Guds man i Havanna – påven Benedictus besöker Kuba

”¡ Se oye, se siente, el Papa está presente!” Kubanerna är vana vid slagord och talkörer. Och stämningen vid mässan på Havannas revolutionstorg är inte så olik en onsdagsaudiens på en fullpackad Petersplats. ”Si, si, si, el Papa está aquí!”. Diplomatiska kåren, några hundratal präster i liturgiskt lila med vita basebollkepsar mot solen, nunnor i helvitt med kepsar över doken, 300 000 kubaner (Vatikanens siffra) fyller torget. Vi har väntat flera timmar, solen börjar bli stark. Minst två flygplan, enligt vissa uppgifter sex, med exilkubaner har kommit från Miami för det historiska påvebesöket.

Längst fram den upphöjda tribunen i gult, rött och blått med altaret och påvens tronstol. I torgets fond, på en husfasad, den klassiska bilden av Che, en gigantisk version i järnsmide. Och på ett hustak: LA CARIDAD NOS UNE – kärleken förenar oss, mottot för påvebesöket.

Att säga att Havannas gatubild präglas av besöket vore en grov överdrift. Men på små affischer på kyrkportarna presenteras påven som ”kärlekens pilgrim” (peregrino de la caridad). I S:t Franciscuskyrkan hittar man på anslagstavlan en pedagogisk förklaring av påveämbetet, en biografi över Joseph Ratzinger och en utskrift av en intervju i kubansk tv med Havannas ärkebiskop kardinal Jaime Ortega. Den katolska kyrkan, den enda organiserade sociala kraften på Kuba utanför kommunistpartiet, har fått det betydligt bättre sedan början av 1990-talet och i synnerhet sedan Johannes Paulus femdagarsbesök 1998. Kuba är sedan 1991 inte längre en ”ateistisk” utan en ”sekulär” stat. Enligt Vatikanen kan kyrkan utan problem utse biskopar och biskopar kan viga präster. Ett nytt prästseminarium har inrättats. Jesuiter, franciskaner och dominikaner uppges aldrig helt ha lämnat Kuba. Birgittasystrarna har sedan många år ett hus i Gamla Havanna. Juldagen är helgdag. Ett konkret resultat av Benedictus besök är att långfredagen 2012 också blir det (om den permanentas är tills vidare osäkert).

Påven har tagits emot med stor värme på Kuba, det råder det ingen tvekan om. Varenda så kallad vanlig människa vi talat med de senaste dagarna har verkat uppriktigt glad. I vilken utsträckning det handlar om katolsk tro, om entusiasm inför ett internationellt kändisbesök eller om att få två dagar ledigt från jobbet är svårt att säga. Enligt kyrkan är 60 procent av kubanerna nominella (borde väl betyda döpta) katoliker. Möjligen kan siffran verka något hög. De som aktivt utövar sin tro är enligt kyrkan mellan fem och åtta procent, vilket ju är ganska jämförbart med ett europeiskt land men lågt om man jämför med övriga Latinamerika. Bland svarta kubaner dominerar den så kallade Santerian, den afrokubanska religionen som lever i en egendomlig men mycket kubansk symbios med katolicismen. Kubas skyddshelgon, madonnan i Cobre, vars 400-årsminne är det formella skälet till Benedictus besök, dyrkas av santeriatroende som en gudinna.

