Apa eller människa?

Den antropologiska frågan om det unika i fenomenet människa har stundom besvarats utifrån en dualistisk grundsyn. Verkligheten i sin totalitet består då av två substanser, ande och materia. All materia, både den levande och den döda, är underkastad mekanikens lagar. Det gäller också människans kropp. Likväl intar människan här en särställning. Utöver en kropp är hon en själ och genom själen är hon mottaglig för förnuftets och samvetets röst. Hon har en fri vilja och förmåga att skilja mellan gott och ont. Till skillnad mot de oskäliga och själlösa djuren är hon ansvarig.

Variationer på det temat återkommer i modern existentialistisk filosofi men utan en dualistisk inramning. Också här är människan garanterad en särställning, men inte en hon traktat efter. Den är ingen utmärkelse hon fått, snarare ett straff. Hon är utsparkad ur ett naturgivet sammanhang, hon har ”dömts till frihet” och får reda sig på egen hand bäst hon kan. Därigenom blir hon ansvarig på ett sätt som andra djur inte är.

När man anlägger ett naturvetenskapligt/biologiskt perspektiv på människan blir det emellertid svårt att motivera, varför just hon som art skulle vara ett undantag. Biologisk teori i dag är formad utifrån en evolutionshistorisk grundsyn och i den hör allt levande samman. Generellt betyder det att varhelst i organismvärlden vi observerar dramatiska och skenbart oförklarliga brott mot ett kontinuerligt sammanhang, går det i princip alltid att rekonstruera ett bakomliggande skeende, bestående av ett otal små steg och förskjutningar, så att brottet försvinner, sambandet återställs och en orsaksbunden kontinuitet kan bevaras.

Specifikt vad gäller människans anspråk på särställning har primatologisk forskning under senare årtionden visat att skillnaderna mellan oss och våra närmsta släktingar, schimpanser och bonoboer, inte är så avgrundsdjupa som vi först kanske hoppats. Vi tycks fortfarande kunna förstå varandra, åtminstone ganska bra, trots att vi gått skilda vägar och följt olika evolutionära spår i några hundra tusen generationer. De skillnader som finns i dag mellan oss och dem gäller inte antingen – eller, utan snarare mer – mindre. Kontinuiteten är bevarad.

När man så betonar likheter och samband, återstår emellertid en viktig fråga att besvara: Hur uppkom de avgrunder som i dag faktiskt skiljer oss åt? Det är ju vi och inte de, som har förökat oss och uppfyllt jorden, vi och inte de som grundat samhällen och imperier, uppfunnit skrivtecken, vätebomber och smartphones. Det är vi som röjer bort hindrande kringvegetation för att ge plats åt våra odlingar, megastäder och sexfiliga motorvägar medan schimpanser och bonoboer trängs undan för att nu räknas bland de hotade arterna. Den fråga som återstår är alltså: Vad har kvalificerat oss till sådana stordåd?

Det finns i dag en utbredd samsyn mellan många, sinsemellan olika tankeriktningar att språket är den för människan avgörande faktorn. Det är språket som gör skillnaden mellan oss och dem. Språket har gett människan hennes särställning och hennes särskilda makt. Därmed är emellertid inte den antropologiska frågan besvarad, den har bara flyttat sig. Och om vi skall hålla kvar ett naturvetenskapligt synsätt, återstår ännu att besvara frågor om språkets biologiska grunder, om hur det kom sig att våra förmödrar en gång för mycket länge sedan började forma ett nytt sätt att meddela sig med varandra och hur det sättet kom att vandra vidare från generation till generation för att längs vägen till oss omvandlas till alla de språk, som talas i dag. Ty ”hemligheten med språkets tillkomst och människans tillkomst är en och densamma” (Martin Buber).

