Antropocen – människans tid

Ordet antropocen (bildat av grekiskans anthropos, människa, och kainos, ny) myntades inom geovetenskapen i början på 00-talet som namnförslag på en ny geologisk epok i jordens historia. I år­tionden hade forskare studerat mekanismer bakom de storskaliga flödena av energi och kemiska substanser på planeten jorden, och man hade upptäckt att det läckte från människans expanderande teknosfär: gifter, tungmetaller, freoner, plaster och mycket annat spreds över hela klotet. Man fäste särskild vikt vid koldioxid, en växthusgas, som bildas vid förbränning av energirika kolföreningar och som är en nyckelfaktor i regleringen jordens temperatur. Det stod snart klart, att en pågående uppvärmning av jorden orsakades av ökande halter koldioxid i atmosfären och att denna ökning i sin tur orsakades av människans ökande användning av fossil energi. När man såg hur snabbt förbrukningen av denna energi ökat sedan mitten av 1900-talet, slog man larm: mänskligheten var inne på en riskabel väg. Om inte utsläppen minskar drastiskt fram till år 2050, kommer det att förändra klimatet på ett sätt som kan bli ödesdigert för den värld vi i dag känner.

Så har ordet antropocen fått en olycksbådande klang; ett stort skifte är på gång och människan är satt på prov. Skall hon bestå provet och se vad som krävs av henne?

Jag tror att alla, som verkligen vill förstå den pågående klimatförändringen, drabbas av det som kallas kognitiv dissonans. Man läser forskningsrapporter, tar del av mätresultat, följer argumenten noga – och, jo, det håller: vi är inne på en riskabel väg. I en nära framtid kan det gå riktigt illa för hela vår civilisation. Och ändå – det går inte att riktigt bottna i det man vet. Det är för svårt att ta det till sig, det är för obehagligt och ställer orimliga krav på förändring. Dissonansen mellan kunskap och det dagliga livet tvingar fram ett val: antingen glömma det man vet och fortsätta som vanligt eller ta till sig den kunskap, som finns, och försöka se och leva utifrån den.

Geovetenskapens varningar

Sedan slutet av 1800-talet har forskningen känt till att halten koldioxid i atmosfären är en av de faktorer som reglerar jordens energibalans; den här gasen släpper igenom kortvågig, energirik strålning från solen men fångar upp den långvågiga värmestrålning, som annars hade reflekterats ut i rymden. Genom analyser av borrkärnor från isen i Arktis har man kunnat följa hur halten koldioxid varierat under de senaste 800 000 åren. Den här epoken av jordens historia kännetecknas av omväxlande varma och kalla perioder. Under de kalla perioderna, då inlandsisen brer ut sig, kan halten koldioxid sjunka ner till 150 ppm (ppm = miljondelar räknat på volym); under de varma mellanperioderna går den upp till knappa 300 ppm och istäcket drar sig tillbaka.

I början av 1960-talet påbörjades systematiska mätningar av koldioxid i luften och halten var då cirka 315 ppm; i dag, knappa 60 år senare, är den över 400 ppm. Man har beräknat att om vi fortsätter på den inslagna vägen kommer halten att öka med cirka 20 ppm per årtionde och alltså uppgå till 500-600 ppm vid slutet av det här seklet. För att hitta en period i jordens historia, som är jämförbar med dessa nivåer, får man gå 15 miljoner år tillbaka i tiden.

Frågan är nu vad som kommer att hända med all den koldioxid, som människan mättar atmosfären med och vad kommer att hända med genomsnittstemperaturen på jorden?

I det korta perspektivet (årtionden, århundraden) kommer ungefär hälften av den tillförda koldioxiden att lösas upp i havet och bilda kolsyra; temperaturen under denna tid kan nå ett maximum på 4–5 °C över utgångsläget. Om vi ser till en något längre period (årtusende) uppstår så småningom en jämvikt mellan halten koldioxid i atmosfären och halten kolsyra i det ytliga skiktet av havet; vid det jämviktsläget kommer fortfarande 20–30 procent av de tidigare utsläppen att finnas kvar i atmosfären och temperaturökningen ligger då på omkring 2–3 °C.

