Revolt mot det stängda samhället

Åren 1980/81 markerar i en rad länder ett nytt skede i ungdomsrörelsens historia. I nästan alla europeiska länder kunde man se demonstrationer och protester där majoriteten av deltagarna var ungdomar. I många fall utvecklades demonstrationerna till våldsamma sammanstötningar mellan kravallpolis och stenslungande och vandaliserande ungdomar. Massmedias rapporter kunde ibland te sig som rapporter från ett slagfält.

Den yttre anledningen till den delvis ganska bittra ungdomsrevolten har varit skiftande: protester mot kärnkraftverk, miljöfrågor, fredsfrågor, husockupationer. Intensiteten i en hel generations protest med inslag av våld och vandalisering väckte både förvåning och indignation i vida kretsar. Det rörde sig trots allt om ungdomar som fått gå till ett väldukat bord, som levt på bidrag till utbildning, arbetslöshet, fritid, m.m.

Sverige har hittills inte fått bevittna massiva ungdomsprotester med inslag av våld. Men det är lätt att konstatera att inslaget av unga människor vid alla protestdemonstrationer är mycket högt. Våld har inte förekommit vid dessa demonstrationer, men det betyder inte att ökat våld och vandalisering inte förekommer i ungdomsgäng och hos enskilda ungdomar. Tvärtom är våld och vandalisering ett stigande problem.

I en artikel ”Vandalisering och kulturmönster” (Tvärsnitt 4/1980) analyserar Åke Daun fenomen som förefaller vara nästan identiska med andra länders ungdomsrevolt. Han söker förstå drivkrafterna bakom den omfattande vandaliseringen i ett vidare samhälleligt perspektiv. ”Vandalisering är att förstöra på olika sätt . . . De personer som vandaliserar förstör för sig själva . . . Genom att göra något mycket konkret och mottaga andras reaktioner på det demonstrerar man tydligt för sig själv vem man är” (17).

Daun refererar en undersökning av HD Roos om vandalisering i Arvika med den motsättning som uppstått i sådana mindre samhällen mellan en ny urban livsstil . . . och en äldre ortsstruktur. ”På kvällen kommer bilburen ungdom till Arvika centrum . . . Men i Arvika möter de ’den stängda staden’ och känner sig provocerade av att staden inte är till för dem” . . . ”De tysta och händelselösa gatorna accentuerar deras totala livssituation, att inte ha pengar och sakna framgång i arbetslivet . . . Vandalisering och ökat missbruk av sprit och narkotika kan tolkas som en protest mot denna belägenhet” (20). I ett psykologisk tillstånd av längtan och tomhet använder sig många ungdomar av alkohol. ”Detta är säkerligen en bidragande orsak till att skadegörarna så sällan kan ge någon egentlig förklaring till gärningen. Vandaliseringen är en handling som sällan växer fram ur en uttalad målsättning eller ett uttalat syfte från de inblandades sida.” Daun tror att ”man närmar sig orsaksbakgrunden om man betraktar vandalisering på samma nivå som andra yttringar av djup besvikelse med den totala livssituationen . . . Starka känslor av vanmakt och begränsning söker sitt utlopp i handlingar som förmedlar upplevelser av makt och frihet.” ”Våld är maktutövning. Att förstöra andras ägodelar och offentlig egendom innebär att bryta igenom gränser, själv skapa sig frihet mot andras vilja. Att krossa en fönsterruta kan kännas som att upphäva de krav på anpassning och underdånighet som riktas mot en . . . Så lämnas många ungdomar ensamma med sina oförlösta känslor, utan färdighet att förstå sig själva, med en kulturell begreppsvärld som inte tillåter dem att med ord uttrycka sin belägenhet . . .” (21).

