Anteckningar i Prag

På Slovansky ostrov, ön i floden Moldau i hjärtat av Prag mellan mala strana och nove mesto, finns en trädgårdsservering. En halv liter starköl kostar 1:45 svenska kronor. Under kastanjer i lövsprickning tar jag vara på tillfället. Här finns mycket folk. Ett ungt par slår sig ned vid mitt bord. Vi kommer i samspråk. Han bär ett märke. Det verkar vara ett äldre religiöst föreningsmärke och jag frågar honom vad det är. Jo, det var ett märke för tjugotalets katolska ungdomsgrupper. – Är du med i en sådan grupp? – O nej, jag går inte i kyrkan. – Varför bär du det då? – ”Because it is forbidden”.

Två föräldrar lämnar in en skriftlig anmälan för sin 9-årige son till religionsundervisningen i skolan. Den får äga rum. Detta har sin förankring i 1949 års lag, vars verkställande inhandlades av Vatikanens utsände ärkebiskop Casaroli mot att några regimtrogna präster utnämndes till biskopar. Rektorn: ”Men det är ju en intelligent pojke. Hur kan ni göra så. Ni vet dock att han då inte kommer in i gymnasiet och måste bli arbetare?” Föräldrarna: ”Måste bli arbetare? Vi har ju lärt oss att arbetarklassen är det värdefullaste vårt samhälle har. Hur kan det vara en nackdel att bli arbetare?”

Grannarnas flicka besöker också religionsundervisningen i skolan. Hon är den enda i sin klass. Vid ett tillfälle kallar fröken fram henne inför klasskamraterna: ”Anna, du är ju en bra och duktig flicka. Men det är ju dumt och löjligt av dig att vara med på den där religionsundervisningen. Det är ju ingen annan heller.” Vänd till klassen: ”Nu tycker jag att vi skall skratta ut Anna så att hon begriper hur dum hon är och att en intelligent flicka inte går i religionsundervisningen.” (Den ”ideellt-pedagogiska handledningen för skolåret 1975/76”, förpliktande för alla skolor, ger praktiska anvisningar åt lärarna för uppfostran till ateism. Kanske inte så klumpiga, men fröken hade väl fått påstötningar att ett barn i hennes klass fortfarande höll på religionen.)

Antalet kyrkliga jordfästningar har sjunkit avsevärt på sista tiden. Inte så att det dör färre människor. Saken är mera subtil: begravningsbyråernas tjänstemän får en premie för varje borgerlig jordfästning de medverkar till. Och vem är inte ute efter Tuzex’ kuponger, så att man kan handla i de affärer som annars endast tar emot västländers valuta som betalning.

Visst förekommer det prästvigningar både i Prag, Brno och Olomouc. Men vad hjälper det när en nyvigd präst sedan inte får det statliga arbetstillståndet som präst? Han får söka jobb som murare eller taxichaufför.

För samtliga tjeckiska stift finns det en enda teologisk fakultet, vid seminariet i Litomeiice (i Bratislava i Slovakien finns det andra). Förhandlingarna mellan staten och Vatikanen har resulterat i att varje år ett 20-tal prästkandidater får tas emot. För alla stift tillsammans. Antalet sökande var vid senaste intagning över 60. De som inte kommer in har ingen chans att någonsin kunna läsa vid någon annan högskola. Men de tar risken. Sedan vet man inte, vem av de 20 antagna som är med på order av partiet . . . Det händer ju också, att några av de antagna, inte så få, inkallas till militärtjänst. Där råkar de ut för att tilldelas en teknisk vapengren. Detta innebär att de efter militärtjänstgöringen måste fortsätta vid den tekniska högskolan för ett tekniskt yrke. Den värdefulla utbildningen skall utnyttjas. Men den med Vatikanen överenskomna kvoten för intagningen har i alla fall uppfyllts.

En församling på landsbygden har mist sin präst. Han har dött. Nu får biskopen skynda sig att hitta en präst med giltigt arbetstillstånd som kan ta över. Ty om församlingen under 3 månader är utan egen präst, blir tjänsten indragen. Det är ju uppenbart att den inte behövs.

Sedan dessa hundratals präster utan arbetstillstånd! Unga och gamla. I den mån de inte är pensionärer får de söka sig ett hederligt yrke: fönsterputsare, eldare, kontorist, kolchosarbetare, stensättare vid gatubyggen. Om de inte har ett avlönat arbete tar samhället hand om dem som asociala fall. De får inte vara verksamma som präster, inte fira mässan i någon kyrka eller något kapell. I hemlighet går de till den ena eller andra familjen, för att bakom neddragna jalousier fira mässoffret vid köksbordet. Dag efter dag. ”Rävarna har kulor och himlens fåglar har sina nästen, men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud” (Luk. 9:58). (Genom rysk lagstiftning av den 23 juni 1975 förbjöds i Ryssland varje kulthandling i ett privathus eller i en lägenhet om inte i förväg tillstånd till att fira den utfärdats av den lokala civila myndigheten.)

Olomouc, 28 oktober 1975. Visst, det är längesen, men folk är fortfarande upprörda. Cirka 200 katolska präster, tillhörande den enda tillåtna prästgruppen ”pacem in terris” (fred på jorden), lyssnade på ett programmatiskt tal av vice ordföranden i Nationella fronten professor Tomas Travniek. Biskoparna Josef Vrana (Olomouc) och Joseph Feranec (Benska Bystrica) – de senaste av Vatikanen utnämnda och som regimtrogna betraktade biskoparna – var närvarande. Den XIV partikongressen hade beslutat en intensifiering av socialistisk uppfostran: ”Vi är övertygade att edukationsprocessen måste utmynna i den marxistisk-leninistiska världsåskådningen. Därför kan jag på denna plats endast helt öppet upprepa: på detta område finns det och kommer det alltid att finnas en oöverkomlig skillnad mellan den socialistiska statens ideologi och den religiösa kyrkliga ideologin.” I fortsättningen undrade talaren om det i detta läge ännu fanns anledning för kyrkan och prästerna att ställa sig på andra sidan av barrikaderna. Varför inte medarbeta vid förverkligandet av denna politik? Det låter otroligt. Här uppmanas prästerna att medverka i en utveckling vars deklarerade målsättning är att införliva hela samhället i den marxistisk-leninistiska världsåskådning som uttryckligen karakteriseras som ateistisk. Församlingen av idel katolska fredspräster applåderade. Biskop Vrana, i vars hus mötet ägde rum, teg. Den andre biskopen och de präster som deltog i diskussionen yttrade sig inte till denna punkt. Det katolska fotfolket kunde sedan läsa redogörelsen för hela detta programmatiska tal i Katolicke noviny utan någon som helst kritisk kommentar.

Med pacem-in-terris-prästernas benägna hjälp genomförs kyrkans inre destruktion medan dess yttre byggnader renoveras av antikvarieämbetet till ögonfröjd för turister. Under en femårsperiod fram till 1980 satsas 30 miljarder kronor på renovering och modernisering av det gamla Prag. Därför funderar ingen på vad som sker under ytan.

Om dessa fredspräster bara kunde vara lite modigare, om de bara vågade göra sitt inflytande gällande. Litet mera papperstilldelning till ett icke-konformistiskt kyrkoblad, någon liten föreningsfrihet för unga föräldrar eller ungdomar, rätten att hålla kvällskurser för intresserade vuxna, för brudpar, studenter. Varför är de så rädda egentligen, frågar mig en icke-konformistisk präst. Och varför är staten egentligen så rädd? Vi vill ju inte lämna landet, vi betonar dock det positiva som finns och som sker, vi vill vara lojala och strunta i västvärldens materialism som ju också är en form av ofrihet. Hur skulle inte ett öppet och fritt religiöst liv kunna sprida glädje och kraft åt uppbyggnadstidens givetvis hårda och gråa vardag!

I de fall det finns olika gudstjänster att välja på, är dessa fredsprästers mässor glest besökta. När man vill fira Herrens nattvard vill man helst slippa höra att bergspredikan avser den socialistiska människan. Öknamnet som den kyrkliga folkhumorn har givit fredsprästerna är talande nog: ”paxterrier”.