För att havet skall ta upp ytterligare koldioxid måste kolsyran neutraliseras, vilket sker genom ett långsamt utbyte mellan ytvatten och djuphavet. Genom den processen, som kan ta tiotusentals år, sänks koldioxidhalten ytterligare tills bara cirka 10 procent av de ursprungliga utsläppen är kvar och temperaturen är nu bara 1–2 °C högre än före utsläppen. I det ännu längre perspektivet (hundratusentals år) kommer också de sista resterna av utsläppen att försvinna och tas omhand av vittringsprocesser i jordskorpan.

Hela förloppet är alltså som en lång båge: plötsliga utsläpp får halten av koldioxid i atmosfären att nästan fördubblas, genomsnittstemperaturen går upp med 4–5 °C under några århundraden, men sedan, efter tusen, tiotusen, hundratusen år börjar det klinga av. Den tillförda koldioxiden försvinner in i kretsloppet och temperaturen återgår till den tidigare nivån. Detta kan låta betryggande, men här finns stora osäkerheter.

Det som beskrivits ovan är de långsamma processer, som motverkar förändringar, och de är väl kända, dess effekter förutsägbara och de går att studera via datamodeller. Men det finns också många snabba återkopplingar, som kan vara motverkande eller förstärkande. Så pågår till exempel ett ständigt utbyte av koldioxid mellan vegetationen och atmosfären – men vad händer om balansen i det utbytet rubbas genom förändrat klimat, så att vegetationen över stora områden avger mer koldioxid än vad den tar upp? Eller vad händer om/när permafrosten i Sibirien börjar töa?

Klimatmodeller kan med viss säkerhet ange genomsnittliga temperaturhöjningar vid givna halter av växthusgaser i atmosfären – men vad betyder detta genomsnitt på det regionala och lokala planet? Hur kommer vindar och havsströmmar att förändras, var kommer regnen att falla, vilka områden kommer att torka ut? Isarna vid Arktis och Antarktis – kommer de att smälta och hur lång tid tar det? Kommer havsnivån att stiga med 0,5, 5 eller 50 meter? Kan jorden återgå till de förhållanden som rådde före människans utsläpp?

Här blir alla prognoser mycket osäkra, och det är just denna osäkerhet forskare vill hålla fram för civilsamhället och för politiskt beslutande organ. Man säger ungefär: Ju längre vi fortsätter med ständigt ökande utsläpp av koldioxid, desto större blir riskerna. Det är därför bråttom att genomföra en radikal omställning av energipolitiken! Det här går att läsa om bland annat i en artikel i Proceedings of the National Academy of Science ”Trajectories of the Earth System in the Anthropocen” (Steffen et al) som kan hittas på www.pnas.org.

Den stora expansionen

Den snabba ökningen av halten koldioxid i atmosfären under de senaste 60 åren återspeglar både en snabbt växande befolkning i världen och en accelererande ekonomis ökande behov av billig energi.

Om vi först ser till jordens befolkning, så ökade den från cirka 3 miljarder människor år 1960 till 7,5 miljarder år 2017, alltså en ökning med faktorn 2,5. I början av perioden levde cirka 30 procent av alla människor i större städer, vid slutet hade den andelen vuxit till 50 procent. Dessa data är hämtade från www.worldometers.info.

Den ekonomiska aktiviteten, mätt i global BNP, som även är ett mått på vårt materiella välstånd, har under samma period vuxit med faktorn 7 och utrikeshandelns andel av denna BNP ökade från 12 till 30 procent enligt data från www.ekonomifakta.se.

Och till sist, om vi ser till den globala förbrukningen av energi (mätt i TWh per år) så ökade den med faktorn 4,5 och samtidigt har den fossila andelen av den totala energiförbrukningen stigit från 75 till över 90 procent under perioden, vilket står att läsa på ourworldindata.org.

Det är uppenbart att den här perioden kommer att bli en kort parentes i männi­skans historia. Några årtionden av en våldsamt accelererande tillväxt, som sedan ebbar ut. På ett eller annat sätt, eftersom jorden ju är en ändlig planet. Vad gäller befolkningstillväxten finns det tydliga indikationer på att den håller på att avta; födelsetalen sjunker om man ser till det globala genomsnittet. Men för BNP och förbrukning av fossil energi går det inte att göra några användbara prognoser; vad som händer inom dessa områden är ju till stor del avhängigt av dem som har makt över politiska beslut.

Det tycks som om de tre faktorerna – energiförbrukning, BNP och befolkning – är sammanflätade i en självförstärkande process av tillväxt – utan lättillgänglig fossil energi ingen expanderande industri, ingen accelererande ekonomi och inte heller en snabbt växande befolkning. Men sambandet mellan dessa faktorer behöver granskas närmare.

