En mänsklig ekonomi

Att en medeltida teolog som Thomas av Aquino kan komma till användning när man reflekterar över den nutida kapitalismens virrvarr kan tyckas paradoxalt – och är det i viss mening. Han kan inte brukas som ett slags magisk projektil gentemot de utmaningar som vi möter dagligen. Det var i en väsentligen förkapitalistisk värld som Thomas skrev det mesta av sina särskilda läror om ekonomi, om priser och ocker, och de kan inte utan vidare tillämpas på våra nutida förhållanden. Men Thomas inbjuder oss att tänka över några av våra givna förutsättningar när det gäller det ekonomiska livet. Han demoniserar inte egenintresset. Han ser inte privategendom som en eftergift för vår fallna natur. Han respekterar människans begränsning på ett sätt som stämmer överens med våra bästa ekonomiska insikter om marknadens värde, och han är helt enkelt skärpt. Thomas kan på det sättet bidra till att ge oss en god kritisk syn på den nutida marknaden.

Han har tillräckligt mycket gemensamt med våra bästa ekonomiska insikter för att kunna påvisa svårigheter för ekonomer utan att tala förbi dem. Mycket av detta beror av vad Thomas har lärt sig av Aristoteles, men det finns viktiga ställen där Thomas teologiska ramverk kan ge en mer påtaglig bild av människors ekonomiska liv än ett rent aristoteliskt tänkande. De flesta tänker på sig själva som ”goda människor”, men ibland kan godhet vara till en nackdel när det handlar om att sträva efter välstånd. En ung advokat kanske vill ge rättshjälp åt fattiga men känner att han inte kan missa tillfället att få en väsentligt högre lön om han arbetar inom ett företag. En fabrikör kanske vill framställa produkter av högsta kvalitet men känner att han måste producera sämre varor om han vill nå maximal vinst.

Richard Rich i En man för alla tider [klassisk film om Thomas More från 1966] vet kanske inom sig att han har en kallelse till att bli lärare, men han känner sig tvungen att söka välstånd och en ställning vid hovet till priset av sin egen personliga integritet. I sådana fall kan vi ge upp rikedom för dygd eller dygd för rikedom, men det leder i varje fall till känslan av att etiska värderingar kan komma i konflikt med ekonomiska. Hos Thomas finner vi inte dessa spänningar, åtminstone inte på något framträdande sätt. Människans liv är riktat mot lycka, och lycka är att vara dygdig. Dygd betyder här inte bara att följa moraliska regler utan att utöva sina mänskliga förmågor på ett fullödigt sätt. Vi kan öva oss i att eftersträva det som är värt att eftersträva, att bemästra överdriven fruktan och överdrivet risktagande, att kunna behandla andra med rättvisa och bruka vårt praktiska förnuft eller omdöme för att avgöra vad som är det bästa handlingssättet i en given situation. Det är att kunna uppskatta mat utan att hemfalla åt frosseri; att veta när man skall storma uppför kullen och när man skall slå till reträtt; att villigt ge åt andra vad som tillkommer dem; att kunna avgöra hur man bäst visar en mänsklig dygd i vissa särskilda situationer. Det är riktigt att våra olika sociala roller ställer olika krav på oss. Men dessa varierande roller är integrerade i den gemensamma uppgiften att utöva dessa dygder och att utföra våra roller på bästa möjliga sätt. Dygden når sin höjdpunkt i vänskapen, rätt förstådd som relationer där vi har ömsesidig omsorg om varandras välfärd och dygd, och detta leder till beskrivningen av ett samhälle som på samma sätt är inriktat på dygd.

Man kan fråga sig hur den materiella rikedomen passar in i detta sammanhang. Thomas argumenterar helt otvetydigt för att materiell rikedom är något gott. Gud skapade en värld som lovade oss överflöd, och detta är gott för oss. Men rikedomen är god enbart när den hjälper oss att eftersträva dygd. I den mån den leder oss till synd, är den inte god. Lägg märke till begreppet ”inriktning”. Materiell rikedom och dygd är inkommensurabla storheter, men det är för den skull inte nödvändigt att detta leder till spänningar. Människolivet är inriktat mot ett naturligt mål eller telos, och vi kan se hur de olika ting som ingår i det mänskliga livet skall inriktas mot detta mål.

För att återvända till exemplen ovan borde den unge advokaten endast välja en tjänst i ett företag, om han skulle finna att de dygder som hans högre lön kunde bidra till var det bästa sättet för honom att vara en god människa. Det kunde aldrig vara rätt att fabrikören sålde sämre varor enbart för sin egen profit, men han kunde finna att ett stort utbud av billiga produkter skulle vara till större nytta för samhället än en begränsad mängd varor av hög kvalitet. Att sträva efter rikedom kan ibland vara en dygd, men det enda skälet till att sträva efter rikedom är att denna strävan tjänar det yttersta målet, att utöva våra mänskliga förmågor på ett fullödigt sätt.

