Vatikanens räkenskaper

I vissa avseenden är Vatikanens finansväsende inte så svårt att förstå. I vissa andra avseenden är saken så dunkel att den kommer själva kyrkan att framstå i en tvetydig dager. Genom hemlighetsmakeriet blir det nödvändigt att analysera och resonera för att få fram de resultat, som behövs för att fullständigt kunna beskriva den ekonomiska verksamheten. Den officiella förtegenheten ger lätt upphov till vilda fantasier om att påven disponerar över de mest enorma rikedomar. Det är genom sin finansiella verksamhet, som katolska kyrkan ger sig till känna i historien på ett påtagligt och materiellt sätt. Trots detta försöker man envist göra finanserna osynliga. Allt som vi tror oss veta om vad som händer inne i påvens inre finansiella kabinett har därför endast en viss grad av sannolikhet och kunskapen härom saknar fast kontur. En allvarligt menad undersökning har endast tillgång till den allmänt hållna rapport, som under de senaste åren har publicerats i Attivita della Santa Sede, och till de officiella förklaringar rörande påvens finanser, som har avgivits från ansvarigt håll i Vatikanen med anledning av journalisters och författares skriverier om påvens rikedomar. Dessa förklaringar har haft till syfte att tona ner spekulationerna om rikedomarnas och omslutningens storlek. Det materiel, som lämnas ut officiellt, är dock så tunnt att det måste kompletteras med informationer från andra – offentliga eller privata – källor om man vill redovisa Vatikanens ekonomiska verksamhet.

I. Sekretessfrågan

Vatikanens finanser har tidigare varit en hemlighet även för påven själv. Kyrkans centrala ledning var omgiven av självständiga finansiella institutioner – envar på sitt sätt ett maktcentrum – vilka bjöd motstånd mot varje förslag om samordning. Paulus VI har fått arbeta hårt för att förmå dessa självständiga institutioner att underordna sig en gemensam finansiell ledning och att uppge sina inkomster och utgifter till central redovisning. Många av romerska kurians kongregationer

Giancarlo Zizola är journalist knuten till Rom-tidningen II Giorno. Artikeln har publicerats i Lumiere et Vie 1976.-129/130.

– detta gällde exempelvis kongregationen för trosfrågor, Sanctum Officium – reste envist motstånd mot kontroll och samordning av sina tillgångar. Svartsjukt försökte kongregationerna och förvaltningarna bevaka sin självständighet beträffande de timliga tillgångarna. Med svårighet lyckades Paulus VI för första gången år 1970 upprätta en övergripande budget. Påven har haft till syfte att få till stånd en förnuftig hantering av kyrkans finansiella resurser i en tid då kyrkan och dess organisation kritiseras av sina egna med än större kraft än i de angrepp, som kyrkan under gångna tider har fått vidkännas från utomstående makter. Genom gemensam budget kan man kontrollera om den finansiella verksamheten bedrivs på legitimt sätt. Genom budgeten försöker man hindra missbruk, oegentligheter och klandervärda finansiella grepp, som skadar bilden av kyrkan. Det andra syftet med reformen har varit att åstadkomma en effektivare finansförvaltning. Denna nya finanspolitik skall bygga på budgetering av planerade insatser, utgiftskontroll och bättre hushållning med tillgängliga medel. För att nå allt detta visade det sig vara nödvändigt att inrätta en myndighet ovanför de olika ekonomiska kraftcentren. Denna makt skulle vara i stånd till större utblick och vidsyn samt dessutom besitta tillräcklig auktoritet för att kunna styra den grupp av skilda ekonomiska administrationer, som finns inom Vatikanen. Av denna anledning inrättade Paulus VI – i samband med reformen av kurians organisation – en prefektur för ekonomiska angelägenheter. Denna prefektur motsvarar både ekonomi- och budgetdepartementen samt riksrevisionsverket i en modern stat. Prefekturen har med sin verksamhet huggit upp en glänta i den urskog, som Vatikanens ekonomi utgör.

