av NASTASJA PENZAR
Det är söndag, strax före klockan 12, i Zagreb. Solen skiner och det blåser litet. Ett hundratal unga kroater är sent ute. De skyndar sig fram på trottoarerna från alla håll, trängs vid övergångsställena och väntar på att det ska bli grönt. Frisyrerna är fixerade, klänningarna och skjortorna nystrukna. På gatorna runt omkring är det näst intill omöjligt att hitta någon parkeringsplats. De ungas mål är Sveta Mati Slobode, ”frihetens heliga moder”, som denna kyrka är invigd till.
År 2000 invigdes denna betongbyggnad, som med sina moderna former dominerar omgivningen. Planen för detta marianska minnesmärke smiddes under kriget. Kroatiens mest välrenommerade arkitekt, Nikola Bašic, hade redan tidigare projekterat det, medan kriget ännu pågick. Han hade bara blivit tvungen att i sina ritningar göra plats för namnen på de 15 840 kroater som stupat i kriget, som alla skulle ristas in i kyrkans betong. Kyrkan skulle också komma att tillägnas dessa stupade branitelji, försvararna, som soldaterna i det senaste kriget kallas.
Den är full och den mest välbesökta kyrkobyggnaden i landet, oavsett corona. På bakgården finns en stor tv-skärm uppställd tillsammans med stolsrader för dem som behöver frisk luft eller har kommit för sent. Och över alltihop en kolossal kroatisk flagga, flera meter lång. Den vajar svagt, sveper in kyrktornet och är på längden större än korset, som verkar lämna företräde åt flaggan. Som ett monument över denna ”fred” står kyrkan just på den plats där det under kriget gemensamt bads rosenkransen, för att be Maria om fred. Denna kyrka är i Kroatien en politisk plats, men inte bara tillbakablickande med tanke på kriget, som fortfarande är allestädes närvarande. Sveta Mati Slobode utgör också ett slags andlig kulmen på aktuella politiska motsättningar.
Inte så få av de bedjande här gick senast 2018 återigen ut på gatorna, anförda av biskopskonferensen, för att protestera mot Istanbul-konventionen. Europarådets överenskommelse om förebyggande av våld mot kvinnor ska i hemlighet – det sade framträdande ämbetsföreträdare rent ut – ha varit en manöver för att göra ”gender-ideologin” till diktatur. Premiärminister Andrej Plenkovic ser både till vänster och till höger. Han måste tillfredsställa Europa men också kyrkan, som hans högerkonservativa parti HDZ, alltsedan det bildades, har svurit sin trohet till. Sålunda undertecknade den kroatiska regeringen visserligen till slut överenskommelsen men lovade samtidigt folket att dessa förvästligande ideologier inte skulle få någon ingång i skolornas läroplaner. Majoriteten av kroaterna är fortfarande skeptisk och vill framför allt inte veta av någon indoktrinering från det alltför liberala väst. Må Maria beskydda dem för detta.
Protesterna mot Istanbul-konventionen är endast ett av många exempel på kyrkans inbladning i politiken. För att kunna förstå de täta banden mellan kroatisk nationalitet och andlighet, måste man följa dess rötter djupt ner i historien på detta Balkan, som genom kyrkosplittringens yxa klyvdes i Orienten (den serbiska ortodoxin) och Occidenten (den kroatiska katolicismen), vidare till arvet efter det som senare i och med den osmanska belägringen blandades i den religiösa kitteln (de bosniska muslimerna, dvs. bosniakerna). På detta Balkan – där det inte går att dra klara gränser mellan nationerna, vare sig det gäller språk eller etnisk tillhörighet, historia eller kultur – blev framför allt religionstillhörigheten utslagsgivande för identifieringen av ”de andra”. Och just i Kroatien spelar Maria en avgörande roll för denna.
