Sakral musik kring Östersjön

Ett vackert kompendium av modern kyrklig musik från de flesta länderna kring Östersjön erbjuder en ganska nyutkommen cd, Missa baltica. Det är en finsk kör, Key ensemble från Åbo, som har sjungit in den som sin första egna skiva, FUGA 9302. För att lansera den turnerade kören i somras i de länder som närmast är berörda. I Stockholm sjöng de i Vanadiskyrkan och sålde även sin skiva där. Tanken bakom urvalet är att ge en föreställning om olika slags sakral musik från i huvudsak det senaste halvseklet av kompositörer med sitt ursprung i något av länderna kring Östersjön: Stravinsky – den i särklass äldste – från Ryssland, Górecki och Penderecki från Polen, Rautavaara, Kokkonen och Heiniö från Finland, Pärt från Estland, Sven-David Sandström (som bearbetar Purcell), Jan Sandström och Lidholm från Sverige.

Här sjungs på finska, kyrkslaviska, svenska och engelska, detta sista i en modern bearbetning av ett stycke av Purcell, men framför allt på latin. I den mån lyssnaren alls uppfattar några ord och inte bara långa slingor från sopraner och tenorer på vokalerna a och e ger de latinska texterna en hemkänsla. Detta känns som det riktiga språket för kyrklig sång, med sina tydliga ljud och sitt begränsade sakrala ordförråd. Den mest koncentrerade texten, hos polacken Górecki, innehåller ett enda ord, Amen, men det räcker i närmare sju minuter.

69 minuter a cappella kan dock bli i mesta laget, särskilt som de flesta kompositionerna har vissa likheter; mest avvikande och därmed en behaglig omväxling är tonsättningar till kyrkslaviska texter. För varje enskild kompositör finns vanligen mer intensivt gripande stycken att tillgå, men för antologin med dess givna tema fungerar urvalet utmärkt; synd bara att skivan – i motsats till turnékonserten – inte innehåller något av Rachmaninov! Hans melodiska sötma parad med sträng renhet skulle ha varit en stor tillgång.

Inför all kyrklig musik kan man naturligtvis fråga sig hur den bör definieras i motsats till annan musik. Är det enbart orden som gör det? Vad händer då när orden bara blir tonslingor för åhöraren? Om man ser liturgisk musik som en delmängd: bör den kunna framföras även av vanliga gudstjänstbesökare och mindre musikaliskt kunniga präster eller ska även den vara ett reservat för mer eller mindre professionella musiker?

Kanske viktigare: vad har kyrkomusiken egentligen för syfte? Ska gudstjänsten förmedla ett högtidligt vemod, eller är den avsedd att höja livsmodet och gynna gemenskapskänslan? I det senare fallet vore det inte orimligt att också musiken förmedlade detta; ett ofromt men livaktigt exempel på hur gångbara melodier fått nya texter avsedda för munter sång är de svenska snapsvisorna. Andlig, meditativ – måste den kristna musiken överallt påminna om den västerländska konsttraditionen? Den som har hört de dansglada latinamerikanska rytmerna från gudstjänsten vet att det inte förhåller sig så. Är det fel att göra mässan till en fest för örat, en munterhet för kroppen?

Var det inte William Booth som hävdade att djävulen inte borde ha monopol på de goda melodierna?

Helt bortsett från det grundläggande behovet av sång för hela församlingen med dess ofta bristfälliga musikaliska förmåga kan man fråga sig om kyrkomusiken till sin natur bör återspegla långfredagen snarare än påsknatten. Svänger det aldrig kring änglarnas vingar? Eller är sorgen djupare rotad i den europeiska själen än glädjen och därför också konstnärligt starkare?

Florence Vilén är fil.lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet.