Bröderna Karamazov och Johannesevangeliet

Dostojevskij finner ständigt nya läsare, trots tegelstensformatet. Somliga återvänder gång på gång till hans stora romaner. Också den vetenskapliga utforskningen av Dostojevskijs författarskap växer och växer världen över. Ingen torde idag kunna överblicka allt som finns skrivet. Det senaste svenska bidraget ventilerades förra året i Uppsala, Mattias Huss, Vetekornets väg. Utblottelse hos Dostojevskij och i romanen Bröderna Karamazov. Det som händer med ”den lilla familjen” i ”den lilla staden” i denna stora roman utvecklar sig till en fantastisk, fascinerande framställning om allt som Gud har skapat. Människan gestaltas i ett myller av människor. Vad är det att leva som människa?

Det karamazovska livet i all dess härlighet och förnedring tar form i fadern Fjodor och hans tre söner Dimitrij, Ivan och Aljosja. Som i ett vilt polyfont musikverk presenteras en rad teman och en mångfald av parallella teman och motteman, som alla varieras, kombineras, delas upp, försvagas, förstärks och ibland också upplöses i varandra eller i intet. Mot varandra ställs förnuft och livskvalitet, rationalitet och känsla, kropp och själ, mänskligt och gudomligt. Den rena rationaliteten visar sig inte räcka för att förklara och gestalta ett sant och äkta liv. För ett sådant krävs framför allt kärlek, medlidande, solidaritet, förståelse och inlevelse. Ett mänskligt liv värt namnet vinns inte utan motgångar och lidanden – en föga populär tanke i vår tid.

Det goda idealet finns utanför familjen Karamazov, i munken och staretsen Zosima, ja ytterst i Jesus Kristus. Hos Zosima återfinns de drag som hör till den ryska utblottelsetanken: ödmjukhet, förödmjukelse (även av en själv), accepterande av lidande och död, lydnad, mildhet, frivillig fattigdom, icke-motstånd och en form av kritisk inställning till förnuftet. Fadern Fjodor, en otyglad vällusting som bryr sig mer om dåliga kvinnor och pengar än sina söner och husfolk, befinner sig längst bort från detta ideal. Dimitrij, enligt faderns omdöme lättsinnig, vild och oregerlig, liderlig, nervös och orolig, genomgår en kraftig förändring som påminner om Zosimas utveckling. Ivan, den mest intellektuelle av dem alla, väl förtrogen med naturvetenskap och filosofi och litterärt verksam, för i långa stycken rationalitetens talan, men bryts också han ner efter hand utan att vi riktigt får veta utgången. Aljosja, Zosimas älsklingslärjunge, övar sig att vandra i mästarens fotspår. Såsom en hjälpare försöker han lägga allt till rätta och förhindra olyckor av olika slag. Men även han drabbas av tvivel när hans käre mästares lik visar sig ruttna i förtid. Det svarade inte mot de gudomliga egenskaperna i staretsens liv.

Romanen har ett Jesusord som motto: ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör blir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd” (Joh 12:24). Mattias Huss vill i sin avhandling undersöka sambanden mellan detta motto och romanen. Receptionsanalysen mynnar ut i ”att liknelsen om vetekornet kan ses som en symbol och prefigurativ modell för en utblottelsetanke som Dostojevskij omvandlar och gestaltar”. På avsändarsidan (Bibeln) analyseras nämnda bibelvers, Johannesevangeliet, johanneiskt tänkande och motiven kenosis, utblottelse och efterföljelse, på mottagarsidan (receptionsmaterialet) Bröderna Karamazov, andra romaner av Dostojevskij och Dostojevskijs liv och samtid. Denna mångfald förstorar metodproblemen och förvirrar ibland också läsaren. Mångstämmigheten hos Dostojevskij och Johannes kanske har smittat av sig på avhandlingsförfattaren.

Under flera år i fängelset i Sibirien hade Dostojevskij som enda läsning den första ryska översättningen av Nya testamentet. Av hans understrykningar att döma var Johannesevangeliet den viktigaste bibelboken för honom. Huss visar hur ett flertal texter och motiv hos Johannes slår igenom hos Dostojevskij, även om det finns flera skillnader. Märkligt nog får Johannesbreven ingen större plats i analysen. De gestaltar ändå ett tydligt efterföljelseideal, kräver medlidande och en aktiv kärlek, presenterar ett nytt brödraskap och kämpar med frågan om gudomligt – mänskligt hos människan, något som återkommer på flera sätt i Bröderna Karamazov.

Till sist blir det tanken på utblottelse som styr den narrativa läsningen av Bröderna Karamazov, utblottelse enligt det ryska munkidealet, i romanen representerat genom Zosima. Närläsningen av romanen koncentrerar sig på delintriger, karaktäriseringar och vissa teman. Dimitrij är enligt analysen den som tydligast exemplifierar vetekornets väg från liv till död och till liv igen. Han avkläds heder och ära på väg mot en katastrof (felaktigt dömd för mord på sin far), men den visar sig bli en vändpunkt till ett nytt sinnelag, till ett nytt liv. Något av detta återfinns också i teckningen av Ivan men inte alls så tydligt. Aljosjas liv blir mest en förövning till en utblottelse som väntar i framtiden (i en bok som aldrig blev skriven).

I slutkapitlet kombineras resultaten av den narrativa analysen med vad som tidigare sagts om Dostojevskijs liv och hans författarskap, och beroendet av de johanneiska texterna utvecklas vidare. ”Dostojevskijs utblottelsetanke i Bröderna Karamazov kan sägas vara johanneisk i den meningen att utblottelsen uppfattas och gestaltas som en upphöjelse.” Detta skulle kunna kopplas än mera till den johanneiska föreställningen om inkarnationen, om hur gudomligt och mänskligt förenas i Jesus Kristus och i människan, något som ikonbilder ständigt vill gestalta för den som har ögon att se med.

Analyser av de spår som Bibeln lämnat efter sig i vår kultur har en naturlig plats i litteraturvetenskap, konstvetenskap, musikvetenskap och andra kulturvetenskaper men som här också i bibelvetenskapen. Bibelforskare har en särskild kompetens på bibeltexter, insikter i texthermeneutik och en vana att läsa texter. I en receptionshistorisk undersökning inom bibelvetenskap bör höga krav ställas på analysen av de bibliska texterna och deras historia och om möjligt också en hermeneutisk eller exegetisk återkoppling till de texter som är utgångspunkten för undersökningen. När det gäller Huss analyser av johanneiska texter och teman återstår en del att göra, men han har visat att det finns ett nära samband mellan romanen och en johanneisk tankevärld och att föreställningar om utblottelse är en fruktbar utgångspunkt för läsning av romanen vid sidan av andra läsningar. Vad är det att leva som människa? Dostojevskij finner till sist idealet i Jesus Kristus. Människans liv ”kan bara prövas efter ett enda rättesnöre – Kristus”. Vad det kan innebära för läsningen av Dostojevskijs stora romaner får ett svar i Mattias Huss avhandling.
Artikelförfattarne är professor em. i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet.