Kultur och mission hos indianerna.

Man talar om ”indianerna” och ser dem som ett enda folk. Indianerna är dock inte ett enda folk och har aldrig varit det. De är avkomlingar av många förkolumbianska folk i Amerika. De har bevarat sidor i sin kultur, som skiljer sig från den gemensamma nationella kulturen i kontinentens stater. Men deras områden sammanfaller inte alls med dessa staters gränser. I Sydamerika lever de stundom också inom en stat – särskilt i låglandet – som folk och grupper, ofta med mindre än 100 individer utspridda över tusentals kilometer, något som ytterligare skärper deras svåra problem.

Höglands- och låglandsindianer

I en speciell situation lever indianerna på Andernas högland, av vilka det ännu återstår miljoner. De är avkomlingar från de indianstater som med Inkariket – ett klassamhälle med högkultur och statsreligion – nådde sin kulmen. Kvar ända till våra dagar är en subkultur, som bärs upp av de indianska bönderna i de fattiga landsdelarna. I historiens alla växlingar, i grymma strider och vedergällningar kan man som resultat konstatera, hur den spanska kulturen gjort intrång i de olika indiangruppernas kultur, så att det i våra dagar nästan inte längre går att skilja på vad som är genom traditionen förmedlade bruk och institutioner från förkolumbiansk tid och vad som är spanskt – kristet arv. Inom religionens område uppkom hos höglandsindianerna, som bekänner sig till den romerska katolicismen, en radikal synkretism, en blandning av dels gammal tro på andar och gudar, kult, myter, andetro och trolldomsriter, dels kristen tro och ritual. Detta ställer evangeliseringen inför en väldig uppgift. Indianerna i låglandet och på Andernas östra sluttningar utgör många folk och grupper med var och en sitt språk och sin kultur. Bland dem finns det naturfolk som ännu lever som i stenåldern med primitiva traditioner. Det finns sådana som har sporadisk kontakt med vår civilisation, andra med mera varaktig kontakt och sådana som är helt integrerade i den stat de lever i. Till skillnad från höglandsindianerna eller campesinos, de som utgör flertalet i t.ex. Bolivia, är låglandsindianerna ofta bara en mycket ringa minoritet. Så utgör de t.ex. i Brasilien bara ca 0,8 % av över 120 miljoner invånare.

Gemensamt för folken och grupperna i såväl hög- som lågland är att de idag konfronteras med en civilisation som förändrar deras liv och hotar deras kulturer. De lever inte längre i en kolonialmakts civilisation såsom Spaniens eller Portugals utan i en teknisk världsomfattande, som sätter sin prägel på de olika staterna. Ytterligare något som är gemensamt: För höglandets och låglandets indianer är sambandet med deras land, ”jorden”, som kayapós säger, av livsviktig betydelse. Den är grundvalen för deras försörjning och i den är de djupast sett andligen rotfästa. Gemensamt för hög- och låglandsindianerna är också att de har måst finna sig i en urgammal rasdiskriminering, så indianerna använder aldrig själva ordet ”indigo”. Slutligen finns också en gemensam världsåskådning, en religiös grundkultur.

Med den kunskap om allt detta gemensamma hos indianerna jag förvärvat under mångårigt arbete bland dem, vågar jag göra några uttalanden och så kanske ge några inblickar i indianmissionen överhuvud. Jag skulle framför allt vilja peka på möjligheter som finns för missionen till anpassning och anknytning.

Erfarenheter från missionen

Vi kom till kayapóindianernas grupper i Xinguströmmens (en biflod till den stora Amazonfloden) mellersta dal. De levde alla enligt sina gamla traditioner. Hos några stamgrupper fick vi som de första förkunna evangelium. Vi arbetade där 1952-1958 och 1967-1971. Påbörjandet av det stora vägbygget Transamasonica gjorde det nödvändigt att ta kontakt med indiangrupper för att om möjligt undvika blodiga konflikter med vägarbetarna. Så kunde min bror P Karl Lukesch och jag 1971 påträffa asuriniindianerna, som ännu levde helt isolerade.

