I stället följde man ofta en enklare metod. Det är historien om den upphittade och återigen försvunna handskriften, som utgivaren tyvärr bara har en översättning av. Den ursprungliga handskriften har förkommit, eller också förvaras den någonstans där den inte går att få tag i, eller också – allra enklast – glömmer utgivaren att tala om var den finns.

Men låt oss ta ett konkret exempel. 1851 kom det ut en skrift i Stockholm, som är det första kända exemplet i vårt land, ”Vigtiga historiska upplysningar om Jesu verkliga dödssätt”, översatt – hette det – via tyskan från en gammal handskrift som hade påträffats i Alexandria i Egypten. Boken kom ut i flera upplagor, den sista så sent som 1926. Den fick också en efterföljare i samma stil, ”Vigtiga historiska upplysningar öfver de verkliga händelserna vid Jesu födelse och i hans ungdom”. Författaren är än idag obekant. Däremot vet vi att han i sin tur hade plagierat båda skrifterna från en egendomlig bok av tysken Karl Heinrich Venturini, utkommen år 1800. Venturini var förmodligen frimurare och gjorde Jesus till en broder i ett hemligt ordenssällskap – det är väl inte utan orsak som boken i sin sista upplaga har frimuraremblem på omslagets baksida. Man kände redan på den här tiden till essenernas samfund, som vi skulle få direkta upplysningar om hundra år senare, när Dödahavsrullarna upptäcktes. Tanken att det speciella med Jesus skulle vara att han var invigd i ett hemligt brödraskap har sedan levt vidare och är just idag ett typexempel på vad jag kallar vår tids Jesuslegender. I Nya Testamentet berättas ju inte om något sådant. Inte heller har Dödahavstexterna gett en orsak till att tro att Jesus var esse.

Per Beskow är docent i religionshistoria vid Lunds universitet, efter att tidigare varit lektor vid lärarhögskola och gästprofessor i USA och England. Hans arbeten innefattar bl a avhandlingen Rex Gloriae, en lärobok i religionskunskap för lärarutbildningen och senast Teologisk ordbok.

Bidraget har sänts i radions Värt att veta 18 ju1i 1976.

En annan och lika viktig legend, Jesus som indienfarare, kom till Sverige 1896 med boken ”Den okända delen av Jesu lefnad”, en översättning från franskan. Författaren var en rysk krigsjournalist, Nicholas Notovitch. Under sina resor hade han hamnat i Kashmir, i staden Leh på gränsen till Tibet. Här, påstod han, hade han råkat bryta benet och fördes till lamaklostret Himis i närheten. Här fick han tillbringa en tid som konvalescent och passade då på att undersöka klostrets bibliotek. Och det var där han gjorde sitt fynd. I biblioteket fanns en gammal handskrift på pali, och han fick klostrets abbot att läsa ur den för honom med hjälp av tolk. Jag kan nämna att palispråket, buddhismens språk på Ceylon, knappast har varit känt i dessa trakter. Det visade sig i alla fall att boken var en skildring av Jesu liv (Issa heter han här) och den handlar om hur Jesus besökte Indien i sin ungdom och predikade där. Här hade man alltså fått en förklaring till vad som hände under ”de tysta åren”.

Boken gjorde enorm sensation. Den kom ut i många upplagor och på mänga språk. Det var en tid, då Indien just stod i medelpunkten för människors intresse, och att knyta Jesus till Indien var något som måste tilltala många. Förmodligen räknade Notovitch med att hans kloster låg så isolerat att ingen skulle komma på att leta sig dit. Men han räknade fel. Inte bara en utan flera intresserade tog sig fram, letade igenom biblioteket och intervjuade abboten. Resultatet blev vad man kunde ana. Notovitch hade överhuvudtaget aldrig varit där. Ingen hade behandlats för benbrott i klostret i mannaminne, och boken fanns inte ett spår av. Notovitch blev till sist tvungen att erkänna att handskriften aldrig hade existerat. Det hindrade nu inte att hans berättelse kom ut i nya upplagor, fick nya anhängare och satte ytterligare fart på legendbildningen. Förutom Jesus som ordensbroder hade vi nu fått Jesus som indienresenär. Det var inte sista gången han gav sig österut i de moderna apokryferna.

En av dem som läste Notovitch var Mirza Ghulam Ahmad, grundare av Ahmadiyyariktningen inom islam, en kättersk rörelse som anser att Ahmad är ett slags messiasgestalt. Någon ny handskrift hade han inte. I stället påstod han helt rättframt att Jesus inte dog på korset utan överlevde och sedan vandrade till Indien, där han dog och blev begraven. En gammal islamisk helgongrav nära Srinagar i Kashmir utpekades som Jesu grav. Själva iden att förlägga den till just Kashmir får en att ana inflytande från Notovitch. Annars vet vi att Ahmad ogillade honom: han påstod ju att Jesus hade varit i Indien före sin verksamhet i Palestina, medan Ahmad visste att det var efteråt han kom dit. Senare efterföljare har velat lösa problemet genom att förklara att Jesus var två gånger i Indien. En ännu mera säregen avläggare fick Ahmad-legenden under andra världskriget. I sin propaganda började nämligen japanerna sprida ut att Jesus hade dött och blivit begraven i Japan. Någonstans där lär man fortfarande peka ut hans grav. Amerikanen Levi Dowling spann vidare på temat i en bok med titeln ”Den nya tidsålderns evangelium”, som kom ut på svenska 1954. Han lät Jesus inte bara resa till Indien utan också till Assyrien, Grekland och Egypten, där han blev invigd i ett hemligt ordenssällskap – så där kom det temat tillbaka. Dowling förklarade själv att han hade fått alltsammans genom ingivelse under tidiga morgontimmar, men det hindrar inte att man ibland ser hans bok omnämnd som ett äkta urkristet evangelium.