Regeringarna i de flesta europeiska länderna insåg snabbt att problemen inte kan lösas genom ökade polisinsatser (fastän också sådana förekom), utan genom att man måste söka komma underfund med vad som är felet i våra samhällen. Bland de många debattinläggen kom under våren 1980/81 två mycket omdiskuterade utlåtanden av den schweiziska kommissionen för ungdomsfrågor: Thesen zu den Jugendunruhen 1/11, 1980/81.¹ Kännetecknande för Thesen är att denna rapport inte har skrivits av ”experter” utan av ungdomsledare som lever i nära kontakt med ungdomsscenen. De försöker på ett engagerat sätt förstå de signaler som kommer från ungdomsvärlden mot bakgrund av ett samhälle mot vilket många ungdomar lidelsefullt protesterar. Dess styrka ligger bland annat i att man inte valde att skriva en torr forskningsrapport om detaljproblem utan att man – om än på ett koncentrerat sätt – ger en helhetsbild av ungdomens protester och vårt samhälles utveckling. Författarna intar en position ”mitt emellan” ungdomen och samhällsexperterna. Deras bild av de djupare liggande orsakerna är en delvis annan än den som ofta förekommer i kommentarerna till ungdomens protestaktioner. Vi skall här begränsa oss till de avsnitt som handlar om ungdomsprotestens form och innebörd.

1980/81 års ungdomsoroligheter kan man bara förstå mot bakgrunden av 1968 års studentoroligheter. Då gjorde den protesterande ungdomen en viktig erfarenhet: att man kan komma i centrum för det offentliga intresset på ett dittills okänt sätt och att man de facto kan förändra ett samhälle. Detta lever som ett minne i ungdomsrörelsen. – Men det finns också betydande skillnader. 1960-talets ungdomar kom från en borgerlig miljö, de var studenter som iscensatte en intellektuell revolt som utifrån en genomtänkt samhällsanalys ifrågasatte de auktoritära samhällsstrukturerna. 1980-talets ungdomar rekryteras primärt bland arbetare (eller arbetslösa), studenterna utgör bara en minoritet. En ideologi eller ett klart mål är svårt att se.

”Frihet åt Grönland – ner med packisen”

Enligt Thesen är det en radikal minoritet som har utlöst ungdomsoroligheterna. Denna minoritet måste i flera avseenden betraktas som isolerad från majoriteten av ungdomar. Den radikala minoritetens problem kan däremot inte ses isolerade från majoriteten av ungdomar. Den radikala minoritetens benägenhet att använda våld avvisas visserligen av de flesta ungdomarna, men de visar ändå i sin tur stor förståelse för att man tillgriper våld. Gemensamt för alla är frågorna, problemen, frustrationen. Våld och vandalisering är en följd av den isolering i samhället som många unga människor lider av. Ungdomarnas slogan ”Frihet åt Grönland – ner med packisen” kritiserar våra västerländska samhällen just ur den aspekten att de präglas av en iskall atmosfär utan värme och medmänsklighet.

Till bilden av de radikala ungdomarna hör också att de är särskilt drabbade av olika problem i samhället. Samtidigt har de inte lärt sig att lösa de egna konflikterna och de egna problemen. Ofta kännetecknas de – i positiv mening – av att de har större sensibilitet för orättvisor. Att deras problem också är många andra ungdomars problem framgår av det faktum att deras krav har mött stor förståelse och sympati hos nästan alla ungdomar.

”Förstör det som förstör oss”

Inslaget av våld mot poliser och vandalisering av köp- och konsumtionscentra har varit påtagligt vid olika demonstrationer och protestaktioner. Men det förefaller fortfarande vara en gåta varför ungdomarna använder våld och mot vem våldet riktas. – Den nya ungdomsrevolten har inga klart formulerade och logiskt ordnade föreställningar. Detta är en viktig skillnad mot 1968 års studentrevolt som bars upp av en bildad elit som hade förmågan att analysera sin situation och att utveckla ett program för förändring av de förhatliga strukturerna i samhället. – Den har inte heller intellektuella ledare eller symbolfigurer som Rudi Dutschke eller Daniel Cohn-Bendit. Detta kan nu inte ungdomarna lastas för, ty de har i sin utbildning aldrig lärt sig förmågan att logiskt och självständigt ordna problem och att söka efter lösningar.