Anpassningen, som jag vill tala om, börjar redan med missionärens resor. Vår färd till indianerna förde oss först uppför den stora Xingu-floden. I kraft av vårt pastorala uppdrag hade vi där att ta oss an den vita randbefolkningen. De lever som urskogsbönder, urskogsjägare, samlare av paranötter, skogsarbetare, diamantsökare, guldvaskare, anställda hos kompanier osv. Brasiliens stadsinvånare kallar dem för ”caboclos” de som ligger bortom skogarna. Här fann jag förutfattade meningar om ”vildarna”, av dem fick jag höra det elaka påståendet: Indianen är ett urskogens vilddjur, han låter sig aldrig tämja.

Under årens lopp förbättrades förhållandet märkbart. Det fanns ju alltid också verkliga indianvänner bland dessa människor. Här har en missionär en uppgift som medlare, fridsstiftare. Genom dessa fattiga människor, som själva är bärare av era subkultur och till stor del analfabeter, får indianerna de första direkta eller indirekta kontakterna med de vitas civilisation. Med dem löper redan nu deras levnadsväg parallellt i mycket och med dem kommer indianerna att leva tillsammans även om de behåller sin egen samhörighet. De flesta av dem är mestiser och står indianerna nära inte bara rasligt utan också mentalt. De var också våra första ledsagare på vår färd till de isolerade indianerna. Under flera veckor var vi på väg in i vildmarken. Men just dessa färder lärde oss livets hårdhet och indianvärldens vidsträckthet.

Vårt liv tillsammans med indianerna blev till en ständig anpassning. Under elva år delade vi med dem glädjeämnen och svårigheter, upplevde deras familjeliv, de gamlas situation, deras arbete, seder och bruk. Vi lärde oss snart deras språk (den viktigaste anpassningen) och framför allt männen lärde sig lite portugisiska av oss, viktigt för dem i deras samhörighet med Brasilien. Vi var mitt uppe i den kulturomvandling, de förändringar, som ägde rum bland dem. Av det som fascinerade dem i civilisationen gav vi dem bara sådant som de hade trängande behov av. I början av en helt ny epok är det helt enkelt nödvändigt med en viss ledning av vänner, som är medvetna om sitt ansvar, som står för det nya och känner till dess skuggsidor och dåliga inflytande. Själva bekymrar sig indianerna föga om att vidmakthålla sin egen kultur.

Genom det gemensamma dagliga livet uppstår det för missionen så viktiga förtroendet. Det uppstår också en solidaritet som gör det befogat att missionären försvarar indianernas land och dess avgränsning, skyddar dem mot kolonisternas och storfarmarnas utnyttjande av deras arbete, senare också i fabriker; han riskerar därmed ofta sitt liv och som utlänning löper han fara att utvisas.

Indianska myter och fester

Mitt missionsarbete var förenat med etnologiska forskningar. Dessa gällde framför allt kayapóindianernas mytologi. Dessa myter är berättelser kring deras världsåskådning. De innehåller också gamla trosföreställningar, ja man kan beteckna dem som deras credo. Även om berättelserna nära nog fallit i glömska bestämmer de ännu genomgående indianernas uppfattning i väsentliga livsfrågor.

Myterna berättar alla om en gången tid, en urtid, vid vars slut det uppträder väsen, starka anfäder, djur i mänsklig gestalt, växter, sol, måne och stjärnor, andar, avlidnas andar och gudar, som fullbordade världens skapelse och som till följd därav blev grundare av indianernas nuvarande världsordning. En gestalt höjer sig över alla dessa översinnliga väsen hos kayapóstammen: Bebgororoti. Han är en anfader från forntiden, som av sina bygrannar bedrogs på sin andel av jaktbytet. Denne kayapóindianernas Zevs förvandlar sig i sin vrede till åskväder och när han svänger sin klubba, far blixtar genom luften. Han dödar i skogen, i byn, på stäppen, vid floden. Han bekymrar sig inte om människors rätt eller orätt, han dödar för gammal hämnds skull. Han blir en välgörare men bara för sin familj, som han ger de båda pinnarna att frambringa eld med. Han ger också många nya frukter. Han är idealbilden för kayapóindianerna, den mäktige ”Gamle”, dvs. den mogne erfarne mannen, som på bröstet har den tatuering som visar att han har dödat, han som grymt hämnas den orätt som begåtts mot honom och som ändå anses för att vara den gode. Med honom för ögonen måste jag tala till dem om Kristus och hans kärleks makt. Kunskapen om myterna och indianernas liv låter missionären också i överförd mening tala det språk som de kan begripa.