Det kroatiska folket vänder sig sedan gammalt till Maria som förebedjare i krissituationer. Sålunda läggs i den avsides belägna platsen Bistrica i Kroatiens inland år 1545, medan det osmanska riket långsamt sprider sig över Balkan, grunden för historien om Maria som drottning. I rädsla för osmanska plundringar murar byprästen in den av honom särskilt älskade bilden av Maria och Jesusbarnet i kyrkväggen. Osmanerna kommer och tar med sig vad de kan hitta, men Maria, Maria hittar de inte. Av rädsla för att de ska komma tillbaka bestämmer sig prästen för att förvara henne där i tio år. Men han dör och tar sin hemlighet med sig i graven. Senare hittas Mariabilden, men den göms ännu en gång för att slutligen tas fram igen. Myten lever, pilgrimer kommer till platsen. Maria får sitt eget förgyllda altare och till sist år 1731 en ny kyrka, som även platsen uppkallas efter. Bistrica blir Marija Bistrica. Maria blir ”kroaternas drottning”, vars kungadöme kommer att sträcka sig in i den djupaste socialism och förbi denna.
Men först kommer de stora krigen. Efter första världskriget försvinner habsburgarna från området. Den därpå följande och efterlängtade slaviska enheten visar sig vara en serbisk hegemoni, och den kroatiska befolkningen blir orolig. Sedan följer andra världskriget och Kroatien blir en vasall till tyskarna. En mörk period av den kroatiska historien inleds. Joseph Goebbels skriver i sin dagbok den 7 april 1941 att man vill ”smickra kroaterna och underblåsa hatet mot serberna”. Under ledning av den av nationalsocialisterna insatta Mussolini-lärjungen och Ustaša-ledaren Ante Pavelic uppstår slutligen den fascistiska, oberoende staten Kroatien.
Han går fram mot etniska minoriteter och ideologiska fiender, inrättar koncentrationsläger, med en brutalitet som är så häftig att till och med några SS-kommendanter tvingas be sina överordnade om att bli förflyttade. Judar, kommunister och romer torteras och avrättas, även ortodoxa serber dödas eller tvingas att konvertera. Bortsett från några modiga präster motsätter sig den katolska kyrkan knappt alls – eller endast ytterst lamt – de fascistiska grymheterna i detta katolska land. Många präster samarbetar med regimen på olika nivåer.
Med de allierades seger lyckas till slut även i Kroatien de tidigare upproriska partisanerna under marskalk Josip Broz Tito vid makten att rensa landet på hundratusentals fascister, men också på förmenta kollaboratörer och deras familjer utan rättsprocesser. Kommunisterna förenar nationerna politiskt och grundar Federativa folkrepubliken Jugoslavien (senare Socialistiska federativa republiken Jugoslavien), inom vilken det genast råder ”enhet och broderskap”. Man propagerar för grannsämja och samexistens mellan människor av alla folkslag och religioner, och detta praktiseras verkligen under några decennier.
Blandäktenskap är normalt under denna tid. Religionen trängs ändå undan så gott det går, och de flesta tidsvittnen berättar att etniska olikheter ännu i slutet 1980-talet knappast spelade någon roll i det vardagliga livet.
Men hur diktator Tito ska hantera kyrkorna är han inledningsvis inte helt klar över. Han beslutar sig till sist för en medelväg och tillåter människor att ha sin tro, men med konsekvenser för den personliga friheten och den yrkesmässiga karriären. År 1971 upphöjer Vatikanen i ett ytterst politiskt schackdrag den ovan nämnda platsen Marija Bistrica till en officiell ”vallfartsort för det kroatiska folket” och träffar därmed den kommunistiska regimen i veka livet. Med anledning av detta inkallas den ”mariologiska och marianska kongressen”, till vilken 150 000 kroater, just som sådana och inte som jugoslaver, färdas som pilgrimer och sjunger tillsammans den kroatiska nationalhymnen ”Maria, kroaternas drottning”. Sångens upphovsman, prästen Petar Perica, avrättades utan rättsprocess 1944 av partisaner och betraktas sedan dess i kyrkan som symbolen för motståndet mot kommunismen, även om han – liksom många av hans katolska samtida – ständigt misstänktes för att sympatisera med Ustaša. Något som kören med de 150 000 rösterna menar är felaktigt och nu upphäver sin röst mot regimen.
