Mellan himmel och avgrund. Några dikter av Pierre Jean Jouve

Pierre Jean Jouve (1887–1976) ingick i den moderna franska poesins kungsåder, som strömmat från Baudelaire och Rimbaud till surrealisterna, men han intog samtidigt en plats för sig, en strängt personlig hållning som utmärktes av en dragning till det absoluta och en nästan alpliknande ensamhet.

Att dragningen till det absoluta också var en temperamentssak framgick när Jouve 1924 tvärt och totalt förkastade sin egen ungdomsdiktning – en lång rad verk sedan debuten 1909. Efter en symbolistisk period hade diktaren efterhand kommit under inflytande först av Jules Romains humanistiska mystik, den s.k. unanimismen, och senare, under första världskriget, av Romain Rollands pacifism, för att ett slag också ryckas med av den ryska revolutionen.

Under sitt nya liv, sitt ”vita nuova” som Jouve kom att kalla det efter Dantes förebild, upptäckte – eller återupptäckte – han modernismens stora föregångare, inte bara Baudelaire och Rimbaud utan också Hölderlin, Novalis och de andra tyska romantikerna. Han fick också en förändrad, mer motsatsfylld och dramatisk livssyn genom bekantskap med Freud och djuppsykologin. Slutligen upplevde han en stegrad visshet att poesin måste rymma ”ett religiöst perspektiv – det enda svaret på tidens intighet”, som han skulle skriva långt senare i sin tillbakablickande bok En Miroir (1954).

Samlingsvolymen Les Noces (1925–1931), som manifesterade Jouves återkomst som poet, var en bok med stor spännvidd som vittnade om livets vånda och sällhet, om upplevelsen av den materiella världen som ett fängelse eller en öken, av syndafallets värld, men som också rymde evighetsglimtar – i Mozarts musik eller i en klosterträdgård i Paris – som röjde det transcendentas dragningskraft. Det var dikter som banade sig väg i det outsägligas gränstrakter. Ändå präglades Jouves stil inte sällan av en sinnlig expressivitet även när motivet var mystikerns ödmjukhet och utblottning. Som i denna dikt ur sviten ”Humilis”:

”Att ha avstått från ögon, en natt mörkare än mörkret,

från händer som fåfängt tjänar världen

från hjärtat detta blod,

och från munnen som är skönhetens blödande skärsår

och från ord som berövats både sin trolldom och sin evighet.

Trädet räddar sig genom att låta löven falla.”

Övers. Erik Lindegren & Ilmar Laaban

Men även djupet utövade en dragningskraft. Sin mogna poesis nyc-kelteman sammanfattade Jouve i överskriften till det berömda förordet i samlingen Sueur de Sang (1933): ”Inconscient, spiritualité et catastrophe” (Omedvetet, andlighet och katastrof). Liksom surrealisterna influerades han av djuppsykologins syn på människans inre. Detta var uppfyllt av tusentals världar, ”en smärtsam avgrund” där eros och dödsdriften, tätt sammanslingrade, kämpade om herraväldet.

Som för surrealisterna utgjorde det omedvetna för Jouve en hemlig poetisk reservoar, ett underjordiskt källsprång. Men medan André Breton och hans efterföljare ofta blint förlitade sig på den automatiska skriftens drömlika, tumultuariska flöde, strävade Jouve efter att genomlysa allt som vällde fram, tillägna sig det i kontemplation.

Det andra nyckelordet, ”spiritualité”, pekade på en andlig process som innebar mänsklig mognad, beredskap till offer snarare än till våld – ytterst med nådens hjälp. Människans ”fattiga, vackra erotiska kraft”, som diktaren talar om i sitt förord, skulle inte bara sublimeras i psykoanalytisk mening, utan – med Marcel Raymonds sammanfattning – genomgå ”en förvandling i härligheten”.

Alltmer frigjord från dödsdriften, från Thanatos, står Eros väsentligen för den skapande kraften i människans och världens kaos, som för poeten blixtvis uppenbaras i ett översvinnligt ljus. Det jordiska skall inte överges utan återlösas, bli ”himmelsk materia” som titeln på en av hans diktsamlingar lyder (Matière Céleste 1937). Det finns en dialektisk spänning mellan högt och lågt, mellan inre och yttre i Jouves poesi. Metaforen kan bli en ljusbåge mellan sådana ytterligheter.

En central gestalt i Sueur de sang är hjorten, symbolen för männi-skans gudsträngtan ur det omedvetnas dunkel – ”Hjorten föds ur den lägsta myllan”, heter det i en dikt – och samtidigt ”gudadjuret”, här en sinnebild för Kristus som offrar sitt liv för att sona våra synder. I dikten ”Sicut cervus” – vars titel är de inledande orden i 42:a psalmen i Psaltaren – tycks de båda betydelserna smälta samman i den yttersta övergivenhetens stund:

”Så som den törstande hjorten

kämpar med döden i en vattningsdamm

hör jag om dagen och om natten

hur man ständigt frågar mig: var,

o var är din Gud? Flämtande,

skälvande av blod i skummet

inför anletet på honom som jag dyrkar

likt den sargade hjorten.”