Sparsam information utanför den inre kretsen

För den som ej tillhör Vatikanen syns dock urskogen alltjämt vara väl så tät som förr. Historisk tradition och enskilda tjänstemäns böjelse för hemlighetsmakeri räcker inte för att förklara att hemlig förvaltning alltjämt används vid hanteringen av ekonomiska angelägenheter. Många katoliker har begärt att påven skulle offentliggöra Vatikanens budget. Man finner att det är anstötligt att budgeten är hemlig. Det är sålunda inte den kyrkliga förmögenheten i sig som kritiseras. Kritikerna finner i allmänhet att det är rätt och billigt att kyrkans centrala ledning förfogar över finansiella resurser både för att underlätta själva ledningen av kyrkan och för att stödja kyrkliga inrättningar av skilda slag. Det är ju den hemliga budgeten och förmögenhetsförvaltningen, som gör det möjligt för sensationspressen att då och då komma med”avslöjanden”.

Hemlighetsmakeriet gör att man ibland förmodar att alldeles oerhörda rikedomar av tvivelaktigt ursprung finns inom Vatikanen eller att funktionärer inom Vatikanen lånar ut konton åt enskilda lekmän, som är intresserade av skumma affärer. Det anses känt att inte bara Vatikanens mantalsskrivna invånare och religiösa ordnar använder Vatikanstatens egen bank. Genom mellanhänder förekommer det att enskilda lekmän placerar sin förmögenhet i de vatikanska bankvalven. Tanken att det rör sig om skattesmitare på flykt undan de italienska taxeringsmyndigheterna ligger då inte fjärran. På liknande sätt kan banken – som egentligen är ett institut som skall tjäna kyrkliga inrättningars ekonomi – användas för att olagligen föra ut pengar ur Italien. Genom villiga kyrkliga mellanhänder – vilka har legal rätt att använda sig av banken – har sålunda troligen italienskt kapital förts ur landet i samband med att den elektriska kraftindustrin förstatligades 1962 samt vid de upprepade ekonomiska kriser, som har drabbat Italien.

Den väsentligaste nackdelen med hemlig ekonomisk verksamhet är trots allt inte att den använts för att skyla enskilda personers tveksamma förehavanden. Hemlighetens viktigaste verkan är närmast av kyrkopolitisk natur. Genom att allt det ekonomiska är hemligt har kyrkan, i sin egenskap av ekonomisk institution både nu och förr kunnat infogas i den vanliga världsliga ekonomin. Kyrkan blir i viss mening en del av storkapitalismen. Eftersom ekonomin genom sin hemliga karaktär inte påverkas av de rörelser, som pågår inom kyrkan, kommer kyrkans religiösa erfarenheter – som upplevs av en kyrka som verkar i världen – inte att få inflytande på kyrkans egen ekonomi. Den hemliga ekonomin gör att det kan synas som om kyrkan såg sig själv som en maktens kyrka, som bäst trivs i sällskap med denna världens mäktige. Det hela ter sig som en kyrkans personlighetsklyvning med tanke på kyrkans syfte enligt bekännelsen och den ställning, som kyrkan intar i dagens värld. En allt större del av de troende bor numera på södra halvklotet i länder, som tillhör jordens fattigaste. Man måste förstå att det bland dessa fattiga folk klingar illa att kyrkan hämtar de finansiella medlen för sin existens från samarbete med finanskretsar, som folken i de fattiga länderna gör ansvariga för det förtryck som de utsätts för.

En bra förvaltning är inte detsamma som evangelisk fattigdom

Det viktigaste för kyrkan är inte att vara ett samfund, som håller god ordning på sina finanser och tillåter viss insyn. Den viktiga och svåra uppgiften ligger i att ge uttryck för evangelisk fattigdom även i sättet att förvärva och använda sig av den förmögenhet, som av ålder har varit av betydelse för kyrkans historiska existens. Värdet av öppen budget medges sedan någon tid även av officiella företrädare för kyrkan. De italienska jesuiternas tidning Civilta Cattolica skriver: ”Den heliga stolen badar i verkligheten inte i pengar. Vi är för vår del likväl övertygade om att kyrkan skulle vinna i trovärdighet om den kyrkliga förvaltningen blev öppen på samma sätt som modern statsförvaltning. Kyrkan bör kunna sköta sina affärer i ett glashus vari vem som vill kan få titta in.”

