Att föra dialog i Algeriet

Johannes Paulus II gjorde i början av 1991 en för de islamisk-kristna relationerna viktig resa till Afrika. Han besökte tre länder i Västafrika (Senegal, Gambia och Guinea Conakry), där den överväldigande folkmajoriteten är muslimsk, med mycket små kristna minoriteter.

Radion och televisionen i Algeriet uppmärksammade inte resan, trots att de ekonomiska behoven kräver ett nytt närmande till Västerlandet. Numera har vi vant oss. Ända sedan Johannes Paulus inledde sina resor i Afrika har algeriska medier tigit som muren om dem. Den nuvarande algeriska pressen är av hög klass, i synnerhet sedan flerpartisystemet införts och det uppstått upp ett stort antal nya organ. Tidigare fick journalisterna order från partiet att hålla tyst om påvens möten med människorna i Afrika, men nu råder pressfrihet. Därför är förhållandet ännu mer upprörande. Ingen journalist har funnit det vara av intresse att påvens resor i Afrika givit mycket positiva signaler i fråga om de islamisk-kristna relationerna. De har inte vågat rapportera om detta, eftersom den allmänna opinionen, och än mer de muslimska ledarna, blir allt konservativare i fråga om den afrikanska kyrkan, som betraktas som en ”imperialistisk” närvaro som leder tillbaka till den koloniala tiden.

Detta är klimatet för de islamisk-kristna relationerna i Algeriet just nu. Med tanke på de komplicerade historiska förhållandena mellan Algeriet och Frankrike under kolonialtiden, och även med tanke på den nuvarande viljan att kraftfullt hävda en ”militant” position i försvaret av tredje världens, islams och den arabiska nationens rättigheter inför Västerlandets politiska, ekonomiska och moraliska aggressioner, har Algeriet aldrig velat utveckla den islamiskkristna dialogen officiellt och offentligt.

I Algeriet är relationerna mellan de båda religionerna inte mycket att skryta med. Under de trettio år som gått sedan självständigheten har det till exempel aldrig organiserats några islamisk-kristna möten.

Men våra små kristna församlingar är inte bittra på grund av att de marginal iserats av historien och de sociala och politiska förhållandena. Vi är mycket fa. Vår gemenskap består av 20 000–25 000 kristna som tillfälligt uppehåller sig i landet, av de mest skilda nationaliteter: väst- och östeuropeer, kristna araber från flera länder i Mellanöstern, studenter från det svarta Afrika. Till detta kommer ett litet antal kristna hustrur till algeriska muslimer (blandäktenskap), plus många aktiva präster, ordensmedlemmar och lekmannamissionärer (sammanlagt 160 präster, 350 nunnor och ordenssystrar samt några tiotal lekmän).

En formell dialog intresserar oss inte

Som kristen minoritet lever vi med glädje och stor sorg mitt i Algeriets muslimska samhälle. Det som intresserar oss är inte i första hand den kristet-muslimska dialogen uppfattad som ett formellt möte mellan två religiösa grupper. Vi vill mycket hellre leva som kristna i vardagslivet, i en anda av broderskap och vänskap, sida vid sida med våra muslimska bröder som genom sin historia befinner sig i ett annat religiöst, socialt, kulturellt och politiskt sammanhang än vi. Vi gläds åt tanken att vi, trots de avstånd som skapats av historien och politiken och även, just nu, av rasismen i Europa, kan arbeta tillsammans för att bygga upp allt det som kan garantera en framtid för människan i vårt land och samhälle.

Tillsammans söker vi, var och en på sitt område, arbeta för det som gagnar det mänskliga livet i landet: ordenssystern genom sin sociala hjälpverksamhet, prästen med sina omfattande kontakter i stadsdelarna eller på arbetsplatserna, lekmannen genom sin yrkesverksamhet. Det som väcker vårt stora intresse är att vara kristna ”reskamrater” i ett mänskligt samhälle med islamisk religiös tradition, i en arabiskmuslimsk region.

Vad rör dialogen gäller det alltså inte bara att organisera en stor islamisk-kristen kongress i Algeriet, eller att bjuda hit påven, som Marocko redan har gjort. Det handlar om någonting helt annat, om något mycket mer.