Övers. Ingemar och Mikaela Leckius

Det tredje nyckelordet var ”catastrophe”. Människans inre bråddjup ägde en större motsvarighet i samtidens avgrund, sjudande av de destruktiva politiska krafter som snart skulle ge upphov till andra världskriget. Det var en katastrof som Jouve förespådde både i sitt förord och i sina sena 30-talsdikter. I Kyrie (1938) frammanade han rentav Gog och Magog, Apokalypsens ryttare och Antikrist, som snart förtydligades till ”Satan i Berlin”. Dessa kämpande, ofta stort upplagda diktsviter, alltför långa för att återges här – liksom de som följde i Gloire (1940) – utspelades på både ett realistiskt, ett andligt och ett mytologiskt plan; en växling mellan olika nivåer som kännetecknar mycket av Jouves poesi.

Under kriget fick Jouve först en osäker fristad i Sydfrankrike men måste sedan gå i landsflykt i Schweiz. Därifrån besjöng han – likt Aragon och Eluard – den åtrådda friheten som skulle stiga upp ur ruinerna. Men hans förhoppningar var större än så: ett nytt Frankrike som före-nade medeltiden och 1789, ”Katedralen och Revolutionen”, skulle uppstå ur katastrofen. ”Om revolutionen som offerhandling” kallade Jouve sitt förord till Dantons tal, Discours de Danton (1944). I sina dikter förankrade han denna syn i en hemlighetsfull solidaritet mellan stupade och levande generationer; ja han lät de förra återlösa de senare och tyckte sig i graven se ”jordens livmoder”.

I dagsljus talat skulle den andliga kampen vara kraftkällan i den nationella befrielsen och pånyttfödelsen. En som i Jouves ögon tycktes vara bärare av detta ideal var general de Gaulle, som mitt i nederlagets svek och uppgivenhet höjde sin röst till motstånd i den ryktbara appellen den 18 juni 1940 och som poeten hyllade i L’Homme du 18 juin. Ett gensvar fick han vid fredsslutet, då de Gaulle sände honom följande telegram: ”Tack för att Ni har varit den franska andens tolk under dessa sista år.”

Men de högt spända förväntningarna bäddade oundvikligen för en besvikelse efter kriget. Känslan av att Frankrike inte var friheten värdigt, att landet ”vanhedrade sin kamp”, kom Jouve att vända sig bort från politiken, att gå i ”inre exil”. Han förblev fäst vid vissa landskap och människor, men det var en kärlek utan nationalistiska bindningar.

Redan i Porche à la Nuit des Saints (1941), som ingick i decenniets stora samlingsvolym La Vierge de Paris (1946), hade Jouve ånyo anträtt en mer avskalad och brantare väg. Så börjar t.ex. ”Puncta mystica”:

”Intet finns i denna döda värld utom bönen.

Upplåt de febriga bönernas ljuva hemlighet,

dessa som finner men aldrig nämner vid namn.

Ekon från Teresa av Avilas Glosa – som Jouve för övrigt själv hade översatt till franska – och Johannes av Korsets Bestigningen av berget Karmel klargjorde att dessa båda spanska 1500-talsmystiker hörde till hans krävande föredömen. Från den senare kommer begreppet nada (intet), som skymtar här och var i Jouves dikter. Själv talar han paradoxalt om ”det skapande intet”, som i Johannes av Korsets anda utgör en reningens natt som förvandlar eros till gudomlig kärlek.

Likväl vände Jouve aldrig ryggen åt sina litterära fyrbåkar. Allra minst Baudelaire, som han i den stora essän Tombeau de Baudelaire (1958) tecknade som en vir christianissimus under alla demoniska masker. Och Proses (1960), samlingen med prosadikter vars titel är ett halvt förstummat eko av föregångarens Petits Poèmes en Prose, är i mycket ett variationsrikt samspråk med Baudelaire tvärs över ett århundrades svalg. Trots bokens återhållsamma titel formulerar Jouve även i Proses poesins sublima kallelse: ”ordet som höjer sig till flykt och inte slutar förrän det har vidrört evigheten.”

Till sin arkitektur kan Pierre Jean Jouves diktning kanske liknas vid en väldig katedral med en mörk krypta, breda tvärskepp och himmelssträvande valv. Den utgör kort sagt en bild av världen.

Jouve arbetar med både klassiska versmått och fri vers. Poesin är ömsom konfliktladdad och svårtydd, med sönderbruten syntax och abrupta bildövergångar; ömsom enkel och avklarnad, fylld av ett medi-tativt ljus. Ibland kan den förtätas till pregnanta fragment; ibland – särskilt i senare samlingar som Ode (1950) och Langue (1952) – kan den vecklas ut i långa strofer med en episk andhämtning. Den låter sig aldrig fängslas i några kritiska formler.

