av LAPO LAPPIN
Trots allt, ett dokumenterat samtal om coronapandemin mellan Ferdinand von Schirach och Alexander Kluge, förefaller vid första anblicken vara en tunn och luftig bok. Men man får inte låta skenet bedra. Boken är, trots sitt ringa omfång, sprängfylld med iakttagelser, filosofiska kopplingar och historiska tillbakablickar som rör vår samtid. Tyvärr lyckas aldrig dessa bildade utsvävningar konkretiseras i en djuplodande analys av pandemin och dess verkningar.
För den ursprungliga tyska publiken behöver de två författarna ingen introduktion. Alexander Kluge (f. 1932) slog igenom som filmmakare i den nya tyska filmvågen på 1960-talet, bredvid namn som Rainer Fassbinder och Wim Wenders. I dag anses han vara en av Tysklands mest mångsidiga intellektuella. Ferdinand von Schirach (f. 1964) var däremot en tämligen okänd advokat fram till romandebuten vid 45 års ålder. Romanen i fråga, Brott, blev genast en bästsäljare, och författaren har tilldelats en rad utmärkelser för denna och senare böcker. Sist, men inte minst, förtjänar också översättaren Martin Törnebohm att nämnas. Översättningsarbetet lyckas gifta samman samtalets lätthet med ämnenas tyngd. Tråkigt nog sänks det övervägande positiva intrycket av en del skrivfel (Macchiavelli blir Macciavelli, Leibniz blir Leibnitz, auctoritas blir auctorias).
Det unika i Trots allt är författarnas förmåga att rama in och komponera en scen. Kanske hänger det samman med deras respektive fallenheter som skriftställare och filmmakare. Läsaren kastas rakt in i våtmarknaden i Wuhan: högar av fisk och kött spolas med långa vattenslangar för att se färska ut, varpå vattnet sipprar ner till den varma marken där det omedelbart förvandlas till ånga.
Trots att boken utlovar ”samtal”, blir resultatet ofta två parallella monologer. De medverkande reagerar ganska sällan direkt på vad den andre säger; oftast spinner de vidare och tar resonemanget i helt andra riktningar. Det är underhållande i sig, fast på ett annat sätt. Det mynnar ut i ett slags jeu d’esprit, en uppvisning av författarnas allsidiga bildning, i en spretig och spränglärd associationslek.
Det hade utan tvekan varit underhållande om de hade rabblat upp spridda detaljer och datum utan manus. Men samtalet pågår på grund av pandemirestriktionerna bakom en skärm, där alla har tillgång till fakta. Den springande punkten är om själva idéerna som författarna förfäktar är insiktsfulla. Här kommer läsaren att bli besviken. Reflektionerna stannar ofta vid ytan utan att lyckas tränga djupare.
Vi får till exempel veta att religionen inte har någon plats i ett upplyst samhälle, att jordbävningar och katastrofer visar att Gud inte finns och så vidare. Boken är späckad med utsagor av följande slag: ”vi har att tacka vetenskapen [för låg barnadödlighet] och, om man så vill, Upplysningen – inte en nådefull Gud”. Men detta är inte en särskilt insiktsfull analys. Diskussionen mynnar alltför lätt ut i trötta klyschor, ofta kryddade med dubiösa citat av Voltaire.
Kärnfrågan som Kluge och von Schirach brottas med i Trots allt är hur liberalismen (som ideologi och filosofi) ska förhålla sig till pandemin. ”Det är valet mellan säkerhet och frihet”, som Kluge formulerar saken.
Diskussionerna uppehåller sig vid den liberala teorins huvudpersoner: Voltaire, Montaigne, Hobbes, Hume. ”Gud försvinner”, säger von Schirach, ”och människan träder fram i hans ställe”. Så kan man beskriva liberalismens uppkomst. Men människan visar sig vara en ganska skröplig varelse, något som viruset har visat alltför väl. Pandemin har visat att staten behövs för att skydda individerna i landet. Men detta medgivande kommer något motvilligt: undantagstillståndet som rådde under pandemin för författarnas tankar till det som utlystes av Tredje riket 1933. Det finns en oro för att människan inte kommer lyckas leva upp till sin nya position i Guds ställe. Staten kommer att ersätta människan som den nya guden.
Författarna uppehåller sig ofta vid Kinas auktoritära modell för pandemibekämpning, som ett exempel på hur staten kan göra olämpliga intrång på individens friheter. Trots att Kluge och von Schirach inte pekar med hela handen belyser resonemanget en svår tolkningsfråga: är det staten som kör över individen när rättigheter begränsas för individernas skull? Eller är det staten som kör över individen när den låter bli att begränsa rättigheter, men för statens skull?
Men de missar att diskutera att det inte är för individernas skull som vissa länder har ”hållit öppet” – 15 000 döda i vårt land kan tyvärr (inte längre) intyga att de fick utebli från statens beräkningar. Det är för statens skull – för att rädda BNP, för att ”hålla samhället rullande”, och så vidare.
Avslutningsvis, på bokens sista sidor, anspelar Kluge på Dantes Den gudomliga komedin. När poeten och Vergilius tågar ut ur helvetet, blickar de plötsligt upp mot nattens stjärnklara himmel. Kluge frågar sig vilka stjärnor som tindrar efter pandemins inferno. Vad ser vi när vi tittar framåt? Vad kan vi hoppas på? von Schirach spår först och främst globaliseringens tillbakagång. Samtidigt vill han i dess ställe se en stärkt europeisk gemenskap: han menar att det är hög tid för en europeisk författning. Avslutningsraderna blir närmast lyriska:
”Varför skulle till exempel inte varje europeisk medborgare tillerkännas rätten, att hennes data tillhör henne, och ingen annan […]? Varför skulle vi inte kunna stadfästa människornas verkliga anspråk på en oförstörd miljö? Och varför skulle vi inte äntligen och en gång för alla bestämma, att de universella rättigheterna alltid och på varje ort i denna värld går före ekonomiska intressen? Är det naivt? Kanske.”
För att se stjärnorna klart behövs det dock en fördjupad reflektion över pandemin, som vågar ta sig an de jobbigaste frågorna. Även om Trots allt är både bildande och underhållande, förmår den trots allt inte bearbeta pandemin på djupet. Vi måste först lyckas med detta innan våra förutsägelser kan vara annat än löst grundad spekulation. Annars kan resultatet mycket väl bli, som von Schirach befarar, naivt.
Lapo Lappin är fil. kand. vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 8/2021, s. 48–50.