För att komma åt de frågorna måste vi emellertid ta en omväg. Vi måste börja med en logisk paradox om språk, för att sedan presentera ett förslag hur paradoxen kan lösas upp. Därefter måste vi undersöka om det förslaget går att tillämpa på schimpanser och bonoboer, och om inte – varför? För att till sist lokalisera några av de faktorer som gjorde det möjligt för människan att göra sig en värld av språk.

Quines paradox

Vid mitten av förra seklet presenterade den amerikanske filosofen och logikern Willard Quine ett tankeexperiment, som fortsatt att utmana var och en som vill förstå vad språk är och hur det uppkommit. Anta, sade Quine, att man upptäcker en folkstam, som levat isolerat och som talar ett hittills helt okänt språk. Så kommer en forskningsresande, som den första främlingen, för att lära sig det nya språket. En morgon när han är ute och går tillsammans med en man från denna stam, kommer en kanin springande förbi dem och mannen gör en gest med handen och utbrister något som låter ungefär som ”Gavagai!”. Varvid den nitiske forskaren genast tar upp sin anteckningsbok och noterar: ”gavagai = kanin”. Men, påpekar Quine, denna hans slutsats är förhastad och kan omöjligen försvaras logiskt.

Mannen som utbrister Gavagai avser kanske inte alls att upplysa sin gäst om vad kanin heter på hans språk. Kanske vill han i stället förmedla något som skulle kunna översättas med ”Sådana rackare finns det många av här!” eller ”De är allra godast stekta” eller ett otal andra kommentarer. Det är heller inte givet att utropet Gavagai är menat som en upplysning till den besökande främlingen, det kan likaväl vara riktat till kaninen och bäst översättas med ”Schas! Stick din väg!” Eller Gavagai är kanske inte riktat till vare sig främlingen eller kaninen utan är ett utrop av förtjusning: ”En sådan vacker morgon!”

Det underliggande budskapet i Quines tankeexperiment är en undran: Hur kan människor göra sig förstådda med hjälp av ljudramsor? Möjligheterna till missförstånd är ju legio. Det är logiskt sett helt omöjligt att med rimlig grad av visshet pricka in en korrekt och avsedd betydelse av ett meddelande, när antalet alternativa tolkningar i realiteten är obegränsat. Det är därför logiskt att dra slutsatsen att också talat språk är helt omöjligt. En slutsats som emellertid måste vara fel, eftersom det ju finns språk.

Men en utveckling av Quines paradox pekar på att situationen är värre än så, eftersom den som genast vill omvandla en ljudramsa till ett meningsbärande budskap har börjat i fel ände. Han måste först försäkra sig om att denna ramsa faktiskt är avsedd som ett meddelande. Kanske är Gavagai vare sig ett meddelande eller ett utrop. Kanske betyder det ingenting alls utan är bara ett läte, det som låter när männen i denna folkgrupp klarar strupen på morgonen. Gavagai är ljudet av en harkling.

Om vi börjar i rätt ände, kan paradoxen sammanfattas i tre frågor: Hur kan jag avgöra om den andres ljudramsa är avsedd att alls vara ett meddelande? Och om jag kan förstå den som ett meddelande – hur kan jag avgöra om det är riktat till mig? Och om det är riktat till mig – hur kan jag vetat vad den andre syftar på?

Eller om vi går från andra hållet: med hjälp av ord kan vuxna människor i dag uppnå en delad och gemensam förståelse på en hög nivå av abstraktion. När jag skriver tecknen ”träd” förstår du ganska väl vad jag syftar på. Men vår delade förståelse på den nivån är möjlig först genom en delad förståelse för att en viss samling tecken, i detta fall ”träd”, kan vara avsedd att beteckna något, att den pekar på något. Men denna nivå av förståelse måste i sin tur bygga på en än mer basal förståelse för att det är något jag vill meddela dig. Och först när vi steg för steg backat tillbaka ända ner till den biologiskt formade nivån av samstämd förståelse kommer vi till språkets källa och en möjlig lösning på Quines paradox.

Om det finns en lösning på paradoxen måste den nämligen finnas i en biologiskt given förmåga till samstämdhet, en samstämdhet som kan bära språken och som är unik för människan. Och när denna förmåga första gången framträder i primaternas evolutionära historia, då börjar språkets och människans historia som efter ett otal generationer och omvandlingar skall leda till att vår forskningsresandes gissning ”gavagai = kanin” kanske inte är så helt i det blå.

Men hur skall vi i dag kunna veta något om språkets första och biologiskt formade nivå av samstämdhet? Ett sätt kan vara att undersöka hur små barn lär sig sitt första språk.

Tomasellos förslag

Inom utvecklingspsykologin nalkas man frågan hur barn lär språk genom att analysera och beskriva strukturen i den intersubjektiva, mentala värld som ett barn steg för steg förvärvar i sitt samspel med de vuxna det möter i sin yttre värld. De som forskar med denna inriktning kan sinsemellan vara oense om detaljer i sina respektive modeller. Oense om hur balansen och samspelet mellan det biologiskt givna och det därefter inlärda skall tolkas. Diskussioner pågår och kommer att pågå länge än. I beskrivningen nedan kommer jag emellertid inte att gå in på de detaljerna, utan hålla mig i en okontroversiell mittfåra av teorier framför allt såsom den framställs av språkvetaren och psykologen Michael Tomasello.

Tomasello är verksam vid Max Plank Institutet för evolutionär antropologi i Leipzig och leder där en forskargrupp, som arbetar med hypoteser kring det mänskliga språket, både vad gäller dess evolutionära ursprung och den mentala, intersubjektiva grunden till barns språkförståelse och språkinlärning. Förutom det empiriska arbetet har Tomasello i omgångar sammanfattat resultaten från egna och andras studier i övergripande teoretiska ramverk, som han redovisar i bland annat böckerna The Cultural Origins of Human Cognition (1999), Constructing a Language: a Usage-Based Theory of Language Acquisition (2003), Origins of Human Communication (2008) och Why We Cooperate (2009).

För att förstå Tomasellos tankegångar är det naturligt att börja med hans teorier om barns språkförståelse så att de kan utgöra en bakgrund, när vi senare kommer till hypoteser om språkets biologiska ursprung.

De flesta barn debuterar trevande som språkanvändare några månader efter det att de fyllt ett år, en debut som är väl förberedd genom de omvandlingar, som ägt rum i barnets mentala värld under månaderna dessförinnan. Bland de nya insikter och färdigheter, som barnet nu förvärvat, finns det särskilt fyra inslag som tillsammans ger en nödvändig grund för språk.

Ett första steg är att barnet börjar förstå att andra människor ordnar sitt handlande för att uppnå bestämda mål. De fnattar inte runt på måfå utan har en avsikt med det de gör. Det är skillnad mellan en handling som utförs och en händelse som inträffar. Eller med Tomasellos ord: barnet inser att andra människor är ”intentionella subjekt”.

Det andra steget är en växande förmåga att gå in i och bli kvar i delad och gemensam uppmärksamhet med en annan människa. Formeln ”delad och gemensam”, som Tomasello återkommer till gång på gång, avser här något mer och annat än att du och jag råkar ha vår uppmärksamhet vänd åt samma håll. Formeln innebär dessutom att jag vet att du uppmärksammar och att du vet att jag uppmärksammar. Och vidare: att jag vet, att du vet, att jag uppmärksammar osv. i ett ömsesidigt mentalt avläsande utan slut. Tomasello kallar det för ”rekursiv mental avbildning” och genom den definierar två eller flera deltagare det intersubjektiva rum, där leken och språket kan börja.

Det tredje steget är barnets växande förmåga att urskilja den kategori av handlingar, där målet inte är att förändra något i den yttre världen utan att förändra en annan människas uppmärksamhet, hennes mentala, inre värld. Och detta är en förmåga som barn övar upp under lek i det intersubjektivt skapade rummet. Den andre vill mig något, med en gest av handen vill han få mig att lägga märke till det han avser. Han pekar.

