Är gränsen mellan människa och djur flytande?

Man har ofta försökt lära schimpanser att tala. Mest kända är väl försöken med ”Viki” hos familjen Hayer, med ”Gua” hos familjen Kellog, med ”loni” hos fru Koths och nu senast med ”Washoe” hos familjen Gardner och med ”Sarah” genom Premack. I de förstnämnda försöken hade man endast ringa framgång. Visserligen lärde Hayers Viki att göra många saker, t ex att tvätta sig, att borsta tänderna, att öppna askar och att vässa pennor. Men de kunde inte lära henne att känna igen på foton avbildade föremål eller att återge mer än tre ord tydligt, nämligen ”papa”, ”mama” och ”cup”. ”Mama” betecknade den mänskliga omvårdarinnan och ”cup” betecknade både att dricka och dryckeskärlet.

Kommunikation hos ickemänskliga primater

1. Läten

Enligt Myadi fann man hos 70 flockar av japanska apor i vilt tillstånd omkring 30 olika ljudyttringar vilka visserligen varierade något från flock till flock, men som ändå i stort sett hade samma betydelse inom alla flockarna. Myadi delar in de japanska apornas läten i sex olika grupper: 1. Läten som betecknar emotionell oro. 2. Försvarsläten. 3. Aggressiva läten. 4. Varningsläten. 5. För honornas brunsttid karakteristiska läten. 6. För diande apungar karakteristiska läten.

Schimpanserna har enligt Lawick-Goodall en rik mångfald av läten vilka de utstöter allt efter sinnesstämning. Skalan av läten sträcker sig från ett sonort ”hoa” som betecknar hälsning, genom en serie grymtande ljud som schimpansen brukar avge då den äter något begärligt till de höga upprörda rop och skrik som brukar ljuda vid möten. Ett ljud som schimpansen brukar avge om ett rovdjur närmar sig eller om en främmande schimpans objuden kommer för nära låter ungefär som ett högt ”wraah”. Detta enstaviga rop upprepas flera gånger och är ett av de vildaste ljuden man kan höra i Afrikas djungler.

En annan karakteristisk ljudyttring är en serie skrik där man efter varje skrik kan höra inandningen och som avslutas med ett vrål. Detta ljud användes av den unge schimpanshannen då han överkorsar en ås. Det verkar som om han därmed kungör för alla schimpanshonorna i dalen nedanför att ”här kommer jag”. Dessa olika läten förstås av andra schimpanser och de utgör säkerligen ett kommunikationssystem även om man inte kan tala om ett språk i vår mening.

Schimpansens hörsel är visserligen tillräcklig, men den är i mycket högre grad benägen att efterhärma synintryck än hörselintryck. Den viktigaste begränsande faktorn hos aporna som lever i mänsklig miljö är därför den dåliga talförmågan. Detta utesluter kommunikation med ord på människors vis och därmed också den avgörande del av det sociala umgänget och av inlärandet som är beroende av språket. Även mitt i en mänsklig omgivning jollrar en schimpans inte så som ett barn som håller på att börja tala. Å andra sidan använder den hos människan uppfostrade schimpansen ett standardiserat system av gester som kommunikationsmedel. Detta har R. A. och B. T. Gardner tagit fasta på i sina försök, nämligen genom att använda ett teckenspråk av liknande slag som det som används av dövstumma.

2. Gester

Uttrycksmöjligheterna genom rörelser, t ex med handen eller genom minspelet, är mycket stora. Ansiktsmuskulaturen är starkt differentierad, varigenom förändring av ansiktsdragen erbjuder talrika uttrycksmöjligheter. Enligt Hill utgör förståelsen av ansiktsuttrycket bara en del i ett system där hela kroppshållningen och läget och rörelserna hos de olika kroppsdelarna i förhållande till varandra har en bestämd innebörd. Med mimiken kan apan reagera på ett mycket komplext sätt med rörelser av öronen, skalpen, ögonen, läpparna, näsan och käkarna.