Fattiga och rika

Det föregående avsnittet beskrev tillväxten med hjälp av globala medelvärden. Det kan ge ett intryck av att hela mänskligheten fått del av det välstånd som skapats under senare årtionden. Men är det så? Har det växande välståndet fördelats någorlunda jämt? Är utsläpp av växthusgaser lika stor i fattiga som i rika länder? Och var sker befolkningstillväxten i dag?

För att få svar på de frågorna kan vi först se på inkomstutvecklingen per person i rika respektive fattiga länder under 1900-talets sista fyra decennier. 1960 var medelinkomsten 10 gånger högre i de rika länderna, vid sekelskiftet var den nästan 20 gånger högre. Under samma period ökade befolkningen i de rika länderna med 200 miljoner männi­skor och i de fattiga med 800 miljoner. Siffrorna är hämtade från Rondo Cameron och Larry Neal: Världens ekonomiska historia.

Vi kan vidare jämföra till exempel Nordamerika med länderna i Afrika söder om Sahara med avseende på de tre faktorerna BNP, förbrukning av fossil energi och befolkningstillväxt.

År 2017 uppgick Nordamerikas befolkning till en tredjedel av den i Afrika i (0,36 resp. 1,1 miljarder människor), genomsnittligt BNP per person var 40 gånger högre i Nordamerika och utsläppen per person av växthusgaser fem gånger större. Vad gäller den årliga tillväxten av BNP per person så var den 1,6 procent i Nordamerika medan den var svagt negativ i Afrika. Däremot var den årliga befolkningstillväxten betydligt snabbare i Afrika (2,7 resp. 0,9 procent), se data från wdi.worldbank.org/tables. Prognoser visar att Afrikas befolkning kommer att mer än fördubblas till år 2050.

Och därmed är frågorna besvarade: Det växande välståndet har inte fördelats lika utan skapat växande klyftor mellan fattiga och rika länder; utsläppen per person av växthusgaser är störst i de rika länderna men befolkningstillväxten är snabbast i de fattiga.

För att den här bilden skall bli rättvisande måste den kompletteras med det som hänt i stora tillväxtländer som exempelvis Kina med sina 1,4 miljarder invånare. BNP per person var där sex gånger högre än den i Afrika och den ökade med över 6 procent per år. Och utsläppen av växthusgaser hade mer än trefaldigats under perioden 1990–2012.

Den ekonomiska tillväxten i dessa områden beror väsentligen på en utlokalisering av tillverkningsindustrier från rika till fattiga länder, där företag kan dra nytta av billig arbetskraft. Eftersom merparten av de varor, som tillverkas i dessa industrier, går på export till rika länder, kan man säga att de rika länderna också utlokaliserar sina utsläpp av växthusgaser. Räknar man in de ”dolda” utsläppen i rika länders konsumtion av importvaror, får man en mer rättvisande bild av respektive länders klimatpåverkan.

De mycket förmögna

I beskrivningarna ovan har jag använt medelvärden; först globala medelvärden för hela mänskligheten och därefter enskilda länders medelvärden. De globala medelvärdena ger bilden av en snabbt expanderande ekonomi, enskilda länders medelvärden visar att de globala rikedomarna fördelats mycket ojämnt och att klyftan vuxit mellan fattiga och rika länder.

Det vi hittills har missat är fördelningen av rikedomar på individnivå, därför att även i fattiga länder finns det ju mångmiljonärer. Ekonomer har därför sammanställt data till en kompletterande bild av fördelningen av den globaliserade ekonomins tillväxt.

Skattningar för år 2008 visar att den genomsnittliga disponibla inkomsten för den rikaste procenten av jordens befolkning var ungefär 160 gånger högre än för den fattigaste tiondelen. Och om man ser till fördelningen av den globala realinkomstökning som skedde mellan 1998 och 2008, så fick den fattiga halvan av jordens befolkning dela på 7 procent av den medan 19 procent av tillväxten tillföll den rikaste procenten av mänskligheten. Och ser man till förmögenheter, så disponerade man i denna grupp cirka 46 procent av de globala ekonomiska tillgångarna.

Och tar man ytterligare ett kliv upp i förmögenhetstrappan till de riktiga förmögna miljardärerna, en grupp som år 2013 bestod av cirka 1 500 personer, så var deras samlade förmögenhet dubbelt så stor som den hos hela Afrikas befolkning tillsammans (Milanovic: Global ojämlikhet).