En direkt följd av denna tankelinje är att ett mått på ekonomisk produktivitet som BNP inte är ett mått på det reella värdet. I den mån ekonomisk framgång tillåter oss att uppehålla livet och ökar våra möjligheter att på ett mer fullkomligt sätt utveckla våra förmågor som människor, är detta ett verkligt gott. I den mån den drar oss från de strävanden som kunde få oss att utveckla våra förmågor kan den vara något ont. När detta händer hänvisar ekonomerna själva alltmer till BNP och andra mått på inkomsten. Det är allmänt erkänt att det inte räcker med att fråga om en ekonomi effektivt kan omsätta resurser i intäkter. Det är också viktigt att fråga sig hur vi på ett effektivt sätt kan omsätta intäkter i verkliga mänskliga framsteg. Ekonomiskt liv är inte ett mål i sig självt. Ekonomer och politiskt ansvariga behöver tänka mer på vad vår ekonomiska aktivitet syftar till och inrikta sig på våra yttersta mål i stället för på mellanliggande riktpunkter, till exempel intäkter.

Rikedomens främsta goda är att den tjänar vårt projekt att visa människans yttersta förmåga att känna och älska det goda i oss själva och varandra och att handla därefter. Skapade goda ting vittnar om Skaparens godhet, och om vi kan uppskatta det goda i dem som ett vittnesbörd kan det befria oss en smula från vår tendens att bara se till hur de kan tjäna oss. Det kan hjälpa oss att styra bort från synen på den naturliga världen som ett medel för mänsklig tillfredsställelse och leda oss mot en tillbörlig respekt för den godhet vi finner runt omkring oss. I stället för att skaffa oss mer och mer sätter vi in våra resurser i ett mönster som återger det bästa av vad vi är och vår uppskattning av Guds större godhet.

Thomas förståelse av det ekonomiska livet kan ge stöd åt nutida tänkesätt, men den kan också utmana dessa tänkesätt ifråga om människans begär och ifråga om vad egendomsrätt och priser egentligen är.

En väsentlig aspekt av modern ekonomi är att den utlovar ständigt förbättrade levnadsvillkor. Tanken på ekonomiska framsteg är så grundmurad att det lättaste sättet att avgöra vem som vinner nästa val är att se om ekonomin växer eller krymper. I USA består en stor del av den politiska retoriken i löften om att man skall finna vägar till ekonomisk tillväxt.

Samtidigt finns det en kulturell olust över vår materialism. Det är en återkommande kritik av vårt nutida samhälle, och ibland uppstår det rörelser som förespråkar en återgång till större enkelhet. Ekonomer har länge vägrat att göra en åtskillnad mellan behov, önskningar och begär och menar att människor har obegränsade önskningar och att marknadens uppgift är att uppfylla dessa önskningar, så långt som våra begränsade resurser medger.

Utifrån Aristoteles kan vi argumentera för att vårt begär efter det begränsat goda helt riktigt har sin begränsning. Den mänskliga naturen är begränsad och har därför begränsade behov. Rikedom är önskvärd i den mån den är ett medel för att tillfredsställa dessa begränsade behov. Vi behöver mer eller mindre, beroende på vad vårt stadium i livet fordrar, men när dessa behov väl har uppfyllts, har vi inte något behov att jaga efter mer rikedom. Thomas iakttar att människor utvecklar begär efter mer än vad som behövs för att upprätthålla ett fullödigt mänskligt liv. Han kallar detta ”artificiell rikedom” och anmärker att begäret efter artificiell rikedom inte går att tygla.

Thomas säger inte uttryckligen varifrån denna rastlösa och omättliga hunger kommer, men han menar att vår längtan efter det obegränsat goda, som är Gud, inte prisger oss till att törsta efter mera. Ju mer vi har denna hunger, desto mer känner vi den. Det väcker tanken att begären, som är ett viktigt element i nutida ekonomiskt liv, representerar vår gagnlösa strävan att söka finna det begränsade goda vi är gjorda för i den begränsade världen. Det är ett sökande som är dömt till misslyckande och frustration.

