Den katolska kyrkans nuvarande läge i Tjeckoslovakien

Amnesty International avgav 1976 en
Vittnesbörden om vad som händer i Tjeckoslovakien mångfaldigas. Det är fråga om brev, upprop, undertecknade och offentliggjorda petitioner samt varjehanda upplysningar om de tjeckoslovakiska katolikerna. Vittnesbördens överflödande mängd och situationens allvar manar oss att göra en aktuell summering.

När vi gör denna genomgång bör vi ha två viktiga ting i minnet:

a) Det duger inte att behandla katolikernas öde utan att ta hänsyn till vad som drabbar andra kristna (protestanter, ortodoxa) och judarna. Antisemitiska strömningar har mer än en gång använts av kommunistpartiet för att främja partiets syften. Det är därför som den följande framställningen – som väsentligen gäller katolikernas situation – innehåller information som visar att det som gäller för katolikerna också gäller protestanterna.

b) Vidare kan religionsfriheten inte hållas skild från andra fri och rättigheter. Den måste behandlas jämte och i ett sammanhang med rättigheter som åsiktsfrihet, föreningsrätt och rätt till privatliv. Charta 77-rörelsen som år 1977 startades av en grupp i Tjeckoslovakien har städse visat att frågor som angår de mänskliga rättigheterna är fast sammanlänkande med varandra. De tjeckoslovakiska katolikerna är liksom andra troende berövade väsentliga fri- och rättigheter. Med rätta sägs och understryks följande i ett dokument som har upprättats av tjeckoslovakiska protestanter: ”De kristna och kyrkan delar i vårt land folkets alla villkor. Även om vi här särskilt behandlar de Tjeckiska brödernas evangeliska kyrka så gäller det som sägs likafullt utanför denna kyrka.”

Vi kommer här att i tur behandla följande punkter, nämligen – inskränkningen av kyrkliga institutioner;

– den politiska maktens ständiga inblandning i kyrkans inre liv;

I. Kyrkan – ett avlövat träd

Man kan bedöma nedtrappningen av den katolska kyrkans organisation genom att betänka följande förhållanden.

År 1949 hade kyrkan 7 000 präster och ordenssystrar, idag finns det färre än 3 300. Av dessa är 500 hindrade att tjäna sina kall och ett hundratal hålls i fångenskap.

Endast tre av de fjorton stiften – nämligen Prag, Nitra och Banska-Bystrica – förestås av residerande biskopar. De övriga elva biskopsstolarna är vakanta.

Ordenshus och kloster står tomma. Alla ordnar upplöstes 1950. Deras medlemmar har förvisats och lever kringströdda på olika håll samt har satts i arbete inom industri och jordbruk. Organisationen för både manliga och kvinnliga ordnarnas nationella ledare – av vilka en del bor kvar i landet – har nyligen fäst uppmärksamheten på rådande läge. Ordensledarna framhöll att ”De hindras att leva enligt sina kallelser och uppfylla de krav som deras ordenstillhörighet ställer. De förbjuds därigenom att utöva sina apostolat i kyrkans tjänst. De vägras rätt att mottaga de unga i sina kommuniteter och de får inte fostra ungdomar.

Ständigt utsätts ordensmän och ordenssystrar för tråkigheter och kontroller samt behandlas som knappt tålda hjon.” Efter tjugofem år av förföljelser fruktar staten – eller låtsas frukta – att blivande präster skulle kunna tillhöra förbjudna ordnar. Det är därför man avkräver dem försäkran enligt följande formulär: ”Undertecknad N. N. förklarar härmed på heder och samvete att jag aldrig någonsin, vare sig före mitt inträde i prästseminariet eller under min vistelse där har avgivit något löfte som innebär förpliktelser inför någon kyrko- eller ordensledare. Jag förklarar likaså att jag studerar för stiftet … Min överordnade är detta stifts ledare och jag vill i allt lyda honom.”