Så vad betyder allt detta?

Geovetenskapens undersökningar har utmynnat i slutsatsen, att mänskligheten i antropocen är inne på en riskabel väg; det krävs snabba, samordnade åtgärder för att få stopp på utsläppen av växthusgaser för att inte situationen skall förvärras. För geovetenskapen är det endast mänsklighetens totala utsläpp som betyder något. Men om vi ser till vilka länder och grupper som står för merparten dessa utsläpp och de rikedomar som billig fossil energi har genererat under årtiondena, så blir det grovt missvisande att tala om ”mänskligheten” som en enhet, en helhet. Och om ser vi till hur vinsterna av den ekonomiska tillväxten fördelas i dag, så ser vi växande klyftor mellan rika och fattiga, mellan vinnarna och förlorarna.

I antropocen finns det alltså två parallella berättelser. Den ena handlar om växthusgaser, klimatförändringar och behovet av effektiva åtgärder; den andra handlar om växande förmögenheter och om växande klyftor mellan de rika och de fattiga och därmed också om ökande politiska spänningar mellan länder och inom länder.

Finns någon väg ut ur det dilemma dessa två berättelser ställer oss inför?

Tre förslag

I det samtida bruset av åsikter och starka övertygelser kring dessa frågor, går det att urskilja tre distinkta röster: en röst säger att ekonomisk tillväxt och ny teknik är lösningen på allt, en annan förordar en försiktig styrning av marknadsekonomin, en tredje talar om världsrevolution. Men dessa röster talar inte med varandra, de argumenterar var och en för sin ståndpunkt, så det är nog bäst att presentera dem var för sig.

Den första rösten formulerar sig i den ekomodernistiska rörelsen och ser en övergång till en ny, effektivare energiteknik som den enda vägen framåt. Dess grundtanke, såsom den presenteras i ”Ett ekomodernistiskt manifest” (på thebreakthrough.org/journal/no.-9-summer-2018; en svensk version finns även på www.ecomodernism.org/svenska/), är att ekonomisk tillväxt kan och måste frikopplas från miljöpåverkan. Först med en sådan frikoppling kan människan befria sig från sitt beroende av naturen. Man har en vision av en framtid, där 80 procent av mänskligheten bor i städer med välorganiserade system för vatten, avlopp, transporter, livsmedelsförsörjning et cetera. Man har skapat ett energiintensivt, högavkastande jordbruk, som inte kräver stora arealer för att försörja en befolkning som i sin tur inte växer. Och eftersom människan inte längre behöver naturen, kan hon, om hon så vill, avsätta fredade naturområden för rekreation och andligt välbefinnande.

För ekomodernismen är det enda problemet, att mänskligheten i sin energiförsörjning blivit beroende av fossilt kol. En fortsatt ekonomisk tillväxt kommer att kräva mer och effektivare energi; och ekonomisk tillväxt är ett kategoriskt imperativ, för bara genom den kan ”fler människor befrias från liv i fattigdom och hårt jordbruksarbete”. Och därför, för de fattigas skull, måste det ske en resolut övergång till en annan form för energiförsörjning. Och det enda realistiska alternativet är då en kombination av sol- och kärnkraft.

I den ekomodernistiska världen finns det inga förlorare; där finns bara vinnare och de som ännu inte blivit vinnare, men står i tur att bli det med fortsatt ekonomisk tillväxt. Jag kan inte förstå ekomodernismen på annat sätt än så att man i polemik mot dagens eskatologiska strömningar vill ge en hoppfull och ljus vision av mänsklighetens framtid i det goda antropocen, där vi genom avancerad teknik skaffat oss full kontroll över planeten, där vi alla lever välbeställda och friska och inte längre behöver förlita oss på omodern samverkan med naturen.

De som förespråkar en försiktig samhällelig styrning, en reformering av dagens nyliberala marknadsekonomier har ett mer dämpat tonläge än ekomodernisternas och man strävar efter att lägga fram precisa, och helst även genomförbara, förslag. I boken Ekonomi för Antropocen. Skiftet till en hållbar värld (red. Österbergh & Malmaeus) har ett tiotal ekonomer och samhällsvetare presenterat ett sortiment av åtgärder som, om de förverkligas, skulle kunna bidra till att minska rika länders beroende av fossil energi. Tonen i boken är präglad av situationens allvar, man inser att uppgiften är gigantisk och att det brådskar, så man vill bidra med det man kan. Och förslagen är många.

