Det kristna språket Babels torn eller Jakobs stege

Det är kyrkans uppgift att evangelisera såsom det varit det sedan den dag Jesus sände sina lärjungar att ‘predika och säga: Himmelriket är nära.’ (Matt. 10:7.)

Varje kristen som tagit emot detta budskap är också förpliktigad att i sin tur förmedla det till andra. Nödvändigt för det kristna vittnesbördet är orden. I liv, gemenskap, attityder och upplevelser skall vi förverkliga Guds kallelse, men för att förmedla orsaken, grunden och viljan för vår tro måste vi använda ord. Det är svårt att idag nå människor med det ”kristna” språket. Problemet gäller språket som förmedlare av den religiösa verkligheten, som är förankrad dels i vår synliga verklighet – världen och det mänskliga livet – dels i en osynlig verklighet, en annan dimension, som också är del av världen och livet. Svårigheten gäller analogien mellan det gripbara och det ogripbara. Alltså ungefär som med kärleken: den som inte upplevt sig vara älskad i den mänskliga världen kan inte heller uppfatta sig älskad av Gud. Nåden förutsätter naturen – det religiösa språket måste ha sin motsvarighet i det ”vanliga” språket. Alla de kristna kyrkorna och samfunden berörs av de här svårigheterna. Överallt är man medveten om nödvändigheten av nyöversättningar, nytolkningar och nya uttrycksmedel i undervisning, predikan och liturgi. I det här sammanhanget vill jag ta upp några tankar kring vad språk egentligen är, hur språk – identitet – samvete förhåller sig till varandra och det religiösa språkets betydelse i rit och vardagsverklighet.

Varför språket är problem i sig

Ord är tecken för, symboler för något överenskommet. Så länge vi rör oss med konkreta, synliga ting och skeenden är det inte så svårt att komma överens, även om också där ibland uppstår meningsskiljaktigheter. Ju fler ord, desto fler möjligheter finns det att sätta samman dem till begrepp. Meningar, uttryck, fraser blir också symboler för något överenskommet. Begrepp som beskriver något ”icke påtagligt” kallar vi för abstraktion. Abstraktion och overklighet är inte samma sak, men risken finns att en abstraktion blir en overklighet om uttrycket, symbolen, inte har någon förbindelse med vår erfarenhet. I den mån ord eller begrepp inte berör vår erfarenhet måste vi göra oss en ”föreställning” om deras innebörd. Däri ligger risken för att vi avlägsnar oss från det överenskomna, verkligheten eller sanningen.

Här är några exempel:

Hus, bord, väg är enkla, otvetydiga begrepp. Ett hus bor man i, mestadels är det människor som bor i hus, men fähus har helt klart betydelse av ‘uppehållsplats för djur’. Bord är helt påtagligt, man kan äta vid det, det ser ut på ett visst sätt med litet variation. En väg är en grusad eller asfalterad möjlighet att ta sig fram till fots eller med något slags fordon.

Men ”av Davids hus” är redan ett annat begrepp, en släkttillhörighet inom det judiska folket, och ”Herrens bord” är varken tre- eller fyrkantigt utan innebär nattvardens sakrament som en del av mässan, men kan få en betydligt vidare betydelse.

Begreppet väg kan till sin abstrakta innebörd få många betydelser och sammankopplingar. ”Min väg till tron” har vi hört som beteckning på ett helt skeende i en människas liv. Livets väg kan vi föreställa oss på flera sätt, ”jag är vägen” leder oss till en person. Egennamn fick redan i tidens begynnelse symbolisk betydelse: i bibeln möter vi Adam som beteckning på begreppet människa. Evas barn är ett annat uttryck för samma ting. Judas och Quisling innebär idag skamliga förrädare.

Meningar sådana som ”han tog hela världen i sin famn” är svåra för även duktiga invandrare att förstå rätt, och ”lammet hade sju horn” har av många konstnärer uppfattats helt konkret och det blir inga vackra bilder! ”Horn” hade redan då Johannes skrev det sin symboliska betydelse av kraft och siffran sju var ett förstärkningsord. Och vad föreställer vi oss när vi i mässans första kanon hör: låt din helige ängel bära fram detta offer på ditt altare i himmelen? Och våra barn?

Svårigheten med vårt språk ligger alltså i förhållandet mellan våra ”föreställningar” och sanningen. Var och en av oss har ju en egen uppfattning om ord, uttryck och begrepp. För det mesta klarar vi oss bra i våra kontakter med andra. Det vi inte förstår direkt anar vi oss till, eller – kanske – uppfattar vi inte ens att vi förstår annorlunda. Vi hör det vi kan höra.