Ekonomer tar dessa begär för givna. Eftersom världen är begränsad, drar de slutsatsen att knappheten är ett ofrånkomligt villkor i det mänskliga livet – att det genomtränger vår känsla av att livet är en serie bytesaffärer. Men som Thomas ser det behöver detta inte vara fallet. Om vi tog Thomas på allvar skulle vi inse, att en väsentlig fråga för ekonomin inte är hur vi bäst skall tillfredsställa våra begär utan hur vi bäst skall öva oss i att begära det som är vårt sanna goda. Knapphetens ekonomiska problem kan inte enbart bekämpas med det gagnlösa sökandet efter högre inkomster, eftersom det aldrig kommer att finnas tillräckliga resurser för att tillfredsställa våra begär. Knappheten kan endast övervinnas om vi lär oss att urskilja när våra begär har blivit rätt tillfredsställda,

I frågorna om äganderätt bekräftar Thomas några av de grundläggande insikter som ekonomer har, och som utmanar oss att tänka över om det inte finns bättre sätt att uttrycka dem. Enligt Thomas måste vi betrakta privategendomen ur två skilda aspekter: för det första hur vi använder det som vi producerar, för det andra hur vi handhar de produktiva tillgångar som vi äger.

Beträffande den första aspekten anser Thomas, i enlighet med traditionen, att Gud har gett den materiella världen till mänskligheten att brukas gemensamt, och att den materiella världen är inriktad på att tillgodose mänsklighetens behov. Låt oss minnas att Thomas anser, att våra behov är begränsade och är möjliga att tillfredsställa. Han menar därför att de intäkter som återstår när vi har avhjälpt våra fysiska och sociala behov tillkommer väsentligen dem som inte har medel för att försörja sig själva. Detta är i linje med den katolska sociallärans påminnelse om att all egendom har ett bestämt syfte. Beträffande den andra aspekten anser Thomas att privategendom passar den mänskliga naturen genom att den ordnar samhället och kanaliserar vår produktiva aktivitet.

Äganderätt bör ses som ett utövande av förvaltning. Vi har anförtrotts en del av skapelsen för att bearbeta det materiellt goda som upprätthåller människornas liv. Enligt detta synsätt är privategendom mindre en rättighet än en plikt, och det ändrar vårt fokus. Privategendom är inte vad som tillkommer oss; det handlar om vad vi är skyldiga oss själva och varandra. Det goda i att äga något är att det låter oss utöva våra produktiva förmågor, en form av mänsklig fullödighet. Bruket av de varor vi producerar är bestämt av vad vi behöver, och det övriga tillhör andra. Vi kan fråga oss om inte Thomas tänkande undergräver egenintresset som är kapitalismens drivkraft och som har lyft miljarder människor upp ur fattigdomen. Skulle Bill Gates haft motivation att bygga upp Microsoft om det fanns ett socialt klimat som bara tolererade att han hade ett residens på 800 kvm i stället för 8 800? När allt kommer omkring, hur mycket av vår ekonomiska framgång beror på ett system som tolererar och rent av uppmuntrar en strävan efter ”artificiell rikedom” för att söka tillfredsställa våra begär? Det är omöjligt att besvara en sådan fråga. Med det är värt att observera att det finns en mängd produktiv aktivitet inom områden där ekonomisk vinst inte är den främsta motivationen. Universitetslivet är ett sådant fall; professorer bedriver forskning därför att de värderar den berömmelse som följer av att vara en framstående akademisk lärare.

I sin bok om den industriella revolutionen, The Enlightened Economy (2009), observerar Joel Mokyr att de flesta av de uppfinnare, vars verk betytt så mycket för att höja den ekonomiska produktiviteten, inte själva fick någon materiell vinst av sina mödor. Men också här visade sig berömmelsen vara en viktig sporre. Och det finns många människor som arbetar i yrken där de inte blir tillräckligt kompenserade för det reella innehållet i det de utför. Jag tänker på lärare, sjuksköterskor, brandmän och så vidare.

Värdet i Thomas perspektiv på privategendom ligger i att den fokuserar verkligheten. Det handlar om att producera verkliga värden som en del av plikten att vara en förvaltare av produktiva resurser. Det handlar om att kunna njuta frukterna av sitt arbete i proportion till vad man verkligen behöver för att trivas och frodas. Det är ett system av ”äganderätt” som är stadigt grundat i tanken att ekonomisk aktivitet inte är ett mål i sig självt. Det hör till människolivet när det är som det skall vara. Som människor har vi förmåga att lära oss avgöra vad som är äkta värde. Men detta är inte något man kan lagstifta om. Det är kulturen som för en tid har valt att värdera en strävan efter rikedom utan hänsyn till om denna rikedom brukas på ett vist sätt, och att behandla penningvärdet som verkligare än det värde som det är avsett att representera. Så länge som detta består får vi troligen acceptera att kapitalismens fördelar slår följe med nackdelar som instabilitet och orättvisor. Men kulturer kan skifta och gör det ibland, och därför hävdar jag att Thomas vision av den mänskliga ekonomin som en kulturell möjlighet är väl värd att överväga.

Översättning: Per Beskow

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 10 mars 2012 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.thetablet.co.uk.

Mary Hirschfeld är f.d. ledare för den ekonomiska institutionen vid Occidental College i Los Angeles och forskare inom moralteologi vid University of Notre Dame, Indiana.