Den kristna ashramrörelsen i Indien

Tusentals människor, framför allt ungdomar, kommer årligen från västvärlden till Indien. Säkerligen lockas många av det främmande och nya, många är helt enkelt bara turister, som vänder tillbaka på samma sätt som de for hemifrån. Dock, bland dessa finns det också sensibla människor, som upplever att det är något som inte är i sin ordning i det västerländska konsumtionssamhället. De söker enkelhet, närhet och gemenskap, det som är mer än endast materiell tillfredsställelse. De söker befrielse för blockerade själsliga skikt. De lägger större vikt vid själva varandet än vid presterandet. De söker också efter en religiös upplevelse. Ett flertal av dem som kommer pga. sökandet efter inre erfarenhet besöker hinduiska ashrams och de (fåtaliga) buddistiska klostren. Vad finner de på dessa besinningens platser?

Vad är en ashram?

Själva ordet ”ashram” består av ordet ”shram” och av ett långt ”a”. ”Shram” betyder ”möda, ansträngning”, medan ”a” står för ”mycket”. Ashram betyder alltså ”stor ansträngning” (för att kunna leva av djupa inre källor). Många förklarar ordet med hjälp av att göra a:et kort. Man får då en negation, som gör att ordets betydelse blir ”utan ansträngning, utan stress”. Det är visserligen inte språkligt korrekt, men man får på det sättet ordet att beteckna en stillhetens och besinningens plats. Liksom många andra indiska ord och symboler har ordet ashram haft flera olika betydelser under historiens gång. Vid tiden för vedornas tillkomst under första årtusendet f.Kr. skickades pojkarna ur de högre kasterna till en brahman, vars hus blev deras ashram. De hjälpte till i hushållet, med boskapen och med arbetet ute på åkern, men framför allt blev de invigda i förståelsen av de religiösa texterna, som de måste lära sig utantill. Ordet ashram betecknade vidare de fyra levnadsstadierna i en troende hindus liv: tiden när den ogifte unge mannen som ”brahmachari” invigdes i hemligheten om Brahmas högsta väsen, tiden som familjefader, när han måste sörja för fruns och barnens underhåll, den åldrande människans levnadsstadium, där man befriad från denna omsorg kunde draga sig tillbaka i skogen som eremit och slutligen stadiet som sannyasin, den från alla band löste munkens eller vandrarmunkens levnadsform.

Ashramet har dock inte munkarna att tacka för sitt ursprung utan ”det tredje ståndet”, eremitens. De levde som mogna, erfarna människor – också som gifta – i en eremithydda omgiven av träd och i närheten av något vatten. Sedan århundraden hör dessa ashrams till de indiska landskapet och de är också uppkomna i denna miljö. Också sådana personligheter som Mahatma Gandhi och Ravindranath Tagore levde i ashrams och därifrån utförde de sitt arbete. I Gandhis ashrams hörde sex timmars arbete till dagsordningen. Vad Tagore har skrivit om Shantiniketans ashramskolan i Västbengalen ger en antydan om atmosfären i detta ashram och om dess dragningskraft: ”Elever och lärare växer varje dag i själslig befrielse hän mot att bli medvetna om det oändliga, inte genom vägledning till yttre disciplin utan genom den osynliga andan av inre längtan, som omger platsen och genom minnet av att en hängiven människa här har levt i innerlig förening med Gud . . . Det måste har varit ett ashram dit människor kommit för att nå det högsta målet i sina liv; i naturens frid, där livet inte endast är meditativt utan också består av medvetna, konkreta arbetsuppgifter, där elevens medvetande inte ständigt drillas att tro att nationens självdyrkan skulle vara det sanna idealet, där de stillas för att få erfara människans värld som det Guds rike, som de eftersträvar, där solens upp- och nedgång och stjärnornas stilla prakt inte varje dag får förbli ouppmärksammade, där naturen, festligt smyckad med blommor och frukter, med glädje får sitt erkännande av människan och där ung och gammal sitter vid samma bord och tar del i såväl bordets som det eviga livets måltid.”

En ny karisma i Indiens kyrka

Ashramidealet utövar en stor dragningskraft också på Indiens kristna. ”Ashram-livsstil” har blivit ett allmänt använt uttryck, även om det inte står för samma sak för alla. Det står för större enkelhet i livsstilen, för möjligheten till mer spontanitet i de religiösa uttrycksformerna, för införlivandet av inhemska traditioner, för fördjupning av det religiösa livet och större innerlighet, för en själavård mer inriktad på människan och för levnadsformer i gemenskap i små, öppna grupper. I allt detta visar sig en ny karisma i Indiens kyrka.

För tre år sedan var tiden mogen för en sammankomst med människor som antingen själva lever i ashrams eller som ashramidealet ligger nära om hjärtat. Mötet ägde rum i det nationella bibliskt-kateketiska- och liturgiska centrumet i Bangalore. Ur detta möte växte en katolsk ashramförening fram, kallad Ashram Aikiya. Konferensen försökte också ge ett svar på frågan om vad en ashram i dagens värld är för något. Som exempel återges följande: ”Ett ashram är en plats för ett djupgående, oavlåtligt sökande efter inre djup. I ashramlivets centrum finns en guru, en man eller kvinna som av andra människor erkänns som en person med djup religiös erfarenhet. Ett ashram är öppet för alla som söker frid och upplysning. Livsstilen är enkel och anpassad efter indisk tradition och miljö. Vanligen finns i ett ashram grunddragen av de tre vägarna i ett andligt liv: vetande (gnana), en levande tillbedjan (bhakti) och gärningar (karma). Olika sätt att tjäna människan, framsprungna ur en äkta religiös drivkraft, har sin plats i ett ashram.” Vidare: ”I ett kristet ashram får livet i evangeliets anda näring av bön och meditation, den dagliga bibelläsningen, studiet av kristna andliga skrifter och av firandet av eukaristin. Ledda av Kristi Ande som sadguru (den gode mästaren) utgör medlemmarna i ashram en gemenskap under omedelbar ledning av dess guru eller dess acharya (mästare). Genom livet i ashram fördjupas omsorgen om medmänniskan och hennes svårigheter.”

I kristna ashrams innebär delaktigheten av det inhemska arvet ett särskilt värde. Bemödandet som förståelsen för Guds närvaro i icke-kristna traditioner tas på allvar. M.M. Thomas, en av de tidigare presidenterna i Kyrkornas världsråd, sade vid det första kristna ashramets, Christukula Ashram, guldjubileum i det sydindiska Tirupatti att sådana platser är särskilt lämpade när det gäller att taga del i dialogen med andra världsreligioner.

Mötet i Bangalore 1978 gjorde skillnad mellan ashrams i fullödig bemärkelse, som förverkligar ett ashrams alla grundsatser, och gemenskaper på försök, som endast förverkligar några av dessa. Så kan t.ex. inte heller en brödragemenskap i Charles de Foucaulds anda vid varje ögonblick taga emot alla som vill komma till dem, eftersom medlemmarna måste försörja sig själva genom eget arbete. De lever i samma enkelhetens ideal som ett ashram. Men just genom att de arbetar som enkla människor kan de taga emot besökare endast i begränsad utsträckning. Ashramidealet har redan haft inflytande på många religiösa gemenskaper. Redan har det vi ett flertal tillfällen riktats förfrågningar till kontemplativa kloster för systrar i Indien, om de inte skulle vilja hålla sina kloster öppna för besökare, som ashrams.

En blick bakåt i tiden

Arbetet för kristna ashrams i Indien går tillbaka på åtskilliga årtiondens erfarenheter. I all korthet kan man säga att ashramrörelsen framförallt började växa fram bland evangeliska kristna efter första världskriget. Under tiden för den indiska oavhängighetskampen växte det fram tecken på medansvar för uppbyggandet av landet och för öppenheten mot de egna traditionerna.

Efter andra världskriget, efter att Indien redan blivit självständigt, startade den katolska ashramrörelsen. Jules Mochanin (1895-1957), en sekularpräst från Lyon som i Indien antog namnet Paraura Arubi Ananda, och Henry Le Sux OSB (1910-1973), känd som Abhishiktananda, står som banbrytare. De grundade år 1950 Ashram Shantivanam i Kulithalai i Tamilnadu. Abhishiktanandas stora önskan var att ympa in det kristna munklivet i det indiska munklivets stam. Denna önskan uppfylldes aldrig helt, men hans glädje var dock stor då han kunde meddela sin första kandidat sannyasadiksha (upptagningen) i munkståndet.

Abhishiktananda, som senare i sitt liv tidvis levde i Himalaya, fortsätter ännu efter sin död att vara en stor inspirationskälla. Hans efterträdare i Ashram Shantivanam är Bede Griffiths, ursprungligen en engelsk benediktin. Han och belgaren Francis Mahieu OCSO (Francis Acharya) grundade i Kerala Ashram Kurisumala (Kalvariebergets ashram) av katolsk-östkyrklig syrisk-malankarisk rit. Shantivanam tillhör nu den camaldulensiska benediktintraditionen, något som ger självständighet och som håller hoppet om en fortsatt utveckling levande. Kurisumala är en orientalisk brödragemenskap med indiskt levnadssätt.

Den från hinduismen kommande konvertiten Brahmabandu Upadhyaya, författare, patriot och munk, ville före sekelskiftet översålla stränderna kring Narmadafloden i mellersta Indien, med ashrams. Han var en av de mest skapande kristna tänkarna i Indien. Swami Premananda, en indier, har tagit upp hans ideal och har grundat Ashram Saccidananda i Narshingpur i Madhya Pradesh. Han vill taga del i vanliga människors liv och levnadsvillkor. P. Philip, en missionär tillhörande Heliga Korsets orden från Kanada, lever i sin ashram Anbu Vozhu i den lilla vallfartsorten Palani i Tamilnadu. Han har vänner bland Gandhis anhängare och har tagit intryck av dem.

Ekumeniskt ashram i Puna

Det av en anglikan år 1928 upprättade Christa Prema Seva Ashram (Kristi kärleks och tjänandes ashram) hade under årens lopp praktiskt taget upphört. På en ekumenisk bas väcktes detta åter till liv år 1972 av anglikanska systrar tillhörande jungfru Marias ordensgemenskap, vilka numera hör till den (evangeliska) kyrkan i norra Indien, och av katolska Jesu Hjärta systrar (RSCJ). Syster Vandana var den första acharya (ashramläraren). Som högskolestudent lämnade hon parsismen och blev katolik. Senare blev hon medlem av Jesu Hjärtas orden, blev lärare i historia och statsvetenskap och senare dessutom novismästarinna och provinsialföreståndarinna. Hon är dessutom en begåvad komponist. Om sin ashramgemenskap skriver hon: ”Vi var lyckliga att leva i en gemenskap där sång, dans och allmän spontanitet hörde till hemmets atmosfär.” Redan i ashramet i Puna anordnades flera utmärkta seminarier i kristen-indisk spiritualitet. Årligen kommer hundratals besökare dit och stannar för kortare eller längre tid. I avsikt att nå en djupare integrering med Indiens ashramtradition for Vandana och hennes medsyster Ishapriya, född engelska, till Rishikesh, Indiens största ashramort. Den ligger där Gangesfloden lämnar Himalaya. Jivandhara, Levande vatten, kallar systrarna den ort, där de kunde bygga tre kutirs (ashramhyddor). Därifrån har man fri sikt ut över flodvattnet i Himalayas bergsvärld.

Vandana har skrivit den hittills mest informativa boken om kristna ashrams i Indien (Gurus, Ashrams and Christians, Darton, Longman and Todd, London 1978). Hon skriver att en vistelse i ett ashram är fruktbar för den som är beredd för ihärdiga och med vördnad genomgångna sadhanas (sid 8). Kristus fann mer tro och förståelse bland hedningarna än hos det utvalda folket. Det samma erfar många som besöker icke-kristna ashrams (sid 5). Eftersom Kristi människoblivande gäller alla folk och omfattar allt mänskligt liv och tänkande skall kristendomen i Asien grundas inte på grekisk utan på asiatisk grund, och Asiens kristna skall finna sina djup på sitt eget sätt (sid. 55).

De kommer då att svara på något djupt i sina hjärtan, som inte västerländska böneformer kunde väcka till liv (sid 44). Vandana beskriver ett ashram med följande ord: ”I ett ashram bevattnar kontemplationens vatten Guds ords utsäde. Ensamhet, en enkel livsstil, arbete, livet i en öppen gemenskap och en gurus vägledande hand hjälper den unga plantan att långsamt växa upp till ett träd. Fåglar från både öst och väst kan komma för att finna ro och bygga sina nästen, och trädets blad och blommor erbjuder näring och en fristad åt den utmattade människan. Ett ashram är en mötesplats, en plats för rekreation, en oas. Den förbereder oss att möta den kommande revolutionen, som kräver en radikal omformning, inte så mycket av strukturer som av en själv.”