Vår tids ungdomsprotest har en annan inriktning, ty den har sin grund i andra problem. Ungdomarna i dag protesterar mot konkreta missförhållanden så som de möter dem. Deras problem är inte de större sammanhangen – strukturerna. De handlar inte utifrån en kritisk ideologi eller en analys av strukturer, utan utifrån konkreta krav som syftar till att förändra deras konkreta värld: ungdomscentra, levande stadsmiljöer, mänskliga bostäder, barnvänliga skolor, meningsfullt arbete, stöd åt alternativa rörelser, farliga kärnkraftverk, asfalterade gator och betongstäder, arbetslöshet . . . Deras krav gäller den omedelbara och nära livsmiljön inte strukturerna i samhället. Enligt den schweiziska rapporten finns det hos dagens ungdomar en djup längtan efter större frihet, större utrymmen att röra sig i, möjlighet att utveckla och förverkliga mycket individuella idéer, som nu undertrycks av samhället. Angreppen riktar sig därför mot den konkreta miljön som undertrycker vitala behov av frihet och kreativitet, av trygghet och värme. Angreppen riktar sig inte mot staten eller författningen. Det man längtar efter är en värld utan förtryck och utan krav på anpassning från statens, myndigheternas och samhällets sida.

”Lagligt eller inte – det skiter jag i”

Våldet är för en minoritet ett uttryck för en förtvivlad situation. Men samtidigt anses våldet vara ett legitimt medel för att få igenom de krav som man inte kan ge eftertryck åt på annat sätt.

Att ungdomarna använder sig av våld har delvis sin förklaring i att många ungdomar har erfarit våld i det egna livet. De har upplevt våld i familjen, i skolan, på arbetsplatsen, när de söker bostad eller en meningsfull fritid. Ett principiellt fördömande av våldet står i motsats till den egna livserfarenheten. De upplever sig själva som misshandlade, som nu ger igen. Våldet är dessutom för många det mest effektiva och mest radikala uttrycket för den inre belägenheten, ett slags språk för att ge uttryck åt inre känslor. Vidare är det viktigt att observera att dessa ungdomar använder våld i former där den egna kroppskraften kan komma till uttryck – en kraft som i våra städer med sina sterila inköps- och konsumtionscentra inte kan få utlopp. Samtidigt är detta våld inte ”abstrakt” – dvs. det är ägnat att uttrycka känslor. (Det är bara små marginalgrupper som tillgriper väpnat våld och som eventuellt plundrar affärer.) Våldet används inte blint utan målmedvetet mot de ”objekt” som framstår som symboler för det förtryckande och omänskliga samhället.

Som tidigare påpekats har våra moderna städer med sina enformiga och sterila affärsbetonade gator inget positivt värde för ungdomarna. De är symboler för ett samhälle som är inriktat på konsumtion och prestation. Men å andra sidan saknar ungdomarna också de pengar som behövs för att leva det liv som de ständigt möter i reklamvärlden och som lovar frihet och obegränsade möjligheter. Våra moderna affärscentra är därför förhatliga objekt som man har svårt att identifiera sig med. Det är därför i ungdomarnas ögon inte förkastligt att vandalisera. – Sist: Att använda våld är ett hett diskuterat ämne bland ungdomarna: majoriteten varken använder eller talar för våld, – men tolererar våldet som ett yttersta medel för att uppnå vissa verkningar. Massiva polisinsatser medför en solidariseringseffekt bland ungdomar: polisens (legala) våld framkallar i sin tur våld från ungdomarnas sida, en önskedröm för de mera radikalt inriktade grupperna.

Besvikelse utan gräns

Varför präglas grundstämningen hos många ungdomar av resignation, vrede, vanmakt, frustration? Varför finns det en stigande aversion, t.o.m. ett hat mot det byråkratiskt perfekt fungerande samhället? Varför saknar ungdomar större frihet, eller helt enkelt luft för att kunna andas?

En entydig förklaring är svårt och nästan omöjlig att ge. 1. Ett viktigt skäl tycks vara att ungdomarna revolterar mot det färdigbyggda samhället, det stängda samhället, som inte längre kan erbjuda fria utrymmen att förverkliga egna idéer. Denna värld hotar eller förnekar ungdomarnas vitala behov av rörelsefrihet och kreativitet, av trygghet och värme i en värld med hårdnad konkurrens.

2. Ytligt sett kännetecknas vårt pluralistiska samhälle genom tolerans, men i verkligheten är den toleransen och den liberala och pluralistiska inställningen urholkad och inskränkt. I verkligheten möter ungdomarna (och inte bara de) i stigande grad reglementeringar, föreskrifter, förbud, formulär. Till detta kommer kraven på anpassning, på effektivitet, på likriktning som inskränker den individuella friheten till privatsfären. Men också privatsfären är idag invaderad av krav på anpassning och styrning genom reklam (man skall ha ett visst märke på jeans . . .) och alla slags images. När de vill välja yrke, när de söker arbete eller bostad, när de söker förverkliga alternativa möjligheter att leva, när de vill klä sig individuellt och annorlunda . . . överallt möter de krav på anpassning, regler, föreskrifter. Därför tror många ungdomar: toleransen är en lögn, kraven och samhällets förtryck är verkligheten. Konsekvensen för många ungdomar är en känsla av främlingsskap och isolering som kan föda förtvivlan och våld.

”Vi kan inget förlora utom vår egen ångest”

3. Många ungdomar har växt upp under 60- och 70-talet under en ekonomisk tillväxt, som förledde många ansvariga till att ge ungdomarna runda löften om ekonomisk trygghet, allas möjlighet till utbildning, ett meningsfullt arbete, m.m. Nu, på tröskeln till vuxen- och arbetsvärlden upplever man en fruktansvärd besvikelse: konkurrensen hårdnar, stigande arbetslöshet, ett mycket inskränkt yrkesval. Inom utbildningen – tidigare proklamerad som en grundläggande mänsklig rättighet – är många sektorer helt spärrade, ett faktum som redan förvandlar skolan till ett konkurrenssamhälle. Samtidigt är ungdomarna medvetna om att konsumtion och produktion i hög grad styr den ekonomiska utvecklingen. Under de förändrade förhållandena förvandlas den egna ekonomiska tryggheten till ett fata morgana och med förlusten av den ekonomiska tryggheten förloras också möjligheten till en individuell livsgestaltning. De ifrågasätter på allvar om de ekonomiska och ekologiska kostnaderna för ”välfärdsproduktionen” är värt priset. De ifrågasätter också den politiska utvecklingen, där framtiden ter sig ganska mörk: Man är rädd för krig, miljöhot, en ekonomisk kris, att vi är i färd med att förstöra våra egna livsmöjligheter, den egna framtiden.

Vid olika tillfällen när tiotusentals ungdomar samlades för att demonstrera för freden, mot miljöförstöring, fungerade dessa jättedemonstrationer som en stor ”värmestuga” där man kände medmänsklighet, hopp, närhet, mening. Det är av stor betydelse att de institutioner som traditionellt förmedlade dessa värden inte längre tycks ha större betydelse. Protesten blir därför till en vital och existentiell reaktion som ger uttryck både åt ungdomarnas förtvivlan och en längtan efter en värld som är meningsfull.

Av utrymmesskäl har vi här begränsat oss till de delar i Thesen som söker förstå ungdomens nya sätt att reagera utifrån den omedelbara och nära horisonten. Men den schweiziska rapporten går vidare. Den ifrågasätter utifrån ungdomarnas protester de betingelser och den kultur som alltmera präglar våra västerländska samhällen. Rapporten frågar på ett inträngande sätt om inte ungdomsrevolten signalerar en kris också i vuxenvärlden för dess grundläggande värderingar. Den riktar frågan till de ”ideella organisationerna” och undrar om de är tillräckligt medvetna om den rådande krisen alltifrån den enbart materiellt inriktade konsumtionsinställningen till den smygande ångesten inför framtiden.

Den schweiziska rapporten står inte på deras sida som vill försvara status quo mot revolterande och aggressiva ungdomar. Den uppmanar alla ansvariga i samhället och kyrkorna att självkritiskt och utan fördomar se den unga generationens ångest och vägran inför vår värld. Är inte deras problem också våra problem, frågar den på fullt allvar. Och så pläderar den för en dialog om dessa problem mellan generationerna. I detta finns all anledning att instämma inte minst i vårt land där samhället kan tyckas vara ännu starkare och ungdomarna ännu svagare.

Not

1. Jugendamt fur Kulturpflege, Postfach, Ch-3000 Bern 6.