När det gäller ord och meningar som återkommer, som upprepas i bestämda sammanhang, i liturgin t.ex., blir det kanske viktigare för oss att ”känna igen” än ”att förstå”. Det vi känner igen får sin egen betydelse, sin egen tolkning och däri ligger risken för ”ordmagi”. (T.o.m. ren magi, som ”hoc est corpus meum” som blev ”hokus pokus”!) Ordet som sådant är det viktiga, inte dess betydelse.

Vi kan också här ta ett exempel:

Före liturgireformen lästes mässorna på latin. Det var en mycket liten del av mässdeltagarna som kunde latin. De lärde sig svar och uttryck och kände igen deras plats och funktion under mässan. Man visste vad som skulle hända efter ett ”oremus” eller ”Domine, non sum dignus”. I alla länder har det uppstått översättningsproblem efter reformen. Man har inte varit nöjd med översättningarna till modersmålen och kritiken höll i sig också efter förbättringar och förändringar. Kan det ha varit så att man i de ”oförståeliga” uttrycken skapat sig en egen ”föreställning” om vad de sade och inte kunnat känna igen detta i modersmålets version? Var det måhända tillräckligt att ”känna igen” så att ”förståelsen” minskade upplevelsen av vad som hände?

Det har sagts att latinet är en absolut pålitlig symbol som ej kan misstolkas, men tyvärr lider detta språk av samma svagheter som alla andra, ja, kanske t.o.m. av fler, då det inte längre är ett ”levande språk” i organisk samhörighet med utveckling och förändring i världen. Hur snabbt ett språk förändras finns det många exempel på. T.ex. från Tyskland, där man gör erfarenheten att språket i Östtyskland nu inte är detsamma som i Västtyskland trots att det är tyska som talas på båda sidor om gränsen. Men betydelseskridningarna är så stora att det är med svårighet man förstår varann, i vissa avseenden är det direkt omöjligt.

Idag står vi inför risken att modersmålet blir ”den absoluta symbolen” i den form det fått i liturgin. På några få år har vi blivit låsta i vissa uttryck och formuleringar. Om detta är positivt eller negativt skall diskuteras litet längre fram i denna artikel. Låt oss först fundera över hur Jesus använde språket.

Jesu metod: att tala på folkets språk och i liknelser

I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter deras förmåga att fatta det, och utan liknelse talade han icke till dem.

Mark. 4:33-34

Jesu budskap var inte främst riktat till de kloka och lärde, kanske inte heller till dem som hade lätt att förstå. ”Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de ser och ändå icke ser, hör och ändå icke hör eller förstår.” Ofta säger han att de som har öron må höra och samtidigt låter han sina vänner förstå att de på något sätt är utvalda och får hjälp att förstå det som andra inte kan fatta. Ändå märker vi nu när vi läser om vad Jesus gjorde och på vilket sätt han lade fram sitt budskap om Riket att han använder bilder och liknelser, flera efter varann, för att spegla himmelriket ur olika synvinklar. Han använder de enkla orden, det språk som de flesta talade just då och där, och han anspelade på uttryck och formuleringar som var kända för alla dem som besökte synagogan. Men vi skall också komma ihåg att många som han vände sig till var utstötta från samhället och inte fick besöka synagogorna. Till dem talade han ganska litet, istället visade han i handling att förändring var möjlig.

Om vi nu tittar litet närmare på hans liknelser så kan vi se att han aldrig försöker förklara detaljerat sådana ting som måste erfaras med många sinnen. Himmelriket liknar, det är inte. Det är ett sätt att nalkas verkligheten och inte en ”absolutisering” av något abstrakt begrepp. Alla våra ord och definitioner som försöker förklara vem Gud är, vad himmelriket är, är dömda att vara begränsade, en liten del av en sanning, som vi bara kan ana. Om vi påstår att Gud är kärlek så gör vi det utifrån vår mänskliga erfarenhet av kärlek. Det är i analogi med vår erfarenhet, men det är en helt otillräcklig definition. Våra religiösa begrepp är relativa uttryck för kontakten med det absoluta. Vad vi än kan säga om Gud måste han vara mer olik det än lik det. Våra ord och begrepp får alltså inte begränsa vår möjlighet att uppfatta Gud som den helt annorlunda utan i stället ge oss större möjlighet att vidga våra gränser mot en värld som vi har ytterligt svårt att få en uppfattning om.

Språk – samvete – identitet

Luther förstod att enbart Ordet är förbindelseledet i den inre monologen mellan jaget och dess samvete. Augustinus uttalande att man måste höra innan man ser blir hos Luther omformat i renässansens anda. Vi får vår identitet genom att använda det inre instrument som Gud har givit oss: Jag är därför att jag uppfattar rösten inom mig.

400 år senare skulle psykoanalysen bekräfta denna ordets makt genom att påvisa att samvetet först och främst är uppbyggt av akustiska intryck, av bud och förbud som barnet har hört föräldrarna uttala. – Språket skapar enhet i en människas inre och knyter nya band till yttervärlden.

Ur Den unge Luther och människan av idag, Psykoanalys i vår tid av Stefi Pedersen.

Om samvetets uppkomst och utveckling finns det många åsikter. En av de intressantaste fann jag i de ovan citerade raderna av Stefi Pedersen. Om samvetet är beroende av hörseln borde man kunna iaktta detta hos döva barn och ungdomar. Jag lyckades få i min hand en undersökning gjord bland döva, katolska ungdomar i USA, ”The God of the deaf adolescent” av Anthony Russel, en katolsk präst. Han ville undersöka i vad mån den katolska ”katekesundervisningen” bland de döva barnen förmådde ge dem en kristen gudsbild och en katolsk identitet. Det görs helt klart att de döva barnens begränsade ordförråd och fåtaliga begrepp hindrar deras utveckling när det gäller teoretiskt tänkande och s.k. ”hypotetiskt-deduktivt” tänkande. Enligt den schweiziske psykologen Jean Piaget övergår barnets ”konkreta” tänkande i de abstrakta operationernas stadium vid ingången till puberteten. I den nämnda undersökningen bland döva ungdomar visade det sig att dessa abstrakta tankeoperationer kom på ett mycket senare stadium, ja, hos några inte förrän i vuxen ålder. Det beror säkert till stor del på de dövas begränsade ordförråd och deras benägenhet att stanna kvar i ett helt konkret användande av ord och begrepp.

Ett samvete byggs upp av medvetandet om lagar och regler som är generella, d.v.s. som gäller alla, inte bara mig själv. Det fordrar en insikt om jaget som en del i ett större socialt sammanhang, där den enskildes handlande återverkar på andra. Här fortsätter jag att citera ur S. Pedersens essay:

Med Luther började samvetet tala modersmål. Pascal har kanske haft en liknande betydelse för det franska språket. Det blev svårare att värja sig mot samvetets kritik när bud och förbud inte mer kom på ett främmande, abstrakt språk utan förankring i vardagslivet. Också här kan man se en parallell till den psykoanalytiska behandlingen. Den anses långt mer effektiv om patienten talar sitt eget språk. Det språk som först har nått hans öra och med tiden blivit omformat till rösten inom honom.

Om vi ser på vår kristna undervisning för barn och ungdomar och för de vuxna i form av predikan, så kan man fråga sig: överför vi idag kristna bud och värderingar på ”ett främmande, abstrakt språk utan förankring i vardagslivet” och därför förhindrar samvetets fria växt och utveckling? Är det inte så att barnen idag inte förstår vår kristna symbolvärld, att hela vår kristna begreppsvärld och våra moraliska värderingar faller utanför det som människor erfar i samhälle, skola och i sina egna grupper (bl.a. våra invandrare)?

Men ordet leder till kritik – därför att det inte finns något ställningstagande, så länge det inte uttrycks i ord – liksom till förkastande av yttre ceremonier.

Kritik och personligt ställningstagande – personlig tro – är beroende av språkliga begrepp och ord med sammanhang med personlig livssituation. ”Tro är en människas svar till en personlig Gud; ‘ett möte mellan två personer’ där hela människan är inbegripen. Om denna personliga akt av tro aldrig äger rum, är inte personen verkligen orienterad mot Gud, och kristendomen förblir något utanför honom” (The God of the deaf adolescent). En kristen identitet borde innebära åtminstone en önskan att vara eller bli ”kristuslik”. Kanske vore det lämpligare att säga ”Jesuslik” i det här sammanhanget. För att få en sådan kristen identitet måste man alltså lära känna Jesus. Vi kristna tror att vi möter honom och lär känna honom i kyrkan. För att kyrkan skall vara trovärdig måste det hon säger stämma överens med vad hon är: Kristus är inte bara den som kyrkan säger att han är, utan också såsom kyrkan visar att han är. Kyrkans språk måste överensstämma med hennes liv och hennes liv är inte ”av världen” men väl ”i världen”. Människor söker Kristus och kyrkan skall vara den ort där de möter honom.