Kan en växande tjänstesektor minska beroendet av fossil energi eller finns det metoder för att stimulera en grönare konsumtion? Kan önskvärd tillväxt och välfärd kanske mätas i någon annan enhet än BNP, så att politiken får andra mål att orientera sig efter? Eller kan det internationella finanskapitalet styras mot gröna investeringar? Eller behövs det en översyn av hela det monetära systemet? Och hur är det med gröna jobb, cirkulära ekonomier – vilka instrument finns det för att stimulera en tillväxt med sådan inriktning?

I de flesta bidragen är man försiktigt hoppfull: de föreslagna förändringarna kan få vissa effekter, om de genomförs. Men i bokens efterord är tonen mindre hoppfull, när man granskar vilka förslag som är politiskt möjliga att genomföra, och då genomföra på ett sätt så att effekterna blir bestående.

Som jag förstår boken slutar den i en viss resignation: de marknadsliberala krafterna är för starka, de går inte att utmana annat än marginellt. Det som gäller är fortsatt ekonomisk tillväxt i form av ökad produktion och konsumtion av varor och tjänster och därmed ökad förbrukning av fossil energi.

En tredje riktning kan samlas under beteckningen ekosocialism och är företrädd av ett antal vänsterdebattörer. (climateandcapitalism.com/) Gemensamt för dessa är att man anknyter till en marxistisk analys av kapitalismens utveckling och vill dra lärdom av de misstag som begicks i den socialistiska rörelsen i början av 1900-talet. Såvitt jag förstår är det inom den här riktningen som man är mest klarsynt, när gäller möjligheten att inom ramarna för dagens ekonomiska strukturer minska utsläpp av växthusgaser och hejda växande klyftor mellan fattiga och rika. Det kommer inte att gå, eftersom hela systemet är felkonstruerat: investerare ser till nästa kvartalsrapport, politiker ser till nästa mandatperiod, när de fattar beslut som kommer att påverka jordens klimat under tusentals, tiotusentals år. Och de väljer konsekvent att inte se vad de gör.

Ekosocialister är uppriktigt indignerade över de skriande orättvisorna, över ödelagd natur, den stora artdöden. Men vad gäller konstruktiva förslag till motåtgärder har de inte mycket att bidra med: demonstrationer, protestmöten, olika slag av opinionsyttringar, men man är rätt illusionsfri, eftersom man vet vilka krafter man utmanar.

Dessa tre riktningar kan sammanfattas ungefär så här:

Ekomodernister står helt och hållet på marknadens sida i konflikten mellan naturen och de ekonomiska krafterna; ekonomins krav kommer att segra över hela linjen. Vi kommer med teknikens hjälp att omforma naturen efter våra egna behov och samtidigt avskaffa all fattigdom; ekomodernister vet berätta att antropocen är en löftesrik tid för hela mänskligheten.

Reforminriktade ekonomer och samhällsvetare menar att de fria marknadskrafterna behöver tyglas och styras för att vi inte skall skada naturen. Den växande klyftan mellan rika och fattiga är svår att komma åt, men kanske kan investeringar i välgörenhet göras mer lönsamma.

Ekosocialister ser båda problemen som olösliga inom nuvarande ekonomiska system; kapitalismen är i grunden destruktiv och om vi inte förgör den, kommer den att förgöra planeten och hela mänskligheten; först efter kapitalismens kollaps kan vi bygga en mänsklig värld utan fattigdom och i harmoni med naturen.

Det gemensamma med dessa riktningar är oron. Man hör ett obehagligt ljud från de strukturer som bär upp samhällsbyggnaden, och försöker tolka det.

”Det är bara växtvärk”, säger ekomodernisten.

”Det kan vara allvarliga bristningar, och de bör åtgärdas”, säger reformisten.

”Det är varslen om att hela konstruktionen håller på att brista”, säger ekosocialisten.

Men de svaren lugnar inte, oron, dissonansen finns kvar. Vad är det för obehagligt ljud som hörs?

En fjärde riktning bör kanske också nämnas i sammanhanget, den som kallas omställningsrörelsen. Människor i rika länder drar sig undan till enklare liv på landsbygden och odlar sin egen potatis i väntan på den stora samhällskollapsen.

