Nya förutsättningar för en rätt förståelse av bibe

Detta är ofrånkomligt: en ny bibelöversättning förbryllar. Den stör märkligt nog lika mycket agnostiker som fromma kristna. De senaste årens inlägg och kommentarer i massmedia tyder på att många tog anstöt av oväntade formuleringar i de provöversättningar som publicerades. Då nu hela Nya testamentet har kommit ut är reaktionerna i pressen oväntat positiva. Ändå ger många enskilda uttryck åt sitt missnöje: texten är inte tillräckligt poetisk, etc. Att den heliga Skrift i ny språkdräkt förbryllar är ett obestridligt faktum. Men är denna förbryllelse nödvändigtvis av ondo?

Werner Aspenström antecknar någonstans: ”Ibland gör vi en sällskapslek av vaneblindhet. Vilken färg har golvmattan i vardagsrummet, vilket mönster tapeten i sovrummet? Blunda och säg: hur många rutor har fönstren, hur många snörhål skorna? Den sortens ouppmärksamhet är naturlig och oförarglig.” Den blir emellertid allvarligare på det andliga planet. Det är på något sätt en förbannelse att vi har vuxit upp med kristendomen. Står man alltför nära ett föremål, blir bilden suddig. Ögat kan inte ackommodera hur mycket som helst. Om det är så att det vedertagna som omringar oss på alla håll hindrar oss från att se tydligt och klart, bör vi avlägsna det, eller avlägsna oss. Med andra ord: skaffa oss distans.

Skönlitteraturen idag erbjuder en mängd exempel på ett sådant behov av distans, inte minst på det religiösa planet. Den är rik på oväntade synvinklar. Kristus framträder ofta i helt okonventionella, ibland rent av surrealistiska sammanhang. Författarna vill uppenbarligen bryta med slentrianen. Borde det inte vara samma sak med oss och med vårt förhållande till den heliga Skrift?

Jag känner flera troende som gärna byter språk då och då och läser bibeln än på franska, än på tyska, ja till och med på latin, i brist på att kunna läsa den på grekiska, som man egentligen borde göra. Det händer också att en och annan av våra poeter citerar ett bibelord på engelska.

Goda poeter och målare kan lyfta upp de vardagliga tingen ur obemärktheten och hjälpa oss att se med nya ögon. Så kan också vara fallet när vi läser ett evangelium i en ny ordalydelse. Som det heter i ett betänkande: ”En alltför länge brukad översättning kan komma att främja tankelättja, där en ny översättning tvingar till ställningstagande, därför att innehållet framträder i en ny dager.” Vi är alla mer eller mindre instängda inom vanans och dogmatikens trånga väggar. Därför behöver vi då och då konfronteras med något som vi inte genast känner igen. Emellanåt behöver vi faktiskt en stöt.

Förr i världen gick kyrkvaktare omkring under högmässan för att med ett slag av sin stav väcka de församlingsbor som nickade till under den alltför långa predikan. En ny översättning kan ha samma verkan på oss som sedan länge är invaggade i det välbekanta. Allt i allt – den desorientering som en ny bibel ofrånkomligt åstadkommer är en välsignad desorientering.

Den nya språkformen kan alltså förnya vår blick. Eller rena den. Och detta, i två avseenden: konfessionellt och kritisk-historiskt.

En ”av-konfessionaliserad” läsning

Förutsättningen för en befrielse från konfessionella vinklingar gäller framför allt de troende, de aktivt kristna som, något tillspetsat, alla är miljöskadade. Nu får de en chans att verkligen läsa texterna, innantill, i stället för att i dem känna igen eller tro sig känna igen vad de har lärt sig i söndagsskolan.

Slagordet ”Skriften allena” klingar vackert. Det är berättigat såtillvida som den kristna läran inte får avvika från det som förkunnas i den heliga Skrift. Inte desto mindre måste man konstatera att det vackra programmet är svårt att förverkliga.

Så länge en enskild människa läser bibeln ensam är hon självfallet oemotsagd. Hon är enstämmig men tror sig vara flerstämmig, ja allstämmig. Hon kan inte föreställa sig att inte alla samfällt instämmer i hennes tolkning. För övrigt är det inte hennes tolkning – i motsats till andras. I hennes ögon finns och kan bara finnas en enda tolkning. Andligt sett är en sådan bibelläsare en eremit, mitt i världen. Ledd, och kanske förledd av ett slags evidenskänsla tror hon sig läsa texten som den bör läsas. Vad är denna evidenskänsla värd?

Man kan på goda grunder fastslå att den ofta är tvivelaktig. Ingen enskild individ läser bibeln neutralt, rent objektivt. Vår läsning är selektiv. Vi väljer och vrakar, mer eller mindre omedvetet. I all god tro hoppar vi spontant över de texter som inte stämmer överens med våra nedärvda tankemönster. De flesta anar inte att våra reaktioner på djupet styrs av irrationella faktorer. Men det är så. Vi är alla betingade av vår andliga miljö. Vi är i förväg bestämda av en kyrkotradition. Jag är lärare i tolkning av Nya testamentet vid Stockholms Teologiska Institut. De elever som kommer från Svenska kyrkan ”läser” inte vissa texter på samma sätt som de som kommer från låt oss säga missionsförbundet.

Denna påverkan av ett kollektiv kan spåras tidigt. Från första början använde de olika kyrkorna lektionarier, dvs. gudstjänstböcker med bibeltexter ordnade efter kyrkoåret. Både urvalet av texter och deras placering i bestämda liturgiska sammanhang innebar värderingar som påverkade folkets bibelsyn. Även en till synes neutral psalmbok färgar vår blick. I själva verket återspeglar den bara en färg i kristenhetens mångskiftande fresk. Så är också fallet, kanske ännu mer, med en katekes. I sina undersökningar av bibelns plats i svenskt fromhetsliv hävdar Hilding Pleijel att katekesen har varit en folkbok i långt större utsträckning än bibeln, olika predikosamlingar och till och med psalmboken. Einar Lilja å sin sida framhåller att den kateketiska litteraturen har varit en av de huvudvägar, på vilka det kristna budskapet har förts ut till svenska folket.

Den vackra parollen ”Sola Scriptura” har alltså aldrig någonsin tillämpats fullt konsekvent. Skriften når oss genom mänskliga kanaler. Betyder det att vi måste resignera och lämna illusionen att kunna vara någorlunda trogna mot de heliga skrifternas verkliga innebörd? Eller kan vi trots allt räkna med att åtminstone i stort kunna respektera texternas egentliga budskap? I så fall, hur ska det gå till?

Det första steget mot frihet är att inse att man inte är helt fri. Det första steget mot objektivitet är att upptäcka att man delvis är subjektiv. Vi har faktiskt möjlighet att övervinna våra betingelser genom att komma på det klara med i hur stor utsträckning vi är betingade, hur och varför. Då blir vi mindre tvärsäkra, mera försiktiga. Kanske är denna ödmjuka tveksamhet vishetens begynnelse?

Vilken är orsaken till att man, under den och den perioden av kyrkohistorien, byggde ett teologiskt system? Jo, på grund av den kris som kristenheten då genomgick fokuserade man vissa delar av bibeln på bekostnad av andra. Påverkad av yttre omständigheter led man av en viss närsynthet. Man prioriterade vissa aspekter men var blind för andra.

Kännetecknande för vår tid är att de professionella bibeluttolkarna, oberoende av sin kyrkotillhörighet, har återerövrat en viss objektivitet. De har ögonen öppna för helheten. Denna sanering har i bästa fall börjat sätta sin prägel på undervisningen vid de teologiska fakulteterna. Hur är det nu med den breda publiken, med ”vanliga” fromma?

Många ägnar sig åt en atomiserande läsning. I sina stunder av inre samling läser de en vers, på sin höjd en perikop, men utan en aning om att kontexten eller det litterära sammanhanget kan färga en formulering eller hjälpa oss att rätt tolka den. Relativt få av dessa fromma läsare bryr sig om det särskilda grundtema som utvecklas i ett evangelium eller ett brev. Vilken chans har de i dag att vidga perspektivet och upptäcka den röda tråd som löper genom ett och samma verk?

Låt oss tänka på vad som skedde i Frankrike på 50-talet respektive 70-talet. Efter andra världskriget beslöt en grupp dominikaner att ge ut en ny bibelöversättning. Denna utgåva skulle vara både tekniskt hållbar – alltså trogen mot grundtexten, och läsbar – därför anlitade man skönlitterära författare som medhjälpare. Det blev småningom, år 1956, den s.k. Jerusalembibeln, som förhållandevis blev en stor försäljningsframgång, fast man inte på långt när hade möjlighet att marknadsföra den som man nu gör i Sverige med den nya översättningen.

En tid senare utkom Den ekumeniska bibeln – Nya testamentet år 1972 och Gamla testamentet 1975. Den tidigare franska översättningen – Crampons – från sekelskiftet var försedd med fotnoter. Både Jerusalemsbibeln och den ekumeniska bibeln innehåller, utöver fotnoterna, allmänna inledningar till varje verk. Där berättas bland annat om verkets uppkomstdatum, dess författare, dess adressater, och inte minst om verkets disposition, dess inre struktur och dess huvudtankar.

