Att undsätta medvetandet

Filosofer har som uppdrag att kritiskt grans-ka de begreppsstrukturer genom vilka vi sorterar vår erfarenhet. Strukturerna skall helst vara fria från motsägelser samt någorlunda sammanhängande. Dessutom bör inte alltför stora områden av vår erfarenhet lämnas utan begreppsliga markörer. Men förhoppningar om både enhetlighet och fullständighet gör begreppet medvetande till ett bekymmer. Värld och medvetande samsas sällan väl med varandra. Den som vill tråckla in det ena i det andra till en sammanhållen struktur, hamnar ofta i motstridigheter. Svårigheterna med medvetandet är emellertid inte bara ett filosofiskt problem. Saken är allvarligare än så. Det som står på spel är vår föreställning om den fria viljan. Detta att vi ansvarar för våra handlingar. Om våra föreställningar om medvetandet är vaga och motsägelsefulla, tenderar också vår erfarenhet av frihet och ansvar att bli vag och motsägelsefull. Möjligen kan en begreppslig enhetlighet bevaras genom att låta medvetandet restlöst uppgå i världen (eller vice versa), en lösning som idag är vanlig men mindre lyckad. Den upplöser varje föreställning om frihet och ansvar. Inte heller är något vunnet med att resolut avskilja värld och medvetande från varandra. Det är i världen vi ansvarar. Så det filosofiska uppdraget kvarstår: att undsätta medvetandet genom att formulera tänkbara begreppsliga strukturer för dualiteten värld – medvetande. I sin bok Medvetandets mekanik ger den brittiske filosofen Tim Crane förslag på hur det uppdraget kan hanteras.

Crane utgår från vår empiriska vardagsförståelse av medvetande. Vi kan t.ex. säga ”Jag var törstig och gick till kylskåpet för att dricka ett glas juice.” Det triviala påståendet innehåller icke triviala antaganden om medvetandet. För det första: jag kände en önskan att dricka och önskan var en orsak till min handling. Nu är önskan en mental kategori, den finns bara i mitt medvetande, men vägen till kylskåpet går i den fysiska världen. För det andra: jag trodde att det fanns kvar lite juice i kylskåpet. Nu är också att tro en mental kategori. Något i mitt medvetande representerar ett (förmodat) sakförhållande i världen omkring mig. Och min tro var också en orsak till mitt handlande. Jag öppnade inte kylskåpet för att där fanns juice, utan för att jag trodde att det fanns där.

I vår vardagliga förståelse av medvetande antar vi alltså som självklart att mentala tillstånd och representationer ger effekter i vårt handlande. Vi antar att det mentala och det fysiska är tätt hopflätade i en naturlig kedja av orsak och verkan. Detta antagande kallar Crane teorin om det mekaniska medvetandet. Med termen mekanisk binder han sig inte för en särskild modell i t.ex. neurobiologiska termer för hur denna växelverkan går till; termen markerar bara att den faktiskt äger rum. Vårt medvetande får effekter i världen liksom världen påverkar vårt medvetande. Teorin om det mekaniska medvetandet ger oss en bra och nödvändig utgångspunkt för att förstå vår relation till världen. Utan den skulle många av våra egna och and-ras handlingar bli fullständigt obegripliga. (Varför gick jag/han till kylskåpet? Därför att jag/han ville dricka och trodde att där fanns juice.)

Men hur kan något mentalt orsaka något fysiskt? All naturvetenskaplig teori bygger på postulatet att den fysiska världen är kausalt sluten. Det betyder att en fysisk händelse alltid har en fysisk orsak. Det är ett välrenommerat postulat som man inte bör förkasta utan att ha starka argument. Och just här finns knuten: teorin om det mekaniska medvetandet samsas illa med postulatet om världens kausala slutenhet. Båda kan inte vara sanna samtidigt i samma verklighet. Det tycks som om enhetlighet kan bevaras endast om ettdera förkastas. Idag satsar de flesta på att behålla postulatet om världens slutenhet. Därmed blir det mentala en nullitet utan effekter i den fysiska verkligheten. Föreställningar om en fri vilja blir fiktion, som skyler vår bristande kunskap om de verkliga, fysikaliska förloppen. Vår vardagliga förståelse av medvetet och ansvarigt handlande är alltså hårt ansatt men Crane menar att den går och bör försvaras. Hans filosofiska undsättningsaktion går i huvudsak längs två tankestråk.

I det första diskuterar Crane förhållandet mellan naturvetenskaplig och vardaglig kunskap om världen. Vanligen är de komplementära. Naturvetenskap kan korrigera, nyansera och berika den vardagliga kunskapen men inte ersätta den. Om jag kastar en lag-om stor sten tillräckligt hårt mot en fönster, vet jag att rutan går sönder. En giltig, testbar kunskap från en viss nivå av verkligheten. Den kunskapen är tillförlitlig även om jag inte vet något om atomteori, bindningsenergin mellan atomerna i glaset, stenens rörelseenergi etc. Alltså även om jag inte kan förklara den krossade rutan ur kunskap från en annan nivå av verkligheten. Cranes poäng här är att kausalitet kan och bör användas över en rad olika nivåer. Varför gick rutan sönder? Därför att jag kastade en sten på den. Hade jag inte kastat stenen hade den inte gått sönder. Alltså en fullt begriplig förklaring i termer av orsak och verkan. För att acceptera den behövs ingen vetenskaplig teori om atomer, även om en sådan teori kanske skulle bekräfta och nyansera förklaringen. Bara kanske? Ja, därför att den som vill härleda den krossade rutan ur partikelfysiken ställs förmodligen inför olösliga ekvationer.

