Einsteins relativitetsteori och den religiösa föreställningsvärlden

Den 14 mars 1879, alltså för hundra år sedan, föddes Albert Einstein i den sydtyska staden Ulm. Som tjugosexåring framträdde han i några artiklar med ideer som skulle göra honom till en livligt omtvistad banbrytare för den moderna fysiken. Hans speciella relativitetsteori från 1905 och ännu mer hans allmänna relativitetsteori från 1916 blev under flera år framåt måltavla för en rad hätska angrepp inte bara från vissa filosofers utan även från många vetenskapsmäns sida. När Einstein 1922 fick Nobelpriset för en annan fysikalisk upptäckt, den fotoelektriska effekten, omnämndes relativitetsteorin bara i förbigående. Först när relativitetsteorins förutsägelser så småningom även experimentellt kunde bekräftas, övergav man långsamt motståndet och i dag vill många inte gärna höra talas om det.

Naturvetenskap och kristen teologi

I viss mån kan fysikens omvälvningar sedan sekelskiftet jämföras med den klassiska fysikens genombrott för drygt trehundra år sedan. Men dåförtiden väckte den av Kopernikus, Kepler, Galilei, Newton och andra genomförda vetenskapliga revolution stor uppmärksamhet i kristna kretsar, eftersom den verkade ha ödesdigra följder för vissa teologiska och allmänfilosofiska föreställningar. Kristna teologer såg sina teologiska system hotade av vetenskapens nya rön och vetenskapsmännen måste om och om igen erfara kyrkliga kretsars motstånd mot de nya ideerna. Varför har då nuförtiden så få kristna människor kommit på den rimliga tanken att även Einsteins ideer om rum och tid kunde föra med sig vissa omvärderingar inom den religiösa föreställningsvärlden?

Uppenbarligen har mycket skett sedan 1600-talets strid mellan naturvetenskapens företrädare och de kristna teologerna. Skrämda av naturvetenskapens och teknikens framsteg har många religiösa människor dragit sig tillbaka till en subjektiv upplevelsevärld och till en innerlighetens elfenbenstorn. Även teologerna har i stor utsträckning överlåtit fältet åt vetenskapens män. Om de överhuvudtaget är öppna för vetenskapliga rön, bedömer de ofta naturvetenskapens landvinningar som irrelevanta för troslivet och teologin. Av en sådan hållning följer naturligtvis en ödesdiger uppspaltning mellan den moderna människans vetenskapliga tänkande och hennes religiositet, mellan det profana livet och den religiösa upplevelsevärlden.

Einsteins hundraårsjubileum kan därför vara anledning till att ställa några viktiga frågor. Måste klyftan mellan vetenskap och religion, mellan tänkandet och tron bestå för all framtid? Kan någon som tror på Gud som himmelens och jordens skapare verkligen helt och hållet nonchalera allt vad som sägs om rum och tid i den moderna vetenskapen? Får de kristna trosföreställningar t.ex. om en Gud i himmelen (rumslig) eller ett liv efter detta (tidslig) vara hur naiva som helst? Kan inte Einsteins och andra moderna forskares ideer och upptäckter leda till en fördjupad förståelse även av kristna tankar och möjliggöra en förnyad allvarlig dialog mellan religionens företrädare och vetenskapens?