Det som har förändrats i Algeriet är inte så mycket de islamisk-kristna relationerna på officiell nivå, som förhållandet mellan det algeriska samhället och islam. Skenbart förändrar detta ingenting för oss kristna, men i praktiken har det för vår del skapat en helt ny situation.

Det skulle leda för långt att analysera de orsaker som efter sjuttiotalet har lett till utvecklingen av den fundamentalistiska strömningen i Algeriet. Efter det nationella befrielsekrigets entusiasm och utropandet av en oavhängig stat, efter entusiasmen kring födelsen av en ”socialistisk” stat i syfte att trygga samma möjligheter till liv och utveckling för alla, kom plötsligt de första missräkningarna.

Den ekonomiska utvecklingen, som framför allt grundas på de stora statliga industrierna, har lett till en omvälvning av det traditionella samhället: urbaniseringen, bostadskrisen i städerna (som förvärras av folkökningen), uppkomsten av synliga ojämlikheter mellan samhällsklasserna, förlusten av den trygghet man djupast känt i traditionen. Många har skrämts av plansocialismens misslyckande som kulturell och ekonomisk utvecklingsmodell. A andra sidan har de inte heller accepterat den liberala kapitalismen, utan frågat sig: ”Varför inte återvända till vår tradition, som har ägt en ojämförlig storhet, och söka en `tredje väg’, ledda av vår djupaste identitet?”

Khadaffi gjorde samma sak med sin ”lilla gröna”. Det är fundamentalisterna som i Algeriet har föreslagit denna ”tredje väg”, där islam har drivits till extrema konsekvenser i det personliga, sociala, ekonomiska, politiska och kulturella livet.

Före åttiotalet fanns det inga skolor för högre muslimsk utbildning i Algeriet – de som ville få sådan reste till Marocko, Tunisien, Egypten, Syrien eller Arab-länderna. Antalet verkligt kunniga i islam är därför mycket begränsat i Algeriet. De flesta av dessa har besatt de högsta religiösa posterna, men på grund av sina nära band till statsmakten har de förlorat folkets förtroende. Så småningom har det utvecklats en ”extremistisk islam”, som i dag motsätter sig både staten och varje förnyelse, vilken tolkas som ”västerländskt förfall”.

Till detta måste tilläggas att den klass som nu leder den algeriska moderniseringen till största delen är franskt präglad, och alltså inte har någon djupare känsla för värdet av det islamiska kulturarvet. Fundamentalisterna klandrar dessa för att staten inte har lyckats i sitt försök att trygga en utveckling av landet till fördel för alla samhällsklasser.

Fundamentalismen blir allt starkare

Det begränsade antalet algerier som verkligen är utbildade i islam på universitetsnivå, folkets besvikelse inför det ekonomiska misslyckandet och orättvisorna i fördelningen av de nationella intäkterna, reaktionen på occidentaliseringen och korruptionen samt förkastandet av det enda partiet och allt som detta representerar gynnade i själva verket, i början av åttiotalet, uppkomsten av en fundamentalistisk strömning som hävdat sig som den enda samtalspartner som kan representera folket gentemot makten, i synnerhet efter de allmänna upploppen 1988. Denna strömning var den första som drog fördel av den politiska friheten och flerpartisystemet, tack vare ett väl utbyggt kommunikationsnät som representerades av moskeerna, vilka man hade sett till att ta kontroll över på förhand.

De islamiska fundamentalisterna började med att driva igenom och vinna kommunalvalen 1990. De fick också stora framgångar i det första parlamentsvalet 1991: tre och en halv miljon röster av totalt fem miljoner, i en valmanskår på tolv miljoner.

I detta sammanhang måste man beakta de islamisk-kristna relationerna.

Ett stort antal algerier har oroats av att plötsligt, efter så många år av oberoende, av industrialisering och av allt mer spridd undervisning, och i ett land med flerpartisystem och pressfrihet, få se ett Algeriet växa fram som är mycket likt Sudan eller Iran, med hopar av skäggiga unga män som marscherar på gatorna med Koranen i händerna och förkunnar att Koranen är deras enda författning, att demokratin är ”otrohet mot Koranen” och att shariii (den islamiska lagen) måste ersätta varje annan lag. Det tydliga framträdandet av en muslimsk extremism har Tvingat hela det algeriska samhället att ställa sig en del nya frågor om islams natur, om de lämpliga relationerna mellan religionen och staten, om den enskildes samvete och om vilken roll man skall tillerkänna den muslimska lagen.

