Äntligen en läsbar roman om Jesus

Kan man vara fascinerad av Jesus från Nasaret och ändå inte formellt ansluta sig till honom? Detta kan man nog om man är huvudgestalten i Claude Kayats vackra roman, väl översatt från franska av Ragna Essén: Den trettonde lärjungen.

Hesekiel, berättarjaget, är en ung smed från Kafarnaum. Till sin stora förvåning ser han en dag Jesus stiga in i hans verkstad och utan omsvep be honom omedelbart följa med och bli hans trettonde lärjunge. Men mannen tvekar. Han kommer med invändningar av olika slag. Han är för ung – 18 år – och känner sig omogen. Han trivs med sitt yrke och kan inte tänka sig något annat. Visserligen har han alltid trott på Herren av hela sitt hjärta. Ändå är han måttligt intresserad av religiösa spekulationer, av vilka de flesta går över hans förstånd. Därför anser han sig inte duga till att stå upp som förespråkare för Gud, ännu mindre att uttyda hans gåta. Dessutom kommer han att gifta sig dagen därpå. När Jesus trots allt upprepar sin begäran ber den unge mannen om betänketid. I själva verket kommer han att tveka under flera år. Romanen handlar väsentligen om hans utdragna och slitsamma inre kamp.

Hans tveksamhet blir begripligare för den läsare som vet att det samhälle i vilket Hesekiel lever är långtifrån enhetligt. Dåtidens Israel rymmer tvärtom ett brett spektrum av politiska partier och religiösa skolor som tävlar med varandra om folkets gehör: fariséer, saddukéer, esséer, fanatiska seloter och andra. Oenigheten gäller inte minst synen på mannen från Nasaret. Somliga är för honom; andra, bestämt emot. En del betraktar honom som utsänd av Gud, andra som en tarvlig bedragare.

I spetsen för motståndarna går Hesekiels närmaste släktingar. Hans far Isak är en farisé av den ädlaste sorten. Han retar sig på överspända personer och hyser särskild misstro mot Jesus som, enligt honom, blir road av att sätta griller i huvudet på hederligt folk. Därför manar han sin son att inte fästa något avseende vid vad ”den där galningen” säger. Hesekiels svärfar varnar i sin tur honom för Jesu ”förförelsekonster” och manar honom att undvika den där oberäknelige mannen som säkert kommer att sluta lika tragiskt som sin kusin Johannes döparen. Så resonerar några av dem som inte ser med blida ögon på den kringvandrande predikanten.

Andra åter tror på honom. Till skillnad från sin make överhopar Sebedaios maka mästaren med lovord, och Hesekiels barndomsvän David beundrar honom förbehållslöst. Intressantast bland dessa sympatisörer är en kund till vår smed: en romersk centurion från Kafarnaum, vid namn Hadrianus, för vilken han tillverkar dolkar, lansar och svärd. Med tiden blir de två männen goda vänner. Nu är det så att denne goij är en så kallad gudfruktig: någon som håller sig till den ende Guden och som flitigt läser judarnas heliga skrifter. Han har med egna pengar bekostat byggandet av en synagoga. Inte nog med det: för sin vän talar han varmt om mästaren från Nasaret. Ja, han höjer honom till skyarna.

Hur reagerar Hesekiel inför hans glödande iver? Nog finner han den rörande men förblir kluven. Å ena sidan hyser han själv från början stor sympati för den man som han emellanåt hör predika i synagogan. Ja, han är fast övertygad om att Guds ande lever i denne enastående mästare. Å andra sidan blir han skrämd av radikaliteten i hans budskap och bävar inför nödvändigheten att underkasta sig honom totalt. I veckor och månader förblir han sliten mellan tvivel och lockelse.

Hans eventuella anslutning till nasarén underlättas inte av de två slag som drabbar honom: först ser han sin för tidigt födde son dö; sedan ser han sin älskade hustru långsamt tyna bort av sorg och till sist dö i sin tur. Har inte Jesus velat eller kunnat bota dem?