Med dessa argument vill Crane värja sig mot kravet att redovisa en precis teori för växelverkan mellan det mentala och det fysikaliska. För även om vi för närvarande saknar en sådan teori kan vi likväl acceptera mentala föreställningar som orsak till fysiska händelser. Om/när det en dag dyker upp en detaljerad och trovärdig teori inom t.ex. neurobiologin, får vi stämma av vår vardagliga förståelse av medvetandet mot den. En sådan teori kan tänkas korrigera, nyansera, berika vår vardagsförståelse, men det är inte särskilt troligt att teorin kan ersätta den.

Det andra tankestråket i hans filosofiska undsättningsaktion består i en undersökning av det begrepp där dualiteten mellan det mentala och det fysikaliska blir som mest tydlig, begreppet ’representera’. Vad betyder det att ”A representerar B”? Vilken typ av relation finns då mellan A och B och hur kan den tänkas uppstå? När Crane ger sig i kast med dessa frågor är han inte helt lätt att förstå, men jag skall göra ett tolkningsförsök:

Hans utgångspunkt är att vår vardagsförståelse av medvetande är värd att försvaras. Våra mentala föreställningar är (bland mycket annat) orsaker till vårt handlande. Den mekaniska teorin ger (åtminstone) en aspekt av vad medvetande är. För att mentala representationer, önskningar, trosföreställningar etc. skall kunna stå i en begriplig orsak-verkan-relation till omvärlden fordras att det hos dem finns en formell, regelbunden aspekt. Under denna aspekt fungerar mental representation på i princip samma sätt som symbolisk representation fungerar i ett datorprogram. Att tänka innehåller moment av regelstyrda beräkningar, kanske liknande dem som pågår i datorer. Det finns givna ordningar, formella regler, som styr hanteringen både i neurologiska och elektroniska kretssystem. För vår hjärna liksom för datorns hårddisk gäller postulatet om världens kausala slutenhet. Denna formella aspekt, menar Crane, är tillräcklig för att garantera det mentalas delaktighet i den fysiska världen.

Men hur gick det då med friheten? Försvann inte det mentala in i det fysiska? Cranes lösning består i att lyfta fram den tolkande aspekten i den representerande relationen. Att A representerar B, betyder att A syftar på, handlar om, är riktad mot B. Den relationen kan inte reduceras till en kausal relation. Begreppet kausal utesluter möjligheten till misstag. En koppling mellan orsak och verkan innehåller inte kategorierna rätt och fel. Den bara är vad den är. Men en tolkande relation förutsätter en icke reducerbar risk att misstolka. Vi kan förstå men riskerar också att missförstå. En tolkning är alltid ett risktagande. Risken är priset för att undslippa den kausala slutenheten. Ungefär så faller Cranes argument.

I den filosofiska förståelsen av medvetandet, brukar qualiabegreppet ofta få en framskjuten plats. Det är medvetandets alldeles särskilda kvalitet. Med qualia menas ”hur det är …”. Exempel: antag att någon är specialist på vin. Han vet allt som finns att veta om vin i begreppslig förståelse, inklusive hur vårt smak- och luktsinne fungerar. Hans vetande är alltså omfattande, på väg att bli heltäckande men han har själv aldrig druckit vin. Han vet alltså inte hur det är vin smakar. Den kvaliteten kan han erfara enbart genom att själv prova. Då får han veta något han inte förut visste. Kunskap om hur det är går inte att fånga i begreppsliga beskrivningar av den fysikaliska världen.

De som försvarar medvetandets särställning tar ofta spjärn i qualiabegreppet. Som vore det en ointaglig förskansning mot varje ansats att låta medvetandet restlöst uppgå i världen. Crane accepterar qualia som en icke reducerbar egenhet hos medvetandet, men han gör inget nummer av det som argument. Han behöver det inte för att försvara sin huvudtes om medvetandets dubbla tillhörighet. För honom räcker det med representationsbegreppets två aspekter. Med dess hjälp kan han argumentera för att medvetande både utgör en del av den kausalt slutna världen och samtidigt står i en tolkande relation till just denna slutna värld. En relation som har karaktär av ett riskfyllt uppdrag att förstå.

Den som läser Crane kan knappast missa hans avsikt att undsätta ett trängt medvetande. Lyckas han? Det beror på vad man menar med lyckas. Om man läser honom med förhoppningen att få en definitiv lösning på problemet kropp–själ, blir man nog besviken. Hans avsikt är inte att eliminera den inneboende begreppsliga motsägelse som finns i föreställningen om ett ansvarigt handlande i en kausalt sluten värld. Han hänvisar inte till förmedlande mekanismer, som kan förklara hur det kan vara möjligt. Hans uppdrag som filosof är snarare att ge problemet en pregnant form, att lokalisera dess begreppsliga knutpunkt. Längre än så går han inte. Jag antar, att han följer en gammal filosofisk tradition, där det väsentliga inte är att leverera ett svar utan snarare att skärpa problemet genom att ge det en tydligare struktur, så att en läsare skall erfara att något viktigt står på spel och påbörja sin egen bearbetning. En bearbetning som inte kan begränsas till filosofiska och begreppsliga analyser utan måste sträcka sig mot en större ansvarighet.