Historiker betraktar i dag denna ”revival” av Mariakulten i hjärtat av en kommunistisk stat som den kroatiska nationens apoteos. Hon, den heliga Gudsmodern, blir till eld i ugnen för – beroende på perspektiv – en separatistisk respektive frihetlig rörelse. En rad sådana marianska evenemang skulle komma att följa.
Det är inte någon tillfällighet att även påven Johannes Paulus II ger det kroatiska folket råg i ryggen, när han 1979 firar en mässa på kroatiska i Rom, under det att ”Advocata Croatiae fidelissima mater” med sitt finger pekar ut den kroatiska identitetens gränser. Staten svarar med att omedelbart gripa katolska pilgrimer vid en demonstration i Trsat för att de använt sig av nationalistiska symboler.
Höjdpunkten för den nya marianska nationella rörelsen utgörs av inledandet av ”den stora novenan” 1975. Under nio år ska det nu bes för det kroatiska folket. Som officiell anledning anger de kyrkliga ledarna firandet av att kristendomen funnits i 1 300 år i området. Det kroatiska folket är ju ändå det första slaviska folk som accepterade kristendomen. Kongresser, som vill vårda minnet av kroatiska helgon, äger rum och stärker gång på gång den nationella identiteten med hjälp av katolicismen. Närmare 400 000 troende och 1 200 präster deltar i dessa evenemang. Tidningen Kommunist skriver om detta den 23 december 1983: ”Det är kyrkans avsikt att återuppliva det reaktionära medvetandet, som skulle kunna åstadkomma förödelse i detta mångkulturella land.” Kommunist skulle komma att få rätt, åtminstone vad gäller förmågan till förödelse. När Tito sedan dör 1980, börjar enhetens grundvalar att skälva. Spänningarna ökar och de nationella identiteterna drar sina gränser allt tydligare utifrån religionstillhörighet.
Och som om detta inte vore nog för regimen, så visar sig 1981, när den flernationella statens kris är i full gång, nu också Gudsmodern, oväntat och i enlighet med sin personliga tradition i den hittills obetydliga orten Medugorje i Hercegovina, i det kroatisk-katolska området av Bosnien, för några obetydliga barn. Som alltid sprider sig nyheten snabbt. ”För mig, för mig, för mig” och ”fred, fred, fred”, ska de förkunna, tio år innan kriget bryter ut. Många ser i detta ett profetiskt skeende. Det förbluffande är att Gudsmodern, i motsats till många kroatiska prästers fräna nationalistiska predikningar, hela tiden betonar likvärdigheten hos alla sina ”barn”. Inte i något av sina budskap använder hon några territoriella anspråk eller hierarkier bland folken, och hon blir till och med rasande när de som ser henne frågar om de ”otrognas” öde. Det är nedvärderande att kalla människor för detta, betonar den heliga Gudsmodern, alla ju likvärdiga barn för Gud. Det blåser således en annan vind från Medugorje in över det nationellt inriktade kroatiska riket.
En annan vind från Medugorje
Medugorje blir snabbt en attraktion långt utanför den federativa republikens gränser, trots att regimen har förbjudit offentliga gudstjänster och förhört barnen under omänskliga förhållanden. De blir tillsammans med sina familjer utsatta för hot och i vissa fall tvångsförflyttade. Även franciskanerna, som under historien bott i stiftet och som iordningsställt en scen för barnen och deras offentliga framträdanden, blir förhörda och tillfälligt fängslade. Men inget av detta avhåller barnen från att fortsätta att ta emot och sprida Gudsmoderns budskap. Psykiatrer från utlandet blir intresserade av fenomenet, undersöker barnen, men kan inte konstatera någon psykisk sjukdom hos dem. Ett politiskt slagfält uppstår på denna ort, omgiven av bergen och avskuren från allt som annars på något som helst sätt skulle kunna ha betydelse för detta sönderfallande system.