Tillit

Den olycksbådande klangen i ordet antropocen hör ihop med de klimatförändringar, som för många i dag framstår så hotfulla att de framkallar apokalyptiska stämningar; som om hela mänsklighetens framtid vore hotad. Men så är det förmodligen inte, så illa kan vi inte ställa till det om vi inte utlöser ett fullskaligt kärnvapenkrig. Det som rent faktiskt är hotat genom klimatförändringarna är framtiden för de samhällen och den civilisation vi byggt under senare generationer.

Den fundamentala frågan som ställs under antropocen är om våra nuvarande samhällen är hållbara. Eller med en annan formulering: Kan man bygga mänskliga samhällen, mänsklig gemenskap utan tillit? Om vi ser till det samhälle som vi lever i och är helt beroende av: Vad är det som håller ihop det? Vad är det som vi litar på?

Det mänskliga i människan? Nä! Det korta svaret är ju ”Pengar!”

Det mer utförliga svaret är: internationellt gångbara valutor plus billig energi. Det är det som håller ihop vårt samhälle, det som hela vår existens vilar på. Det är till det som vi sätter hela vår tillit. Att det skall fortsätta finnas pengar och billig energi, att den globala ekonomin skall fortsätta leverera, att det livsnödvändiga hela tiden skall fyllas på i butikernas hyllor, att det också om en vecka, en månad och ett år kommer att finnas mat att köpa och att det kommer vatten ur kranen.

Den obehagliga dissonansen – de apokalyptiska varslen – kommer den från insikten i vår utsatthet, vårt beroende av ett globalt finansiellt system, som ingen begriper sig på och som inte förtjänar vår tillit? Eller kommer den från vår vetskap om att den globala ekonomin orsakar klimatstörningar, som troligen kommer slå hårdast mot fattiga, tättbefolkade områden? Eller kommer den från rapporter om en växande migration av fattiga människor till rika länder? Att vi i de rika länderna är hotade av det växande gapet mellan fattiga och rika? Att de fattiga försöker ta sig hit?

Eller kommer varslen från de växande mörka krafter som vill befästa en klar gräns mellan oss och de andra, de som inte är som vi; en gräns som gör att vi inte längre förmår att känna igen det mänskliga i den andre. Den rika världen har ju en lång tradition av folkmord.

Geovetare har föreslagit att år 1945 skall sättas som den gräns då jorden övergick i den nya geologiska epoken antropocen. Den gränsen finns ju tydligt markerad i skikt av radioaktivt plutonium från de första atombomberna. Kanske är det förslaget ett sorts bistert skämt. Men strax dessförinnan finns en annan gränsmarkering till människans tid, några anteckningar i en dagbok nedskrivna av en ung judisk kvinna, Etty Hillesum, som då lever i Amsterdam. Det är söndag morgon den 12 juli 1942 och hon hade just nåtts av ofattbara underrättelser om att Förintelsen av Europas judar är påbörjad och hon skriver till Gud:

”[…] en sak har blivit alltmer klar för mig: att Du inte kan hjälpa oss, att vi måste hjälpa Dig för hjälpa oss själva. Och att det är det enda vi klarar av dessa dagar och att det är det enda som egentligen betyder något: att vi bevarar en liten bit av Dig, Gud, i oss själva. Och kanske också i andra. För tyvärr är det nog inte så mycket som Du Själv kan göra åt det vi nu drabbas av, eller åt våra liv. Du kan inte hjälpa oss men vi måste hjälpa Dig och in i det sista försvara Din plats inne i oss.”

Ettys anteckningar står vid själva ingången till antropocen som varnande, manande ord för att lära oss att känna igen det mänskliga i den andre.

Litteratur

Ian Angus: Facing the Antropocene, Fossil Capitalism and the Crisis of the Earth System. Monthly Review Press 2016.

David Archer: Töväder. Hur våra utsläpp kommer att påverka klimatet om 100 000 år. Daidalos 2011.

Erle C. Ellis: Anthropocene: A Very Short Introduction. Oxford University Press 2018.

David Jonstad: Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga. Ordfront 2017.

Tim Lenton: Earth System Science. A Very Short Introduction. Oxford University Press 2016.

Branko Milanovic: Global ojämlikhet. Nya perspektiv i globaliseringens tidevarv. Daidalos 2017.

Robert Österbergh & Mikael Malmaeus (red): Ekonomi för antropocen. Skiftet till en hållbar värld. Carlsson Bokförlag 2018.

Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.