De nya Jesuslegenderna är alldeles uppenbart en spegel av vad som har rört sig i tiden. Intresset för hemliga ordnar vid 1800talets början har avsatt sina spår, likaså intresset för allting indiskt vid sekelskiftet. För drygt tjugu år sedan lanserade hälsokoströrelsen ett påstått urkristet evangelium, ”De tolv heligas evangelium” hette det, där Jesus gjordes till vegetarian. Att det år en förfalskning är alldeles klart, men ursprunget är såvitt jag vet inte klarlagt. I varje fall leder spåren till den teosofiska rörelsen vid 1800-talets slut.

Det intressanta med alla dessa fantasier och förfalskningar är att de så uppenbart fyller ett behov hos människor, behovet att inte bara få kunskapen om Jesus kompletterad utan att få en helt annan bild av honom än den traditionella. Vi kan se hur legenderna frodas just i kristendomens utmarker, där andra motiv än de vanliga kristna tar över. Vid sidan av Jesus som österländsk vishetslärare har vi den populära bilden av Jesus som revolutionär, en selotisk gerillaman som med vapen i hand ville kasta av romarnas ok. Sven Wernströms barnbok ”Kamrat Jesus” kan med full rätt räknas till de moderna Jesuslegenderna, och det är förmodligen många som tror att han har något historiskt stöd för sin version av Jesus. Hans bok är till själva sin form ett apokryfiskt evangelium eftersom den gör anspråk på att förmedla en ursprunglig och ofördärvad sanning.

Framför allt har man i vår tid tagit anstöt av celibatsdraget hos evangeliernas Jesusbild, frånvaron av äktenskap och sexualliv överhuvudtaget. Redan 1800-talets Jesusromaner utrustade gärna Jesus med en kvinnlig ledsagare. Framför allt har man då fastnat för Maria Magdalena, som ju i evangelierna bara är en av de många kvinnor som följde Jesus. Den som de gamla apokryfiska evangelierna utpekar som Jesu närmaste kvinnliga lärjunge är f.ö. inte Maria Magdalena utan Salome.

Men varför just då Maria Magdalena? Ja, det är en lång och invecklad historia. Med tiden började man identifiera olika personer i evangelierna med varandra. Man påstod bl.a. att Maria Magdalena var identisk med den Maria, som smorde Jesu fötter i Betania. Henne identifierade man i sin tur med den s.k. Synderskan i Simons hus. Synderskan, som vi inte får veta något närmare om i evangeliet, gjordes till en sköka, och så hade skökan Maria Magdalena sett dagen. Det här skedde redan på medeltiden. Men i senare tider har man spunnit vidare på tråden. Det pikanta i kompanjonskapet mellan Jesus och en sköka gjorde att hon – som hos Wernström – förvandlades till Jesu älskarinna. Det finns uppenbart många människor som tror att det bara var så. De har ingen aning om hur många tankeled som har lett fram till den legendskapelsen.

Det här med Jesu sexliv uppfattar tydligen somliga som oerhört spännande. Dansken Jens Thorsen, han med den planerade Jesusfilmen, öser friskt ur de moderna legenderna och lägger själv till egna. Här ser vi också hur krasst kommersiella synpunkter kan komma att dominera legendfabrikationen.

Med risk att själv bidra till legendspridningen vill jag nämna något som väl ändå kommer hit förr eller senare. Jag tänker på den amerikanske forskaren Morton Smiths påståenden om Jesus, som nu sprids över världen. Jesus, säger han, var trollkarl och homosexuell libertin och försatte sina lärjungar i extas med fysiska manipulationer. Det är alltsammans lika mycket nonsens som det låter. Det värsta är att Morton Smith är en ansedd forskare och att han bygger sina påståenden på en verklig handskrift. Han upptäckte den 1958, och den innehåller fragment av ett förut okänt evangelium. Det är bara det, att de spännande tingen som han berättar om Jesus, inte står att hitta någonstans i hans egen nyupptäckta handskrift – de är helt vilda spekulationer från hans egen sida. Men hur skall människor kunna veta det? Här finns det en förut okänd handskrift om Jesus och en känd forskare påstår att den lär oss de mest besynnerliga ting om honom. Lusten att väcka sensation och förmågan att dupera finns dessvärre också hos somliga vetenskapsmän.

Men nu finns det också en seriös Jesusforskning över hela världen, en forskning som är obunden av kyrkoläror och andra förutfattade meningar och som går till verket med vanliga historiska metoder. Och visst kommer forskningen fram till resultat, även om det inte går att göra rubriker i kvällstidningarna av dem. Det här med Jesus är inte bara en fråga om tro. Vi vet faktiskt en del om honom och hans miljö, på samma sätt som vi kan samla kunskaper om andra personer i gammal tid. Inte heller är det så att det ena påståendet om honom är lika bra som det andra. Det finns inga fakta som tyder på att Jesus var hemlig ordensbroder eller att han for till Grekland, Indien eller Japan. Ingenting säger att han var gerillaman eller sexapostel, vegetarian eller narkoman.

Av allt att döma var Jesus en vandrande judisk lärare, som förkunnade att Guds rike är nära, och som samlade lärjungar. Folket menade att han kunde göra under. Efter en tid blev han arresterad under en påsk i Jerusalem och avrättad, men lärjungarna påstod bestämt att han hade uppstått från de döda. Så tråkigt välbekant kanske någon tycker. Men märkligt är det väl då, att den historien har kunnat fånga människors intresse och fantasi under snart tvåtusen år. Allt talar väl också för att den kommer att vara känd, när alla de senare tillkomna legenderna har glömts bort.