Längtandets stilla glädje

Finns det något svårare än att skriva om glädjen? Man påminner sig om Anna Kareninas berömda inledningsord: ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”; som att mörker och konflikt är förutsättningarna för en god historia. I textform blir lyckan snabbt platt och tråkig. Kanske är det bara i den religiösa hymnen som glädjen kan skildras i sin fullhet och inte upplevas som banal. Det är ett tillstånd som är mer än en privatsak, hymnens andliga salighet öppnar sig mot själva skapelsen. Till skillnad från den tragiska berättelsen där stunden av lycka och harmoni utmejslar och fördjupar tragedin har stråk av mörker eller förgänglighet i hymnen till uppgift att åskådliggöra Guds strålande ljus.

I Alva Dahls Längtans flöde finns sådana passager; glädje som inte är avsaknad av olycka och svårigheter, som är mer än jagets timliga välbefinnande. Enkelt och självklart, som Franciskus solsång. Det finns andra likheter med helgonet också – frändskapen med djuren och naturen, längtan efter det avskalade, ödmjuka livet, att finna och leva med Gud i det lilla och det vardagliga. Eller: att stå i en rulltrappa och känna det som att fötterna ska till att lyfta och fortsätta stiga, rakt mot Kristi leende ansikte. Sådana bilder blir kvar i en läsare, framskrivna med ett precist och poetiskt språk. De korta, prosalyriska styckena är den enda möjliga strategin för en sådan text. Prosan hade blivit för tung, lyriken för vag. Här finns en stil som är klar som kristall men ändå och samtidigt ymnig och porlande. Därtill kräver den en återhållen lästakt och inbjuder till eftertanke. Att läsa allt för stora sjok av denna text är att göra sig en otjänst, det finns snarlika bilder och tankegångar som, om man läser allt för hastigt och tankspritt, man kommer att missa de skiftande nyanserna i.

Det yttre skeendet är till synes enkelt: textjaget har genomgått en separation och prövar sin kallelse. Korta, prosalyriska stycken för oss genom årstider och klostervistelser, bönestunder och naturupplevelser, arbetet vid universitetet och bibelcitat… ”Tvåsamhet eller klosterliv?” frågar hon sig. Det finns en annan relation också, med en man i församlingen, men varken denna eller den förlorade maken är den centrala i texten. De bleknar, bränns bort i jämförelse med Gudsrelationen. Tilltalet, det Du som texten riktar sig emot, är Kristus själv och texten rör sig därför snarare vertikalt än horisontellt. Relationen är allnärvarande, som mest påtaglig i kommunionen, ständigt rörlig i det pågående samtalet, och kanske som innerligast i naturen. Textjaget prövar och ifrågasätter, sig själv och sin tro. Samtiden kommenteras, likaså ett antal författare som i citat och den avslutande litteraturlistan blir ett slags litterär klangbotten. Ändå är Längtans flöde en förvånansvärt kroppslig, stundom sinnlig, text. Dahl har en förnämlig förmåga att skriva fram naturen i sina olika årstidsdräkter genom att låta några noggrant utvalda detaljer framträda. Det är som barnets hänförda blick, den som urskiljer och ser. Inte heller är textjaget reducerat till ett reflekterande och registrerande medvetande, hon är i allra högsta grad ande, själ och kropp. Om tillbedjan låter det exempelvis som följer: ”Med fotsulorna mot stengolvet. Bäckenet mot träbänken. Bröstkorgen vidöppen – låt mig darra som asplövet, som ljuslågan, som harpans sträng inför din Andes susning.”

Är det ett typiskt kvinnligt förhållningssätt att låta den brinnande tron manifestera sig i köttet, att hänge sig i extasen, att ikläda sig rollen av den lyckliga bruden som inväntar sin himmelske Brudgum? I Längtans flöde vävs den andliga törsten ihop med erotik och åtrå. Efter ett kärleksmöte med H i början av boken beskrivs det som att vakna upp ur en omskakande dröm. Att återvända till verkligheten blir plågsamt och för ett ögonblick infinner sig som ett tvivel. ”Skulle det här vara verklighet, och inte det där?” frågar sig diktjaget och ekar Teresa av Ávila som dock inte skrev om några jordiska famntag utan talade om sin ”känsla av yttersta ensamhet” och den ”övergivenhetens öken” som själen vandrar i efter ett möte med Gud. I Längtans flöde finns en förskjutning där också detta språkbruk och dessa känslolägen erövras av Kristus-relationen. Förhållandet med H avslutas även om det fortfarande finns fysisk åtrå när hon någon gång ser honom igen är perspektivet snarare att textjaget får möjlighet att reflektera och vinna en mer allmän insikt om ödmjukhet. Det som varit ändamål blir instrumentellt och sätts i spel för den primära relationen.

Hur skall just jag tjäna dig, Herre? Det är frågan texten graviterar runt. I den plågsamma frihet som uppbrottstider medför, i det att så väl livets ramar som jagets konturer med nödvändighet måste skrivas om, prövar textjaget således sin kallelse, vad den måhända radikala kursändringen klosterlivet skulle innebära. Är det inte en fråga varje troende kristen ställs inför? Om jag tror på evangeliet, på Jesus Kristus, på allt det vi förkunnar i trosbekännelsen – hur ska jag då ge mindre än allt jag har och är? Vad är ursäkten att inte ge varje andetag, varje handling och tanke? Och om ens hjärta jublande svarar allt, allt vill jag ge, hur skall detta då ske? Frågan, som utforskas så vackert och uppriktigt i Längtans flöde, blir således den som de som inte välsignats med kallelsen att lämna världen bakom sig och inträda i ordenslivet, det vill säga de flesta av oss, måste leva med: hur är man i världen och samtidigt i Gud? I en, av påven Franciskus ofta citerad, passage skriver den franske 1800-talsförfattaren Léon Bloy: Den enda verkliga sorgen är att inte vara ett helgon. Textjaget gör anmärkningen att det vore så mycket enklare om man vetat att denna tillvaro bara varit övergående, att klostret hägrar. Men bygger inte den bilden på en felaktig premiss, att man kan göra ett val vid ett givet tillfälle och sedan vara så att säga ”klar”? Är vi inte kallade till perpetuell omvändelse, för varje steg, i varje andetag? Det är vad textjaget kommer fram till: Att svara ja innebär inte att kliva över en tröskel och sedan bli kvar där i helighetens hus, där jag kan invänta domen i trygg förvissning om att jag valt rätt. Ett ja är ett omöjligt löfte om att vara skärpt i varje framtids fotrörelse. Längtan är därmed den enda möjliga positionen, hur plågsam och otillfredsställande den än må vara. Alternativet är värre.

Det är något mycket uppfriskande med att läsa ett nyskrivet, svenskt verk som så okonstlat tar sig an relationen med Gud och gör det med ett språk som inte väjer för det religiösa språkbruket utan väver in såväl bibelord som en vokabulär sällsynt i det vanliga, sekulära samtalet. Oavsett om själva tankevärlden är främmande, är det en stor rikedom. För övrigt är det kanske framför allt detta som gör texten så ljus – trots att den behandlar ensamhet, hjärtesorg och trostvivel – i språket och genom språket strålar Kristi leende ansikte. Och för den som redan påbörjat resan, är inte läsningen av Längtans flöde lite som att slå följe med en syster i tron en bit på vägen? Att dela hennes tvivel och glädje över skapelsen och vanmakt i världen? Då och då hejda sig och lägga ner boken för att pröva en tanke eller jaga en annan som sticker iväg längs ett okänt spår. Att läsa Längtans flöde är en stilla glädje som det inte finns något skäl att förvägra sig.

Hillevi Norburg är översättare, skribent och förläggare på Alastor Press.