Kortlandt beskriver de olika gester som kan utföras med handen, ofta även i förbindelse med en motsvarande mimik och ett motsvarande läte. Han nämner utsträckandet av handen och armen för att tigga om mat, utsträckandet av handen till ungen för att hålla den hos sig, halvcirkelformiga rörelser med handen framför ansiktet som uttryck för osäkerhet, att slå med handen och stampa med foten för att uttrycka aggressivitet, att hålla handen högt som stoppsignal, u-formigt upphöjda armar och händerna vridna inåt, detta möjligen ett beteende för att imponera, uppåt riktade rörelser med handen åt motståndare och att krafsa sig med handen i skallen, längst sidorna och på armarna.

En hel rad av gester och åtbörder hos schimpansen har Kortland namngivit: fot-givar-gesten, kom-med-gesten, ranghögre-får-jag-passera-gesten, jag-går-gesten, jaggår-till-vänster resp. -höger-gesten, hurra-åtbörden, ”branch-waving-display” (springa kring på tre ben med en kvist i den fria handen), titta-så-högt-gesten, ge-dig-iväg-gesten och mod-ingivar-gesten. Dessa gester tjänar ofta till att imponera, lugna eller inge mod och det är svårt att skilja dem åt eftersom schimpansens beteende är mycket plastiskt. En stor del av dessa gester är dock ganska mänskliga.

Också Lawick-Goodall har offentliggjort en redogörelse för gester och kommunikationsformer hos i vilt tillstånd studerade schimpanser vilken stämmer väl överens med dessa observationer. De nämner också beteenden vid frustration (”behavior in uncertainity”), nämligen att krafsa, att gäspa, skötsel av pälsen, masturbation, att gunga, att vagga, att skaka, att svänga sig från grenar, att angripa, att slå, att stampa, att rycka och dra, att dunka och att vända aggressivitet eller hot mot en annan individ.

Att lugna genom fysisk kontakt spelar en stor roll i schimpansernas emotionella liv. Behovet av denna form av kontakt finns hela livet igenom hos en schimpans, särskilt vid ängslan och oro. Vid stark emotionell oro slår schimpansen sin arm om partnern som ett starkaste uttryck för att lugna.

Språkförsök med unga schimpanser

1. Washoe

De sista åren har en rad försök gjorts i syfte att visa att de människan mest närstående primaterna, och i synnerhet då schimpansen, är kapabla att tillägna sig en liten vokabulär av språkliga symboler. Alla tidigare försök i den vägen har stupat därpå att man inte lyckats slå en bro till människan. Skulle det lyckas att visa att människoaporna ägde om än bara rudimentära färdigheter i detta som alltid betraktats som specifikt för människan, då vore ett stort steg taget i utforskandet av naturen.

Enligt vad som hittills beskrivits om schimpansens rika kommunikationsmöjligheter, så förefaller det som om den faktiskt skulle vara i stånd att lära sig och riktigt använda ett teckenspråk. Därför har herr och fru Gardner försökt att lära schimpansungen Washoe det amerikanska dövstumspråket (ASL). I detta språk betyder inte varje tecken en bokstav, utan såsom i japanskan ett ord. Gardnes slöt sig till detta förfarande eftersom apor nästan aldrig efterhärmar vad de hör med däremot ofta vad de ser. Det krävs alltså ingen analys av ordklanger till bokstavstecken, utan en skicklighet i händerna vilket passar väl med schimpansernas sponatana användande av gester och handrörelser. De flesta tecken i ASL är inte avbildande (arbiträra), några är dock avbildande (ikoniska). Språket lämpar sig väl för en ljudlös kommunikation.

När Washoe fångades i vildmarken och kom till familjen Gardner för att börja sin lärotid var hon 8-14 månader gammal. I djurets omgivning var det bara tillåtet att använda ASL, dock fick man skratta vissla och dunka med händerna. Utrop av glädje eller sorg var också tillåtna. Inom två år lärde sig Washoe omkring 30 ord i det amerikanska dövstumspråket. I maj 1970 kunde hon över 100 ord. Man kunde iakttaga ett slags ”jollrande” hos henne under inlärningstiden analogt med det jollrande man hör hos barn som håller på att lära sig tala på så sätt att hon ofta gjorde rörelser med händer och fötter. Det visade sig alltså stämma vad man hade väntat sig, nämligen att det omusikaliska ögondjuret mycket bättre kunde lära in och använda med ögonen observerbara ord än ljudklanger.