Ordenssystrar. Några enstaka ser man i sina dräkter i stadsbilden till och med i Prag. De flesta av dem har sitt arbete i något vårdhem som ingen annan orkar med: helt sinnesslöa åldringar, helt outvecklade barn. Alla andra har fått lämna kloster och ordensdräkt och arbetar ofta i anvisade fabriker och av deras magra lön görs avdrag enligt uppgift till förmån för äldre medsystrar ”som tidigare inte stått i produktionslivet”. Sedan långfredagen 1973 finns ett stort antal gamla och ofta sjuka ordenssystrar ihopfösta på avlägset belägna, förfallna slott, 30 och 40 systrar i en sal. I städer och byar finns det en och annan nunna som såsom pensionär hjälper till i någon kyrka som vaktmästare. Men ännu fungerar ordnarnas levande om än osynliga gemenskap.

Finns det inga biskopar och präster som regelbundet reser till Rom? Berättar de inte hur det är? – Visst, men hur mycket? Vem av dem vågar tala öppet och därmed riskera att nästa utresetillstånd inte blir beviljat? Dessutom: Vad kan Vatikanen göra?

Ja, men Vatikanens delegerade kommer ju till Prag? – Visst. Och de bor på hotell Alcron med mikrofoner i varje rum. I kyrkosekreterarens tjänsterum på Hradcin plockas krucifixen fram och hängs upp på väggarna. Mottagningar och konferenser och ett fullbokat program med politiker och politiskt pålitliga präster. Men när fick de tillfälle att tala med någon annan präst, när fick de obevakade tala med en katolsk familj?

Visst, de vet mycket. Men hur kan de tro att de verkligen vet hur gräsrötterna har det i detta land?

Ärkebiskop Casaroli, Vatikanens utsände, är säkert i första hand präst och dessutom en illusionslös diplomat. Det är lätt att kräva att han skulle vara hårdare. Men det är inte lätt för honom att genom konfrontationskurs utlämna många andra åt en polisstats godtycke. Han vet att konfrontationen inte kommer att ge större frihet. Men motiverar detta alla dessa överenskommelser utan verkliga motprestationer? Casaroli har få vänner bland de aktivt kristna här i landet.

1 Helsingforsavtalet fordrade Vatikanen inte endast rättigheter för kyrkan utan krävde mänskliga rättigheter för alla folk och individer. I detta sammanhang finns det konkreta formuleringar rörande religionsfriheten. Hur känsligt läget är efter Helsingfors visar den hårdare kurs som Prag och Moskva tillämpar i sin religionspolitik. CSSR för en närapå stalinistisk om än oblodig kyrkopolitik. Man är ytterst lyhörd och känslig och slår tillbaka vid minsta aktivitet. Helsingforsavtalet borde mycket oftare och konkret föras på tal, anser många. CSSR har dock skrivit under avtalet och gör stor affär av det.

Söndag morgon. Den lilla kyrkan är väl fylld. Flertalet är unga familjer. Ett halvt dussin stora korgossar i övre tonåren i full aktion under en levande och engagerande gudstjänst. Sånghäftet är maskinskrivet. Jag räknar. Cirka 200 exemplar är i bruk. Med 5 kopior per omgång har man skrivit häftet 40 gånger på maskin. Troligtvis någon av de här församlade.

En annan söndag i en annan kyrka. Även den väl fylld, men medelåldern är avsevärt högre. Alla sjunger utantill, mera traditionella sånger, verkar det. Jag står längst bak vid ingången. Mina kläder förråder mig som välbärgad utlänning. I närheten står en stor kraftig medelålders man. Han kunde vara låssmed eller byggnadsjobbare. Han står fullständigt tyst och ser under hela mässan bara fram mot altaret. Så vid fridshälsningen som numera tycks höra till katolikernas mässa tar han några tunga steg över till mig och tar mina händer varsamt mellan sina valkiga nävar: ”Pokoj s te bou”, frid vare med dig. Vi firar påsk bägge två. Jag tänker: Inte bara det tjeckiska folket, även partiet och den katolska kyrkan i CSSR har väl en och annan Svejk.

Kyrkan, det är inte Strahovklostret eller Veitsdomen som dominerar staden från höjden, det är inte jesuiternas forna Nikolauskyrka vars kupol krönte Karlsbrons perspektiv från andra sidan Moldau. Nej, kyrkan det är dessa många enskilda, ofta ensamma, som står under polisiär uppsikt, inte kan lita på sina nya grannar, har fått besvärligheter med bostaden, har trakasserats på arbetsplatsen. Deras barn får inte tillträde till gymnasium. En av deras själasörjare sa till mig: ”Det är de som är saltkornen i Prags andliga hushåll.”