De flesta av dem som emigrerade från Kuba i samband med revolutionen tillhörde landets vita över- och medelklass, ofta med rötter i Spanien. Det var det samhällsskikt som bar upp katolicismen. Associeringen med ”kontrarevolutionära krafter” bidrog naturligtvis kraftigt till att misskreditera den katolska kyrkan i Castroregimens ögon. Enligt Kubas Vatikanenambassadör var också så gott som alla katolska biskopar (varav flertalet lämnade landet) utlänningar (främst spanjorer) vid revolutionen, något som också bidrog till att ge kyrkan en opatriotisk stämpel. Många kubanska katoliker (däribland den blivande kardinalen Ortega) fick tillbringa tid i arbetsläger tillsammans med andra ur regimens synvinkel asociala element. Att Ortega trots behandlingen valde att stanna kvar och verka inom kyrkan på Kuba har säkert stärkt hans trovärdighet i regimens ögon och bidragit till att han i dag är en privilegierad interlokutör med direktaccess till president Raúl Castro. Vissa, bland annat inom den kubanska politiska opposition som för en utsatt tillvaro (och som till stor del arresterades i förebyggande syfte inför påvebesöket), kritiserar honom för att stå regimen alltför nära. Andra har förståelse för hans svåra balansgång och pekar på att han trots allt uppnått både bättre villkor för kyrkan och konkreta politiska eftergifter – såsom frigivningen sommaren 2010 av 75 samvetsfångar från den så kallade svarta våren 2003. Men besvikelsen var stor, både hos kritiska kubaner och hos en omvärld som väntar på tecken till en politisk öppning på Kuba, över att påven under sitt besök inte sammanträffade med någon enda dissident.

Kuba är ett motsägelsefullt land. Fidel Castro är en ateist, utbildad av jesuiter (och var enligt den svenske Kubakännaren Thomas Gustafsson en briljant elev med högsta betyg i allt). Hans mamma Lina Ruz var varmt troende katolik och skänkte en liten guldstaty till Cobres madonna som tack när sönerna (Fidel och lillebror Raúl, nu Kubas president) fullbordat revolutionen.

Regimen har i sina officiella uttalanden, också efter det att påven i en intervju på flyget till Mexiko dömt ut marxismen och uppmanat Kuba att tålmodigt och konstruktivt söka nya samhällsmodeller, hållit fast vid att Kuba ”välkomnar påven med tillgivenhet och respekt”. Idéutbyte är, hette det, alltid välkommet (den kubanske ekonomiministern förnekade dock senare vid en presskonferens att några som helst politiska reformer skulle vara aktuella – det kubanska systemet ska endast ”fulländas”).

Kubas ledning uppskattar att Vatikanen tar avstånd från det amerikanska embargot mot Kuba (ett nytt uttalande om det gjordes tio dagar före besöket av presschefen pater Lombardi). Ödmjukheten och respekten som båda bröderna Castro visade påven under besöket var påfallande. I det officiella programmet ingick ett samtal med Raúl Castro i egenskap av president, och ett möte med den kubanska regeringen. Mötet med den svårt sjuke Fidel Castro den 27 mars bekräftades inte förrän i sista stund.

Vad var då påvens budskap till kubanerna? Mycket tydligt, redan i det första talet vid ankomsten till Santiagos flygplats, var att påven vände sig till alla kubaner, ”troende och icke troende”, och att han ser exilkubanerna som en del av Kubas framtid. Kubanerna ska, underströk påven i sina predikningar vid mässorna i Santiago och Havanna, inte vara rädda att söka Kristus. Det är den autentiska sanningen som gör människorna fria. Förhållandet mellan Kubas regering och kyrkan är numera utmärkt, betonade han, men han underströk också att mycket återstår att göra när det gäller religiös frihet, religionens synlighet i samhället och den kubanska kyrkans möjlighet att verka. Vad det i klartext handlar om är, i första hand, större tillgång till medier, särskilt radio och tv, och också (något som sannolikt är betydligt känsligare i ett samhälle där all skolgång sker i statens regi) möjligheten att bedriva religiös undervisning.

Politiskt överraskade nog påven många med sitt tydliga utdömande av den marxistiska ideologin. Naturligtvis är påvens åsikt ingen hemlighet, lika lite som Johannes Paulus’ var det. Men det kan onekligen tyckas att han med det uttalandet satte hela framgången med besöket på spel. Påven underströk visserligen att processen mot nya samhällsmodeller måste ske ”tålmodigt och konstruktivt”, vilket kan uppfattas ligga i linje både med de förbättringar för kyrkan som trots allt genomförts och med Raúl Castros försiktiga reformprocess, framför allt på det ekonomiska området. Men att Benedictus och det officiella Kuba har olika åsikter om slutmålet framkom tydligt.

