Apostoliska ben bekräftar traditionen om Pauli grav?

I slutet av juni avslutade påven Benedictus ett år, vigt åt aposteln Paulus, med att offentliggöra upptäckten under högaltaret av benfragment i en sarkofag som kan tillhöra Paulus själv. Det kan man säga blev höjdpunkten på ett växande intresse för arkeologiska undersökningar av Pauluskyrkan i Rom (San Paulo fuori le mura), som länge levt i skuggan av sin systerkyrka vid Petrus grav i Vatikanen.

Utgrävningshistorien

I den tidiga kyrkan var det viktigt för den kristna kyrkan i en stad att kunna skryta med att ha en apostlagrav. Det visade att lokalkyrkan på något sätt nedsteg direkt från kyrkans första generation. Rom var den enda staden som skröt med två apostlagravar, Petrus och Paulus, och på de platser där de skall ha begravts står som bekant sedan århundraden stora kyrkor: Peterskyrkan väster om det antika Rom och Pauluskyrkan söder om staden. Idag är Pauluskyrkan mindre omtalad än Peterskyrkan, inte minst på grund av att påvarna under 1300-talet valde att bosätta sig vid vad som enligt traditionen var Petrus grav. Också vad gäller arkeologiska undersökningar av apostlagravarna och de äldsta kyrkorna fick Peterskyrkan mer uppmärksamhet genom omfattande utgrävningar under kyrkan på 1940-talet. Utgrävningarna där har besökts av många turister och pilgrimer som har kunnat förundra sig över resterna av en romersk begravningsplats där troligen Petrus själv begravdes rakt under högaltaret i dagens kyrka. Det dröjde alltså ett halvt århundrade innan något jämförbart genomfördes i Pauluskyrkan. Efter några illa dokumenterade undersökningar efter en katastrofal brand 1823, då nästan hela kyrkan ersattes av en nyklassisk kopia, var det tyst fram till början av det nya årtusendet, då en av Vatikanmuseernas arkeologer, Giorgio Filippi, började undersöka de olika kryptorna under kyrkans golv. Han kunde då identifiera spår av kyrkans olika faser, från den helt lilla kyrka som byggdes av kejsar Konstantin i början av 300-talet till den väldiga basilika som byggdes på uppdrag av de tre kejsarna Valentinianus II, Arcadius och Theodosius och invigdes av påven Siricius år 390 (se ”Paulus grav identifierad” i Signum 2/2007).

Påvens häpnadsväckande avslöjande

Under Filippis undersökningar frilades också en del av en stor sarkofag rakt under högaltaret. Sarkofagen står på golvet till 300-talskyrkan, som är lägre än dagens golv. Av sarkofagens placering framgår att de som placerade den där på 300-talet var övertygade om att den hyste Paulus kvarlevor. Sarkofagen hade i själva verket upptäckts redan på 1830-talet men sedan egendomligt nog glömts bort. De senaste åren har det cirkulerat rykten om att sarkofagen varit föremål för en hemlig undersökning med sond, något som flera gånger förnekats av den ansvarige för Pauluskyrkan, kardinal Andrea Cordero Lanza di Montezemolo, som var ärkepräst i kyrkan fram till början av juli i år. Men den 28 juni bekräftade påven själv att ryktena var sanna.

Den 28 juni 2009, kvällen före Petrus och Paulus högtid, firade Benedictus XVI en vespergudstjänst i Pauluskyrkan för att avsluta ett år som vigts åt aposteln Paulus utifrån det rent hypotetiska och ytterst ungefärliga 2 000-årsminnet av Paulus födelse. I sin predikan gjorde han följande häpnadsväckande avslöjande:

”(Paulus) sarkofag under högaltaret har nyligen varit föremål för en noggrann vetenskaplig undersökning. I sarkofagen, som aldrig öppnats under alla de århundraden som gått, har man gjort ett litet hål för att föra in en speciell sond, med vilken man har samlat in spår av ett dyrbart tyg av ylle som färgats med purpur och dekorerats med guldtrådar, och av ett blåaktigt tyg med ylletrådar. Man har också funnit spår av röda rökelsekorn och av substanser rika på proteiner och kalk. Dessutom har man funnit ytterst små benfragment, som har utsatts för C14-analys av forskare som inte visste var fragmenten kom ifrån. Benfragmenten visade sig höra till en person som levde under första eller andra århundradet. Detta tycks bekräfta den enstämmiga och aldrig ifrågasatta traditionen att det rör sig om aposteln Paulus dödliga kvarlevor.”