Den springande punkten är en annan och Paulus VI har själv påpekat den. Vid slutet av år 1969 då Vatikanens ”finansminister”, kardinal Egidio Vagnozzi, överlämnade den första budgeten enligt den nya ordningen yttrade påven: ”Man skulle kunna offentliggöra den. Men vem skulle tro att den innehöll sanningen?” Problemet ligger sålunda i att förena tekniska förvaltningsreformer med en reform i evangeliets anda av kyrkan, som syftar till att rycka undan grunden för mycket av det som finns i etablerade kyrkliga institutioner.

Denna bindning av det statiska till det dynamiska blir särskilt konfliktladdad när den institutionella kyrkans finansiella verksamhet möter krav på att kyrkan skall leva i evangelisk fattigdom. Paulus VI har ofta understrukit att ”kyrkan bör vara fattig” för att var trogen mot Evangeliet och att ”man bör kunna se att kyrkan är fattig”. Den brittiska tidskriften ”Economist” skrev 1965 att ”påven är världens störste aktieinnehavare och har en portfölj på mer än 2 000 milj pund sterling”. Paulus erkände för kardinalerna att han kände ”ett välsignat besvär över att våra finansiella resurser är begränsade”. Paulus VI har i sina rundskrivelser tagit avstånd från den fria kapitalismen. Men det återstår att se hur Vatikanen skulle kunna undvika att fungera som en kapitalistisk institution i sin ekonomiska verksamhet. Den jugoslaviske biskopen Franic framställde under andra Vatikankonciliet maningen: ”Kyrkan bör avstå från äganderätten till all fast egendom som – inom ramen för ett kapitalistiskt system – skapar finansiella resurser utan arbete.” Vi vet ännu inte kyrkans svar på maningsord av detta slag.

En klar vision av Evangeliets krav

Teoretiskt förefaller de gällande problemen att vara väl kända av påven. Att så är fallet framgår tydligt av det tal som påven höll den 24 juni 1970:

”Det skulle lätt gå att visa att de sagolika rikedomar, som en del opinionsbildande krafter tillskriver kyrkan, i verkligheten är av en helt annan storlek och att de ofta inte förslår till att täcka blygsamma och helt rimliga levnadskostnader för många präster och ordensmän. Inte heller räcker kyrkans förmögenhet till för driften av alla institutioner med socialt eller pastoralt syfte. . . . Vi för vår del bejakar den maning som människor av idag framför – och detta gäller i synnerhet människor som betraktar kyrkan utifrån – om att kyrkan måtte visa sig sådan hon bör vara, att kyrkan – eftersom hon helt visst alls inte är en ekonomisk makt – ej måtte skruda sig i rikedomens klädnad, att kyrkan måtte underlåta att syssla med finansiella spekulationer samt att kyrkan inte måtte blunda för enskilda personers, socialt utsatta grupper och fattiga nationers nöd . . . Både inom och utom kyrkan finns det ett behov av att se exempel på evangelisk fattigdom. Detta gäller särskilt där evangeliet predikas och skall förverkligas. Låt oss också säga att detta också skall gälla kyrkans officiella företrädare och vår egen apostoliska biskopsstol . . . Vi kommer att fortsätta arbetet med att försöka bemästra de företeelser, som ej står i samklang med kyrkans anda eller verkliga bästa. Må de ekonomiska och materiella medel som vi använder – och de konsekvenser, som dessa för med sig i fråga planering, förvärv och förvaltning – inte få större betydelse än de ändamål, som de skall tjäna. Ändamålen bör bestämma resursernas begränsning och deras frikostiga användning samt skänka dem en andlig innebörd.”

