Se barnet

Se barnet, se dig själv! är den uppfordrande titeln på Lars H Gustafssons senaste bok. Av underrubriken framgår att boken handlar om sårbarhet och styrka hos barn och ungdomar. I en tid med utbredd psykisk ohälsa är en bok av det här slaget angelägen. Vad händer med barn och unga som får utstå stora påfrestningar? Vad är det som gör att vissa klarar sig bättre än andra?

Lars H Gustafsson är barnläkare med mångårig erfarenhet, bland annat som skolläkare. Där får han inblick i barns och ungdomars livssituation, hur de tänker och känner. I boken refererar han också en del samtal och visar sin karakteristiska strävan att skapa en dialog, där det verkligen sker ett möte och ett utbyte som leder framåt. Författaren har under årens lopp blivit något av en auktoritet på det område som rör barns och ungas uppväxtvillkor. Han uttalar sig i olika aktuella frågor och har skrivit flera böcker, som alla har det vällovliga syftet att tydliggöra barns behov av att få synas och att verkligen bli tagna på allvar.

En naturlig följd av denna strävan är att han riktar kritik mot senare tids tendens att alltmer diagnostisera och göra psykiatri av barns problem, problem som många gånger kan förstås på andra och mer konstruktiva sätt. Han skriver till exempel: ”Den allvarligaste stressen i barns liv har alltså med relationer att göra. När det inte fungerar i förhållandet mellan barnet och dem barnet är beroende av. Eller när det gnisslar i förhållandet mellan människor i barnets omgivning” (s. 93). Alla barn får inte en psykiatrisk diagnos, men de allt vanligare neuropsyki-atriska diagnoserna, populärt kallade bokstavsdiagnoser, beskriver barn som är oroliga, som har svårt med koncentration och inlärning. Viktigast av allt är nog ändå att de har svårt med sina relationer.

Det här är tankegångar som borde utvecklas mer konsekvent, men Lars H Gustafsson följer inte sin tanketråd hela vägen, han tappar den för att sedan börja om i en annan ände, med en annan infallsvinkel. Därigenom får boken ett fragmentariskt intryck, med inslag av utvecklingspsykologisk teoribildning, filosofiska reflexioner blandade med dagsaktuella intryck av händelser och skeenden i människors liv. Lars H Gustafsson skriver inte för en vanlig förälder, utan snarast för dem som mer eller mindre kan dela hans referensramar och betrakta barnen med yrkesmässig blick.

Vi alla som rör oss i denna sfär, med daglig inblick i människors livsproblem och som ser hur de kämpar med att få sina liv att bli meningsfulla eller åtminstone drägliga, vi kan lätt känna igen oss i de scenarier som målas upp. Den psykiska ohälsan bland vuxna kan se ut på många olika sätt, men oavsett hur den ser ut får den också återverkningar i barnens liv. De existentiella problem som de vuxna inte förmår hantera, kan inte heller barnen lösa. De kan klara sig bra eller dåligt till följd av en kombination av många olika faktorer, delvis beroende på vilka egenskaper de själva utrustats med, men kanske i än högre grad till följd av vilka människor som kommer i deras väg. Det är alltid medmänniskor som kan påverka och styra i en eller annan riktning, väcka hopp och livsmod. Där har de vuxna ett ansvar.

Lars H Gustafsson söker på något sätt svaret på livsproblemen i barnens egen verklighet, genom att oförtröttligt närma sig dem och försöka förstå deras tankar och förhållningssätt. Han riktar kritik mot strömningar i tiden som lyfter fram behovet av vuxen auktoritet och gränssättning. Han ser det som förtäckta metoder att manipulera barn eller att återgå till en gammal auktoritär uppfostringsstil. Detta är något förvånande eftersom många föräldrar idag har växt upp under den så kallade fria fostran och saknar de styrmedel som behövs för att hantera svårigheter. Det tycks som om författaren alltjämt dröjer kvar i den romantiska syn på barndomen som var förhärskande då den fria fostran var i ropet. De flesta av oss har för länge sedan insett att alltför stor frihet, en fullständig gränslöshet, genererar ångest. Barn blir oroliga och otrygga av alla valsituationer de ställs inför och bör besparas en del av dem.

Det största problemet idag är inte att vuxna styr och begränsar barns och ungdomars liv, utan snarare att vuxna i alltför stor utsträckning gjort sig till ungdomars jämlikar. I stället för att sätta normer och efterleva dem konsekvent, så vill många anta ungdomars värderingar och därmed finns ingen vuxenvärld att förhålla sig till för den som är ung. Det är dags att på allvar bli färdig med det arv som 1970-talet lämnat efter sig och i stället sätta fokus på vuxnas ansvar för vilka förhållningssätt vi har till de påfrestningar och kriser som livet rymmer. Mötet med barn är viktigt, samtalet och inlevelsen likaså. Lars H Gustafsson poängterar allt detta men missar att också betona att det är den vuxnes förmåga till distans, att placera sig på stadig mark på ett visst avstånd som ger barnen möjlighet att sträcka sig efter en trygghet de behöver se och erfara på ett övertygande sätt. Han avvisar rollen som ”kompis-vuxen” men lyckas inte helt mejsla ut bilden av den vuxne som barnet behöver att luta sig mot och återvända till.

Boken ger ett bestående intryck av att vara författarens egen brottning med alla de olika upplevelser som ryms i den egna erfarenheten av att en gång ha varit ett tänkande och kännande barn för att sedan ha valt att yrkesmässigt arbeta på det angelägna fält, som skolans värld utgör. Han bekänner också att skrivande är hans eget behov av att samla sina tankar. Vi får veta att han är uttryckligen ambivalent i trosfrågor och detta sammantaget gör att boken får prägel av att vara författarens personliga inlägg i en pågående dialog om väsentliga frågor. Lars H Gustafsson har mycket att berätta och han förmedlar det på ett sätt som stimulerar till eftertanke och personligt ställningstagande, men det fattas något av syntes och integration av stoffet. Hans reflexioner räcker inte riktigt till för att i mina ögon ge honom status som auktoritet i frågor som rör barns och ungas villkor. Läs gärna boken, men låt det inte stanna vid det. Leta också upp något mer och något annat som kan ge värdefull kontrast och ett tydligare avstamp inför de många samhällsfrågor vi står inför och de livsproblem som tveklöst hör till de vuxnas ansvar.