Den ständigt kontroversielle Pius XII

Påven Pius XII är kontroversiell, och diskussionerna kring hans person belyser historieskrivningens villkor.
Pius XII såg onekligen ut som ett helgon, eller i alla fall som man – möjligen en aning fördomsfullt – tänker sig att ett katolskt, manligt helgon på 1900-talet ska se ut: stram, allvarsam och spenslig. En kropp präglad av asketisk återhållsamhet, och en intensiv men ändå tidvis frånvarande blick, van att skåda mot det himmelska. Talet var långsamt och högtidligt, ett manér han lagt sig till med som ung för att kompensera det faktum att han stammade. Det ansvar han ålagts genom rollen som påve lämnade honom allt annat än oberörd. Nattetid sågs han ofta vandra ensam i Vatikanens väldiga byggnader, på väg mot Peterskyrkans krypta där han bad vid sina företrädares gravar.

Ödesåret 1939 valdes Eugenio Pacelli till påve och blev Pius XII. Under hans pontifikat ställdes den katolska kyrkan inför utmaningar – teologiska, politiska och moraliska – av ett aldrig tidigare skådat slag. Under andra världskriget hördes kritiska röster från olika håll; de allierade krävde att han tydligare skulle ta ställning mot axelmakterna, medan nazisterna kallade honom för ”judeälskare”. Vid krigsslutet berömdes Vatikanen för sina humanitära insatser, men efter Pius XII:s död år 1958 började andra tongångar höras.

År 1963 satte Rolf Huchhuth upp pjäsen Ställföreträdaren (Der Stellvertreter. Ein christliches Trauerspiel) i Berlin, där Pius XII porträtterades som en girig antisemit. Huchhuths anklagelser fick Vatikanen att göra dokumenten från Pius pontifikat tillgängliga, och allt eftersom motbevisade forskningen pjäsens anklagelser. Detta var emellertid inte nog för att utplåna det intryck Huchhuths framställning hade gjort. En tvekan angående Vatikanens agerande under andra världskriget fortlevde i det allmänna medvetandet, även om frågan låg på is under 1970-talet. Under 1980-talet fortsatte den relativa stiltjen i frågan om Pius XII, även om visst bränsle tillfördes genom antydningar och rykten om att nazistiska krigsförbrytare fått hjälp av Vatikanen att fly genom Rom och vidare till Latinamerika. År 1999, slutligen, väcktes debatten till liv på allvar genom journalisten, författaren och historikern John Cornwells bok Hitler’s Pope. Efter Cornwells bok följde en veritabel flodvåg av litteratur på temat: The Catholic Church and the Holocaust (2001) av Michael Phayer, The Popes Against the Jews (2001) av David Kertzer och Under His Very Windows: The Vatican and the Holocaust in Italy (2002) av Susan Zuccotti, för att nämna några av de mer kritiska. Även Pius tillskyndare bidrog till bokfloden, om än via mindre förlag, mer begränsade upplagor och – inte minst! – mindre slående titlar. Bland de mer framstående av dessa märks Pius XII and the Second World War According to the Archives of the Vatican (1999) av Pierre Blet och Hitler, the War, and the Pope (2000) av Ronald Rycklak. Särskilt intresse har också den amerikanske historikern tillika judiske rabbinen David G. Dalins arbeten tilldragit sig. Han har tillsammans med Joseph Bottum varit redaktör för The Pius War: Responses to the Critics of Pius XII (2004) och dessutom själv publicerat monografin The Myth of Hilter’s Pope: How Pius XII Rescued Jews from the Nazis (2005).

Detta är en debatt som väcker många frågor. Om Vatikanens agerande och eventuella underlåtelsesynder under andra världskriget, givetvis. Men också om historieskrivningens villkor. Hur kan det egentligen komma sig att påven Pius XII, en offentlig man och kyrkoledare, vars liv är minutiöst dokumenterat, uppfattas så olika av dem som studerat honom? Vad säger detta om vår möjlighet att förstå förflutenhetens folk? Dessutom berör debatten ofrånkomligen frågan om den historiska forskningens betydelse i en tid allt mer dikterad av en medial dramaturgi som ropar efter entydiga svar och enkla persongallerier.

