av STIG OLSSON
Budskapen i de offentliga samtalen om klimatförändringen är motsägelsefulla och förvirrande. Å ena sidan finns det sedan länge en bred enighet om att våra utsläpp av växthusgaser orsakar en på sikt riskabel förändring av jordens klimat och därför måste de upphöra snarast, men å andra sidan fortsätter utsläppen att öka år efter år trots alla offentliga deklarationer. Bakgrunden till denna situation är att det välstånd, som byggts upp under efterkrigstiden i den rika världen, har varit och fortfarande är helt beroende av lättillgänglig fossil energi, och användningen av denna energi genererar ju växthusgaser. Det finns alltså en koppling mellan fortsatt ökad konsumtion och fortsatta ökande utsläpp av växthusgaser och därmed finns det ofrånkomligen en intressekonflikt.
Hittills tycks de politiska strukturerna ovilliga att acceptera att detta är en verklig konflikt och därmed blir de oförmögna att samordna den omställning som är nödvändig för att bemästra klimatkrisen. Likväl är det just detta som krävs: politiskt samordnade åtgärder. Men om dagens politiska strukturer inte kan hantera krisen, faller då ansvaret på enskilda människor i den rika världen? Är det vi – du och jag – som skall sänka vår konsumtion? Är det verkligen lönt att avstå, att offra sig för klimatet? Om jag konsumerar mer eller mindre gör ju ingen skillnad, så varför skall jag avstå …? Detta är de underliggande frågorna i essäsamlingen Klimat och moral. Nio tankar om hettan.
Den inledande texten, skriven av samlingens redaktör Magnus Linton, börjar med en scen i julhandeln. Författaren är i ett stort varuhus för att köpa julklappar. När han skall betala, frågar kassörskan: ”Vill du skänka tio kronor till Stadsmissionen?” Hans svar är reflexmässigt: ”Nej!” Några dagar senare, när han skall göra sina sista inköp inför julafton, svarar han reflexmässigt ”Ja!” på samma fråga. Och han börjar undra, vad som hänt under mellantiden; varför svarade han först Nej och några dagar senare Ja?
Jag kan inte förstå annat än att han med denna anekdot vill antyda vilka uppoffringar vi i den rika världen spontant är beredda att göra för att ”rädda klimatet”: visst kan vi avstå en liten slant under årets stora köpfest. Men, måste jag fråga mig, vad menar han egentligen? Är han ironisk? Avstå en liten slant …? Jag förstår inte. Är det inte mer som står på spel?
En professor emeritus i moralfilosofi, John Broome, spelar vidare på temat ”offra sig” och konstaterar torrt att en moral byggd på frivilliga uppoffringar inte är tillräckligt effektiv. Ingen vill offra sig på så vaga grunder som att ”rädda klimatet”. En moral byggd på att avstå ger inte tillräckligt snabba resultat och det är ju bråttom, så han föreslår andra åtgärder. Utifrån en abstrakt, något svårbegriplig marknadsekonomisk modell pläderar han för inrättandet av en internationell klimatbank, som genom att låna av kommande generationer skall frigöra omfattande resurser för att investera i nutid i grön tillväxt. Med det knepet skall ingen behöva offra sig och alla blir nöjda. Men efter att ha läst hans essä flera gånger måste jag fråga mig: menar han verkligen det han skriver eller finns det här en undertext av ironi/cynism som ogiltigförklarar det sagda?
Ett annat bidrag, också skrivet av en filosof, Karim Jebari, är mer som en science fiction-historia. Där skildras hur ansvarskännande politiker efter svåra förhandlingar och i nära samarbete med innovativa och djärva tekniker i sista stund lyckas rädda jorden från hotande värmekollaps vid seklets slut. Hans budskap är väl ungefär: ingen är beredd att avstå något och först när politikerna får kniven mot strupen blir åtgärderna effektiva. Men också hans text gör mig undrande: tror han verkligen på sin historia eller känner han sig bara förpliktigad att hitta på ett lyckligt slut även när ingen i den rika världen var beredd att offra något?
Två essäer skrivna av samhällsvetare vågar sig ut på djupare vatten och här finns det, såvitt jag kan se, ingen garderande ironi. I stället vill man förstå hur vår situation med ett krisande klimat har kunnat uppstå. Bakgrunden är ju uppenbar: avfallet från vår konsumtion har dumpats i bland annat atmosfären i form av växthusgaser. Nu kommer notan i form av ett varmare klimat, som dessutom hotar att skena. Vem är beredd att göra uppoffringar för att rädda situationen?
I den ena av dessa essäer avvisar Göran Duus-Otterström, professor i statsvetenskap, begreppet ”uppoffring”, och hävdar att det i detta sammanhang kan översättas till ”reciprocitet”, alltså ömsesidighet: detta att människor, som ingår i en gemenskap, deltar i ett ömsesidigt utbyte av förpliktelser och förväntningar. I den andra essän, skriven av historikern Jenny Andersson och miljöforskaren Erik Westerholm, översätts ”uppoffring” med ”ansvar”: om en människa vill vara en del av eller ingå i ett sammanhang, en gemenskap, då har hon också att acceptera att hon genom sina handlingar har ansvar för den framtid hon skapar för denna gemenskap.
Jag tror att man med dessa två begrepp, ansvar och ömsesidighet, har rört vid något substantiellt i all mänsklig gemenskap. Och det är ju här, i den mänskliga gemenskapen, som klimatkrisen har sitt upphov, sitt förlopp och sin upplösning. Författarna till dessa två essäer presenterar inte egna förslag på hur krisen skall lösas, men de pekar på dess rätta plats.
Hur är mänsklig gemenskap över huvud taget möjlig? Genom en för människan artegen, djupt existentiell erfarenhet av sin utsatthet, av sitt beroende av andra människor, vår ömsesidiga tillhörighet, att vi är delaktiga i ett förpliktande sammanhang vars grundprincip är att hjälpas åt och dela rättvist. I små grupper byggs delaktighet i informella normer, av tillit och ansvar, i samhällen och stater regleras det av lagar och förordningar. Så länge lagarna är rimliga och rättvisa och jag följer dem är jag en del av den större gemenskapen.
Men om lagarna är sådana att de legaliserar uppenbara orättvisor – vilka förpliktelser gäller då? På den frågan svarar dessa två samhällsvetare ungefär så: du skall inte förbruka mer än din rättmätiga andel av jordens resurser; det är ditt ansvar i den situation vi hamnat.
I sina texter bemöter författarna några kritiska invändningar, som kan riktas mot denna hållning. En sådan invändning formulerades ovan: Om du och jag och några till i den rika världen konsumerar mer eller mindre fossil energi – det påverkar inte klimatet! Invändningen är berättigad, det påverkar inte – men det upphäver inte kravet på att jag som en enskild skall ta mitt ansvar och inrikta mig på att inte förbruka mer än min andel. Visst krävs det effektiva, globalt samordnade åtgärder för att komma till rätta med utsläppen av växthusgaser, men det står inte i motsats till och upphäver inte kravet på att var och en skall handla ansvarsfullt enligt en rättviseprincip. Dessa slutsatser är min behållning av boken.
Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.
Ur Signum nr 8/2021, s. 46–48.