Ordenssystrar tillåts inte att utbilda sig vid sjuksköterskeskolor. De har heller inte rätt att arbeta på sjukhus eller på medicinska kliniker. Undantag görs endast för arbete’ som innebär hjälp åt gamla, obotligt sjuka och lytta inom inrättningar utanför städerna. Skälet för dessa undantag är enkelt. Det råder brist på sjuksköterskor och de nämnda göromålen är svåra och prövande. För närvarande är flertalet ordenssystrar tvungna att leva i ett fyrtiotal inrättningar vari de är utsatta för ständig övervakning och kontroll. Avsett syfte är att hålla dem åtskills från samhället.

II. Statsmaktens ständiga inblandning i kyrkans inre angelägenheter

Statsmaktens inblandning i kyrkolivet vilar på följande grundsatser.

1. Kyrka och religion står till alla delar under den statliga kyrkobyråns vård och tillsyn. Enligt en lag från 1949 åligger det denna byrå att tillse att ”det kyrkliga och religiösa livet utövas i enlighet med författningens bestämmelser och de grundsatser som styr den allmänna ordningen i en folkdemokrati på det att allas intressen skall tillgodoses. Byråns verksamhet skall fota sig på att alla bekännelser skall åtnjuta tolerans och juridisk jämnställdhet samt att byrån skall verka för att den av författningen garanterade religionsfriheten upprätthålls”.

2. Prästerskapet avlönas av staten.

3. Prästerna får inte tjänstgöra om de inte först har utverkat den statliga byråns godkännande och tillstånd. Enligt en annan lag från 1949 – också den alltjämt i kraft – får ”. . . tillstånd att arbeta som präst eller pastor endast ges åt tjeckoslovakiska medborgare, som tillika anses vara politiskt pålitliga och som uppfyller gällande allmänna villkor för statstjänst.”

4. Varje tjänsteförslag till eller utnämning inom kyrkan skall underkastas statlig prövning. Härigenom vidgas statens kontroll utöver bestämmelserna om krav på statligt tillstånd för att utöva prästyrket.

Denna kontroll av de kyrkliga tjänstetillsättningar medför allvarliga följder för det religiösa livet i sin helhet.

Prästutbildningen och teologiska studier regleras – i den mån de fortfarande tillåts – av snäva statliga bestämmelser. Regler finns om antagningsförfarande, högsta intag, studieplaner, examination och om förordnande av lärare. Det finns bara två katolska prästseminarier för hela Tjeckoslovakien. Genom bestämmelser som gör det svårt att vinna inträde vid seminarierna vill man stävja rekryteringen av nya präster. Den som vill bli präst utsätts stundom för påtryckningar. Det berättas att prästkandidater som ämnade sig till det slovakiska seminariet av polisen erbjöds ”samarbete”. Genom att under vistelsen vid seminariet ge polisen upplysningar rörande lärare och studiekamrater skulle deras framtida prästerliga bana komma att underlättas. Det kan också hända att studerande som har genomgått den av myndigheterna kontrollerade prästutbildningen vägras prästvigning av politiska skäl. Ett exempel härpå skall nämnas. Vår källa berättar: Vid prästvigningen nyligen i den helige Martins katedral i Bratislava blev 34 diakoner prästvigda. Från början hade kretsen av dem som hade avslutat sina studier vid den teologiska fakulteten i Bratislava bestått av 41 prästkandidater. Sju kandidater blev inte prästvigda därför att de inte hade velat vara med om en manifestation som organisationen Pacem in Terris hade ordnat. Organisationen är en statligt inspirerad organisation för präster som har ersatt den upplösta ”fredspräströrelsen”. Även om de slovakiska prästerna och lekfolket i gemen är mot att teologie studerande går in i Pacem in Terris så har organisationen inte förtröttats att inbjuda kandidaterna – och då särskilt under det sista studieåret – till manifestationer.

