Apologet som på lek: C.S. Lewis

När C. S. Lewis dog 1963 (samma dag som president Kennedy mördades) var han känd inom akademiska kretsar som litteraturhistoriker men för ojämförligt fler läsare som en mångsidig och underhållande författare och lekmannateolog. Intresset har bara ökat efter hans död. Under de senaste åren har de flesta svenska översättningarna av hans arbeten kommit ut i nyutgåvor och kompletterats med några nya verk, vilket visar att hans sätt att presentera kristna idéer i olika former i hög grad är aktuellt. Inte minst gäller detta hans barnböcker.

Clive Staples Lewis föddes 1898 i Belfast men tillbringade största delen av sitt liv i England. Som litteraturforskare sysslade han särskilt med engelskt 1500- och 1600-tal, inte minst med allegoriska framställningar. Han undervisade länge i Oxford och blev slutligen litteraturprofessor i Cambridge (i båda universitetsstäderna vid deras Magdalen(e) College). I sina övriga böcker visar han aldrig någon akademisk tyngd. Tvärtom kan man ibland störas av en pratsam ytlighet som framställer de stora livsfrågorna som betydligt enklare än de kan upplevas.

Lewis bör man läsa med samma öppenhet och lättsamhet som man skulle lyssna till ett stimulerande samtal med en kunnig, tänkande och fantasibegåvad vän. Det finns högklassiga enskildheter i hans verk men inget som håller den höga stilen genomgående. Däri skiljer han sig tydligt från sin vän och kollega Tolkien.

Åtskilligt har de senaste åren skrivits om Lewis. Humphrey Carpenter har gett ett anslående porträtt i sin utomordentliga biografi The Inklings. C. S. Lewis, J.R.R. Tolkien, Charles Williams and their friends (1978). En studie av ”vuxenböckerna” ur teologisk synvinkel ger den amerikanske akademikern Gunnar Urang i Shadows of Heaven. Religion and Fantasy in the Writing of C. S. Lewis, Charles Williams, J.R.R. Tolkien (1971). En kortfattad biografi ingår i den vackra fastän något kuriösa bilderboken C. S. Lewis, Images of his World (1973) av två amerikanska universitetslärare, Douglas Gilbert och Clyde S. Kilby, som är just detta: bilder av ställen där Lewis bodde eller reste eller vandrade liksom av människor som stod honom nära.

Det faller sig ganska naturligt att gruppera hans verk i tre områden: teologi, science fiction, barnböcker, men alla är de uttryck för samma personlighet, upptagen av samma väsentliga frågor. Efter en ungdom som övertygad ateist och engagerad filosof kom Lewis i trettioårsåldern att erkänna först Guds existens och sedan kristendomens sanning, eller nödvändighet. Detta beskriver han i självbiografin Av glädje överfallen (Surprised by Joy, 1955).

När Lewis väl hade blivit övertygad om att kristendomen – i hans fall i anglikansk tappning – var den sanna världsåskådningen dröjde det inte länge innan han ville övertyga andra. Allt han sedan skrev var försvar för den kristna tron, och han hade föga till övers för vad han uppfattade som moderna bortförklaringar av dess huvuddrag. Hans tidigare försök gjorde mindre intryck, men under andra världskriget började han skriva så att läsarna och lyssnarna plötsligt flockades. Från Helvetets brevskola (The Screwtape Letters, 1942) blev en stor framgång, och Lewis blev ombedd att hålla föredrag i radio, senare samlade i olika volymer. På svenska kom de under titeln Kan man vara kristen? och avsnittet Vad de kristna tror har nyligen getts ut separat.

I mycket av sin apologetik utgår han från filosofiska begrepp. Existensen av moraliska värderingar visar hän på något objektivt gott utanför människan och detta i sin tur är kristendomens Gud, som är personlig. Han behandlade också Lidandets problem (The problem of pain, 1940), där grundtanken är att människan är föremål för Guds kärlek och formas för detta syfte. Ämnet för den helvetiska brevskolan är syndens möjligheter hos den enskilda hyggliga människan, varom en ung djävul rapporterar till sin överordnade, som ger vidare instruktioner om rätta sättet att förleda själen, ett bistert ämne presenterat med åtskillig humor.

Lika mycket fantasi fastän i annan form använder Lewis i skildringen av ett möjligt tillstånd efter döden, där själarnas i fördömelsen dock kan besöka himlens utkanter och hur de då reagerar, Den stora skilsmässan: en dröm (The Great Divorce, 1946). Tankar kring Psaltaren (Reflections on the Psalms, 1958) är just vad titeln anger. Personerfarenhet – hustruns död efter ett kort, sent och ganska egendomligt äktenskap – ligger bakom Anteckningar under dagar av sorg (A Grief Observed, 1961), först utgiven under pseudonym). Postumt publicerades Om bön. Brev till en vän (Letters to Malcom: Chiefly on Prayer, 1964).

Lewis var lärare i engelsk litteratur men föga förtjust i sin samtids produktion. Som protest mot författare som D. H. Lawrence, Joyce, Virginia Woolf, T.S. Eliot (osagt hur mycket av dem han hade förstått eller ens läst) lovprisade han den genre som vi också på svenska får kalla science fiction (försvenskningen vetsaga har inte slagit igenom). Det är fullt görligt att i dess skildringar av äventyr på främmande planeter eller i andra tider än vår uttrycka en filosofisk spekulation, som t.ex. Ursula Le Guin eller, i viss mån, Ray Bradbury gör. På Lewis’ tid var det ett mindre vanligt grepp – man kan nämna Olaf Stapledon med bl.a. den kosmiska fantasin The Star Maker – men själv tillämpade han det, när han skrev sina tre romaner av science fiction-typ. De är alla, var och en på sitt sätt, teologiska traktater i form av äventyrsskildringar bortom vår vardagsverklighet. Utflykt från tyst planet (Out of the silent planet, 1938) utspelas på planeten Mars och behandlar de himmelska och djävulska makter som bekämpar jorden. Temat fortsätter i Perelandra (1943) där en resa till Venus innebär mötet med människan före syndafallet; den nya Eva blir frestad men faller inte. Ämnet hade blivit aktuellt för Lewis bl.a. genom att han hade sysslat med Miltons stora epos Det förlorade paradiset och velat berätta om ett bevarat paradis istället. Vredens dag (That Hideous Strength, 1945) låter kampen mellan gott och ont utspela sig i ett dåtida England med mytiska och magiska inslag. Hans sista roman, Det rätta ansiktet. En myt i ny klädnad (Till We Have Faces: A Myth Retold, 1956) skildrar förhållandet mellan Amor och Psyke i den välkända sagan men framför allt Psykes syster, den fula och begåvade Orual, och hennes livslånga inre strid mot gudarna.

Både Lewis och hans annars så kritiske vän Tolkien satte stort värde på dessa romaner, särskilt Perelandra. Frågan är om dagens läsare inte är mer bortskämda med sannolikhet också i de mest fantasibetonade framställningar. Å andra sidan är det visserligen gott om berättelser som har skapat en ny ”mytologi”, en värld – Tolkien är det främsta exemplet men på intet sätt det enda – men de baseras inte på en kristen teologi. För de läsare som skulle vilja se kristna begrepp levandegjorda i litterär form – och inte i den mer eller mindre historiska romanens – finns det föga att välja bland.

Sitt kanske viktigaste bidrag har Lewis gett i sin framställning av Kristus själv i en annan värld än vår. Den kristna traditionen är full av bilder som kan verka främmande, frånstötande eller – ännu värre – löjliga. En fascinerande bild av Kristus, hjälparen och herren, ger Lewis i sina barnböcker, där läsaren förväntas känna igen honom i lejonet Aslan, mäktigt och i högsta grad värt att älskas. Det rör sig ju om sju berättelser, som hänger ihop inbördes, om också ganska löst. De utspelar sig alla delvis i sagolandet Narnia, därav beteckningen Narnia-böckerna. Mot en bakgrund av realistisk engelsk vardag utspelar sig sagans eller mytens händelser.

Det är utmärkande för Lewis’ ganska lösliga sätt att komponera att den berättelse som innehållsmässigt utgör inledningen till serien, Min morbror trollkarlen (The Magician’s Nephew, 1955) skrevs och kom ut som den näst sista volymen. Böckerna är inte heller annars helgjutna; stilbrott föll sig naturliga för Lewis men skorrar illa i barnlitteraturen. Å andra sidan är i denna genre öppenheten stor för alla slags fantastiska skeenden. De kristna inslagen förefaller värda att behandlas något mer utförligt. Några engelska barn kommer till en annan värld, Narnia, där de själva ingriper och framförallt ställs i situationer som kräver moraliska ställningstaganden; i en av böckerna blir en elak och självupptagen pojke förvandlad till drake, ända tills han inser sin skuld och återvinner sin natur med Lejonets hjälp.

I den första berättelsen, Häxan och lejonet (The Lion, the Witch and the Wardrobe, 1950) låter det väldiga lejonet Aslan döda sig för att rädda en pojke från följden av ett löftesbrott. Hans fiende, snöhäxan, triumferar till synes helt, men enligt lagar, djupare än dem hon känner till, uppstår han från de döda, till barnens stora häpnad och lycka. När Aslan uppträder i nästa berättelse, Caspian, prins av Narnia (Prince Caspian, 1951) är han till en början osynlig för de flesta barnen; det krävs tro och tillit för att följa. Vid världens yttersta gräns uppträder Aslan först som ett lamm (denna hårt slitna Kristusbild) men sedan som lejon och förklarar att barnen får möta honom för att kunna känna igen honom i sin egen värld, alltså på jorden. Detta sker i Kung Caspian och skeppet Gryningen (The Voyage of the Dawn Treader, 1952). I Silvertronen (The Silver Chair, 1953) försöker den underjordiska häxan övertyga sina fångar om att allt de tror på – jorden, solen, Aslan – är inbillningar baserade på hennes mörka verklighet. När förtrollningen är bruten kommer barnen så småningom till Aslans eget land, där en död kung får nytt liv genom lejonets blod.

I Hästen och hans pojke (The Horse and his Boy, 1954) anger Aslan som sitt namn ”Jag själv” (jämför betydelsen av namnet Jahve) – och utdelar f.ö. pedagogiska bestraffningar, stundom med besk humor. Min morbror trollkarlen (The Magician’s Nephew, 1955) skildrar bl.a. hur Aslan med sin sång skapar landet Narnia. Pojken frestas av den onda häxan att stjäla ungdomens förbjudna frukt, som han fått i uppdrag att föra till Aslan från en fjärran trädgård, men motstår. Den sista striden (The Last Battle, 1956) skildrar hur fiender till Aslan härjar i landet och t.o.m. låter en falsk Aslan uppträda (alltså en antikrist). I slutstriden uppträder också inkräktarnas onda demon, som visar sig vara obehagligt verklig. Den gamla frågan om de fromma hedningarna besvaras så att all dyrkan i tro och kärlek har Aslan (alltså Gud) till sitt egentliga föremål, även om den fromme ägnade den åt onda andar. Slutligen förintas Narnia, men istället kommer alla varelser till Aslans eget rike, som är mer och sannare än någon skapad tillvaro. Där lägger Han också av sin lejonform. I en suggestiv episod befinner sig några misstänkta dvärgar på en plats som för alla andra är ett lyckligt landskap men som för dem bara är ett mörkt och otäckt stall (man skulle vilja parafrasera det: helvetet är att vara i himlen och inte vara medveten om det). Den kroppsliga döden ger tillträde till den saliga tillvaron hos Aslan själv, där allt gott och vackert är verkligt för alltid. Att barnen i berättelsens slut dör i en tågolycka får alltså betraktas som ”ett lyckligt slut”.

Det finns många sätt att framställa kristendomens grundsatser, och somliga av dem är oväntade. Just de kan ha en stor framgång och locka läsare som skulle akta sig noga för mer traditionellt teologiska skrifter. Försök att förklara kristendomens sanningar med traditionella argument är nödvändiga om också inte övertygande för alla, och Lewis’ filosofiskt skolade framställning har uppenbart varit många till hjälp. Levande myter, dvs. berättelser som, mer eller mindre i den moderna romanens form, framställer händelser och gestalter med mytiska djup, är ett väsentligt bidrag till skönlitteraturen, även om Lewis på grund av bristande respekt för konstnärlig utarbetning inte skapade fullödiga verk. Sitt bästa gav han kanske ändå i barnböckerna, där lejonet-Kristus är en levande, kraftfull och högst älskansvärd gestalt. Tydligt är att Lewis har mycket att säga läsare idag och förmodligen kommer det att förhålla sig så länge än.

I Libris C.S. Lewis-serie har utkommit: Kan man vara kristen? – Från helvetets brevskola – Den stora skilsmässan – Anteckningar under dagar av sorg – Tankar kring Psaltaren – Lidandets problem.