Staten utfärdar ett förbud mot att närma sig uppenbarelsernas berg. Gudsmodern – som av ortsborna vördnadsfullt kallas för Härskarinna, Gospa – fortsätter att visa sig på hemliga platser, på fälten, i husen och i kyrkobyggnader. Franciskanerna låter sig heller inte hindras och öppnar kyrkportarna för pilgrimer och låter barnen här offentligt be rosenkransen. Det som till en början tycktes vara harmlöst får med tiden sådana efterverkningar att franciskanernas provinsial Tomislav Pervan år 2001, inför 200 000 pilgrimer, säger att det i dag inte skulle ha funnits något självständigt Kroatien utan Gospa, och att det faktiskt var Gospa som först satte landet på världskartan.
Vatikanen är medveten om att man här inte bara teologiskt utan även politiskt måste dra i nödbromsen och erkänner inte uppenbarelserna. Men varken folket eller franciskanerna, som här av tradition mer sympatiserar med befolkningen än med Vatikanen, tar intryck av detta. Ingen kommer här att avstå från sin Gospa. Hercegovinerna framhärdar. Även påven Johannes Paulus II, som på grund av kurians kritiska inställning inte reser till Medugorje, visar sin sympati för fenomenet och skickar sina skor till ett av de kvinnliga vittnena som en symbol för ett besök. De finns än i dag utställda där.
Vatikanen dröjer till 2019. Först då tillåter påven Franciskus officiellt pilgrimsfärder hit, men utan att faktiskt erkänna uppenbarelserna som sådana. Maria, menar han, är inte någon brevbärare som varje dag visar sig vid dörren. Å andra sidan inträffar här många under. Och för att erkänna dessa ger han sin välsignelse över de miljontals pilgrimer som ändå kommer hit varje år och som har gjort denna lilla by till en av de största Mariavallfartsorterna i världen.
Växande nationalism
Åter till det tidiga 1980-talet: serbiska strävanden efter hegemoni i hela Jugoslavien ger energi åt de kroatiska nationalisterna, som nu endast accepterar fullständig självständighet som lösning på den serbiska dominansen. När sedan kriget i praktiken bryter ut 1991, blir Medugorje en hoppets plats för folket, medan kroatiska nationalister understödda av president Franjo Tudjman i Bosnien grundar ett separatistiskt styre under namnet ”Kroatiska republiken Herceg-Bosna” och inofficiellt utser Medugorje till ”helig huvudstad”.
Under kriget börjar nu även i det kvarvarande kroatiska området människor, som trott på socialismen och partiet, på sig själva eller snarare inte trott på något alls, att vallfärda till gudstjänsterna. Att göra korstecknet har nu definitivt blivit en politisk handling. Där endast 60 procent av kroaterna före 1991 betecknade sig som aktiva katoliker, stiger andelen under kriget till mer än 90 procent.
Den nybildade kroatiska armén, som till en början är betydligt svagare än den serbledda jugoslaviska armén, växer i styrka och effektivitet och är framgångsrik i avgörande krigsoperationer. Det påföljande Daytonavtalet får slut på kriget. Förutom de kända massakrerna utförda av den serbiska armén i Srebrenica och på andra ställen, begås det krigsbrott från alla sidor. När det gäller krigsförbrytare som ställts inför den internationella brottmålsdomstolen i Haag är förhållandet mellan serber och kroater ungefär 5:1. Ännu färre bosnier och albaner blir anklagade för krigsförbrytelser. Trots de officiellt avgjorda rättsprocesserna fortsätter de dåvarande stridande parterna alltjämt att strida om det faktiska antalet offer.
I Kroatien befinner sig kyrkan plötsligt i den gynnsamma situationen att båda sidor i landet med den tillkämpade självständigheten, högern såväl som vänstern, nu vill vinna hennes gunst. Enbart det faktum att politiska makthavare i hennes gunst ser en nyckel till utgången av det kommande valet visar tydligt vilken makt att påverka som kyrkan fortfarande har inom det kroatiska folket. Kyrkan infriar alla förhoppningar hos Franjo Tudjman och hans högerkonservativa HDZ.