Den 10 april 1975 tog sig Pacem in Terris före att hålla en högtidssammankomst på hotell Devin för att fira minnet av Bratislavas befrielse genom Röda armen. Alla teologie studerade från den femte årskursen inbjöds till festen. Under förevändning att den kyrkliga endräkten så krävde, manade professor Vrablec de studerade att komma. Särskilt bemödade sig denne professor om att få med sju studerande från stiftet Nitra. Även inom seminariets murar utövades påtryckning på de studerande.

På själva festdagen manade man än en gång de studerande till ett mangrant deltagande.

13 av de 41 studerande som hade inbjudits deltog. Först märkte man inte någon reaktion mot att 28 unga teologerna hade uteblivit. Sedan blev det en rad överläggningar med företrädare för kulturministeriet. En undersökningskommission med universitetets rektor, teologiska fakultetens dekan, kyrkosekreteraren samt prästseminariets prefekt såsom ledamöter tillsattes. Sedan tre seminarister vilkas frånvaro kunde ursäktas med sjukdom hade frånräknats förhörde kommissionen 25 seminarister om varför de inte hade kommit. Tillsporda om sina skäl svarade flertalet att deras samveten hade lagt hinder i vägen. Vidare anförde de att deltagandet skulle ha varit frivilligt. Seminaristerna klandrades då för olydnad mot påve och biskop. En nervös stämning rådde sedan undersökningen hade avslutats länge vid Bratislavaseminariet. Förhandlingar fördes med ministeriet och med biskop Gabris av Trnava. I början av maj 1975 meddelade så biskop Gabris sju av de unga teologerna att de inte kunde prästvigas på grund av visad ”vanvördnad” mot fakultetens dekan, dr Krovina.

I den lokala pressen nämndes inte dessa händelser. Katolicke Noviny, som är den enda slovakiska katolska veckotidningen, berättade i motsats till vad som tidigare hade varit brukligt endast föga om prästvigningarna och de nyvigda prästernas första mässor samt teg dessutom om uteslutningen av sju kandidater. För första gången fanns inte några bilder av de nya prästerna med. Detta förklarades med att de nya prästerna hade undanbett sig att bilder skulle publiceras.

Varje verksamhet som ligger utanför ”kulten” i trång mening är förbjuden eller kan medföra tråkigheter. Sådana illa sedda verksamheter är stilla dagar och reträtter, vallfärder samt religiösa minneshögtider. Pastoralt arbete inom arbetslivet och bland de unga samt vidareutbildning i troskunskap för vuxna hindras trots att de är nödvändiga ting i den tid vi lever i. Tröst och hjälp åt sjuka liksom barnens kristendomsundervisning stöter esomoftast på hinder.

Vad brukar då ske med de präster som framhärdar i sitt nit? De kan drabbas av att deras ”tillstånd” att verka som präster dras in, de kan förflyttas eller få sina göromål ändrade samt till och med bli förtidspensionerade. Så snart en präst utmärker sig genom pastoralt nit – och då särskilt om han har god kontakt med ungdomen – riskerar han att utsättas för sin kyrkosekreterares misstro.

Vi skall ge några exempel som belyser hur det kan gå till:

– En präst som hade förlorat sitt tillstånd hade dels undervisat sin brorson och dels firat mässan i ett ålderdomshem. Han hade dessutom lett andliga övningar i broderns bostad. Denne präst dömdes 1974 till tre års fängelse.

– Kyrkosekretariatet råder över personalfrågor och den kyrkliga verksamhetens innehåll, upprättar tjänstgöringslistor samt avgör var bekräftelsens sakrament skall få utdelas. I Bratislava har sekretariatet gått så långt som att censurera liturgiska böner. Sekretariatet har för sin del ur Långfredagens liturgi rensat bort bönerna om misskund för gudsförnekare och icke troende.

