Försöket att lagstifta om tron

Så lyder underrubriken till Ritualism and Politics in Victorian Britain som James Bentley utgav 1978. Däri skildras den bittra strid i den engelska kyrkan och det engelska samhället som framkallades av den konservativa regeringens försök 1874 att genom lagstiftning och åtal inför världslig domstol stävja en del liturgiska bruk, som då ansågs ”romerska” och därmed halvt lands-

förrädiska, men vilka numera är allmänt accepterade i Church of England. Huvudvikten ligger i mycket på den principiella frågeställningen om vad som händer när staten söker lagstifta om tron (och därav härledd pastoral och liturgisk aktion). I England var detta det sista försöket ”att lagstifta om tron”, om man inte dit räknar parlamentets förkastande av en ny handbok i slutet av 1920-talet. Sedan början av 70talet finns nu inte längre något som helst statligt inflytande över Church of Englands inre angelägenheter, t.ex. den omdiskuterade men oavgjorda frågan om kvinnliga präster. Därför är givetvis Bentleys framställning rent historisk; i England.

I sin avslutning citerar Bentley den välkände banbrytande historikern William Stubbs, som inte hörde till ”ritualisterna” men som tjänstgjort åtskilliga år som församlingspräst. Denne skrev redan samma år lagen trädde i kraft att den utgjorde ”ett ödesdigert slag som hotar prästerskapets moraliska och andliga såväl som dess världsliga ställning. En förändring i villkoren för kyrklig befordran, som nu föreslås, måste inte bara hålla tillbaka prästkandidater, inte bara förhindra män av oberoende tanke och vetande från att gå in i en så förödmjukande uppgift, utan syns också förinta den legala ställningen för dem som accepterade befordran under andra och rättvisare förhållanden.”

Efter trettio år kunde dock en kunglig kommission för den kyrkliga ordningen konstatera att försöket att lagstifta om tron hade misslyckats, ”när det föreföll att vara en kollision mellan kyrkan och den civila makten, gick människor förr i fängelse än underkastade sig.” Och Bentleys egna avslutande ord lyder: ”Genom att vägra låta sig kuvas bevarade ritualisterna inte endast den anglikanske prästmannens gamla frihet; de befrämjade också toleransens sak i det viktorianska Storbritannien.”