Något som pekar åt samma håll märktes vid den tredje biskopssynoden i oktober 1971. Under en diskussion om rättvisa fäste flera av delegaterna uppmärksamheten på problem rörande reformering av det system, som används för att finansiera kyrkan. Man menade att denna reform också borde syfta till att öka kyrkans trovärdighet när det gäller kyrkans deltagande i kampen mot en ekonomisk ordning, som är ansvarig för ekonomiska orättvisor, som råder i världen. I detta inledande dokument frågade sig synoden följande:

”Förvaltas kyrkans egendom alltid på så sätt, som den bör förvaltas för att vara de fattigas arvedel? Är det inte så att förvaltningen ibland syftar till att öka förmögenheten och att kyrkan härigenom kommer att hamna i samma grupp som de rika och mäktiga? Är det också så att kyrkans trovärdighet minskas genom det rådande sättet att förvalta kyrkans förmögenhet när det gäller att kämpa mot orättvisor och främja det rätta. ” Slutdokumentet – som speglar vad som yttrades mot diskussionens slut – redovisar delegaternas omsorg och upprördhet över att kyrkan ter sig som ”en rik ö i fattigdomens hav”. Delegaterna manade kyrkan ”att förvalta sin egendom på så sätt att hon kan förkunna evangeliet för de fattiga ”.

II. Vatikanens arvegods

Trots dessa maningar om rikedomarnas avveckling tycker sig många iakttagare – varav många är katoliker – se en bristande överensstämmelse mellan kyrkans teoretiska värdering av fattigdomen och den praktiska tillämpningen. De, som inom Vatikanen är ansvariga för kyrkans finanser, har envetet hållit fast vid att talet om att kyrkan skulle äga mycket stora rikedomar är överdrivet. Man menar att tillgångarna är högst begränsade och att de inte räcker till för att finansiera nuvarande centralt ledda verksamhet. Dessa synpunkter ställer frågan om sambandet mellan kyrkans förmögenhet och behovet av reformer på sin spets. Det gäller att väga Vatikanens tillgångar och dess nödvändiga behov mot varandra. I själva verket anar man att Vatikanens behov av finansiella medel främjar vissa administrativa grepp, som i sin tur lägger hinder i vägen för en reform av kyrkan i fattigdomens anda.

Vatikanen: Vi lever över våra tillgångar

Hypotesen bekräftas. Kyrkan har under de senaste åren i hög grad byråkratiserats. Centraliseringen av ledningen av det kyrkliga arbetet till kurian medför starkt ökade förvaltningskostnader. Nuntiaturerna har ökat i antal, antalet tjänstgörande vid de gamla beskickningarna har stegrats och själva den diplomatiska organisationens ställning har stärkts. Under år 1961 uppgick antalet tjänstgörande vid romerska kurian till 1 322 personer. År 1970 kan antalet tjänstgörande noteras till 2 260 personer för att idag (1976) uppgå till ungefär 3 000. Härtill kommer ungefär 1 000 närvarande men ej tjänstgörande pensionärer. Den genomsnittliga nettomånadslönen för tjänstemännen kan beräknas till ungefär 200 000 italienska lire (=1000:- Skr). Under fem år – från 1970 till 1975 – har den årliga utgiften för löner ökat från sju till nära femton miljarder lire. Därutöver kommer utgifter – ungefär en miljard lire per månad – för underhåll och förbättringar av byggnader och inventarier, uppvärmning av residens och kontor, kostnader för påvliga beskickningar ute i världen, reskostnader, gästfrihet mot besökande delegationer och andra liknande ändamål. Alla utgifter tillsammantagna uppgick 1975 till 27 miljarder lire per år (=135 miljoner Skr).

Krisens orsaker

Den nuvarande finansiella krisen hos kyrkans centrala ledning syns bero på tre väsentliga orsaker, som i det följande skall behandlas var för sig. Krisen kan hänföras till en ansvälld byråkrati, bundenhet vid inrotade vanor samt till benägenhet att koncentrera investeringar till Italien.

Den myckna byråkratin

Statssekreteraren, kardinal Jean Villot, konstaterade i ett internt cirkulär av den 16 januari 1975 att ”med beaktande av att de beräknade utgifterna översteg vad som kunde betalas med för heliga stolen tillgängliga medel” ansåg kardinalernas budgetkommitté att det framlagda förslaget till budget år 1975 – som skulle medföra underskott – ej kunde godkännas. Påven tillsatte med anledning härav en särskild utredning. Denna utredning skulle enligt direktiven ha till uppgift ”att noggrannt beräkna behovet av arbetskraft med hänsyn till gällande arbetsuppgifter. Vidare bör utredningen där så är möjligt föreslå personalinskränkningar med ledning av gjorda överväganden och därvid jämväl beakta att arbetsuppgifter i vissa fall kan föras över till andra organ m.m.”. En på arbetskraft alltför väl försedd institution stod därför inför hot om att få avskeda övertaliga funktionärer och vidkännas ekonomiska begränsningar. Jfr ”L’Attivita della Santa Sede”, 1975: s. 724. Citta del Vaticano, Libreria Editrice Vaticana.

Minskning i gängse intäkter

Samma rapport pekar också på en del andra ting, som gör att Vatikanens budget visar underskott. I rapporten läser vi: ”En minskning av förmögenhetens verkliga avkastning har uppkommit till följd av synnerligen stark ökning av förvaltningskostnaderna och genom negativa händelser inom den internationella kapitalmarknaden . . . Vidare har värdet av de traditionella gåvor de troende lämnar till heliga stolen minskat . . . Anknytningen av den heliga stolens ekonomi till Italien medför nackdelar, vilka blir särskilt märkbara sedan de nya italienska skattelagarna har börjat att tillämpas på den del av heliga stolens kapital, som finns i Italien, och genom nu i landet gällande hyresreglering samt genom den ständiga penningvärdesförsämringen, vilken har medfört stegrade förvaltningskostnader till följd av sträng indexreglering av löner och arvoden.”

Rapporten tiger om de negativa följder för budgeten, som Vatikanens ökade byggnadsverksamhet har haft. Utgifterna för byggnadsverk av prestigekaraktär har varit stora. En ny hörsal har kostat omkring tolv miljarder lire och den nya terrassen framför påvens residens omkring tre miljarder. Bland andra nybyggnader märks Vatikanmuseernas nybyggnad, som också hyser de arkeologiska och historiska samlingar, som förr fanns i Lateranen, samt nya sammanträdeslokaler för biskopssynoden.

Det är främst kostnaderna för den centrala administrationen som slukar tillgängliga resurser. Vidare påtalas i rapporten att den institutionella organisationen uppvisar en del konstlade och besynnerliga drag. Dessa medför också att organisationen rent ut sagt lever på för stor fot.

Koncentration av investeringarna till Italien

Några av de faktorer som spelar med i krisen gäller Vatikanens sätt att rent yrkesmässigt sköta finanserna. Det är känt att en god del av Vatikanens nuvarande förmögenhet härrör från det fördrag om ekonomisk ersättning för tidigare förlorad egendom, varom avtal träffades med Italien 1929. Heliga stolen erhöll av Mussolini – såsom ersättning för konfiskerad kyrkoegendom – skattkammarväxlar till ett värde av l miljard lire och kontant 740 miljoner lire, allt i dåvarande penningvärde. För att förvalta detta stora ekonomiska tillskott inrättade Pius XI en myndighet som kallades Särskilda förvaltningen vid den heliga stolen och överlämnade ledningen av detta nygrundade institut till en bankdirektör vid namn Bernardino Nogara. Denna finansman har blivit legendarisk. Det är känt att han fick det kapital, som hade betalts av den italienska staten, att blomstra genom att köpa guld för omkring tjugo miljoner dollar, inrätta en aktiefond och öppna vägen för en rad fruktbärande investeringar. Enligt mångas mening var hans bästa finansiella snilledrag en överföring av kapital till Förenta staterna kort före andra världskrigets utbrott. När det exporterade kapitalet återfördes till Italien efter kriget och växlades tillbaka i lire till förmånlig kurs fick Vatikanen medel för att resolut kunna gripa in i den italienska ekonomin. Vatikanen fick härigenom inflytande i industriföretag, handelshus och andra bolag, vars verksamhet raskt började ta ny fart. Hela det italienska näringslivet ställdes då inför nya uppgifter i samband med återuppbyggnaden av landet. Det finns de som anser att Vatikanens ekonomiska politik blev till stor välsignelse för Italien och att liren därigenom kunde räddas som valuta samt att denna fullföljda politik bidrog till att främja landets ekonomiska återhämtning. Man talade om denna utveckling som ett italienskt ”ekonomiskt under”.

Men vad har det blivit av 1929 års kapital och hur stort är det idag? En av de få som känner till Vatikanens ekonomiska hemligheter är Massimo Spada, som tidigare har varit Vatikanens bankir. Vid ett samtal med en medarbetare i veckotidningen ”Espresso” i januari 1975 svarade Spada beträffande förmögenhetens storlek: ”Skall vi mångfaldiga det ursprungliga kapitalet med hundra? Det gör i så fall 150 miljarder. Eller om man så vill med tvåhundra, det blir då 300 miljarder. Tar vid detta med råge så blir det 350 miljarder lire.” Det är till detta belopp den ”italienska fonden” bör ha stigit efter nära ett halvt sekel. Om man beräknar räntan på dessa 350 miljarder lire till 5010 så får man en årlig avkastning på drygt 17 miljarder lire (85 miljoner Skr). Detta belopp räcker inte till för att täcka Vatikanens utgifter. Om nu vår överslagsberäkning på de löpande utgifterna är riktig bör det årliga underskottet kunna beräknas till 10 miljarder lire (50 miljoner Skr).

Men det finns skilda meningar om denna sak. Osservatore Romano öppnade den 22 juli 1970 för första gången ett litet fönster på glänt för insyn i det som gäller heliga stolens räntabla förmögenhet. Nino Lo Bello har i sin bok L’or du Vatican (hos Laffont, Paris 1970) beräknat det vatikanska kapitalet till 7 000–8 000 miljarder lire. Osservatore Romano betecknade nu denna uppgift som en fantastisk överdrift. Tidningen hävdade att kapitalet i verkligheten inte på långt när nådde upp till hundradelen av det angivna beloppet, eller med andra ord väsentligt understeg 70 miljarder lire. Samma påstående gör kardinal Egidio Vagnozzi i ett samtal med en tidningsman: ”Jag kan tala om att den heliga stolens räntebärande förmögenhet i både Italien och den övriga delen av världen är mindre än en fjärdedel av det förmodade belopp på 300 miljarder lire som antyddes av er” anförde kardinalen vid sitt samtal med La Stampas medarbetare Lamberto Furno (jfr La Stampa 1975-04-01, Supplemento Europa).

Denna redovisning från Vatikanen tycks stämma mycket väl med det överslag som finansministern Luigi Preti lämnade i parlamentet beträffande Vatikanens inkomster av italienska aktier. Anledningen till redovisningen var vid detta tillfälle att Vatikanen hade begärt skattefrihet på aktieinkomsterna från italienska bolag. Denna begäran avslogs emellertid. Det rörde sig då om en avkastning på sammanlagt 3,5 miljarder lire per år. Denna avkastning motsvarar vid 5010 genomsnittlig ränta ett kapital på 80 miljarder lire och vid en ränta på 3,5010 av ett kapital på 100 miljarder lire. Härtill kommer intäkter från andra källor såsom varjehanda skuldebrev, statsobligationer, hyror från av Vatikanen ägda fastigheter, investeringar i främmande länder, bankkonton m.m. Den italienske vatikanologen Benni Lay, som har utfört en undersökning rörande finanserna, säger: ”Värdet av det i fastigheter – kontorshus och lägenheter i Italien och utlandet – nedlagda produktiva kapitalet är diskutabelt och bedömningarna går i sär. Den ene säger att det rör sig om 70 miljarder lire och den andre anser att det rör sig om betydligt större värden” (jfr ”I1 resto del Carlino, 1972-02-11; Bologna). Kardinal Vagnozzi förklarade å sin sida: ”Förmögenheten består både av fastigheter och lösöre. Fastigheterna är till stor del byggnader, som används för kyrkans förvaltningar. Dessa byggnader kräver resurser för underhåll och lämnar ej avkastning. Andra fastigheter har hyrts ut för mycket låga hyror. Hyrorna är ”på grund av det rådande hyresstoppet – överlag mycket låga vad gäller fastigheterna i Italien. Inkomsterna från fastigheterna blir härigenom synnerligen låga” (La Stampa 1975-04-01).

Byte av ekonomisk strategi

Hemligheterna rörande finanserna har ännu inte uppdagats. Det enda som är visst är att Vatikanen fullständigt har ändrat sin ekonomiska planering sedan konflikten med Italien om skyldigheten att betala skatt på utdelningarna från de italienska aktierna. Vatikanen tvingades att årligen betala 1 miljard lire i källskatt på utdelningarna men beslöt samtidigt att börja föra över kapital till andra länder. Den heliga stolen har genom innehav av stora aktieposter ända till helt nyligen kontrollerat ett flertal stora italienska bolag. Ett av dessa har varit ett stort fastighetsbolag, som sysslar med internationell byggnadsverksamhet och som har gjort en hel del spekulationsaffärer i Rom och som också bär ansvar för vandalisering av staden. Andra av Vatikanen kontrollerade företag har varit ett stort vattenförsörjningsbolag, ett hypoteksinstitut, ett par stora kvarnar (”Pantanella” och ”Biondi”) samt fler banker (”Santo Spirito”, en affärsbank i Rom och Roms sparbank). Vänstern angrep ständigt med stor iver kyrkans del i markspekulationerna. Paulus VI fann också att det fanns goda skäl att försöka avveckla kyrkans intressen i de bolag, som sysslade med markspekulation. Vatikanen skulle därför sälja alla sina andelar i de komprometterade bolagen. Åtgärden innebar också vissa ekonomiska fördelar. Man blev nu i tillfälle att försöka placera det lösgjorda finanskapitalet – som ju i Italien fick vidkännas utskiftningsskatt på avkastningen – på ett sätt som skulle ge bättre ränta än vad som gällde för det dåvarande – av de italienska skattemyndigheterna väl kända – kapitalet.

Omfördelning av investeringarna

Det bästa exemplet på Vatikanens nya investeringspolitik är minskningen av investeringarna i den italienska fastighetsbranschen. I ett av de största bolagen – en topporganisation med många förgreningar till en rad större och mindre fastighetsbolag – hade Vatikanen tidigare inte mindre än 15 % av aktiestocken och tillsatte fyra av de nio styrelseposterna. Bolaget kontrollerade ett femtiotal andra bolag – bland andra Hilton-Rom – och hade sysslat med mer eller mindre framgångsrika spekulativa fastighetsaffärer. År 1969 meddelade Vatikanen att dess deltagande i investeringsbolaget skulle minskas till 5 % av bolagets kapital. I juni 1970 blev köparens namn känt. Styrelseordföranden i det amerikanska bolaget ”Gulf and Western” tillkännagav nämligen att hans bolag hade köpt 10,5 % av aktierna i det stora italienska investeringsbolaget. Amerikanska affärsmän efterträdde Vatikanens representanter i bolagsstyrelsen. Liknande försäljningar från Vatikanen till amerikanska multinationella bolag har skett även beträffande andelar i andra italienska bolag.

I allmänhet har Vatikanens avveckling av intressena i de italienska aktiebolagen berett vägen för ökat dollarinflytande. Ledare för dessa finansoperationer var en amerikansk prelat, monsignore Paul Marcinkus, som i praktiken ledde Vatikanens egen bank, och en italiensk finansman vid namn Michel Sindona, som var mycket hemtam inom det amerikanska affärslivet. Den amerikanske journalisten James Gollin har beräknat att Vatikanen mellan 1969 och 1972 har investerat mellan 12 och 15 % av sina tillgångar i Förenta staterna. Sindona arbetade som någon sorts Vatikanens officiella sändebud ute i världen. Sindona gjorde sig dock skyldig till underslev och använde kyrkans tillgångar för att främja sin privata ekonomi. När Sindona under sina många finansiella klätterturer råkade i obestånd och försattes i konkurs blev Vatikanen inblandad. När ”Franklin Bank” – som blev föremål för en offentlig undersökning i Förenta staterna under år 1974 gick omkull förlorade Vatikanen omkring 11 miljarder lire. På liknande sätt förlorades omkring 6 miljarder lire när ”Banca Wolff” i Hamburg försattes i konkurs. Från tryckta källor kan läsas att Vatikanen bör ha förlorat omkring 200 miljarder lire på Sindonas verksamhet (jfr Paolo Panerai & Maurizio de Luca, ”Sindona, la D.C., il Vaticano e gli altri amici”; Milano 1975; ss. 77–91. Även Corrado Incerti ”I monsignori del crack”, Il Borghese 1974-12-01 och ”La Caporetta di Dio”, L’Europeo 1974-12-05).