– I vissa delar av landet har de anställda vid brandförsvaret klandrats för att antalet religiösa begravningar inte minskar. En inlaga från 31 tjeckiska protestantiska pastorer och lekmän till det tjeckoslovakiska parlamentet – vari detta förhållande omtalades – innehöll följande utveckling av saken: ”Bibelcitat efter eget val på meddelanden om dödsfall har förbjudits. Till råga på allt får man endast välja mellan ett fåtal godkända bibelverser. Varje avsteg från denna ordning kräver myndigheternas bifall. Men sådant brukar inte ges i så god tid att det kan bli till nytta för dem som vill låta trycka sina meddelanden.”

III. Förföljelser av katoliker

Den katolska barnundervisningen är en av regeringens käraste måltavlor. Man hindras helt enkelt från att njuta sin rätt. Trakasserier drabbar barnen, lärarna och familjerna. Barnen får röna mothåll i sin skolgång, lärarna i befordran och anställning. Vi skall som exempel återge några frågor ur ett formulär med femton frågor, som tillställdes alla lärljungar vid skolorna i staden Snina. En fråga lät: ”Ges det i skolan uppmärksamhet och tillräckligt med stöd vad gäller kampen mot religionen och det tryck som denna utövar i syfte att främja en vetenskaplig livsåskådning?” En annan fråga: ”Vet du om att du kan få stora svårigheter under din framtida bana om du är religiös?” Det erkända syftet är att få ner deltagandet i religionsundervisningen till ett lagom – helst löjeväckande – lågt tal. Det är de lokala myndigheternas sak att bestämma om medlen för att nå detta syfte.

Som exempel kan vi ur ett i Slovakien under år 1974 utfärdat cirkulär av officiell natur återge följande: ”I syfte att motverka religionen och särskilt med hänsyn till vikten av att antalet deltagare i religionsundervisningen bör minskas så att nedgången märks har den regionala partiledningen utfärdat följande riktlinjer för läsåret 1974/75:

1. Rektorskonferensen skall senast den 31 maj 1974 fatta beslut om vad som skall åvila lärare och andra för ungdomens fostran ansvariga personer innan anmälan skall få ske till skolans religionsundervisning. Konferensen skall vidare bestämma om religionskursernas omfattning och detta vare sig kurserna har skolan eller en föräldraförening som huvudman.

Dessa uppgifter skall fullgöras i två omgångar, nämligen:

a) Ett extra sammanträde med utbildningsrådet skall hållas senast den 5 juni 1974. Vid detta sammanträde skall rektorerna bestämma vad som särskilt skall gälla för varje lärare eller med ungdomens fostran sysselsatt person.

b) Senast den 10 juni 1974 skall ett sammanträde hållas med kommittén för främjande av gudlöshet. I denna skall ingå den lokala partikommitténs ordförande och de rektorer som företräder det kommunistiska partiets lokala organisationer för skolfrågor, vilka alla skall äga rätt att deltaga i kommitténs överläggningar.

2. Följande skall gälla för partiets lokala kommittéer:

a) Fram till den 10 april 1974 skall – under ledning av den lokala partikommittén – frågan om religionsundervisningens ställning i de delar av Slovakien vari antalet kursdeltagare under läsåret 1973-74 översteg det aritmetiska medeltalet (32,7%) dryftas. Man bör begära stöd och hjälp från parlamentsledamöter och andra medborgare när det blir dags att anmäla deltagare till religionsundervisningen och därvid även se till att man får hjälp av de nämnder, som har inrättats för att ombesörja inskrivning till religionsundervisningen.

b) Man bör med stöd av kyrkosekreteraren försöka påverka de medlemmar av det andliga ståndet, som visar prov på stort nit när det gäller att främja anmälningar till religionsundervisningen.