Också det fjärde steget förutsätter en vana vid det intersubjektiva och en frimodighet att själv agera. Barnet lär sig nu att byta roller som man gör i lekar. Om du, som är ett ”intentionellt subjekt”, pekar för att styra min uppmärksamhet, kan jag, som också är ett ”intentionellt subjekt”, peka för att styra din uppmärksamhet, därför att i den leken har vi en ”delad och gemensam” förståelse för vad ”peka” betyder.

Dessa fyra färdigheter eller insikter brukar alltså barn uppnå stegvis någon gång när de är mellan nio och femton månader gamla, och med dem är en grund lagd för det Tomasello kallar ”kulturellt lärande”. Det betyder att ett barn nu inte bara mekaniskt imiterar de vuxnas rörelser, det kan dessutom ta den andres perspektiv och utföra dennes handlingar för att uppnå det den andre syftade till. Och det är genom ett kulturellt lärande som ett barns språk tar fart och börjar växa i accelererat tempo. Det som nu fodras är en fortsatt tillgång på vuxna och en delad och gemensam lekglädje, som får det intersubjektiva att vidgas till att omsluta alltmer av delad och gemensam kunskap. Och under sin förskoletid kommer ett barn att lära sig i genomsnitt ett nytt ord varje timme av sin vakna tid.

I några av de rum som så har skapats kommer betydelsen av lätet ”gavagai” att föras vidare från generation till generation. I andra rum traderas kunskapen om syftningen i lätet ”kanin”. Två människor som kommer från varsitt av dessa rum kan inte omedelbart tyda varandras läten, men de har likväl genom sina insikter från ettårsåldern en gemensam mental värld, som gör det möjligt för dem att påbörja arbetet att förstå varandra. Tillsammans kan de sätta upp tillfälliga intersubjektiva scener, där gissningen ”gavagai = kanin” för båda ter sig rätt rimlig. Och om vår upptäcktsresande ändå är osäker, så kan han ju, med hjälp av tecken och gester, fortsätta att fråga igen och igen och igen. Som barn ofta gör.

Om Tomasellos hypoteser är korrekta, alltså om det verkligen är så att barns språk rinner upp som lek i de intersubjektiva rum de delar med vuxna, så har vi möjligen kommit till den plats där vår släktlinje får sina särdrag, de som med tiden skall medföra att vi och schimpanser/bonoboer går helt olika öden till mötes. Men hur och varför uppstod det intersubjektiva? Hur uppkom det mellanmänskliga ur det tidigare ”mellanapliga”? För att kunna besvara de frågorna måste vi fört beskriva en mellanaplig värld.

Det mellanapliga

Tomasellos hypoteser om barns språklärande, vilar på resultat från ett otal empiriska studier, där man undersökt vid vilken ungefärlig ålder ett barn är moget för en viss typ av interaktion. Det är så vi kan göra oss en bild av hur det mänskligt intersubjektiva växer fram. På motsvarande sätt har man gjort studier för att undersöka om och under vilka förhållanden schimpanser/bonoboer kan lära sig lösa vissa typer av uppgifter som kräver samverkan. När resultaten från sådana studier kombineras med systematiska observationer av hur de interagerar i sitt dagliga flockliv, blir det möjligt för oss att göra oss en bild av deras mellanapliga. Hur ser den världen ut, hur hänger den ihop och hur fungerar jag som till exempel en schimpans i den?

Innesluten i min apliga värld kan jag ofta sluta mig till vad du tänker göra. Och jag har lärt mig att vara särskilt observant på om du ser vad jag tänker göra. För jag vet att ibland hindrar du mig rätt bryskt och då är det bättre att jag låter bli att göra det. Eller så gömmer jag mig för din blick så att du inte ser vad jag gör. Men snart nog märker du att du inte längre ser mig och du minns då att du såg att jag hade tänkt göra något, men sedan lät bli, när jag såg, att du såg mig. Så nu, tänker du förmodligen, har han smugit sig undan och gör det i smyg. Så jag är beredd på att du kan komma störtande när som helst.