Strävan efter räntabilitet leder till satsningar i dollar

Det är intressant att se att den omläggning av Vatikanens finanspolitik, som har skett, samtidigt har medfört en favorisering av dollarområdet vad gäller placeringar i värdepapper. Vatikanen följde därvid ett ekonomiskt krav på bästa avkastning och gjorde sina placeringar när världskonjunkturen gynnade placeringar inom dollarområdet. Under samma tid hotades de mer ekonomiskt svaga länderna av det finansiella trycket från den amerikanska dollarn. Samtidigt som Vatikanen målmedvetet gick in för att placera i dollar behöll man stora värden i italienska papper liksom också placeringar i andra länder såsom Frankrike, Mexiko och Kanada. En färsk rapport – låt vara att den inte är officiell – anger att Vatikanen äger aktier i åtminstone 58 italienska bolag. Vatikanen har minskat sitt aktieinnehav i de italienska bolagen men inte lämnat dem. Vatikanen äger också betydande intressen i olika internationella storbolag. Bland dessa märks ”General Motors”, ”Shell”, ”Gult”, ”General Electric” ”Betlehem Steel”, TWA, RCA och IBM. Vatikanen har knutit nära ekonomiska band med internationella finansieringsinstitut som bank Botschild i Frankrike och England, brittiska ”Hambro’s Bank” samt de amerikanska bankerna ”Chase Manhattan Bank” – som har sitt säte i New York – ”Morgan Bank” och ”Banker’s Trust Company” (jfr Corrado Pennenberg ”Le finanze del Vaticano”, s. 203; Milano 1969; historikern Giacomo Martino, som är jesuit, har bedömt denna bok som ”det bäst informerade och mest vederhäftiga arbetet på detta område” – ”La Chiesa in Italia tra fede e storia”, s. 116; Rom 1975.).

Det finns anledning att fråga sig om inte den finansiella strategi, som heliga stolen bedriver, har medfört att man – utan att detta har avsetts – har kommit i ökat beroende av Förenta staternas ekonomiska övermakt. Den rapport från prefekturen för ekonomiska angelägenheter – varur omfattande utdrag har redovisats i det föregående – visar att inriktningen på hög avkastning vägledde prefekturens åtgärder under år 1975. I rapporten heter det ”prefekturen har vinnlagt sig om att få en klar bild av de mått och steg, som bör tas beträffande den i värdepapper och fastigheter placerade förmögenheten för att fördela risker och få god avkastning på det satsade kapitalet inom skilda kapitalmarknader av olika karaktär”. Syftet med gjorda omdispositioner har sålunda varit att få bästa avkastning på Vatikanens kapital. I enlighet med gängse nykapitalistiska regler har Vatikanen dragit sig ur bolag, som har råkat i svårigheter såsom ”Ceramiche Pozzi” och ”Molini Pantanella” samt flyttat över resurser till andra bolag utan att därvid bry sig om de hundratals arbetarna i de fabriker som har stängts. Vatikanens finansexperter har även tolkat påvens ord om kyrkans fattigdom i lönsamhetstermer. Kardinal Vagnozzi förklarade: ”När påven säger att vi behöver mer pengar och att vi är en fattig kyrka betyder detta för oss finansansvariga, att vi måste förbättra avkastningen på våra investeringar och att vi skall värna om våra kapitaltillgångar i dessa penningvärdesförsämringens tider. Kyrkan får inte förlora mer av sin förmögenhet på spekulationer” (Paul Horne ”Les finances du Vatican”; ”L’Expansion”, januari 1972).

Översättare: Bengt Rur