Det kroatiska prästerskapet är sedan dess nära sammankopplat med HDZ. Prästerskapet utlovas höga politiska positioner. Det får stor frihet att verka i de nationella medierna, i utbildningssystemet och i offentligheten. Även hos befolkningen kommer kyrkan och nationalstaten att starkt förknippas med varandra. Till och med Johannes Paulus II varnar därför redan 1994, vid sitt besök i Zagreb, på flytande kroatiska inför flera miljoner människor för att idealisera en nation, en ras eller parti och att i dessa namn rättfärdiga diskriminering och våld.
Med anledning av förhören med kroatiska krigsförbrytare, inför förhandlingarna om inträde i Europeiska unionen, mobiliserar den kroatiska högerextremismen återigen. Och denna höger identifierar sig med kyrkan. I stället för att verka för en värdig hågkomst av de oskyldiga offren har Ustašas krigsförbrytelser under andra världskriget i dag blivit föremål för en bisarr politisk dragkamp.
Bearbetningen av historien splittrar nationen
Från nationalistiskt håll betonas hur den kommunistiska regimen för olika egna politiska syften blåste upp grymheterna och antalet offer – i exempelvis Jasenovac, kroaterna största koncentrationsläger – för att köra kroaternas nationalkänsla i botten. Förvisso användes den kritiska bearbetningen av andra världskriget under de socialistiska åren för egna politiska syften, men i stället för en oavhängig bearbetning, som tydligt klargör den kommunistiska propagandan men inte heller förnekar den egna skulden, uppstår det i dag absurda konspirationsteorier, och det förekommer till exempel återkommande angrepp på Jasenovac-minnesplatsen från nya Ustaša, vilket återigen splittrar den kroatiska nationen.
Åter i Zagreb: Mässan i Sveta Mati Slobode har börjat. Till höger och vänster bakom altaret sträcker sig de långa väggarna med de inristade namnen på de kroatiska offren. Många av människorna som här sitter, står eller knäfaller har inte själva upplevt kriget, eller endast gjort det som barn. Men de har vuxit upp i ett Kroatien som är lika nytt för deras föräldrar som för resten av världens befolkning. De har vuxit upp i familjer, där många blivit flyktingar, där de har fått berättat för sig hur grannarna en dag kom förbi med Šljivovica (plommonbrännvin) och kakor och nästa dag med ett vapen. De har vuxit upp i ett Kroatien där det knappast längre finns några fasader med kulhål, vars stränder är fulla på somrarna, där bristen på arbetskraft är enorm på grund av utvandringen – ett Kroatien som är djupt splittrat, där nationalister inte vill se sina krigshjältar i Haag och där vänstern menar sig inte ha sett några angripare under kriget.
Prästen börjar predika. Öronen spetsas. Don Damir Stojic är en kändis i Kroatien. Tusentals vallfärdar från hela landet till hans evenemang. Hans böcker finns utställda i bokhandlarnas skyltfönster. Hans predikningar får tusentals klick på nätet. Själv är han inte härifrån. Han är född 1973 i Kanada och hans föräldrar kommer från Hercegovina. Efter kriget beslutade han sig för att studera teologi i Zagreb. Kanske når han den unga generationen just därför att han kommer utifrån och inte i samma utsträckning som deras föräldrar bär krigets bördor på sina axlar. Trots detta är han en av dem. Han predikar en konservativ katolsk andlighet, ingen nationalism. De unga nickar, reser sig, ber, omslutna av de avlidnas namn, och går.
På kyrkan yttre fasad finns ännu ett minnesmärke för de förbipasserande placerat. Den heliga Gudsmodern håller en stupad soldat i sitt knä och hans blod strömmar ner över hennes klädnad. Han bär – vilket var vanligt bland soldaterna – en rosenkrans runt halsen. Människorna gör korstecknet, ber kort för de stupade och springer sedan vidare till sjön i närheten, till en av restaurangerna eller ett av kaféerna. De skrattar, dricker, röker och njuter av sommaren. Än så länge kan de det, än så länge är det lugnt, men snart måste de till havet och arbeta för att kunna tjäna något i detta land, som de har den heliga Gudsmodern att tacka för.
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 9/2021 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.herder.de.
Nastasja Penzar dr i litteraturvetenskap, författare och översättare, Wien.
Ur Signum nr 8/2021, s. 40–45.