Eugenio Pacelli föddes i Rom år 1876 i en aristokratisk familj med starka band till och positioner i den påvliga administrationen. Vid 23 års ålder ordinerades han till präst, och med det inleddes en karriär inom den katolska kyrkan som gjord för att forma en framtida påve. Befordran till nuntie år 1917 tog honom nära den diplomatiskt skicklige påven Benedictus XV, som hade den oangenäma uppgiften att styra kyrkan genom första världskriget. Under Benedictus efterträdare Pius XI tränades Pacelli mer eller mindre medvetet för att bli dennes efterträdare, och den nye påven sände honom runt i världen för att, som han sa, ”han skulle lära känna världen och världen skulle lära känna honom”. När det blev dags för Pacelli att bestiga tronen tycktes han ha allt som en påve behövde i den svåra tid som alla visste väntade: diplomatisk skicklighet, språkkunskaper och intelligens. Men detta var inte allt vad hans karriär gett honom. Där fanns även många års erfarenhet från arbete i Tyskland, vars kultur han lärt sig att älska, samt traumatiska erfarenheter av aggressiv och anti-kyrklig kommunism. Till detta kom en personlig känslighet som å ena sidan kunde vara en tillgång i form av empati och inlevelseförmåga, å den andra tidvis resulterade i en ängslig obeslutsamhet som kunde vara särskilt ödesdiger i allvarliga tider.

Den institution Pius XII var satt att leda var egentligen mer lämpad att hantera Karl den store än Hitlers moderna Tyskland, som en kommentator beskrivit det. Pacelli hade fostrats i en värld där politik var något som bedrevs av och mellan politiker, bakom lykta dörrar, i sammanträdesrum och via sändebud. Den tysta diplomatin, snarare än medial retorik, var hans medium. Han var rädd att svavelosande förkastelsedomar skulle minska hans handlingsutrymme och göra tillvaron svårare för både katoliker och judar under nazistiskt styre. Att denna farhåga inte var obefogad visade händelseförloppet i Holland 1942, då de katolska biskoparna fördömde nazisternas behandling av landets judiska befolkning. Konsekvensen blev att förföljelserna och deportationerna av judarna trappades upp. Ett nyfunnet dokument visar att Pius XII tog varning av detta, och att han oroade sig för att ett offentligt fördömande skulle försvåra den katolska kyrkans möjligheter att hjälpa judarna. När man utvärderar denna strategi måste man också ta i beaktande att Pius XII var i händerna på en fascistisk furste – Mussolini kontrollerade varje steg han tog och läste all post som ankom till eller sändes ut från Vatikanen. Pius XII:s handlingsutrymme var med andra ord begränsat, och att han valde den tysta diplomatins väg är, mot denna bakgrund av kulturell skolning och praktiska omständigheter, inte att förvåna. Konkret fortsatte han Benedictus XV:s framgångsrika linje från första världskriget genom att vägra välja sida och i stället oförtrutet ivra för fred. Men detta var ett annat krig i en annan tid. Det var Hitlers krig, och de allierades insatser kom alltmer att framstå som ett korståg mot tyranniet.