Vad gäller mat är jag som apa i regel missunnsam och kan på sin höjd dela med mig till dig om du tigger envist och om du brukar låta mig få när jag tigger av dig. Men helt frivilligt delar jag inte med mig. Inte ens till mina ungar.

Och om du håller på med ett projekt av något slag och inte klarar av det på egen hand men jag vet hur man skall bära sig åt, då kan jag, om vi annars står på god fot med varandra, ställa upp och hjälpa dig. Men att hjälpas åt att bära en planka och hålla i varsin ända – det är rätt knepigt. Det går nästan, ibland, till nöds om vi får träna.

Men om du går och letar efter något du tappat och jag vet var det finns, så kan jag inte peka ut det för dig, eftersom du inte förstår vad det är ”att peka”. Möjligtvis kan jag hämta det åt dig och ge det till dig, om det inte är mat förstås, då äter jag det själv, men att peka är inte lönt.

När jag umgås med människor, däremot, har jag insett att det kan vara lönt att peka på det jag vill ha. Mat framför allt men också annat. Jag har lärt dem att ge mig det.

Men våra läten har inget att göra med att peka. Läten är känslor rakt igenom: Jag är rasande! Jag är rädd! Jag är ledsen! Mat! Smaskens! Jag är nöjd, glad, mätt och har bara vänliga avsikter!

Visst meddelar vi oss också avsiktligt med varandra, men då är det i huvudsak gester och kroppshållning, som blir till signaler. Som att räcka fram handen till en som sitter och äter. Det betyder: Jag vill ha! Och det förstår han mycket väl. Eller att brösta upp sig och låta allt hår stå på ända. Det betyder Jag är Boss! Buga er för mig! Vilket är bäst att lära sig genast, eftersom den som då inte bugar får problem.

Men framför allt är jag inte så dum att jag går in på en främmande flocks område för att bekanta mig med dem som lever där. Gjorde jag det är risken stor att de skulle slita mig i stycken som en kanin utan att ens muttra gavagai.

Skillnaden mellan apligt och mänskligt framstår här som otydlig. Har en schimpans en föreställning om att den andre har en avsikt med sina handlingar, att han är ett ”intentionellt subjekt”? Ja, åtminstone delvis! Kan schimpanser samarbeta så att de tar olika roller för att uppnå ett gemensamt mål? Ja, ibland, och med mycket eller lite träning lär de sig mer! Kan de kommunicera sina avsikter till varandra? Ja, men begränsat till några få, stereotypa gester. Och rösten är inte användbar till sådant; i den finns för mycket känslor. Och när människor söker lära schimpanser/bonoboer att kommunicera med bilder och tecken, då går det knackigt och kräver mycket, mycket träning för små framsteg.

Det apliga såsom vi finner det hos våra närmaste släktingar tycks balansera på gränsen till vårt intersubjektiva rum utan att vilja ta ett avgörande kliv in. Så vad var det som krävdes av våra förmödrar för att de skulle göra sig hemmastadda där?

En nödvändig tillit

Inom ekologisk teori laborerar man med många typer av interaktion mellan organismer och grupper av organismer. Det kan vara predation (den ene äter upp den andre), parasitism (den ene lever på den andre, som försvagas men inte dör genast), konkurrens (det den ene tar, går den andre miste om), olika typer av symbios (den ene får mer utan att den andre förlorar) och mutualism (båda vinner). Dessutom finns olika reciproka kombinationer, sådana att ibland tar den ene mer, ibland den andre men i det långa loppet jämnar det ut sig. Åtminstone på ett ungefär. Och båda parter tjänar vanligtvis på utbytet. Åtminstone i längden.