Sedan mer än tio eller femton år har vi kristna kunnat konstatera att intoleransen långsamt tilltagit. En verklig islamisk-kristen dialog i Andra Vatikankonciliets anda förefaller vara alltmer omöjlig. Våra algeriska vänner som är humanistiskt bildade, känsliga för värdena i de mänskliga rättigheterna och engagerade i kampen för ett modernt Algeriet, har under alla dessa år underskattat allvaret i en situation som tillåtit fundamentalisterna att med allt större ensamrätt förvalta och representera det folkliga missnöjet. Framväxten av Islamiska befrielsefronten (FIS) och av de övriga islamiskt inspirerade partierna har öppnat ögonen på dem. På så sätt har en verklig debatt inletts inom själva det algeriska samhället. Av samma anledning har vår psykologiska inställning förändrats. Vi, i vår egenskap av kristna, är inte längre ensamma om att inta en reserverad hållning till islam och dess utveckling. Nu är det våra egna muslimska vänner, av det måttfullare slaget, som ställer sig sådana frågor. För att vi bättre skall kunna förstå betydelsen av denna diskussion, skall jag i korthet ta upp de fundamentalistiska teserna och de positioner som intas av de moderata muslimerna.

”Shari’a” är deras Gud

1. Sekulariseringen och förhållandet mellan stat och religion. Denna fråga debatterades redan i ”muslimska brödernas” Egypten på trettiotalet. Därför har man vänt sig till Egypten för att söka argument hos de lokala islamiska auktoriteterna. Två böcker av egyptiska författare, som förkastar den sekulariserade staten och själva demokratin, har översatts till franska och utgivits i Algeriet. Det är säkert inte många algerier som har läst dessa verk, men debatten som förs i tidningarna i dag är livligare än någonsin, i synnerhet efter FIS’ valseger.

A andra sidan har en tunisier skrivit en bok om islam, sekulariseringen och de mänskliga rättigheterna. I den tar han avstånd från de integralistiska ståndpunkterna inom islam och försvarar den sekulariserade statens princip.

2. Den islamiska lagen i ett muslimskt samhälle. Detta är en viktig fråga, därför att fundamentalisterna säger att den enda lag man behöver tillämpa i ett muslimskt land är shari’a, den islamiska lagen, som berör individens, familjens och samhällets hela liv. Mohammed Sherif, som tidigare varit utbildningsminister, har skrivit: ”Fundamentalisterna har en tendens att ersätta dyrkan av Gud med vördandet av shari å, som blir det främsta ämnet för deras predikningar. De talar mer om shari’a än om Gud själv” 3. Islam och de mänskliga rättigheterna. Om man vill ha ett mått på olikheten mellan den moderna mentaliteten och de islamiska fundamentalisternas, behöver man bara jämföra FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna med den arabiska översättningen. I FN:s text står det: ”Ingen må dömas för handling eller underlåtenhet, som vid tidpunkten för dess begående icke var straffbar enligt inhemsk eller internationell rätt”, men den arabiska texten säger ”enligt shari å” (det vill säga den islamiska lagen), vilket helt förändrar innebörden.

4. Kvinnans plats i samhället. En offentlig debatt har blossat upp i Algeriet om denna fråga, för att motverka fundamentalisternas positioner. Sedan 1988 har det grundats kvinnoorganisationer som underrättar tidningarna om sina uppfattningar.

S. Islam och bruket av våld. I fråga om bruket av våld för att genomdriva de islamiska principerna har också en egypter som Al Azhali, med klassisk utbildning och som sedan länge fungerat som referenspunkt för islam i Algeriet, gått emot fundamentalisterna genom att skriva en bok som bestrider deras argument för bruket av våld. Denna bok har även tryckts och distribuerats i Algeriet. Detta är i dag den huvudsakliga frågan i konfrontationen mellan de algeriska fundamentalistena och den politiska makten: kan man använda våld för att genomdriva islam eller inte?