Uttalandet om marxismen gjordes till journalister på flyget till Mexiko. Det kablades ut via världspressen men nådde förmodligen få kubaner (de bägge utomhusmässorna sändes däremot direkt i kubansk tv – direktsända program är enligt lokala bedömare mycket ovanligt). De politiska budskap som framfördes på kubansk mark var betydligt mer inlindade. Men påven talade upprepade gånger om behovet av frihet, fördömde fanatism och upprepade att Kuba måste förändras. Vissa kommentatorer har kritiserat påven för att inte vara tillräckligt tydlig. Andra, kanske de flesta, har ansett att påven tvärtom på ett diplomatiskt skickligt sätt markerat distans till regimen och manat till förändring, utan att för den skull skapa problem för den utsatta kubanska kyrkan.

Naturligtvis är det fortfarande för tidigt att utvärdera effekterna av Benedictus Kubabesök. Att entusiasmen var något mindre än vid Johannes Paulus historiska besök 1998 var ganska tydligt. En förklaring är säkert Benedictus mer stillsamma framtoning, hans högre ålder och det faktum att han bara stannade två dagar på ön mot Johannes Paulus fem.

Men att den katolska kyrkan – den enda organiserade sociala kraften på Kuba utanför kommunistpartiet – stärkt sin ställning som social aktör, dialogpartner och stabiliserande kraft i den kubanska reformprocessen råder det ingen tvekan om. Tillsammans med en grupp exilkubanska affärsmän förbereder kyrkan i dag ett projekt kring mikrokrediter kombinerat med utbildning av kubanska entreprenörer. Enligt uppgift avser den kubanska kyrkan också att engagera sig i engelskundervisning och kurser i datorteknik. Kanske är den katolska kyrkan ideologiskt en bättre partner än många andra i en försiktig ekonomisk förändringsprocess. Den katolska socialläran, senast uttryckt i Caritas in veritate, delar ju faktiskt, om jag fattat det rätt, med marxismen kritiken av en oreglerad marknadsekonomi och betonar behovet av sociala och etiska hänsyn.

Men en fråga som ställs både i Kuba och av omvärlden, är: vilken roll kan den katolska kyrkan spela i en politisk reformprocess på Kuba? Kommer kyrkan att nöja sig med libertas ecclesiae, frihet för kyrkan som institution, eller kommer den att verka aktivt också för medborgerliga fri- och rättigheter, inklusive yttrande-, åsikts- och församlingsfrihet, för alla kubaner? Att balansgången är svår förstår alla, och tacksamheten finns mot kyrkan för vad den redan uppnått när det gäller fångars frigivning. Men förväntningar finns på kyrkan att gå vidare också i det avseendet.

Vad Vatikanens nästa steg blir i den tålmodiga och långsiktiga Kubapolitiken återstår att se. Påven hyllade både i talet vid ankomsten till Santiagos flygplats och i predikan vid den avslutande mässan i Havanna Félix Varela, den kubanske präst och humanist som under 1800-talets första hälft argumenterade för ett självständigt Kuba, där alla invånare skulle ha lika värde. Varela gav i början av 2000-talet namn åt Proyecto Varela, en rörelse ledd bland annat av den kristne kubanske liberalen Oswaldo Payá, som sökte genomföra en demokratisering av Kuba på fredlig och laglig väg. Varela är nationalhjälte på Kuba, men projektet underminerades av regimen. Saligförklaringen av Varela förbereds för närvarande i Rom. Den kan bli en ny milstolpe i fyrpartsrelationen Vatikanen–den kubanska kyrkan–regimen–civilsamhället på Kuba.

Ulla Gudmundson är Sveriges ambassadör vid Heliga stolen.