Redan Jules Mochanin var övertygad om att ashrams bidrar till kyrkans förnyelse i Indien och att det är hennes första uppgift att i en fördjupad religiös erfarenhet komma fram till ett djupt möte med Indiens andliga arv.

Den katolska ashramföreningens träffar

När ashram Aikiya för tre år sedan grundades valdes Vandana till president, Bede Griffiths till vice president och Ignatius Hirudayam SJ från dialogcentrumet Aikiya Alayam i Madras till sekreterare. Det var nu emellertid tid att anordna ett nytt ashrammöte, kallat satsangh, detta för att få tänka igenom ashramrörelsens inriktning och Ashram Aikiyas arbete. Detta möte – satsangh II – ägde rum mellan den 4 och den 7 december 1980 i Shantivanam, och var den hittills största ashramsamlingen i Indien.

Vid sidan om det katolska ”Ashram Aikiya” består det äldre evangeliska ”Inter-Ashram-Fellowship”, som redan anordnat ett flertal ashramkonferenser, och som ger ut ett rundbrev med böneintentioner för föreningens ashrams. Mellan de båda ashramföreningarna råder ett stort samförstånd, men det har på katolskt håll ansetts bättre att ännu ha åtskilda organisationer, detta för att låta den egna karisman utvecklas desto bättre. Deltagarna vid Shantivanammötet bekräftade åter hur viktigt det är att ashrams är platser för äkta meditation, detta eftersom det idag finns så många slags kommersiell spiritualitet. Livet i ett ashram skall hämta näring av erfarenheten av Gud, som bor i människans inre. Bede Griffiths betonade att ashrams skall hjälpa en att nå det hinsides och att förbli öppen, också gentemot andra religioner. Ett förslag som kom upp under satsangh lydde: ”Sök upp de bästa ashramtraditionerna i Indien, men var öppna för kristna insikter och nyskapelser.”

Mötet visade på såväl önskan efter större inre fördjupning som förståelsen av Guds närvaro i profanhistorien. Gud talar genom de närvarande förhållandena och särskilt genom de fattigas lidanden och deras bemödanden om befrielse ur sin belägenhet. Indien känner de av kristendomen inspirerade ashramtraditionerna hos Gandhi och Vivekananda som vänder sig till människan. I ett ashram skall dock alltid tjänande av människan springa fram ur sökandet efter Gud. Den religiösa inriktningen hos de gärningar som växer fram i ett ashram skall vara klart synlig. Effektivitet är inte högsta kriterium.

En tjänst åt världskyrkan

Den kristna ashramrörelsen i Indien har också en stor betydelse för världskyrkan. I västerlandet ser vi en växande meditationsrörelse och dess anknytning till den humanistiska psykologins metoder. Meditationsrörelsen har uppmärksammat de österländska religionernas meditationsformer (och samtidigt också i viss mån återupptäckt den kristna mystikens försummade arv). Den humanistiska psykologin vill hjälpa människan att utveckla sina egna möjligheter till fullo. Somliga ashrams i Indien förbinder meditation och psykologi med varandra. Dessa kan glädja sig åt en livlig tillströmning av besökare. Eftersom de kristna ashrams i första hand söker sin förankring inom landet och därför lägger tonvikten på meditation och tjänst åt människan är deras målsättning en annan än vad många utländska Indienresenärer söker efter. Många är endast i liten utsträckning intresserade av Indien och kommer hit för att finna sig själva. Det finns dock bland dessa även de som finner vad de söker just i de kristna ashrams.

I alla Indiens kristna ashrams kan dock sammanlagt inte mer än 500 personer tas emot. Det är därför en tjänst åt världskyrkan om för sådana, som tilltalas av den indiska inriktningen hos dessa ashrams, flera möjligheter erbjuds och nya vägar blir prövade, för att hjälpa dessa människor fram till en för deras liv betydelsefull religiös erfarenhet.