I sin bitterhet börjar Hesekiel nästan att hata honom. Ja, det går en gång så långt att han planerar att döda honom, vilket misslyckas genom att en lärjunge ingriper i sista stund. Incidenten förbättrar inte relationerna mellan honom och de tolv som från början har behandlat honom kyligt. Hädanefter sluter han sig inom sitt skal och vägrar umgås även med de få vänner han har kvar. Denna isolering gör hans släktingar allt oroligare. De är rädda för att han skall tappa förståndet.

För att göra en lång historia kort låt oss säga att han till sist inte längre orkar pendla mellan ja och nej. Han blir slutligen övertygad om att Jesus är den ende som kan lindra hans kval. Han söker upp honom igen i Kafarnaum men får där höra att denne och de tolv har begett sig till Jerusalem för att där fira påsk. Då skyndar han själv till den heliga staden för att ansluta sig till hans följeslagare. Men när han är framme berättar någon för honom att ”den gode mästaren från Nasaret” har blivit tillfångatagen av romarna. Man är rädd, tillägger sagesmannen, att Pontius Pilatus redan håller på att förhöra honom. Sjuk av ängslan styr Hesekiel stegen mot Antoniaborgen. Men inte ens i sin djupaste fört-vivlan hade han kunnat föreställa sig en så hjärtslitande syn: framför honom passerar Jesus, blodig och dignande under tyngden av en bjälke. Förblindad av vrede drar vår muskulöse smed sin dolk och stöter den i halsen på en soldat och sedan i magen på en annan.

Han lyckas fly och gömma sig i folkhopen. Men efteråt är han fågelfri, ständigt efterlyst av romarna, med risk att själv bli dödsdömd. Det vore synd att avslöja den senare delen av romanen genom att yppa den kedja av dramatiska händelser som följer. Så mycket kan man ändå säga att han söker en tillflykt i sin hemtrakt, Galileen. Där blir han provisoriskt räddad av sin vän Hadrianus som har lämnat armén och anslutit sig till den lilla grupp som sätter sin tillit till Jesus. Men han häktas kort därpå av romerska legionärer, som för honom tillbaka till Jerusalem. Där blir han dömd till att korsfästas, förs till Golgata men slipper i sista stunden förundransvärt undan att avlivas. Prokuratorn har ju kallats hem till Rom. Till sist är han tillbaka i sin hemstad, arbetande i sin smedja. Blev han slutligen den trettonde lärjungen? Kanske. I så fall på ett synnerligen okonventionellt sätt.

Imponerande är Claude Kayats kunskap om Israels geografi – han har bott där en tid. Han är dessutom väl informerad om de olika politiska och religiösa strömningar som i början av vår tideräkning gjorde det judiska samhället till en jäsande miljö. För att inte tala om hans förtrogenh-et med evangelierna. Man kan inte skriva en sådan roman utan att noggrant ha läst och läst om dem. Lika imponerande är det religiösa sensorium som präglar hans berättelse. Bland annat sinnet för Guds mysterium, för det osägbara som en av Hesekiels vänner, den vise tiggaren Mordokai, är genomsyrad av.

Den trettonde lärjungen handlar huvudsakligen om en ung smed. Det är ju han som för ordet. Men den ger samtidigt, indirekt, ett vackert porträtt av mannen från Nasaret. På sistone har vi fått läsa en del romaner fördärvade av vilda spekulationer: alla de där jesusarna som har lärt sig magin i Egypten (Nino Ricci) eller glatt kopulerar med den bildsköna Maria Magdalena (Marianne Fredriksson) eller också revolterar mot sin himmelske uppdragsgivare (José Saramago). Har man tröttnat på dessa fantasifoster, känns det som en lisa att läsa Claude Kayats nyktra berättelse som i stort sett står nära evangelierna.

Författaren är född i Tunisien av judiska föräldrar. Sedan 1958 är han bosatt i Sverige där han verkar som språklärare. I Frankrike har han fått flera litterära priser för sina romaner.