Pius XII:s tystnad är grundbulten i anklagelserna mot honom som antisemit och kollaboratör. Det ligger honom också i fatet att han hatade kommunismen mer än fascismen, och att han inte var helt förtjust i den liberala demokratin heller. Men tillvarons nyanser är fler än svart och vitt; att Pius XII var odemokratisk gör honom inte till nazist. En närmare granskning av dokumenten, inklusive dem som genom noggranna efterforskningar uppdagats de senaste åren, visar att dessa anklagelser är ohållbara. Man kan diskutera det visa i hans val av den tysta diplomatin som huvudsaklig väg, men hans personliga övertygelser på detta område är glasklara. Åren i Tyskland ledde inte bara till en kärlek till dess rika kultur – något som annars använts som ett indicium mot honom – utan innebar också att han fick tillfälle att se nazismens uppstigande till makten på nära håll. I ett nyligen återfunnet brev till Vatikanen från år 1923 varnar han apropå Hitlers ölkällarkupp just för dennes antisemitism. Uppenbarligen hade han inte ändrat åsikt tio år senare. När Hitler kommit till makten vände sig Pacelli, som då var Vatikanens utrikesminister, till sin efterträdare på posten som nuntie i Tyskland och beordrade honom att protestera mot nazisternas agerande. I samma anda meddelade han år 1937 den amerikanske konsuln i Berlin att Hitler var en ”opålitlig skurk och en i grunden ond person”, samt att han fullt ut stödde de tyska katolska biskoparnas anti-nazistiska ställningstagande. Året efter det att han tillträtt som påve tog han den tysta diplomatin till dess yttersta gräns då han personligen förmedlade kontakten mellan de allierade och en grupp sammansvurna som smidde planer för att mörda Hitler. Att söka medverka till mord orsakade naturligtvis ”Guds ställföreträdare” stor vånda, och han höll det hemligt till och med för sina närmaste.

Men även om den tysta diplomatin var Pius XII:s främsta redskap så var det inte det enda. Han tog också, trots riskerna, offentlig ställning mot nazismen. År 1937 var han en av huvudförfattarna till sin företrädares påve Pius XI:s encyklika Mit brennender Sorge som fördömde nazismen i skarpa ordalag. Encyklikan skrevs på tyska, och inte som brukligt med påvliga rundbrev på latin, smugglades in i Tyskland och lästes upp från predikstolarna på palmsöndagen i vad som närmast är att beskriva som en kuppartad politisk-profetisk handling. Efter krigsutbrottet rapporterade Vatikanradion i kritiska ordalag om upprättandet av judiska ghetton i Polen (januari 1940), och talade om såväl ”nazismens omoraliska principer” (oktober 1940) som ”Hitlers ondska” (mars 1941). I slutet av 1942 tog påven själv bladet från munnen och fördömde offentligt i sitt jultal folkmordet av judarna, ett uttalande som gjorde så väl Mussolini som den tyske ambassadören Ribbentrop rasande. New York Times däremot prisade hans moraliska ledarskap – ”den ensamma rösten vars rop skär igenom en hel kontinents tystnad” – och hans fördömanden av nationalismen.

Pius XII:s hållning blir också tydlig i relationen till Roms judiska befolkning. Under hösten 1943 arresterades 2 000 av de 12 000 judar som uppskattas ha funnits i Rom vid den tiden. Mellan 5 000 och 8 000 undkom dödslägren genom att de, på uppmaning av påven, gömdes på religiösa institutioner i Rom, inklusive Vatikanstaten och påvens eget sommarresidens. Faktum är att Vatikanen tömde sina kassavalv för att rädda judarna undan nazisternas förföljelser. Den israeliske historikern Pinchas Lapides argumenterar i sin bok Three Popes and the Jews (1967) för att Pius XII bidrog till att rädda ”minst 700 000, men troligen så många som 860 000 judar från en säker död i nazisternas händer”.

Andra världskriget utgör en vattendelare i den västerländska kulturen, och det är oerhört svårt för oss att kliva över denna tröskel och föreställa oss världen som den då såg ut. Risken för anakronismer är överhängande, inte minst eftersom det tidsmässigt korta avståndet lurar oss – vi möter trots allt regelbundet människor som levt på andra sidan det stora brottet. Lägg till detta att krigets bottenlösa tragedier, åstadkomna av monstruösa ideologier, gör att en människas eller en gemenskaps rykte kan raseras fullständigt genom association med någon av de etiketter som hör till denna tid. Dessa omständigheter borde mana till ödmjukhet, men i stället blir de allt för ofta en frestelse till förenklingar. Att knyta någon till nazism eller antisemitism ger bra rubriker och hjälper till att sälja böcker. Inte heller historiker är immuna mot denna frestelse, trots att vår yrkesverksamhet borde ha lärt oss att berättelsen blir både sannare och intressantare om vi anstränger oss att slå vakt om människans mångtydighet.

Joel Halldorf är doktorand i kyrkohistoria vid Uppsala universitet.