För att kunna välja behövs alltså ord och för att välja rätt ett samvete. Och samvetets växt är beroende av ord, sådana ord som öppnar människan för Kristi inbjudan att bli lik honom.

Det kristna språket – en värld för sig?

Det finnes här i världen olika språk, vem vet huru många, och bland dem finnes intet vars ljud äro utan mening. Men om jag nu icke förstår språket, så bliver jag en främling för den som talar, och den som talar bliver en främling för mig.

1 Kor. 14:10-11

Redan genom att vi kan tala om ”ett kristet språk” avgränsar vi det, som uttrycker det speciellt kristna från det, som vi då måste beteckna som vårt ”vanliga” språk. Vi vet idag att det här sättet att avgränsa olika sätt att tala, skriva och uttrycka termer varit föremål för en hel del debatt. Man talar om ”maktspråk”, om ”teknologins språk”, om de ”intellektuellas språk” i motsats till människors alldagliga sätt att uttrycka sig. Det kan ju vara rimligt att göra så när det gäller ämnen som är specifika och inte hör till vårt dagliga liv. Men är det så vi vill se det ”kristna språket”? Vare sig vi vill det eller ej måste vi nog ändå inse att sättet att uttrycka den kristna verkligheten och vår vardagsverklighet har stora svårigheter att sammanfalla.

Om vi nu bara håller oss till två områden inom den kristna förkunnelsens ram – undervisningen och predikan – så finns där några faktorer vi måste ta hänsyn till om de skall bli effektiva. För det första: om det ”kristna språket” är ett speciellt uttryckssätt så måste vi lära varandra detta språk. Det betyder att vi inte i vår barnundervisning utgår från de kristna begreppen som något självklart utan som något helt nytt som måste studeras både ur språklig och innehållsmässig synvinkel. Det kristna budskapet måste framföras så att det alldeles klart har att göra med dagens liv och levnadssätt. Jesus hämtade sina bilder från en värld som var helt välbekant för dem som hörde på. Idag måste vi hitta andra bilder för att tala om vad himmelriket liknar, sådana bilder som hör hemma i vår tid och som är välbekanta för våra barn. För det andra måste undervisning och predikan träffa oss i vår egen erfarenhet. Det är t.ex. mycket svårt att känna sig berörd av en predikan om familjen och den inbördes relationen i en familj om man inte är en undergiven hustru eller en auktoritär familjefader. Bilderna av människors inbördes förhållanden får inte bli så konkreta att de begränsar förståelsen av vad det är frågan om.

Kristendomen har alltid hävdat allas lika värde och lika rättigheter, och Kristi budskap var, som tidigare sagts, inte främst avsett för de kloka och lärde, inte ens för dem som hade lätt att förstå, och är det inte heller idag. Det var lika lätt gripbart, kanske t.o.m. lättare förstått av de enkla, de ”fattiga i anden”. Det innebar nämligen inte en förståelse av de språkliga begreppen utan en inbjudan till tillit och förtroende för den bakomliggande sanningen: Guds erbjudande att vi får ingå i hans rike. Jag är rädd att vi idag inte ger de ”fattiga i anden” samma chans att möta Kristus. Alltför stora krav ställs på dem av insikt, självmedvetande och aktivitet. Vi litar inte längre på de enklaste vägarna till Gud. Vi gör Gud mycket för komplicerad utan att komma honom närmare, och vi gör det kristna livet till prestation och inte till förlösande upplevelse av samhörighet och samklang med det gudomliga. Framför allt förmår vi inte längre med våra ”speciella” ord och uttryck förklara sammanhanget mellan tro och liv, Guds existens och handlande och våra vardagliga livssituationer. Sådant som ”frälsning”, ”återlösning”, ”allmakt”, ”nåd” och alla teologiska uttryck för gudomlig verklighet har fått svårt att hitta förankring och kongruens i det mänskliga livet. Kanske de t.o.m. begränsar i stället för vidgar vår förmåga att uppfatta det transcendenta.