Bland de ord Washoe lärde sig fanns t ex tecken för ”öppen”, ”blomma”, ”kittlas” eller för ”jag”, ”mej”, ”du” o s v. Nya tecken övade man alltid in på ett och samma ställe eller i samma utgångssituation, t ex tecknet för ”öppen” alltid invid en och samma dörr, tecknet för ”hatt” alltid med en bestämd hatt. Inte desto mindre kunde Washoe överföra tecknet till nya företrädare för resp. överbegrepp. Tecknet för Lex. ”blomma” eller ”hund” fäste hon inte bara vid en bestämd blomma eller en bestämd hund. Hon kunde även upptäcka hundar på bilder. Även skallet från en hund som hon inte såg betecknade hon med tecknet för ”hund”. Också blommor förmådde hon att i deras mångfaldiga former i naturen och på bilder känna igen. Här föreligger en process av abstraherande, generaliserande och underordnande under överbegrepp.

Också kombinationer av tecken kunde Washoe använda. Hon bildade spontant två- eller treordsatser, t ex ”öppna-äta-dricka” för kylskåpet, ”nyckel-öppna” för en stängd dörr, ”höra-äta” för klangen från den klocka som talade om att det var matdags. Hon lärde sig också betydelsen av ”jag” och ”du”, och man måste fråga sig om hon inte genom användandet av begreppet ”jag” visat tecken till en begynnande reflexion. Situationsmässiga svar, Lex. ”vem är det?” eller ”vad ser du?” har Washoe givit, men själv frågat eller meddelat sig har hon ännu inte gjort.

Dessa resultat har ingett Gardners förhoppningar om att Washoe i nästa fas av projektet skall kunna utföra ändå mer betydande prestationer. Vad man huvudsakligen hoppas kunna visa är att Washoe skall kunna föra över det hon lärt sig till andra företrädare för hennes art så att en kommunikation med hjälp av ASL skall kunna utvecklas mellan flera schimpanser. Det ser också ut som om man skulle kunna lyckas med detta. Sålunda har Washoe vid universitetet i Oklahoma försökt att med hjälp av ASL få kontakt med andra schimpanser och även med hundar. Frågan hurvida Washoe redan har ett äkta språk eller från vilken punkt man kan påstå det lämnar Gardners öppen. Dock har denna schimpans förmågan att benämna objekt, enklare verksamheter och egenskaper i omedelbar anslutning till deras uppträdande.

2. Sarah

Den andra schimpanshonan, kan enligt experimentledaren Premack utföra de mest häpnadsväckande prestationer. Dock kommer Ploog fram till en positiv bedömning först sedan han vid ett tillfälle kunnat observera schimpanshonan ”koncentrerad” och lugnt arbetande. Han säger att det rör sig om ”äkta prestationer” som inte är avhängiga av ”omedvetna och omärkbara tecken från tränaren”. ”Kloke-Hans-fenomenet” kan inte förklara Sarahs språk.

Sarah är omkring nio år gammal och lever sedan länge ensam i en bur. Hon har dagligen några undervisningstimmar och löser ”skoluppgifter” tillsammans med sina lärare och tränare. Hon kan inte tala eftersom schimpansen genom struphuvudets byggnad saknar de anatomiska förutsättningarna därför. Att forma ljud på samma sätt som människan gör är därför omöjligt. Sarah lär sig istället bestämda begrepp med hjälp av stiliserade symboler och förmår att använda dem på ett i mänsklig mening logiskt sätt.

Vetenskapsmännen försökte undvika att framställa avbildande symboler som t ex att beteckna begreppet ”äpple” med bilden av ett äpple. I stället för detta betecknas begreppet ”äpple” med en röd triangel och begreppet ”banan” med en rosa kvadrat.

Sarah har enligt Ploog lärt sig att behärska den generella regeln ”X” är namnet för ”Y”. ”Y” är ett av många objekt (eller verksamheter, egenskaper, pronomen) och ”X” är ett plaststycke av varierande färg och form. Varje bestämt stycke ”X” betyder ett bestämt ”Y”. Plaststyckena, ”ord” kallade, är magnetiserade på undersidan och kan fästas på en metalltavla. Sarah ”skriver” och ”läser” i lodräta kolumner. Utgående från ordkombinationer och två plaststycken har hon lärt sig att behärska allt längre kombinationer i vilka ”ordens” ordningsföljd bestämmer ”satsens” innehåll. Den första komplicerade sats som hon ”skrev” på tavlan var av typen ”Mary giva äpple Sarah” vilket betyder Mary (eller någon annan tränare) ger äpplet (eller en annan frukt) till Sarah. Också satsen ”Sarah giva äpple Mary” kunde hon behärska.