Inom evolutionsteorin har man tidigare varit helt koncentrerad på en enda av dessa interaktioner, konkurrens. Man såg den som den enda mekanism som behövdes för att förstå alla biologiska fenomen. Efterhand som man upptäckt alltfler intrikata former av ömsesidigt beroende mellan organismer har man emellertid insett att det behövs ett mer flexibelt synsätt för att beskriva dels hur samverkan uppkommer, dels hur den kan stabiliseras över tiden. Språk kan ses som en sådan biologisk samverkansform.

När Tomasello diskuterar modeller för språkets evolutionära uppkomst, är han av nödvändighet vag och trevande. Det finns för många rimliga/möjliga/troliga Just-Så-Historier som berättar om alla de stora fördelar som kan finnas i samarbete. Vinsten med att jaga tillsammans, att försvara sig mot fiender tillsammans osv. Om dessa berättelser görs tillräckligt övertygande uppstår frågan, varför inte fler flockdjur utvecklat effektiva sätt att kommunicera så att de kan samverka bättre. Svaret är naturligtvis att det också finns motriktade tendenser. Framför allt i konkurrensen mellan flockmedlemmar. För att kunna väga styrkan av dessa motriktade tendenser, måste man ha detaljerad kunskap om de yttre villkor, under vilka dessa förmänniskor levde, en kunskap som vi helt saknar.

I detta osäkra kunskapsläge kommer Tomasello med ett okonventionellt förslag. Anta, säger han, att våra tidigaste förmödrar framför allt utmärkte sig för att inte vara så aggressiva, inte så konkurrensbenägna. Kanske var de inte heller så missunnsamma vad gäller mat utan beredda att dela med sig till andra och de var beredda att lita på andra. De var alltså, i jämförelse med sina samtida artfränder, förhållandevis fridsamma, generösa och tillitsfulla.

Sett enbart ur ett konkurrensperspektiv är sådana egenskaper naturligtvis hopplösa. Dessa apor måste ha framstått som självklara förlorare. Den som är beredd att lita på andra blir ett lätt byte, den som inte kan ta för sig får skylla sig själv. De enda situationer där dessa egenskaper ger fördel är de där det gäller att samarbeta för gemensamma mål. Det som då krävs, åtminstone som ett första steg, är att aggressiviteten och konkurrensen dämpas något och ger plats för en delad och gemensam uppmärksamhet på den gemensamma uppgiften. Och därmed börjar vi närma oss den intersubjektiva plats där språket kan börja växa.

Det bör här påpekas att Tomasellos förslag avviker från den standard som länge dominerat, när man berättat om människans evolution. Där har man till exempel sett den snabba ökningen av hjärnvolymen som en konsekvens av pågående kapprustning. Det gällde att alltid vara smartare och tänka ett steg längre än sina konkurrenter inom flocken och så skaffa sig ett övertag genom att lura dem. En svårighet med denna skrivning är emellertid att längs den vägen uppkommer inget språk. Ty utan ett visst, minimalt mått av tillit uppkommer varken tecken eller ord, det blir bara ett utbyte av åtbörder och läten mellan kontrahenter, som söker bluffa varandra.

Kärnan i Tomasellos förslag kan kort sammanfattas så: de första ansatserna till det som skall bli talat språk görs av en grupp ganska fridsamma, tvåbenta primater, som avhjälper sin bristande konkurrensförmåga genom att samarbeta sinsemellan. Det var så det hela började för många tiotusentals generationer sedan.