När detta skrivs, ungefär två månader senare, är påvens ord fortfarande det mest utförliga och exakta som har offentliggjorts om dessa undersökningar. Vem det än är som författat dessa rader är de mycket förnuftigt och försiktigt formulerade. Trots oundvikliga massmediala förenklingar säger inte påven att man har funnit Paulus ben; han säger att analysen av benfragmenten ”tycks bekräfta den enstämmiga och aldrig ifrågasatta traditionen”.

Nybyggnation forcerade utgrävningar

Pressen och allmänheten hoppades få fler detaljer på en presskonferens i Vatikanen den 3 juli, då analyserna skulle kommenteras av kardinal Cordero och av den som gjort C14-analysen, Ulderico Santamaria från Università della Tuscia, som också leder Vatikanmuseernas analyslaboratorier. Men presskonferensen blev en stor besvikelse och tillförde inte mer information utöver vad påven redan hade sagt. Under presskonferensen visades bilder som inte delades ut till pressen, men bland bilderna fanns foton tagna under sondundersökningen av sarkofagen, och det visade sig att denna hade genomförts mitt i natten redan i maj år 2007. Det är oklart varför man valt att vänta över två år med att offentliggöra resultaten. Inga andra talade på presskonferensen än kardinal Cordero och Santamaria. Vatikanmuseernas egna arkeologer, som arbetat i flera år med arkeologiska undersökningar i Pauluskyrkan, var inte där. På frågan om det kommer någon vetenskaplig publicering av resultaten svarade Vatikanmuseernas direktör Antonio Paolucci, som själv är expert på italiensk renässanskonst, att han tog det för givet, medan Cordero sade att ”det vet man inte” och ”det får man se”. Än idag är det alltså oklart i vilken vetenskaplig kontext undersökningarna genomförts och hur, och om, en mer utförlig redovisning kommer att göras.

Medan kardinal Cordero ännu talade på presskonferensen den 3 juli, meddelade för övrigt överraskande Vatikanens presskontor att Cordero just gått i pension från sitt uppdrag som ärkepräst i Pauluskyrkan och efterträtts av ärkebiskop Francesco Monterisi, tidigare sekreterare på Vatikanens kongregation för biskopar. Presskonferensen var alltså Corderos sista chans att tala offentligt i frågan. Ändå har kardinal Cordero präglat verksamheten i Pauluskyrkan för den närmsta framtiden genom att starta uppförandet av en sidobyggnad för kontor, toaletter och stolsförråd i den gamla klosterträdgården söder om Pauluskyrkan. I enlighet med Vatikanens nya grundlag, och i linje med modern europeisk lagstiftning, hade Vatikanstaten mot Corderos vilja utövat sin rättighet att genomföra arkeologiska undersökningar på platsen innan bygget inleddes. Utgrävningarna genomfördes från november 2007 till juni 2008 i samarbete mellan Vatikanmuseerna, som är Vatikanens Riksantikvarieämbete, och Påvliga institutet för kristen arkeologi (PIAC), och leddes i fält av Giorgio Filippi från Vatikanmuseerna och Lucrezia Spera från PIAC. Kardinal Cordero tvang arkeologerna att avsluta utgrävningarna till invigningen av Paulusåret 29 juni 2008, men kompletterande utgrävningar genomfördes sommaren 2009 i samband med att bygget påbörjades. Dessa ambitiösa utgrävningar har finansierats dels av Pauluskyrkan, dels av ”Patrons of the Arts in the Vatican Museums”. Utgrävningarna presenterades på en välbesökt konferens på PIAC den 1 april 2009.

Det medeltida klostret

Det utgrävningarna har frilagt är inte den antika Pauluskyrkan utan det medeltida kloster som växte fram vid dess södra sida från 400-talet och framåt, och som hörde till de byggnader som inhägnades av en mur vid mitten av 800-talet, då Rom och Italiens kuster härjades av arabiska pirater. Både Peterskyrkan och Pauluskyrkan ligger utanför den antika och medeltida staden, och de förvandlades just på 800-talet till små inhägnade förstäder med egna försvarsmurar; mest känd idag är kanske den del av Peterskyrkans medeltida försvarsmur som förekommer i boken och filmen Änglar och demoner. Huvuddelen av de frilagda strukturerna dateras just till 700–800-talen, men där finns murar som kan dateras från 400-talet till 1400-talet. Mest imponerande är kanske fundamentet till en lång, nord-sydlig kolonnad som troligen hörde till en portik, kanske en av dem som ledde till och från Pauluskyrkan längs Via Ostiensis 35 meter söder om kyrkan.

Sarkofagens innehåll och omflyttningar

För att återvända till den omtalade sarkofagundersökningen kan det vara bra att göra några påpekanden. Sarkofagen har undersökts med hjälp av en sond som förts in genom ett litet hål som borrats i sarkofagen. Sonden kunde bara undersöka ett begränsat område, inte förflytta sig runt i hela den stora sarkofagen. Att man har funnit rester av ben och tyg betyder inte att man vet vad som finns i resten av sarkofagen. För närvarande går det inte att utesluta möjligheten att flera personer begravts i en så stor sarkofag. Ett annat viktigt påpekade gäller dateringen. Den som har minsta vana vid C14-dateringar noterar genast att en datering som omfattar två hela århundraden, första och andra århundradet e. Kr., är ovanligt vagt hållen och dessutom ”framtung”; bara en mer detaljerad vetenskaplig redovisning kan avfärda eller bekräfta mångas misstanke att C14-dateringen egentligen pekar på ett datum i andra århundradet och att det bara är den oundvikliga felmarginalen som lyckas omfatta också den tid då Paulus bör ha avlidit. Ett sista viktigt påpekande är att sarkofagen, och Pauluskyrkan, befinner sig mitt i en romersk begravningsplats som dateras just till första och andra århundradet e. Kr. Alla dessa påpekanden förminskar inte möjligheten att det faktiskt rör sig om Paulus ben, men de är nödvändiga för att beskriva den oundvikliga ovisshet som gäller identifikationen av kvarlevor av enskilda individer från antiken, utom i de ytterst sällsynta fall då man påträffar en oöppnad grav försedd med gravinskrift. Vad gäller sarkofagen i Pauluskyrkan är det ytterst otroligt att aposteln Paulus begravts i en sådan väldig och dyrbar marmorsarkofag. Det rör sig säkert om en sekundärbegravning: vid en senare tidpunkt; troligen på 300-talet, kan man i denna monumentala sarkofag ha placerat benrester insvepta i dyrbara tyger, som man ansåg sig ha goda skäl för att mena att de skulle kunna vara Paulus egna ben.

Påven säger att sarkofagen aldrig har öppnats, men däremot har den säkert flyttats. Giorgio Filippi hävdar visserligen att den står där den placerades på 300-talet på den antika kyrkans golv, men i en artikel i Vatikanens dagstidning l’Osservatore Romano den 23 maj påpekar arkeologen Vincenzo Fiocchi Nicolai i förbifarten att sarkofagen måste ha flyttats i samband med bygget av dagens kyrka på 1830-talet. Sarkofagen ”påträffades där den placerats mot slutet av 1830-talet, även om det säkert motsvarar dess antika placering”, skrev han. I samma artikel fäster Fiocchi Nicolai uppmärksamheten på en annan intressant men sällan omtalad del av Pauluskyrkan: ett korsformat rum i anslutning till tvärskeppets högra (södra) ända, som efter 1930 använts som baptisterium (dopkapell), och som dagens besökare ser när de går in i kyrkan från Via Ostiensis. Experterna visste redan att det var fråga om en senantik korsformad byggnad med en förhall. Fiocchi Nicolai menar att det rör sig om ett mausoleum för en viktig person eller familj och föreslår att det rentav kan ha varit avsett för någon av kyrkans olika kejserliga grundare eller andra byggherrar, Honorius, Galla Placidia eller Theodosius, som här byggde sig ett mausoleum men senare begravdes någon annanstans.

Konferensprogrammet 1 april 2009:

http://www.piac.it/novita_eventi/090401

Programmaweb.pdf

Fiocchi Nicolais artikel i l’Osservatore

Romano 23 maj 2009:

http://www.vatican.va/news_services/or/or_quo/cultura/117q04a1.html