Jouve var länge en förbisedd, ja oförstådd diktare i Frankrikes litterära värld; han klagade i En Miroir över den ”tystnadens tortyr” som hade drabbat honom. För enstaka kritiker, som Marcel Raymond, och en liten krets av poeter, främst bland dem Pierre Emmanuel och Yves Bonnefoy, framstod han dock tidigt som en ojämförlig mästare. Först mot slutet av sitt liv fick han röna en mer allmän erkänsla för sin diktning, som bekräftades när han 1962 fick Grand Prix National des Lettres och två år senare Franska akademiens Grand Prix de Poésie.

Till Jouves viktiga opus hör också ett antal romaner, översättningar av Shakespeares sonetter och Hölderlins sjukdomsdikter samt ett par märkliga operaböcker, om Mozarts Don Juan och Alban Bergs Wozzeck. Men den egna poesin är livsnerven i hans verk.

På de följande sidorna publiceras nio dikter av Pierre Jean Jouve.

Det dödliga trädet

En man hade tagit sin tillflykt under ett träd

vars djupa svalka drog till sig det öde landet,

medan en Ängel försvann med snabba vingslag.

Räddad undan solen

lyssnade mannen till sorlet från de väldiga,

tätt sammanslingrade familjerna av gröna och svarta ting

som spred sina vida, doftande minnen.

Men när han lutade sig mot stammen slöt sig trädet.

Nu var allt som förenade blad med blad

ett upprört gnisslande,

rötterna vred sig i häftig Trängtan,

trädet höll på att döda vandraren!

Då lade denne sina båda händer på bröstet,

kampen började på nytt och Ängeln återvände.

Den dunkla, ovissa striden utkämpades i förvirring.

Mozart

Till Dig när jag lyssnade på din sommarljusa regnbåge:

Lyckan börjar halvvägs uppe i ariornas rymd.

Sorgens svärd döljs av tusen kaskader av moln och fåglar.

För att behaga dagen har lien lämnat kvar en akleja på ängen.

Befriade hemlängtan, smärtsamma ömhet.

Känner ni Salzburg klockan sex en sommarkväll:

en skälvande glädje, solen har gått ned uppdrucken av ett moln.

En rysning i Salzburg om sommaren.

O gudomliga sorglöshet, en gång skall döden fånga dig,

o frambesvurna ungdom.

Men denna enda dag omsluter ännu dessa verkliga höjder.

Det har regnat, stormen är förbi. O gudomliga sällhet,

skänk frid åt människorna med slutna ögon i världens alla

konsertsalar.

Himlen på marken

Strålande milda klosterträdgård

ingenting är mer lysande än din vildvuxna planta

ingenting mer kärleksfullt än dagen vid ditt bröst

ingenting kyskare än din klara svett

av tystnad, meditation och gröna fåglar.

En duva

En duva

balanserande på den nakna grenen

i den kalla vinden

i det kyska solskenet

efter döden

före uppståndelsen

är mitt enda återstående hopp.

Kristallen

Alltjämt doftar den ursprungliga världens

förbrända trädgård och parallellt med världen

avtecknar sig dess gudomliga, blå kristall.

Men hjorten är älskaren som strövar fjärran

från trädgården och varats underbara hav.

Tillflykt

Efter Ruysbroek

Fly undan, bort från denna skräckens håla,

ty Kristus har sträckt ut sina armar.

Han trängtar efter er, han vill omfamna er

och hålla er i sina händer. Tag er boning i hans sår

så som duvorna tar sin tillflykt till sprickorna i muren.

Aftonbön

O Gud, under min kärleks hela evighet

betraktar dig min bön i mörkrets täta tystnad

när jag väl når fram efter ännu en dag:

heliga dunkel, ömkansvärda sår.

O min Gud vars väsen är natt, du återföds

ur frånvaron och även ur det bittra såret,

det sår som sammanviger mörkret och friden.

Du är denna rena tomhet och allt är dunkel tomhet,

du är detta mörka lamm där den ljusa döden

redan är inskriven utan ord; den sluter såret

och sluter det ljuva förhänget om hoppet.

Utblottningens berg

En vit klippa reser sig mot duvohimlen,

en öken för minnets stumma brand. Utlämnad

åt det oerhörda, utan sandrev och utan livsfläkt

finns jag här under den glödande strålen,

som inte vet av någon skugga på klippan.

Oerhörd och vit som Asien och inte en fläkt och inte …

Var hälsad, inre tempel, skyhöga mur,

den förtärda världens klädnad! Du brinner häftigt

under din heliga, torra och solgnistrande stigning,

min utblottning, en bild av mina levnadsår.

Gregoriansk sång

Fulländade fåglar i orubblig flykt

utan luft, i djupaste nakenhet,

störtar aldrig tillbaka i jordens sköte

utan dör av glädje, dör av ljus.

Dessa fåglar är ord, på läppar födda,

den svala röstens rena ornament

mellan vindarna uppifrån och nedifrån,

och hela den oförutsägbara tiden kretsar de

för att tillbe, undrande om de alltjämt

hör kroppen till eller kanske själen till slut

och om de har bestigit de trappsteg

som leder ordet från röst till tystnad

och därifrån till själens bävan. Komna

ur fångna hjärtan undrar de och vet intet,

de är den eviga kallelsens sångövning

och en triumferande botgöring.

Tolkningar: Ingemar och Mikaela Leckius