Vi upplevde indianernas underbara fester. Varje fest är tillika kult och varje ritual – det första badet, mogenhetsceremonien, bröllopsfirandet – är en högtid. De kultiska festerna framställer hur den innevarande tidens ordningar blev till. Uttrycksmedel är lek, dans, körsång, masker, dramer och ett kultspråk från långt avlägsen tid, som de gamle fört vidare, för dem själva hemlighetsfullt, oförståeligt. På grund av dansens betydelse i festerna användes ordet ”toro”, dvs. dans, som uttryck för fest. På ett gripande sätt visar indianerna sin känsla för högtid, sin hängivelse, sitt sinne för det heliga.

Vattnet, som genom sitt djup enligt myten framstår som ett översinnligt område och äger en levandegörande kraft, har betydelse för det första badet och vid bröllopsfirandet. Vid pubertetsceremonien, som äger rum inom ramen för en fest, nås höjdpunkten, när faddern tar ynglingen, som ligger som död, i händerna och lyfter upp honom, så att den ”döde” vaknar till livet, livet till byns gemenskap. Många av dessa bilder ur liv och världsåskådning hos indianerna kan användas, när sakramenten skall förklaras. Redan vid en obetydlig sjukdom tänker indianerna på döden. De blir inte skamsna inför ångesten. Gälla, oefterhärmliga rop, utstötta i falsett, kvinnornas skrin, förkunnar en bymedlems död. De är uttryck för en personlig smärta och förtvivlan, verkligt medlidande, innehåller de häftigaste anklagelser mot den som antages vara orsaken till att döden finns, är egoistiska, egocentriska. Framför den öppna graven tillfogar kvinnorna sig själva förskräckliga sår med klubbor, knivar osv. Männen måste kämpa med dem för att ta ifrån dem vapnen.

Den som varit med vid en sådan begravning, den som känner till blodshämnden, som skall återställa ”rättvisan” vid svåra brott, glömmer drömmen om en indianernas oskadda värld, som de vita var de första att beröva dem. Dystra är deras hinsides tankar om de dödas andar, som irrar omkring i stäpp och urskog och, när de om natten kommer till byn, kastar sin skugga över människorna, bringar olycka över dem, emedan de avundas människorna deras fröjdeämnen, som bara finns på jorden. Fruktan för döden, som tynger deras växlingsrika och farofyllda liv, och deras tro på en tillvaro bortom denna som ett skuggornas och de fientligt sinnade döda andarnas rike ger åt förkunnelsen en stor möjlighet. Med djup längtan tillägnar de sig hoppet om ett liv i fullhet.

Kristna sanningar på indianernas språk

Kuriko hette en indian som natt efter natt kom till mig, väntade tills alla hade gett sig av och sedan jämt och samt berättade en myt och då betedde sig som om han bredde ut pärlor för mig ur en rik skatt. Med honom började jag översätta stycken ur evangeliet.

Vid valet av namn för Gud stod jag inför ett stort problem. Tar man för detta en av deras översinnliga gestalter (Bebgororoti), så måste man tänka på att omkring dem klänger sig alltid ett yppigt mystiskt händelseförlopp med ett ofta mycket brutalt, grymt och dystert innehåll, som fortfarande är levande för stammen och dess föreställningsvärld och vid nämnandet av detta namn ger gensvar hos dem. Visst kan man i förkunnelse och katekes rena ett sådant begrepp. Så valde de gamla jesuiterna åskgudens och kulturheroens hos tupifolken namn ”Tupan” som namn på den kristne guden. Själv valde jag benämningen i bönen Fader vår (i översättningen ”Me-BaBam”) som namn på Gud i den första förkunnelsen bland kayapófolket.

Säkert kan det leda in på avvägar, om man förkunnar att olika gestalter ur den gamla religiösa föreställningsvärlden och mytologin är yttringar och uppenbarelser av den sanne Guden. Detta hände i viss mån hos xivaroindianerna i Ecuador, hos vilka missionen nedlagt ett utmärkt arbete, upprättat indianförbund och byggt upp kristna församlingar. Det är paradoxalt, när man t.ex. lär att Nunkui – en moder Jord, en mycket liten tjock kvinna, som bor under jorden, som låter växterna spira upp, som maskarna lyder och som visar sig för indianerna i skepnad av en larv – är den sanne Guden.