Dessa ”tekniska” inledningar blir till stor hjälp för deltagarna i de otaliga bibelcirklar som för närvarande hålls lite varstans i de fransktalande länderna och dessa läsare får möjlighet att upptäcka de nytestamentliga texternas ursprungliga innebörd.

Hur är det nu här i Sverige? Bibelkommissionen har strävat efter att återge varje författares stil – en lovvärd strävan. Men räcker det med att översätta låt oss säga Markus och Lukas på två olika ”språk” för att läsarna ska kunna upptäcka de innehållsliga särdragen i vart och ett av dessa evangelier? Det tror jag inte.

Den nya svenska översättningen är försedd med fotnoter. Detta är en framgång. Det var meningen att den också skulle innehålla allmänna inledningar till varje bibelbok. Personligen beklagar jag att bibelkommissionen till sist gav vika för vissa påtryckningar och slopade dessa inledningar. Visserligen kan en uppmärksam läsare finna vissa upplysningar om ett verks litterära äkthet eller om en författares identitet i en och annan fotnot. Men dessa upplysningar är ytterst diskreta och väl dolda – antagligen för att inte chockera de bokstavstroende. Man har med andra ord missat ett ypperligt tillfälle att hjälpa bibelläsarna att lägga märke till exempelvis en författares älsklingstema eller den speciella aspekt av Jesus som han fäst sig vid.

Hur som helst – de fromma erbjuds i dag en ny möjlighet till omedelbar och personlig kontakt med de bibliska texterna, bortsett från senare kyrkliga systematiseringar. De troende kan i ett avseende läsa texterna liksom för första gången. Signaturen ÅL skrev nyligen i Dagens Nyheter: ”Där innebörden förut kunnat halvt döljas bakom ålderdomliga fraser som stelnat till fromma formler, där tvingas läsaren nu att med nyöppnade ögon se vad som faktiskt står. Och detta är all god litteraturs uppgift: att hjälpa oss att på nytt se och ta ställning till företeelser och erfarenheter som vanan gjort oss blinda för.”

Låt oss nu tänka på de utomstående eller de marginella, om man så vill de tröskelnyfikna. Vilka förutsättningar har de att läsa bibeln med behållning? Här är vi inne på den kritisk-historiska aspekten.

En kritisk-historisk läsning

Bibelkommissionen har försökt och lyckats åstadkomma en i den mån det är möjligt fullt begriplig text, bortsett från några oundvikliga facktermer som kräver en förklaring. Syftet var att erbjuda en bibel läsbar av alla. Om så vore!

Paulus skriver i början av Romarbrevet: ”Greker och barbarer, lärda och olärda – alla har jag skyldigheter mot” (Rom 1:14). Lärda och olärda, ja. De lärda, det vill säga kultiverade men sekulariserade personer. Att döma av vad som skedde i Frankrike, framför allt efter utgivningen av Jerusalembibeln, kommer en del svenska lärda att skaffa sig den nya översättningen, drivna av estetisk nyfikenhet. De kommer i bästa fall att läsa den som man läser en klassiker.

Denna genomläsning kommer antagligen att tillfredsställa deras litterära nyfikenhet, möjligen också att aktivera en del gamla frågor. Men kommer de att finna svar på dessa frågor? Knappast.

Låt oss tänka på deras andliga situationer eller deras intellektuella inställning. Vissa vägar är spärrade från början. Redan småbarn – nio/tioåringar – är väldigt kritiska. ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” – Äsch! – Jona spottades ut ur valfisken. – Äsch? Fröken är inte klok! De vuxna å sin sida lever på ett ruinfält. Ideologierna har rasat; även de religiösa. Först var det kyrkornas auktoritet som brakade ihop; de är inte längre trovärdiga. Sedan kom turen till bibelns auktoritet. Gång på gång publiceras i pressen artiklar som på ett eller annat sätt underminerar denna auktoritet. De något belästa medborgarna kan inte längre tro på bibeln som Guds ord, som helig skrift – normerande för deras tro.

Dessa människor av god vilja – och de är legio! – ställer frågor. De har rätt att ställa dem; också rätt att få svar på dem. Till exempel: vad menas exakt med bibeln som Guds ord? Vad menas med inspiration? De vill också veta varifrån bibeln kommer, vem har skrivit den och den texten, när, var och varför.

Den naturliga ton med vilken Jesus talar i den nya översättningen, hans vardagliga språk aktualiserar ytterligare andra frågor: vem var den här Jesus av Nasaret? Vad var han ute efter? Var han från början fullt på det klara med sitt uppdrag? Etc.

Kritisk-historiska inledningar skulle ha kunnat svara på åtminstone några av dessa frågor. Som redan sagts – bibelkommissionen slopade dem i sista stunden. Professor Riesenfeld förklarar sig så: ”Den nya översättningen har noter. Men de är så objektivt hållna som möjligt och ger mest upplysningar om vad saker och föreställningar innebar på den tid då texterna tillkom. Där diskuteras ju inte datering och författare. Det är ju inte en statlig bibelkommissions uppgift att föra fram mer eller mindre diskutabla bibelvetenskapliga teorier.”

Det var givetvis klokt gjort att hålla sig till det säkra. Det kunde självfallet inte bli fråga om att lansera de senaste och mest vågade teorierna. Men man kunde möjligen ha framställt andra teorier – dem som är allmänt accepterade – och presentera dem för vad de är – provisoriska teorier, mer eller mindre sannolika hypoteser.

Nå, det som är gjort är gjort. Under tiden brottas många sanningssökare med en massa skenproblem som blockerar dem i onödan. Har ni tänkt på en sak? Det låter som en paradox men det är så: en del ateistiska kulturpersonligheter är fundamentalister. Inte benhårda teoretiker, utan bokstavstroende de facto. En Ingemar Hedenius och en Olof Lagerkrantz läser bibeln ”rakt upp och ned” eller ”såsom det står”, vilket betyder att de begår den ena misstolkningen efter den andra. Detta gör också en del skönlitterära författare. Låt oss till exempel tänka på Per Gunnar Evander och hans roman Judas Iskariots knutna händer.

Våra samtida är alltså i skriande behov av en kritisk initiering. Det är hög tid att kyrkorna fyller ut denna lucka. Hittills har den för övrigt rätt matta debatten rört perifera ting: stil eller översättning av enstaka ord och satser, till exempel varför det står 77 gånger 7 gånger? Det är önskvärt att man småningom tar upp viktigare saker, som har med innehållet att göra. Men hur skulle man kunna tala om innehållet utan att först tala om sättet att läsa texterna så att man behandlar författarna rättvist, det vill säga så att man låter dem säga vad de har sagt – detta och ingenting annat.

Det pläderas ibland för en s.k. ”djupare” förståelse av bibeln – i stil med den tolkning som vissa kyrkofäder ägnade sig åt. De sökte gärna en dold mening under ytan – den allegoriska, typologiska eller mystiska meningen.

Jag anser inte att en sådan tolkning är önskvärd i våra dagar. Av flera skäl. För det första – den djupa mening som ligger dold under den bokstavliga meningen gäller framför allt Gamla testamentet. Där finns några ”öppna” texter som förtydligas eller nytolkas i Nya testamentat (se t.ex. Gal. 4:21-31 och 1 Kor 10:1-13).

För det andra – vi håller äntligen på att avkonfessionalisera eller objektivisera bibeltolkningen, med hjälp av tekniska, hållbara interpretationsmedel. För första gången på 400 år kan kristna uttolkare från olika kyrkosamfund komma överens om vad den och den texten betyder; det gäller ibland texter som varit särskilt kontroversiella. Låt oss för Guds skull inte kompromettera en så dyrbar vinning. I ett sådant läge vore det ödesdigert att släppa loss okontrollerbara fantasterier.

För det tredje – en ny översättning försedd med fotnoter kan, inom icke-fromma kretsar, främja ett blygsamt intresse för den litterära betydelsen av texterna – vad författaren faktiskt menade, vad han ville förmedla. Jag anser det vore synd att, för dessa försagda utomstående, blanda bort korten och ägna oss åt något som de inte kan betrakta annat än som lek, godtyckliga spekulationer.

För det fjärde – hittills har jag talat om exegetik – den vetenskapliga metod som hjälper oss att svara på frågan: vad betydde den och den texten då, när den skrevs ned? Sedan kommer en annan disciplin in i bilden, nämligen hermenevtiken, som hjälper oss att svara på frågan: vad kan texten betyda i dag? Med andra ord: hur kan vi tillämpa den på vår egen situation? Som ni vet – hermenevtiken är en ytterst komplicerad disciplin, som är värd alla våra krafter. Det svåra är ju att finna objektiva kriterier som tillåter oss att skilja på det oföränderliga och det föränderliga. Detta är värt vår möda. Detta blir prioriteras, efter den strikt exegetiska tolkningen.

För det femte – den litterala betydelsen är oerhört rik, verkligen outtömlig. Låt oss först loda dess djup! Låt oss ta vara på detta ofta försummade kapital, innan vi ger oss ut på farliga farvatten!