Språket i rit och liturgi

Ord och handling är intimt förknippade med varandra i det liturgiska skeendet. Framför allt är liturgin ”tillbedjan av Guds majestät” men delger också de närvarande sina egna gåvor av tro, hopp och kärlek. I de heliga handlingarna finns inte bara ord som tecken och symboler utan också helt synliga tecken, sådana som vi vanligen kallar symboler, i form av gester, ting och utsmyckning. Allt är till för att förmedla insikten om närvaron av det heliga, att Gud på ett alldeles särskilt sätt står i förbindelse med oss. Men till allra största delen innebär riten ett användande av ord, i sång, i bön, i textläsningar. Efter liturgireformen har man strävat efter ”alla kristnas fulla och aktiva deltagande” (Konst. om liturgin, 14.). Tyvärr har man då lättast ägnat sig åt det verbala och en liten rädsla har insmugit sig för tystnaden och gesterna som ett eget språk som kan tala direkt till människans känsla. Det finns en fara med alltför mycket verbal liturgi. Det kan innebära risk för stereotyp verbalism, som förhindrar ”förståelse” eftersom uttrycken blir ständigt återkommande ”ritual” utan ritens funktion av tydligt tecken på något större, heligare. Kanske skulle orden bli tydligare om de åtföljdes av flera gester och kroppshållningar. Nu har man inte många bugningar eller böneställningar kvar och det är svårare att följa ordens innehåll utan förändring av kroppsställningen. Vi kan också tänka oss gesterna i en annan funktion än vi vanligen tänker oss. Det finns åtskilliga visor och ramsor som också har åtföljande gester. Man tar då bort ett ord och ersätter det med en gest och på så vis ”tecknar” man till slut hela visan utan att yttra ett ord. Det är väl inte utan att man får ett starkare intryck av vad det är man sjunger om i visan ”Min hatt den har tre kanter” när man översatt den i gester! Är det inte så att en del av orden under mässan ibland kunde låta bli att uttalas, så att själva skeendet kunde ses och upplevas enbart av gesterna i tystnad? Jag tror att innehållet då skulle förmedlas tydligare åtminstone till dem som är väl bekanta med orden och som inte längre tänker på vad orden säger.

Både rit och språk kan förmodligen innehålla moment av intellektuell”ogripbarhet” och tjäna till att förhöja känslans och sinnets mottaglighet för övernaturlig strömning. Men om orden, som uttalas i trosakt och om språk, som försöker förmedla insikt och sammanhang i undervisning och predikan, inte kan förankras i människans erfarenhet och språkliga begreppsvärld, kan också riten förlora sin innebörd, då den ju förmedlar det som trosformuleringen å sin sida uttrycker, fast på ett annat sätt. I liturgin behöver vi ”känna igen”, ”förstå” och ”uppleva”, men alla moment måste samverka till en erfarenhet av gudsnärvaro.

Just i liturgin skulle man vilja återfinna förhållandet – spänningen – mellan ord och meningar med tydligt förstått och upplevt innehåll och ord, meningar med ”exotisk”, främmande klang och utan direkt förståelse, som man kan växa i. Bibelns ord och uttryckssätt kan mycket väl få vara litet obegripligt. Det är inte bara ordens mening man gång på gång nyupptäcker, bibeln själv växer man aldrig ur! Och många av oss har säkert en mormor eller farfar som kan massor av gamla psalmversar utantill, som får funktionen av tröst, andlig hjälp och innerlig religiös känsla. Är det bara ett slags återfall i barnets stämningar och minnen? Kan det inte också vara en känsla av att komma sanning och gudserfarenhet närmare genom ny förståelse av de ”svåra” orden? Språket bör kunna tillhandahålla andliga oaser för andra utvecklingsstadier och mognadsfaser i en människas liv.

Något svar har jag egentligen inte på frågan om det kristna språket är ett Babels torn eller en Jakobs stege – det första med risk att raseras av Gud på grund av vår förmätenhet att tro oss kunna nå himlen på vårt eget sätt, det andra, som den öppna kommunikationens väg mellan himmel och jord.

Men jag rekommenderar den som blivit intresserad av frågan att läsa Kaj Henmarks båda sista böcker, som båda har varsin underrubrik: En resa i det kristna språket och En övning i det kristna språket. Jag finner inget bättre slut än hans beskrivning av hur pingstundret kan ha gått till och jag hoppas och tror att den heliga Ande fortfarande lever och verkar också i vårt ”kristna språk”.

”En analys av upptagningarna gav vid handen att den helige ande inte väsentligen utfört ett språkmirakel, åtminstone inte i bokstavlig mening. Flertalet talade, som de brukade, sina vanligaste språk, de språk de förstod, och utförde de läten de var vana vid. Det som ingav förvåning var själva insikten att den du talade till förstod dej, fullkomligt, utan och innan. I detta förunderliga ögonblick fanns inga gränser, människorna klev ut och in i varann som i öppna salar. Ingen skämdes och ingen skydde något, och plötsligt var allas intresse inriktat på endast en sak: det gemensamma, det som var livets vara och essens. ”

Ur Kärleken är ett träd av Kaj Henmark