av BENGT MALMGREN
Denna bok är resultatet av flera pågående forskningsprojekt som presenterades vid en tvärvetenskaplig seminarieserie i Uppsala arrangerad av Institutet för Pentekostala Studier där bokens redaktör är professor och föreståndare. Författare inom fält som religionsantropologi och sociologi, etnologi och kyrkohistoria från flera universitet och andra institutioner i Sverige och Europa medverkar. De fyra tidigare volymerna i publikationsserien har fokuserat Pingströrelsen i Sverige, denna volym vidgar perspektivet till att studera pentekostalism i vidare bemärkelse också innefattande karismatisk förnyelse i de äldre samfunden samt neopentekostala församlingar som i stor mängd sedan 1970-talet etablerats vid sidan av den klassiska pingstväckelsen.
Inledningskapitlen som är en överblick av det religiösa landskapet i Sverige på 2020-talet och bakgrunden till pentekostalismens tillväxt är skrivna av redaktören själv. Förutom sekulariseringen (endast 23 procent av svenskarna säger sig tro på Gud) är två andra genomgående tendenser en ökad respekt för äldre kyrkliga traditioner och en växande pentekostal närvaro. Begreppet pingstväckelsen används för att beteckna den klassiska pentekostala rörelsen som i Sverige ledde fram till bildandet av till exempel Pingströrelsen, Örebromissionen och Maranata, medan pentekostalism som är bokens huvudtema betecknar en mycket bredare verklighet som kommit att influera snart sagt alla samfund och gett upphov till nya nätverk och församlingar, som Trosrörelsen, Vineyard, Hillsong och karismatiska invandrarförsamlingar, en del representerande utländska megakyrkor.
Som exempel på pentekostalism inom de äldre samfunden nämns Oas-rörelsen, EFS-föreningen i S:ta Clara kyrka i Stockholm och Mekane Yesus-föreningen i Skärholmen samt Karismatiska förnyelsen i den katolska kyrkan. Pentekostalism och praktiserandet av andliga nådegåvor är vanligt förekommande i hela den svenska kristenheten. 78 procent svarade i en intervjuundersökning att det finns medlemmar i deras församling som praktiserar tungotal.
Boken beskriver utan att värdera. Termen andedop används inte, utan man beskriver pentekostalism som betoningen av ”den andliga erfarenheten och följaktligen en icke-verbal och kroppsligt situerad spiritualitet snarare än intellektuell reflektion”. Pentekostalismen som en växande mångfacetterad del av kristenheten har fått enormt genomslag, omfattande cirka 500–600 miljoner anhängare (varav 12 miljoner katoliker) enligt Torbjörn Aronsson som i ett kapitel beskriver tillväxten av pentekostala församlingar i Sverige 1970–2020. Närmare 550 nya och bestående sådana har bildats sedan 1970-talet.
Man brukar dela in pentekostalismen och dess kronologi i tre vågor: 1) den klassiska pingströrelsen som växte fram efter väckelsen 1906, 2) den karismatiska förnyelsen med spridning till de gamla samfunden från 1960-talet och 3) den neopentekostala rörelsen med etablerandet av nya församlingar och nätverk med annan inriktning än pingströrelsen. Numera talar forskarna ofta om fyra grupper då man urskiljer en andra grupp under första vågen, oberoende kyrkor som bildades av icke-européer, till exempel i södra och västra Afrika där impulser i fråga om teologi och spiritualitet omtolkats utifrån den lokala kulturen.
Senare delen av boken ägnas åt nedslag i olika pentekostala miljöer. Ulrik Josefsson och Magnus Wahlström studerar Pingströrelsen och dess ansikte i dag, Pingst – fria församlingar i samverkan. Anders Gustavsson studerar Oas-rörelsen som en sentida väckelserörelse. Vi får intressanta fallstudier från afrikanska och latinamerikanska församlingar och dess mer eller mindre lyckade försök att integreras i det svenska samhället. Vissa ser som sin mission att återkristna Sverige där de svenska kyrkorna ofta ses som dekadenta, ibland avfälliga. Olof Djurfeldts studie över burundiska invandrare i Sverige som kommer från en pingstkyrka i Burundi som svenska pingst-missionärer varit med och byggt beskriver exempel på hur pingstförsamlingar i Sverige bidragit till lyckade integrationsprocesser.
Boken belyser en sektor av den svenska kristenheten som är lite känd. Särskilt gäller det de många invandrarkyrkorna som lever i det fördolda och inte så ofta har en röst i det ekumeniska samtalet. Men också inom de allmänt kända samfunden, både frikyrkor och gamla kyrkor som ingår i Sveriges kristna råd, är pentekostalismen mer utbredd än vad många tror. Pentekostalismen som en realitet, som under ett sekel växt till att omfatta 25 procent av världskristenheten, kan man inte förbigå.
Mitt intryck efter läsningen är att det finns en stor ekumenisk rörlighet inom pentekostalismen. Församlingar bildas eller avskiljs och man rör sig mellan olika samfundsnätverk. Drivkraften bakom rörligheten och bildandet av nya församlingar tycks inte vara att ta avstånd från något, utan att främja andligt liv och utåtriktad evangelisation lokalt. Det finns en ekumenisk anda, och särskilt hos de neopentekostala kyrkorna en ecklesiologisk förståelse som borde underlätta ekumenik med den romersk-katolska kyrkan.
Den karismatiska väckelse som engagerade många inklusive mig på 1970-talet handlade om en längtan bort från människocentrerade verksamheter och att de gamla strukturerna skulle fyllas av Andens nya liv. Men det vore naivt att okritiskt välkomna all pingstkarismatisk väckelse utan att kännas vid dess negativa influenser som undergräver Andens verk. När kristna är ovilliga att underordna sig klokt ledarskap och sund undervisning leder det till sekterism, maktmissbruk och manipulation. Peter Hocken tog i boken Skammen och härligheten upp denna dubbla karaktär hos pentekostalismen. Problem uppstår när ”Andens verk raseras genom att Anden underordnas den mänskliga tanke- och viljeförmågan, i stället för att dessa mänskliga själsförmågor underordnas Anden”.
Genom att dra in pentekostalismen mot kyrkans centrum kan den fostras och kanaliseras i banor som tar tillvara dess potential för kyrklig förnyelse och evangelisation samtidigt som man undviker farorna. Det insåg påven Franciskus då han lät inrätta CHARIS som ett organ för kommunikation, gemenskap och samarbete mellan Vatikanen, biskoparna och den mångfald av grupper och verksamheter som utgör katolsk karismatisk förnyelse. I Troskongregationens dokument Iuvenescit ecclesia, som utgetts till vägledning för biskoparna i deras kontakt med de andliga rörelserna sätts de karismatiska nådegåvorna in i ett helhetsperspektiv och i relation till de hierarkiska gåvorna (de som är relaterade till vigningssakramentet). Båda typerna av gåvor sägs vara ett utflöde av en och samme Ande.
Bengt Malmgren är Specialistläkare i psykiatri, Stockholm.
Ur Signum nr 8/2021, s. 51–53.