av MARIE TONKIN
Med sin tredje bok bekräftar Wera von Essen sitt område inom den yngre svenska samtidsprosan: kärleksrelationer och andlighet. Jag vet få nutida svenska författare som lika konsekvent som von Essen tolkar in den mellanmänskliga kärleksrelationen som en botten i en större, existentiell kärlek med kristna förtecken, och med bibehållen skavande smärta. Så sker också här, i ett landskap av övergivenhet och förtvivlans tomhet efter två kraschade förhållanden; Daniel och sedan David – allt genomkorsat av Johannes av Korset, astrologi och tarot, på en sömlöst flödande prosa.
Wera von Essen (f. 1986) uppmärksammades för sin debutroman En debutants dagbok (Modernista, 2018), belönad med Borås Tidnings debutantpris och följd av Våld och nära samtal (N&K, 2020). Svar till D är liten till sidantalet och skriven över såriga djup, ständigt lodande och intellektuellt vaket. Självbiografiska och fiktiva inslag blandas i berättelsen om förlusten av två män, eller snarare berättelsen om jagets övergivenhet. Det handlar om det som blir fel mellan dem som älskar varandra, om själviskhet och hängivenhet, om längtan efter uthålliga förhållanden. Om begär, besatthet och nödvändigheten av långsamma mognadsprocesser. Stockholms innerstad och förorter varvas med klosterresor söderut med tåg. Ett katolskt mystikt arv, ofta i Johannes av Korsets gestalt, får träda i dialog med den relationella trasighet och de svek som glider förbi på sidorna i filmiska, hastigt antydda fragment.
Det är där, i den närkontakten, som jag tror att romanens glödande nerv befinner sig. Vardag och mystika reflektioner står i tät förbindelse; ”Guds mirakel” finns mitt i de vardagliga skeendena: i duschvattnet, i vårt inre, i kontakten med den andre. Lika naturligt får det vardagliga existentiell relief, till exempel genom glidningar med ordvalen – skåda i stället för se: ”varje gång jag skådade hans ansikte måste jag dö”. Tron är det ankare som sänker sig tungt genom texten. Den tron är villkoret för tillblivelse, säger romanen, den är förutsättningen för att bli verklig. Det är vad relationer handlar om: Att bli till, inför den andre eller inför sig själv, som von Essen skriver.
Associationerna är ofta viga, med löpande tankeled som på bara en rad kan bli stupande branta. Som när von Essen, bara någon sida in i boken, analyserar ”det kvinnliga dilemmat” och vågar dra insikten hela vägen fram till existensens avgrund, ett Du: ”det finns en plats i mig som inte har med individualitet att göra, utan som handlar om att bara bli till i relation till honom, man undrar över kärlek, man söker svaret i tvåsamheten, i nära relationer, men svaret är Varat är kärlek, och när hjärtat härdats tillräckligt mot denna sanning kommer frukterna, och de kan heta Den Älskade, eller Spjutet i hjärtat/ är ju Du”.
Wera von Essen skriver med stark kompression och romanen utelämnar mycket, av beskrivning bland annat – varken Daniel eller David får särskilt tydliga konturer ens i gester eller personlighetsdrag – och fokus är givetvis någon annanstans; i jagets inre rörelse mot en möjlig hållning inför sviken kärlek. Men också där hade en framåtrörelse kunnat byggas in, eller ett mer uttalat samtal föras. Det osagda eller utelämnade skapar inte tillräckligt undertryck för att bära texten och jag får återkommande känslan av något ofullbordat. Det sker redan halvvägs. Romanen tycks inte färdas någonstans och upplösningen saknar antydan om riktning. Språket ger någon gång ett obearbetat intryck eller snarare – man ser lätt att von Essen kan ännu mer. Men: Prosan är njutbar, uppslagsrik och flimrande.
Bland romanens glipor finns intressanta stråk och insikter, men von Essen avstår från överdriven analys och väljer helst det belysande skeendet, det direkta dagboksliknande nedkastet. Texten blir en sorts besvärjelse inför ett till synes omöjligt liv, genomborrat av kärlekssorg. Samtidigt står avstånd och kanske död fram som ett villkor för skrivakten, där berättarjaget låter ”relationen flyta in i konsten” – ett tecken på förhållandets upphörande: ”du lämnade mig och blev litteratur”. Avståndet i kärleken parallelliseras blixtsnabbt med Johannes av Korsets tal om Guds avstånd.
Här, och på några andra ställen, finns det teman som jag önskar att von Essen låtit utveckla sig, men oftast berörs de flyktigt och texten flyter vidare, skickligt flätad: ”… vår civilisation är berättelsen om det övernaturliga, allting börjar i det mirakulösa tilltal som vi ägnar våra liv åt att svara på”. Sådana och andra passager inger förväntan inför Wera von Essens fortsatta författarskap.
Marie Tonkin är poet och kulturskribent, Tyresö.
Ur Signum nr 8/2021, s. 50–51.