Påvarna och politiken – Aktuella perspektiv

Få vederhäftiga analyser

Det råder ingen brist på rikt illustrerade böcker om Vatikanen. Under senare år har också på olika språk ett nästan oroväckande antal uppbyggliga påvebiografier utkommit. Väl dokumenterade analyser som höjer sig över apologetik, kritik eller enbart dagsjournalistik är däremot mera sällsynta. Publikationer som inte bara ur mullvadsperspektiv utan idéhistoriskt sysslar med de senaste påvarnas ”utrikespolitik” kan nästan räknas på handens fem fingrar.

Hansjakob Stehles bok Ostpolitik des Vatikans 1917-1975 (jfr Signum 1975:1) utkom förra året i Amerika Eastern Politics of the Vatican 1917-1979, dvs. kompletterad med ett kapitel ”Pope Wojtyła: Continuity and Challenge”. Arturo Carlo Jemolo, den kände italienske historikern som dog i fjol, ställer påvarnas uppgörelse med fascismen i centrum för sitt stora verk Chiesa e Stato della unificazione a Giovanni XXIII (3:e uppl. 1974). Tills helt nyligen saknades emellertid en mera omfattande framställning om de senaste påvarnas utrikespolitik – en brist som Hanno Helbling med en bok Politik der Päpste. Der Vatican im Weltgeschehen 1958-1978 försöker avhjälpa (Berlin 1981). Författaren är historiker och ansvarig för kulturredaktionen vid Neue Zürcher Zeitung. Hans inträngande framställning präglas av att vara skriven av en utomstående välvillig observatör med motsvarande distans till ämnet. Som bekant är källäget för en sådan analys inte alltför gynnsamt, ty mycket material är ännu hemligstämplat. Ändå är författaren privilegierad genom en ovanlig förtrogenhet med ämnet, genom många inside-kontakter, en omsorgsfull historisk granskning av allt tillgängligt material och en anmärkningsvärd journalistisk känsla. Han vill inte bevisa någon tes utan försöker analysera problemen. Därvid inskränker han sig emellertid till de två årtionden som han själv ägnat ämnet. Han anser att papa Wojtyłas pontifikat med början 1978 än så länge undandrar sig historikerns undersökning. Men ett inledande kapitel om Pius XII och 30-talets vägmärken ger hela framställningen mer än en betydelsefull ”förhistoria” så som Helbling kallar den.

Några problemkomplex

Givetvis har Vatikanens utrikespolitik mångfaldiga och skiftesrika sidor. Helblings framställning ger upplysande inblickar i väsentliga frågor.

I ett första kapitel belyses Vatikanens hållning till ”det Heliga landet och det judiska folket” där genom såväl teologiska (Vaticanum II:s judedeklaration) som icke-teologiska faktorer tidigare låsta positioner sattes i rörelse – för övrigt utan påtagliga resultat för Vatikanens politik. Under 70-talet håller sig påvliga yttranden på neutralitetsnivå med det traditionella kravet på Jerusalems internationalisering men samtidigt utan att ge vika för arabiska påtryckningar. I ett annat kapitel behandlas Tredje världens nya betydelse för den Heliga Stolen där särskilt Paulus VI börjar ställa konkreta krav på sociala reformer. Hans gång på gång framförda ledmotiv att världsfreden måste byggas på grundval av social rättvisa framställs med hjälp av en kunnig exeges som förmedlar starka intryck. I kapitlet om Italien väcker Vatikanens ändrade inställning till den italienska politiken vår uppmärksamhet. Mot Alcide de Gasperis vilja uppfattade Pius XII Democrazia Cristiana som ett stöd för den kyrkliga politiken. Först Johannes XXIII och Paulus VI (som rätt förstått de Gasperi) lade tyngdpunkten på den ”scelta religiösa”, den religiösa förnyelsen för att lösgöra partiet från det kyrkopolitiska beroendet – en process som tydligen har svårt att genomföras konsekvent. Minst tillfredsställande hos Helbling är kanske kapitlet om den Heliga Stolens fredspolitik där exempelvis Vatikanens aktpublikation från andra världskriget (Actes et Documents du Saint Siege relatifs à la seconde guerre mondiale, I l vol.) men också bl.a. Johannes XXIII:s förmedling i Kubakonflikten och hans rundskrivelse ”Fred på jorden” (1963) skulle ha förtjänat mer uppmärksamhet.

Allt detta ger – givetvis bara antydningsvis – en bild av den Heliga Stolens vidsträckta utrikespolitik. Här måste vi inskränka oss till den mest aktuella frågan där vi stöder oss på ovan nämnda arbeten och några kompletterande källor.

Påvarnas östpolitik och Polen som särfall

Man har ofta talat om en vändning i Vatikanens östpolitik fr.o.m. Johannes XXIII. Men t.o.m. Helbling är nödsakad att medge att den kommunistiska kyrkopolitiken inte ger stort utrymme för sådana ”vändningar”. Konstant har varit Vatikanens pastoralpolitiska prioritering i öststaterna, dvs. försöket att skapa och säkra elementära betingelser för kyrkans inre och yttre verksamhet i dessa länder. Metoden och vägen för att uppnå detta mål har däremot onekligen fått nya accenter och under den nuvarande påven en ny dynamik. Helt allmänt kan denna väg sammanfattas i försöket att få till stånd en ömsesidig dialog och ett markerat hänsynstagande till de olika staternas förändrade samhälleliga situationer och uppfattningar. Vatikanen har utgått från arbetshypotesen att detta var förutsättningen för att man överhuvudtaget skulle lyckas med att övertyga ateistiska regimer om religionens och kyrkans samhälleliga ofarlighet ja – om möjligt – om deras samhälleliga nytta.

Vi förbigår här de mångfaldiga aspekterna och de helt olika resultaten som denna pastoralpolitik har uppnått alltifrån ett ”agreement” i Ungern över en ”modus vivendi” i Jugoslavien till ett misslyckande i Tjeckoslovakien. Huvudadressaten i Vatikanens östpolitik har givetvis alltid varit Sovjetunionen där läget även under Johannes Paulus II är oöverskådligt och varken normala diplomatiska eller kyrkligekumeniska vägar – trots bl.a. Gromykos och Podgornijs besök i Vatikanen – haft nämnvärd framgång. Den nuvarande påven har emellertid (liksom sina företrädare) försökt fortsätta dialogen på mångahanda icke-officiella vägar. Så besökte kardinal Lekai oktober 1979 den ryska, ukrainska och litauiska sovjetrepubliken och kardinal König vistades hösten 1980 med en delegation ”Pro Oriente” under elva dagar i Sovjetunionen.

Man får inte glömma: bakom hela denna pastoralpolitik ligger i grund och botten ett likartat dilemma – visserligen under helt olika omständigheter – som det vilket Arturo Carlo Jemolo beskriver som Pius XII:s stora problem gentemot nationalsocialismen: måste kyrkan strikt ta avstånd från totalitära stater eller får hon försöka rädda något även ur en ideologiskt ohållbar situation? Och därtill följdfrågan: hur långt får hon i det senare fallet gå i ett samarbete utan att förlora sin trovärdighet? Om vi inte misstar oss stod kardinal Wyszinski i Polen faktiskt inför samma problem som också positivt kan formuleras: obeveklig kamp för kyrkans frihet, men samtidigt kyrkans samarbete med en totalitärt styrd och ateistisk regim för folkets överlevande och samhällets utveckling i mer demokratisk riktning.

Det är samma problem som under de senaste veckorna – men nu under mycket mera hotande förhållanden – har aktualiserats i förhållandet mellan Polens nye primas, ärkebiskop Glemp, och general Jaruzelski. Men något nytt av principiell betydelse har tillkommit under händelsernas utveckling. Kyrkan har entydigt tagit ställning mot militärregimens hänsynslösa kränkning av elementära mänskliga rättigheter. Och påven gav den 10 januari anklagelserna ett världsvitt eko: ”Under hotelsen att förlora sitt arbete tvingas medborgare att underteckna förklaringar som inte står i samklang med deras samvete och deras övertygelse. Jag höjer min röst till Gud tillsammans med alla människor av god vilja för att mina landsmäns samveten inte får förtryckas.” En osynlig gräns hade överskridits av regimen som inte längre tillät kyrkan att vänta på att makthavarna skulle komma till insikt.

Var denna konfrontation utstakad i och med att polacken Karol Wojtyła oktober 1978 blev påve? Att påven hoppades på positiva återverkningar för Polen och de andra östeuropeiska länderna står onekligen fast. Samtidigt måste han ha varit medveten om, hur begränsade hans möjligheter var att påverka händelserna även i Polen. Ty i ingen riktning västerut ser Sovjetunionen så misstänksamt som mot Polen. Kanske ännu mer än sina företrädare är Johannes Paulus II även medveten om, att Vatikanens pastorala diplomati är förknippad med det världspolitiska klimatet. Ju större öst-väst-spänningen är dess mindre finns möjligheter och utsikter för kyrkliga underhandlingar.

Förvisso stärktes Polens nationella självmedvetande genom påvens Polenresa juni 1979. Sommaren 1980 skulle inte ha varit tänkbar utan papa Wojtyła. Men samtidigt kan man vara tveksam, om påven verkligen förutsåg, vilka krafter som därmed skulle väckas i landet. Arbetarna kände sig fria utan att i själva verket vara fria. Endast mödosamt lyckades kyrkan övertyga dem att det inte stod i påvens makt att tvinga en kommunistisk regim på knä inför landsorganisationen. Lech Walesa uppmanades förra året vid hans besök i Rom att undvika en våldsam kraftmätning. Nästan som för polskt ”husbehov” kom på höstkanten påvens rundskrivelse Laborem exercens om människans arbete. Här bekräftar Johannes Paulus II ovanligt konkret och precist det som katolsk sociallära sedan länge hade krävt: arbetarnas rättighet att bilda fria fackföreningar för att försvara legitima även politiska krav. ”Om vi med politik menar att ansvarsmedvetet kräva det allmänna bästa, är det ofrånkomligt att fackföreningarnas verksamhet kommer in på politikens område” (nr 20).

Under alla omständigheter ville kyrkan däremot, även under undantagstillståndet, förhindra blodsutgjutelse. Därför upprepade påven gång på gång sin bön om sans och ärkebiskop Glemp sin vädjan att hålla vreden under kontroll. Halshuggna huvud är värdelösa manade Glemp trots att kyrkan sedan tvåtusen år tillbaka känner martyriet som ett yttersta medel för att bekänna sin tro.

Samtidigt underhandlade kyrkan med regimen om lättnader för de tillfångatagna och dömda – med risk att bli misstänkt för ”anpassning” till regimen. Men inte mindre lät hon förstå att hon aldrig skulle hjälpa till med att kväva folkets självbestämmanderätt och frihet. Samma sak förklarade påvens ombud, ärkebiskop Poggi, för general Jaruzelski i Warszawa. Kyrkan som den enda moraliskt intakta kraften i landet skulle oavlåtligt försvara folkets rättigheter.

Man kan tveklöst fråga sig om Västerlandet tillräckligt effektivt har givit kyrkan och den polska arbetarrörelsen sitt stöd i denna kamp för mänskliga rättigheter. Förbundskanslern Bruno Kreiskys yttrande i början av januari om situationen i Polen, att kyrkan där varken hade förutsättningar att leda en stor arbetarrörelse eller visste att ge den ”det bästa rådet”, verkar i detta sammanhang minst sagt både häpnadsväckande och upplysande. Uppenbarligen passar en icke-socialistisk fackföreningsrörelse som är autonom och som dessutom söker moraliskt stöd hos kyrkan inte in i hans världsbild. För övrigt påpekade påven nästan vid samma tidpunkt för den polske ambassadören i Rom, Szablewski, att kyrkan inte hade några politiska ambitioner och att hennes främsta intresse under politiska uppgörelser har varit att mänskliga rättigheter skulle respekteras.

En återblick

Beträffande påvarna och politiken kan man anföra principiella reservationer mot denna förbindelse och förebrå kyrkan att hon därmed ingår en ”mesallians”. Men kyrkan är medveten om att Guds frälsning förmedlas genom mänskliga medel och att hon själv har till uppgift att ledsaga människor och folk under deras jordiska levnad på nära håll och hjälpa dem på deras pilgrimsväg.

Man kan också invända mot Vatikanens pastoralpolitik att parterna är alltför olika för att eljest gängse utrikespolitiska medel här skulle kunna användas. Kyrkan har inga materiella maktmedel. Endast i den mån den statliga partnern är villig att sätta gränser för sina totalitära anspråk – vare sig av pragmatiska skäl eller av politisk opportunitet – har kyrkan överhuvudtaget möjligheten att underhandla.

Kyrkan kan inte heller lösa den grundläggande konflikten som kommer att bli bestående mellan kyrkan som institutionaliserad religion och statsateismen. Men hon kan försöka minska orsakerna till och dämpa följderna av konflikter. Därvid kommer emellertid alltid gränserna mellan motstånd, anpassning och samarbete att förbli det stora problemet för kyrkan och hennes trovärdighet.

Den enda chansen som kyrkan i grund och botten förfogar över framför all världslig-statlig politik är – även och i just fallet Polen – att hon till skillnad från annan utrikespolitik inte är underkastad tvånget att kunna uppvisa politiska resultat. Hennes trovärdighet i den andliga insatsen för människor är däremot avgörande.

En kyrka som inte försvarar människans, ja alla människors rättigheter, som utövar en andlig fullmakt men nöjer sig med sina kyrkliga rättigheter, är inte Kristi utan antikrists kyrka, inte den Uppståndnes kyrka utan en kyrka där Jesus har stigit ned från korset för att man ser och tror på honom, en den falske herdens kyrka vilken inte har blivit Guds lamm, dvs. Gud i Jesus Kristus som högaktar våra rättigheter så mycket att han dör för dem.

Roland de Pury