Tomasello diskuterar också möjliga förlopp för den fortsatta historien. Hur man först meddelar sig med avbildande, ikoniska gester, som man snart börjar förenkla, stilisera men också kombinera till sammansatta tecken och budskap, som ordnas i stiliserade mönster. En långt driven stilisering får emellertid till följd att den intuitiva förståelsen av tecknens betydelse gradvis måste ersättas av kulturellt lärande. Det som från början var en enkelt begriplig uppsättning gester förvandlas snart till ett otal varianter, så att flockar och grupper av flockar får allt svårare att förstå varandra. Och om gesten länge har spelat huvudrollen och rösten mest var ett kompletterande ackompanjemang, så tar sedan rösten över mer och mer och senast för tiotusen generationer sedan övergår vi nästan helt till talat språk. Och om det talade språket en gång var enhetligt och förstods av alla, så finns i dag bortåt sex tusen olika varianter.

Om detta och mycket annat diskuterar Tomasello utförligt men det skulle föra för långt att gå in på det här. Det räcker med att vi kommit till det som han anger som språkets biologiska grund: det intersubjektiva rum som skapas av tillit i en delad och gemensam uppmärksamhet.

Eftertanke

Något blev hängande: ansvaret! I de tankeriktningar där den antropologiska frågan besvaras genom att tillskriva människan en särställning i skapelsen, där blev hon också ställd till svars. Hon har där att svara för sina handlingar på ett särskilt sätt. Men vart tar det ansvaret vägen i den intersubjektiva modell av människan, som diskuterats här? Är ansvaret raderat? Inte alls! Snarare har det blivit mer tydligt.

Vi får återvända till Tomasellos grundformel: ”rekursiv mental avbildning”, en delad och gemensam uppmärksamhet, som i tillit skapar en delad och gemensam förståelse, en värld. Det låter högtidigt och stort men låt oss då ta ner det och göra det vardagligt med ett vardagligt exempel:

Det sitter två kvinnor invid varandra i en buss. De är inte bekanta och pratar därför inte med varandra. Båda tittar rakt framför sig som man bör när man hamnat invid någon man inte känner. Så stannar bussen vid en hållplats och den ena reser sig, ger den andra en kort blick, kanske också en nick och kliver sedan av.

Vad hände här? Inget anmärkningsvärt! En alldaglig scen som upprepas miljoner gånger varje dag och som inte betyder något särskilt för någon av de inblandade. De har var och en följt en delad och gemensam kod för hur man förväntas uppträda på en buss mot den man inte känner.

Men säg nu, att de två kvinnorna är väninnor och nära förtrogna. De har en mångårig vänskap bakom sig, där det förekommit både slitningar, avundsjuka och försoning. Nu sitter de invid varandra på bussen på väg in till stan för att gå restaurang tillsammans. Bord är redan beställt. När de är halvvägs, stannar bussen vid en hållplats och den ena reser sig, ger den andra en kort blick, kanske också en nick och kliver sedan av. Utan att säga ett ord.

Vad hände här? Väldigt, väldigt mycket! Så mycket att de inblandade nog bleve tvungna att ägna timmar, dagar för att om möjligt reda ut vad det var som egentligen hade hänt och vem som dessförinnan sagt vad till vem och vad hon då egentligen hade menat och varför den andra inte förstod det.

Scenen vill visa hur en delad, gemensam värld är byggd och hur parterna som byggt den blir invecklade i varandra. Också en så vardaglig sak som att komma överens om att göra något tillsammans blir invecklat. Det räcker ju inte med att jag vet att vi skall göra det tillsammans och att du vet att vi skall göra det tillsammans. Dessutom krävs, att jag vet, att du vet det och att du vet att jag vet det men också, att jag vet, att du vet, att jag vet det och att du vet, att jag vet, att du vet det osv. osv. Och i denna fortsatta spegling och återspegling upphör snart varje möjlighet till kontroll. Jag måste helt enkelt lita på dig och du på mig, lita på att jag säger det jag menar och menar det jag säger och står för det jag sagt att jag skall göra. Att jag inte förställer mig, därför att då finns inget sant kvar i det intersubjektiva. Då går det sönder.

Och det är ansvaret: att jag inte sviker en i tillit delad, gemensam värld.

Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.