På villospår leder också tendensen att ersätta Gamla testamentet med mytologier såsom fallet var t.ex. i Andra seminariet för själavård bland infödda i Chacalacayos urskog, i Peru 1976. De gamla mytberättarna och ledarna för riterna kan man inte jämställa med det gamla förbundets profeter. De saknar kallelsen till detta ämbete. Den tro de lär ut är en annan och man kan inte skilja tron från dess innehåll.

I missionens anpassningssträvanden blir varje överdrift en fara för tron. Följderna av en olycklig religiös synkretism blir på ett uppskakande sätt märkbara framför allt hos Andernas höglandsindianer. Där låg väl skulden delvis i våldsmetoderna i kristnandet i äldre tider och framför allt i en otillräcklig, inte uttömmande förkunnelse om den sanna tron. Och nu skulle missionären själv möjligen förkunna och lära ut synkretism?

Ordets sädeskorn

Att under ansvar spåra upp ”ordets sädeskorn” som ligger i de nationella och religiösa traditionerna hos folken ”med glädje och vördnad” i Andra vatikankonciliets mening (jfr AD gentes II, 11: Justinus, Apologi II, 46 7/8/ 1,3) måste göras också med vördnad för kristendomens eviga sanningar.

Jag upptäckte ”ordets sädeskorn” i kayapófolkets tro på de tio buden, vilka – som de säger – har ärvts från de gamle. Av dessa verkar bara det första vara oklart och otydligt. Jag fann dem i deras fina känsla för ”pyam” (skam), som de också använder ifråga om de andliga tingen, om det som är för dem heligt. Jag fann dem framför allt upprepade gånger i indianernas äkta religiösa inställning. Inte heller Paulus anknyter i sitt tal på Areopagen till grekernas gamla gudalära eller till deras många mytgestalter utan till ”ordets vetekorn” i deras attityd till den transcendenta världen, deras djupa längtan till den gudomliga fullheten, till den sanne Guden. Han säger i sin predikan: Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. När jag har gått omkring och sett på era gudabilder, har jag nämligen upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er Gud . . . (Apg. 17,22-32).

Två beröringspunkter som fordrade en anpassning och som indianerna själva var inne på, tog vi upp: redan vid vår ankomst kallade indianerna oss wayangari, dvs. medicinman, schaman. Bortryckt från denna värld anser sig en sådan träda i förbindelse med andarna och det översinnliga. Han uppnår detta tillstånd genom meditation och tror fast på sin kallelse.

Han framträder som medicinman, när olycka hotar. Man säger om honom: ”Han känner till de himmelska tingen.” Hans ställning har säkert en religiös innebörd, och som medlare mellan människorna och det översinnliga har han likheten med en överstepräst (Hebr. 5,1). Genom honom kom vi också snart in i indianernas samhälle. Emellertid förklarade vi ofta för dem de uppgifter och den betydelse de kristnas medicinman fått. Vidare kallade indianerna den heliga Mässan, som började den dag vi kom och som firades söndag efter söndag i deras närvaro, spontant för ”Wayangaritoro”. ”Toro” betyder fest, alltså medicinmannens eller trollkarlens fest, liksom de också kallade oss för präster som firade en ”fest”. Vi kunde godta detta namn fest på den heliga Mässan. Med utgångspunkt i deras trosföreställningar kunde vi förklara firandet av evkaristin; de många förvandlingarna i deras myter som syftar fram mot en ny tidsålder beredde mark för förståelsen av brödets och vinets förvandling. Också förvandlingens anknytning till offret på korset som en världsomfattande händelse måste de lära sig förstå och åminnelsehögtiden som Kristus själv erbjöd måste göras levande för dem som en real förnyelse av vad som hände på korset med världen.

Missionären kommer till indianerna på uppdrag av honom som för sitt verk valde bilden av den gode herden, som lämnar de 99 fåren för att söka efter ett enda förlorat. Missionären vet, att det gäller för folken att överleva i fysisk och psykisk-kulturell mening. Men han är övertygad om att i Kristus varje människa, varje folk i varje situation kan finna sig själv och vägen till frälsningen. Han förkunnar budskapet om honom som sade: ”Jag har kommit för att de skall ha liv, liv i överflöd.”

Övers. Martin Hedberg