Ansvarsetikens pionjär

Den 5 februari i år avled den judiske filosofen Hans Jonas, nära 90 år gammal. Han har förmodligen mer än någon annan i modern tid genomskådat den teknologiska civilisationens inre motsägelse. Han var bland de första som uppmärksammade den tragiska paradoxen: å ena sidan har människan under historiens lopp skapat högsta värden i form av kunskap och kultur, å andra sidan håller den teknisk-industriella framstegsideologin på att förstöra villkoren för den mänskliga historiens fortsättning. Mot denna framstegs- och tillväxtideologi som inte känner några gränser har Hans Jonas mobiliserat en ansvarsetik som vill sätta gränser för människans ingrepp i hennes livsmiljö. Om hon inte går i land med att tämja sin lust att allt djupare tränga in i tingens ordning och att tygla sin livsstil slår framsteget, ”det moderna projektet”, tillbaka på sig självt.

Den tragiska paradoxen tycks under långa perioder ha varit en del av filosofens liv. Han kom i beröring med det bästa i mänsklig kultur som för honom även var en yttring av Guds uppenbarelse i denna värld. Men han fick också lära känna förödelse och förintelse som drabbade hans egen familj. Han led av Guds tystnad. Sambandet mellan existentiell erfarenhet och filosofisk reflektion finner man kanske tydligare hos honom än hos många andra uttolkare av den tid vi lever i.

Ansvarsetikens framväxt

Hans Jonas föddes den 10 maj 1903 och växte upp i en välbärgad judisk familj i den nordvästryska staden Mönchengladbach. Som 25-åring disputerade han på en avhandling om den antika gnosticismen som var både en andlig grundhållning och en esoterisk rörelse med förgreningar i en rad länder kring östra medelhavet. År 1933 emigrerade han till Jerusalem. När han tolv år senare som medlem i en judisk brigad inom brittiska armen återvände till Tyskland var hans föräldrar döda. Hans far hade avlidit 1938, hans mor mördats 1942 i Auschwitz.

År 1949 flyttade Jonas till den nya världen, först till McGill Universityi Montreal, ett år senare till universitetet i Ottawa och slutligen till New School for Social Research i New York där han arbetade 1955-1976. Under flera årtionden var han känd för endast ett fatal lärda personer som sysslade med historiska specialämnen. Under hans tid i USA väckte emellertid insikten om livets helhet hans revolt mot dualismen som präglade såväl den antika gnostiska livshållningen som de moderna naturvetenskaperna: dualismen mellan kropp och själ, natur och kultur, miljö och människa.

Det var ur den revolten mot en kluven verklighetssyn, och ur lidelsen för livets helhet, som ansvarsetiken föddes. Så hände det märkliga att han först 1979, då han snart skulle fylla 80 år, trädde fram i offentlighetens rampljus. Då publicerade han det banbrytande verket Das Prinzip Verantwortungsom några år senare kom ut på engelska (The Imperative of Responsibility, The University of Chicago Press, 1984).

Man kan förmoda, att Jonas religionsfilosofiska arbeten, framför allt om gnosticismen, kommer att vara av stor betydelse även i framtiden. Men för ett ojämförligt större antal människor, i synnerhet personer med förankring inom livsvetenskaperna och ekonomi, politiker, miljövänner – och inte minst vanligt folk som känner ansvar och faktiskt handlar under ansvar för jordens framtid – torde hans ansvarsetik bli vägledande.

Ansvarsetikens utveckling

Själva termen ansvarsetik myntades första gången av den kände sociologen Max Weber (1864-1920). Han utvecklade ansvarsetiken som motpol mot sinnelagsetiken. Enligt den senare är den handling rätt som utförs i enlighet med givna moraliska plikter, utan hänsyn till handlingens konsekvenser. Ansvarsetiken innebär, säger Weber, ”att man måste stå till svars för de (förutsebara) följderna av sitt handlande”.

Någon kanske invänder att Weber här bara upprepar och bekräftar den vanliga distinktionen mellan en pliktetisk och en konsekvensetisk argumentationstyp. Weber skulle svara att det rör sig om mycket mer än en teoretisk distinktion mellan pliktorientering och konsekvensorientering av människans handlande. De bästa avsikter, framsprungna ur det mest plikttrogna och motiverade sinnelaget, kan utlösa ödesdigra konsekvenser, från väpnade konflikter till ekologiska katastrofer, allt i den goda avsiktens namn. Det är därför som han betonar vikten av ansvarsetiken.

Max Weber formulerade sin ansvarsetik mot slutet av sitt liv, omedelbart efter Första världskriget. Sedan dess har nya teknologier tagits i bruk, framför allt kärnkraft, genteknologi och olika kommunikationsteknologier. Dynamiken i dagens teknologiska utveckling var inte känd i tidigare trevande och livssäkrande faser av den naturliga evolutionen. Numera hopar sig riskerna för både det mänskliga livet och allt annat liv. Frågan tränger sig på, om inte jorden skulle ha en bättre överlevnadschans och växter och djur bättre framtidsmöjligheter utan mänskligt liv. Det tycks vara uppenbart att vi har ett ansvar för den framtida mänsklighetens livsbetingelser (under den tysta förutsättningen att mänskligheten kommer att finnas kvar). Men har vi ansvar för mänsklighetens framtida existens? Skulle inte mänsklighetens undergång rädda resten av livet på jorden? Skall vi inte begå kollektiv självmord, för det övriga livets skull?

I en av sina nyaste uppsatser ställer Jonas den plågsamma frågan, varför överhuvudtaget mänskligt liv skall förekomma i framtiden (jfr Philosophische Untersuchungen and metaphysische Vermutungen, Insel-Verlag, Frankfurt am Main 1992). Han menar att människans uppgift att bära ansvar svarar mot hennes ursprungliga erfarenhet. Och denna erfarenhet av ansvar förutsätter, och förstärker, förmågan att bära ansvar. Det är ett etiskt värde i sig. Erfarenheten föder värderingen att varelser som är ansvarsbärare utgör en ”kvalitativ förhöjning av verklighetens värdeinnehåll” och att därför en värld med ansvarsbärare är bättre än en värld utan dem. Människan är livets enda moraliska subjekt som det gäller att bevara. Mänskligheten har ingen rätt till kollektiv självutplåning.

Ansvarsetikens innebörd

Om mänskligheten skall existera i framtiden – vilket Jonas alltså bejakar – måste den nu levande mänskligheten sträva efter mål och utföra handlingar som inte undergräver kommande generationers livsbetingelser. Vi måste föreställa oss de långsiktiga verkningarna av våra handlingar. Det är inte längre enbart det historiskt befintliga onda (t ex Auschwitz) som skall lära oss att undvika fel handlingar. Det erfarna onda måste kompletteras av det föreställda onda som kan drabba framtida släkten. Enligt Jonas rymmer ansvarsetiken minst tre konkreta krav.

1. När vi besinnar vårt ansvar för kommande generationer far vi inte utgå från våra nuvarande behov av ingrepp i naturen. Det är inte våra behov som får utgöra måttbandet för vilka naturresurser vi efterlämnar till de efterkommande. Det måste bli tvärtom. Det är den framtida mänsklighetens rättigheter som skall styra våra behov och våra ingrepp. Resurstrycket far alltså inte bli större än att naturen klarar det (jfr Riokonferensens krav på sustainable development- varaktigt hållbar utveckling). Detta kan medföra vissa förbud, t ex mot att utrota en djurart.

2. Vi som nu levande mänsklighet far inte skada naturen på ett sätt som av oss själva skulle betraktas som oacceptabelt, om vi levde i framtiden. Vi bör uppfatta oss själva som försvarsadvokater för kommande släkten som inte har säte och stämma i nuet. Får vi lämna irreversibelt skadliga avfall på eller nära jordytan? Är det tillåtet att spekulera om och kanske hoppas på att någon i framtiden hittar en metod för att oskadliggöra vådliga följdverkningar som våra handlingar skapar i nuet? Ansvarsetiken innebär en översättning av evangeliets Gyllene regel för vår tid.

3. Ansvarsetikens tredje krav är det viktigaste. Det är inte ingreppets skadeverkan som skall bevisas för att man skall förhindra eller förbjuda det, utan tvärtom: Man måste positivt kunna visa att ingreppet inte kommer att skada miljön på sikt och i sin helhet för att ingreppet skall kunna tillåtas. Konkret innebär det att en ny teknologi som tas i bruk positivt måste utvisa sin förenlighet med fortsatt och ofördärvat liv på jorden. En enig expertkår måste ha konstaterat att skada inte kommer att åsamkas naturen.

Ansvarsetikens chans

En del bedömare menar att Jonas krav är för högt ställda. Måste man för varje enskild teknologi som tas i bruk kunna garantera dess oskadliga inverkan på miljön? Återstår inte ibland ett försumbart risktagande när man t ex med genteknologiska ingrepp kan få fram växter som är motståndskraftiga mot sjukdomar? Måste man avstå om man inte kan genomföra en helt tillförlitlig analys av alla tänkbara följdverkningar? Jonas skulle förmodligen gå med på att här och var sänka ribban för risktagande. Hans definition av ansvarsetikens innebörd skulle emellertid aldrig ha godkänt den kärnenergiteknologi som togs i bruk utan att avfallsfrågan var löst. Han skulle alltså insistera på att allt mänskligt handlande under ansvar måste innebära att man accepterar gränser.

Kommer mänskligheten att bestå? I ett av sina sista offentliga samtal – det var i fjol somras – svarade Hans Jonas på frågan, om han trodde på möjligheten att människor av egen insikt kan ändra beteende och livsstil. ”Det är möjligt men inte sannolikt. Mera sannolikt är att rädslan tvingar fram den omsvängning som enbart förnuftet inte klarar av. Den som inte är direkt hotad är inte motiverad att ändra sin livsföring. Jag sätter ett visst paradoxalt hopp till en uppfostran med hjälp av ett hot om kommande katastrofer” (Der Spiegel 1992 nr 20).

Etiskt inspirerad insikt behöver alltså hjälp av yttre hot för att göra avsedd verkan. En viss pessimism i fråga om trögheten i människors livsvanor har inte hindrat Hans Jonas att föra fram sin profetiska protest mot tidens slösaktiga livsstil. Så länge teknologiernas riskbetonade och livshotande dynamik existerar måste ansvaret förbli etikens centrala ämne.