3. Vad gäller skolinspektörerna:

a) Skolinspektörerna skall inspektera skolorna och vaka över de mått och steg som tas av rektorskonferenserna samt därvid också lämna rektorerna den hjälp som dessa begär.

b) Mellan den 15 och 25 juni 1974 – den utsatta tiden för anmälan till religionsundervisning – skall inspektörerna stå i löpande kontakt med skolorna och dem som särskilt ansvarar för de ideologiska frågorna liksom med partiets lokala styre. Man bör gemensamt söka lösa de problem som uppstår och verka för att deltagarantalet i religionsundervisningen märkbart skall minska.”

Den officiella religiösa propagandan ökar trycket på de troende. Man kan också påminna om alla de ”ersättningsriter” som skapas. Det rör sig om världsliga, medborgerliga ceremonier som skall ersätta sakramenten. Vigslar och begravningar genomförs med en civil pompa med tydligt antikristet och antikyrkligt innehåll. 1974 stiftades en lag för att främja övergång till civila, icke-religiösa ceremonier.

Den unierade kyrkan i Slovakien utsätts för et särskilt tryck. 1950 förklarades att den grekisk-katolska slovakiska kyrkans union med Rom hade upphävts och att denna kyrka hädanefter skulle erkänna Moskvapatriarkatet som högsta kyrkliga myndighet. Samma sak skedde för övrigt med de ukrainska katoliker, som bor i den del av Karpatoukraina som 1945 förenades med rådsrepubliken Ukraina och därmed med Sovjetunionen. Dessa slovakiska katoliker tillhör biskopsstiftet Pregov. Biskopen och dennes hjälpbiskop fängslades. Biskopen dog 1960. Under Pragvåren 1968 återkallades beslutet rörande stiftet Pregov. Därefter har dock de politiska makthavarna – i brist på verklig förmåga att på nytt rubba den med Rom unierade grekisk-katolska kyrkans kyrkorättsligt självständiga ställning – försökt lägga en hel del hinder för hennes verksamhet. Detta har särskilt gällt rätten att använda kyrkliga byggnader.

IV. Förföljelser av protestanter

Som det sades redan i inledningen så går det inte att skilja katolikernas lott från övriga troendes och särskilt protestanternas. Ett av de ledande icke-katolska samfunden, Tjeckiska (böhmiska) brödernas evangeliska kyrka, hörde den 7 maj 1977 av sig till det tjeckoslovakiska parlamentet genom en grupp på 31 pastorer och lekmän. Denna grupp ingav en petition vari de förföljelser, som har riktats mot medlemmar av denna kyrka, analyserades. Denna kyrka består av 240 000 medlemmar, fördelade på 272 församlingar. Samfundet har 250 pastorer som – biträdda av nära 300 lekmannamedhjälpare – svarar för ledningen av verksamheten.

Den ingivna petitionen återgav huvuddragen i de åtgärder som myndigheterna hade vidtagit mot samfundet:

– Gudlösheten hade givits ideologiskt informationsmonopol och fått officiellt stöd. Gentemot den organiserade gudlösheten vore alla kyrkor i en besvärlig situation.

– Begränsningar i den pastorala verksamheten. En pastor som hade inbjudits att predika i annan församling tvingades att söka kyrkosekreterarens medgivande – änskönt lagtvång härtill saknades. Sådant medgivande vägrades numera allt oftare. Församlingarnas verksamhet begränsades därför alltmer till söndagens gudstjänster.

– Hämsko lades på det ekumeniska arbetet. Det enda gillade organet är det av kulturministeriet kontrollerade ”Kyrkornas ekumeniska råd”. Kontakterna med utländska kyrkor och med Kyrkornas Världsråd finge endast ske genom förmedling av statligt godkända företrädare för kyrkorna. Det hände ofta att befullmäktigade företrädare för utländska kyrkor vägrades inresevisum.

– Pastorer fick fullgöra sina kall endast under förutsättning att statligt tillstånd härtill först hade erhållits. Sedan 1971 hade 16 pastorer berövats sina tillstånd. Namnen på dessa angavs i petitionen. Intaget till den teologiska Comeniusfakulteten vore starkt begränsat och övervakat. Det förekom att studerande avstängdes från undervisningen genom statliga beslut och att de som hade genomgått pastorsutbildningen vägrades tillstånd att verka. Frågan om tillträde till de teologiska studierna berodde på beslut av personer som eljest såg som sin uppgift att främja gudlöshet.

– Pastorerna måste inför myndigheterna redogöra för sina kontakter med utländska vänner samt anmäla mottagna gåvor. Medgivande fordrades för att vissa gåvor skulle få tas emot. Företrädare för de statliga kyrkomyndigheterena vore ofta närvarande vid pastorskonferenser och vid de månatliga sammankomster, som plägar hållas för pastorer som arbetar inom samma region.

– Inrikesministeriet hade upplöst pastorsförbundet inom den tjeckiska evangeliska brödrakyrkan. Detta förbund brukade tidigare två gånger om året stå som värd för veckoseminarier, som ägnades teologiska och praktiska problem. Man tog vid dessa seminarier också upp pastorsfamiljernas sociala problem.

– Kontakterna mellan kyrkans medlemmar övervakades och stördes genom varjehanda åtgärder.

– Barnens religionsundervisning diskrimerades i alla avseenden. 1969-70 följde 11 000 barn religionsundervisningen inom den evangeliska brödrakyrkan. 1976 hade siffran sjunkit till 567. Inom kyrkans 21 församlingar i Prag funnes nu officiellt inte ett enda barn som deltog i av kyrkan organiserad religionsundervisning. Den ledande tanken hos myndigheterna syntes vara att skrämma föräldrarna med att de riskerar sina barns framtid genom att låta dem deltaga i religionsundervisningen. Elevernas betygsböcker i skolan innehöll plats för anteckningar om religionsundervisning. Den som hade deltagit i sådan undervisning hade ringa möjlighet att gå vidare till högre utbildning.

– Många pastorer hade drabbats av rättsliga åtgärder och straff. Pastor Miloslav Lojek förbjöds 1975 att arbeta inom den religiösa sektorn samt sändes till fabrik. Han greps av polisen den 19 december 1977 för att han under sin dåvarande värnpliktstjänstgöring skulle ha delat ut information rörande Charta 77 till soldater. I mars 1978 dömdes han till femton månaders fängelse då ha skulle ha skadat moralen inom krigsmakten.

– Pastor Jan Simsa, bördig från Brno och en av chartasignatärerna, har sedan 1973 varit förbjuden att predika och leda gudstjänster. Han greps av polisen den 31 maj 1978 i samband med husrannsakan. Han anklagades för att ha ”utövat handgripligt hot mot polis”. Anledningen härtill var att Simsa hade försökt försvara sin hustru då en polisman ville lägga sig till med ett privatbrev. I augusti 1978 dömdes Simsa till åtta månaders fängelse. Hans hälsotillstånd ger anledning till att familjen känner oro. Han har bara en njure samt lider av hjärtbesvär och magsår. Både pastor Lojek och pastor Simsa har adopterats av Amnesty International som samvetsfångar.

V. Slutsats

De fågelfria katolikerna i Böhmen, Mähren och Slovakien sätter, liksom andra grupper av troende i landet, trots allt yttre tryck in sina krafter på att bevara trons skatt till kommande släktled. Många av dem har slutit upp kring och undertecknat Charta 77. Rörelsen kring chartan har sedan 1977 manat Tjeckoslovakiens styresmän och medborgare att rätt besinna sina rättigheter och skyldigheter med hänsyn både till det egna samhället samt till världen i stort.

Men ännu fler är de, som väntar sig av oss som har tillfälle att leva i frihet, att vi skall uttrycka vår solidaritet och vår trofasthet inför vår tro och våra gemensamma värderingar.

Översättare: Bengt Rur