Nu behärskar Sarah enligt vad Ploog berättar långt mer komplicerade sammanhang. Uppgifter t ex av typen ”Sarah lägga banan burk äpple fat” kan hon lösa riktigt. Också negationer uppfattar hon riktigt. Sarah lägger frukterna i burken, inte på fatet. Med hjälp av färgkort vilka sattes i relation till vissa färglösa plast-ord lär hon sig prepositionerna: Rött på grönt, rött under grönt, blått bredvid gult o s v. Tränaren lägger rött på grönt, rött bredvid grönt, Sarah ”skriver” vad hon ser med motsvarande ”ord” på tavlan. Till slut stör inte plaststyckenas färg längre det hela, så att t ex ett grönt plaststycke som har den riktiga formen för att beteckna ”rött” kan användas riktigt för att beteckna begreppet ”rött”. Sedan Sarah lärt sig förstå plastsymbolen för frågetecken kan hon besvara frågor av typen A ? A med ja och A ? B med nej. Därvid spelar det ingen roll om A och B är föremål eller symboler (plaststycken). Slutligen behärskar hon begreppen likhet och olikhet så att hon enligt föregående mönster (”A” lik ”A”, ”A” inte lik ”B”) kan svara med orden ”lik” och ”olik”

Premack har försökt att lära schimpanshonan Sarah följande saker: 1. Ord, 2. satser, 3. frågor, 4. metalingvistik (att använda språket för att lära ut språket), 5. klassbegrepp (”Class concepts”), 6. bindeord, 7. ord som betecknar kvantiteter (”Quantifiers”), t ex allt, inget, en, flera, den logiska konstruktionen om … så. Grundläggande i undervisningen var som tidigare sagts förståelsen av förbindelsen ”X” är namnet för ”Y”, där ”X” är namnet och ”Y” är det benämnda objektet. Också begrepp som färg, form och storlek (röd, gul, rund, kvadratisk, stor, liten o s v) kunde Sarah behärska. Hon lyckades med satser som ”äpple och banan är frukter, choklad och karamell är inga frukter” eller ”gult är ingen form”.

Några iakttagelser, särskilt pluralbildningen, ordens ställning i satsen och satsernas längd, pekar på en viktig och avgörande egenskap hos språket: ”Grammatiken” eller som Premack (1976) säger, ”syntaxen”. Den mänskliga syntaxen är förvånande, nästan till det underbara gränsande, invecklad och komplex. Det finns på jorden inget mäktigare logiskt system. Men också på detta plan finner man hos Sarah, som experimenten visade, antydningar och ansatser, särskilt vad det gäller förmågan att bilda längre satser med en följd av ord.

Förutom med Sarah experimenterar Premack (1975) med ytterligare tres schimpanser, nämligen Peony, Walmut och Elisabeth. Han vill undersöka om schimpanser har förmågan att reproducera eller transformera, att kopiera eller efterbilda genom sammanställning av delar och stycken (”putting a face together”). Människan har denna förmåga i hög grad. ”Schimpanser och barn”, så sammanfattar Permack det hela, ”rekonstruerar och transformerar (isärtagna) figurer”.

3. Moja, Lana och Lucy

Schimpanshonan Moja växte också upp hos familjen Gardner. Hon behärskar redan ett stort antal ordtecken. En dag då man sysslade med målning tog hon helt överraskande ett papper och målade på eget bevåg några streck som blev en enkel figur. Då dr Gardner tyckte det var för lite målat på ett papper uppmanade han Moja att måla mera. Moja nekade emellertid: ”Färdig”. Då man frågade vad teckningen föreställde kom svaret: ”Fågel”. Moja har sedan tecknat flera ”fåglar” och dessutom en katt och en jordgubbe om man får tro vad hon påstår. Om det är riktigt så har vi här den första bildmässiga framställningen som ett djur åstadkommit.

Den två och ett halvt år gamla schimpanshonan Lana som studeras av Rumberger, Gill och Glaserfeld lärde sig att läsa påbörjade satser och att avsluta dem på ett meningsfullt sätt. Med hjälp av en dator där ljussignaler vilka representerade ord lyste då man tryckte ner olika tangenter och där, om man använde ljussymbolerna rätt, också de ting som symbolerna representerade kom fram i form av äpplen, sötsaker o dyl lärde sig Lana på sex månader inte bara att förstå ordsymboler för begärda saker (”äpple”, ”sötsaker”, ”leksak”, ”maskin” eller ”musik”) och att rätt trycka nei notsvarande tangenter, utan också att riktigt inordna andra satsbeståndsdelar i satserna som ”ge”, ”gör”, ”kom” och ”var snäll” (”bitte”), t ex ”var snäll maskin ge äpple”. Satser på upp till fem ord kunde hon avsluta riktigt.

R. Fouts som experimenterade med Lucy berättar följande: Som många andra schimpanser blev inte heller Lucy någonsin riktigt rumsren. Lucy levde hemma hos Fouts som ett barn i familjen och en dag upptäckte Fouts att Lucy hade förorenat i vardagsrummet. Därvid utspann sig följande ljudlösa konversation: Fouts: ”Vad är det?” Lucy: ”Vet inte!” Fouts: ”Du vet det! Vad är det?” Lucy: ”Smuts!” Fouts: ”Vems smuts?” Lucy: ”Sues!” (Sue var en språklärarinna vid Fouts institut.) Fouts: ”Nej inte Sues! Vems smuts är det?” Lucy: ”Rogers!” Fouts: ”Nej inte Rogers! Vems smuts är det?” Lucy slutligen: ”Lucys smuts. Förlåt Lucy!”

Man väntar nu att ”försöksschimpanserna” skall kunna kommunicera med varandra med hjälp av det inlärda dövstumspråket eller att apmödrarna skall lära sina ungar teckenspråket. Skulle detta verkligen lyckas, så vore det ett högst uppseendeväckande resultat för forskningen.

Flytande gränser mellan människa och djur

Dessa förvånansvärt höga prestationer i språkliknande kommunikation gör det väl tydligt hur svårt det är att sätta en entydig och enkel gräns mellan djurens uppfattningsförmåga och mänskligt språk. Premack (1976) ställer därför frågan hur mycket klyftan mellan mänsklig och djurisk intelligens har förminskats genom de nya bevisen för språkliknande kommunikation hos schimpanser. Enligt Ploog finns inget tvivel om att även ”med hänsynstagande ;till dessa nya rön, så finns det djupgående skillnader, men språkexperimenten med dessa schimpanser har dock blottlagt färdigheter hos djuren som utöver alla tidigare jämförelser mellan det mänskliga språket och animala kommunikationssystem även fordrar att man inte betraktar det mänskliga språket som en isolerad företeelse utan att man studerar det i ett större sammanhang tillsammans med andra hos djuren förekommande kommunikationssystem”.

Så börjar på det själsligt-psykiska planet likaväl som tidigare på det morfologiskt-anatomiska planet (uppbyggnaden av kraniet, hjärnkapacitet, upprätt gång) gränsen mellan människa och djur att bli alltmer suddig och oskarp. Man kan också tänka på vissa grunddispositioner vilka man postulerat som förutsättningar eller förformer av mänskligt språk och mänskligt tänkande vilka vi emellertid inte kan gå in på närmare här. De är mycket talrika: den centrala rumsrepresentationen med möjligheten till att rent föreställningsmässigt kunna tänka sig ett skeende i rummet innan motoriken kopplas in; förmågan att utifrån varseblivna gestalter sensorisktabstrahera och generalisera, särskilt vad det gäller synsinnet.

Hit hör också den djuriska intelligensen, såsom att handla praktiskt utifrån att på det sinnliga planet ha uppfattat vissa sammanhang, det nyfikna beteendet med lusten att plocka med olika föremål och på ett objektiverande sätt sätta sig själv utanför omvärlden och början till en enkel tradition (”ackulturation”). Det tycks t o m finnas basala estetiska principer hos de ickemänskliga primaterna, liksom talrika strukturegenskaper och konstruktiva kännemärken för det mänskliga språket, vilket experimenten med Washoe och Sarah, Moja och Lana, Lucy och Koko har visat.

(Övers. Bengt Malmgren)