6. Islam, toleransen och samvetsfriheten. Den islamiska lagen, som fundamentalisterna kräver skall tilllämpas i sin helhet, föreskriver dödsstraff för den muslim som avfaller från islam, vägrar förrätta bönen eller hädar mot islam. Den algeriske exministern Redamalek skriver: ”Om vi.hos oss vill påskynda skapandet av en modern stat, är ett av de första krav som vi uttryckligen måste uppfylla det enskilda samvetets självbestämmanderätt i trosfrågor, och som en självklar konsekvens av denna respekten för envars övertygelse. Det tidsenliga är att av människan göra en vuxen individ, som kan uppträda moraliskt med det egna samvetet som enda grund.”

7. Islam och friheten till självkritik. Samme Redamalek skriver om denna fråga: ”Kritisk anda, självmedvetande, rationalism: dessa begrepp har ännu inte fatt någon medborgarrätt i det arabiskmuslimska området.”

8. Islam, moderniteten och förnuftets överhöghet. ”Islam är dömd att låta det modernas tecken belysa den egna historien”, säger Redamelek, ”och att tänka sig det moderna som sin egen framtid. Det moderna, liksom teknologin, är ingenting som vi är fria att acceptera eller förkasta. Det är väsentligen oundvikligt. Förnuftets etablering är en fråga som allt mer kommer att stå på dagordningen i det muslimska samhället på väg mot det moderna.”

Dialogen är inte omöjlig

Det vi sagt hittills tillåter oss att gå in i den livliga debatt som just nu förs i Algeriet, och att bättre förstå de följder som denna debatt far för vårt liv som kristna och tillhörande detta samhälle. Det är inte vår sak att säga vad islam är. Det måste muslimerna själva göra. Men vi är med dem, som ”grannar”, som samtalspartners, som vänner, när de försöker ta reda på vad en så djupt rotad religiös tradition betyder för dem i dag.

I detta sammanhang är vi som diskussionsdeltagare uppmärksamma och fyllda av respekt, även om vi fortsätter att vara ”annorlunda” i och med att vi är kristna. Vi åberopar oss på evangeliet, vi avstår inte från evangeliet, fast vi lever sida vid sida med våra muslimska bröder. Muslimerna söker ett svar på problemen i sitt samhälle, i full vetskap om att det finns ett annat sätt att vara troende, att evangeliet är vår väg och att vi har våra svar på livets frågor. Detta är den nya etapp i den islamisk-kristna dialogen som vi nu upplever. Det är inte fråga om att föra en abstrakt diskussion teologer emellan, utan om att ”vandra tillsammans” som män och kvinnor som söker trons väg för ett verkligt framåtskridande i det algeriska samhället.

Jag skulle vilja ge ett mycket konkret exempel. Det gäller en kristen kvinna, från Milano, som bor ensam i en liten stad 140 mil från Alger. Där har hon bott i 25 år och ägnat sig åt att utbilda kvinnor. Hon besöker 25 oaser. Muslimerna i dessa trakter känner inte någon annan kristen, bara denna kvinna, som är älskad och gör gott mot alla. Nu frågar man sig: ”Hur kan det komma sig att en sådan kvinna inte är muslim? Hur kan hon, otrogen som hon är, betjäna folket? Ledarna säger att man inte kommer till paradiset om man inte är muslim. Men det är inte sant. Det finns åtminstone ett undantag, denna kristna kvinna.”

Detta visar att om alla kristna araber i Mellanöstern kunde integreras i den muslimska befolkningen som vi, så kanske någonting skulle förändras. Vi har ensamma präster, små grupper av ensamma ordenssystrar och lekmän som denna milanesiska, som lever mitt bland muslimerna.

Men detta sker inte i Egypten, Syrien, Libanon eller Irak, där det också finns varaktiga grupper av kristna, inte utlänningar som vi utan araber, som lever tillsammans med varandra och i ett gott förhållande till muslimerna, men åtskilda från dessa.

Vi har så många präster, systrar och kristna lekmän från Europa som kommit och fortsätter att komma, för att arbeta mitt ibland muslimerna. Däremot har vi inte någon arabisk kristen, än mindre någon arabisk präst, som vill komma. De säger att det är omöjligt att arbeta bland muslimerna. Och sant är att när det gäller att möta islam, återstår ännu mycket att göra.

Övers. Gunnar Gällmo