För att kunna svara på frågorna måste man börja se att det finns ett samband mellan våra föreställningar, våra abstrakta begrepp och våra religiösa ideer. Man måste ha klart för sig att våra idag allmänt accepterade föreställningar om rum och tid ingalunda är omedelbart givna genom våra sinneserfarenheter. Ingen av oss har någonsin kunnat omedelbart erfara det oändliga rummet eller förnimma tidens likformiga förlopp. Vad vi som barn från början kommer i kontakt med är en värld av utsträckta och rörliga ting. Rum och tid däremot kan helst förstås som något slags ordningsmönster för våra upplevelser, men de kan inte direkt iakttas. Barnpsykologin och etnologin visar oss att rums- och tidsföreställningar kan variera mycket beroende på åldern eller på kulturmiljön. Dessutom tycks det finnas en viss utvecklingsprocess av dessa föreställningar. Den är inte enbart en psykologisk mognadsprocess utan förutsätter en hel del inlärning. Ett barn övertar sina föreställningar om rum och tid i stor utsträckning från sin omgivning och blir på så sätt präglat av sin kulturmiljö. Därför kan också människornas rums- och tidsbegrepp, d.v.s. deras uppfattning om vad de menar med rum och tid, vara skiftande från kulturkrets till kulturkrets, från historisk period till historisk period. Samtidigt kan inte förnekas att rums- och tidsföreställningar under alla tider har spelat en viktig roll i de flesta religionerna. Vi människor är nämligen bundna till våra sinnliga erfarenheter, och våra religiösa föreställningar förutsätter alltid, att vi redan gjort oss en viss bild av vår värld. En undersökning av rums- och tidsföreställningarnas inflytande på våra religiösa uppfattningar kan därför vara befogad.

Gud i himmelen

Enkla rums- och tidsföreställningar kan man finna i synnerhet hos naturfolken och inom de tidiga högkulturerna. När man började mäta utsträckta ting som tegelstenar, vägsträckor eller åkerarealer kom man i kontakt med grundvalarna till en tydligare rumsföreställning. Därtill hade man lärt sig att på jorden urskilja olika väderstreck eller himmelsriktningar. Dessa betraktade man vanligtvis som mer eller mindre likvärdiga, medan man uppfattade höjdriktningen som något mycket speciellt, eftersom vissa ting faller neråt och andra stiger uppåt. I många fall föreställde man sig även hela universum som ett slags stort våningsrum med jordytan som golv och himmelen som tak. Vad som fanns ”utanför” det hela brydde man sig för det mesta inte om.

En liknande enkel rumsföreställning möter vi ofta i bibeln, där den är sammanvävd med religiösa föreställningar. Visserligen omnämns i den äldre traditionen i Gamla testamentet att Gud är närvarande på jorden, och i senare texter talas det om att Gud är allestädes närvarande (jfr Ps 139:7-12). Visserligen uppfattas himmelen som Guds skapelseverk (1 Mose 1:1-8) som någon gång skall förgås (jfr Jes 34:4) och det sägs att himmelen inte rymmer Gud (jfr 1 Kon 8:27). Ändå överväger de texter som utpekar ett rum ovanför himlafästet som Guds boning och Ps 115 kan till och med säga: ”Vår Gud är ju i himmelen; han kan göra allt vad han vill … Himmelen är HERRENS himmel, och jorden har han givit åt människors barn” (v. 3.16). Enligt denna föreställning kan Gud blicka ned eller stiga ned från himmelen, och människan kan åtminstone teoretiskt sett stiga upp till Gud. Man använde sig på så sätt av höjdriktningens speciella karaktär, för att uttrycka Guds transcendens och ouppnåelighet. Men hur många har sedermera inte uppfattat sådana bilder som exakta fysikaliska beskrivningar?

Om jag frågar mig, vad det beror på, att just jag har uppställt relativitetsteorin, så tycks det vara följande omständighet. Den normala vuxna människan funderar knappast över rum-tid-problem. Det har hon enligt sin mening gjort redan som barn. Jag däremot har utvecklat mig intellektuellt så pass långsamt, att jag först som vuxen börjar förvåna mig över rum och tid. Givetvis har jag senare trängt djupare in i problematiken än normalt funtade barn.Einstein

Mot bakgrunden av den enkla rumsföreställningen har Aristoteles utvecklat ett rumsbegrepp som skulle få stort inflytande på framtida tänkare. Utgångspunkten för Aristoteles är de materiella tingen och deras lägen och platser i förhållande till varandra. Ett tings plats kan bestämmas i relation till ett annat ting, som det måste vara i kontakt med. Därför kan det inte finnas några fasta platser eller lägen i ett vakuum. Ett tings plats utgörs enligt Aristoles av det hölje som en annan kropp omger det med. Därför kan det andra tinget betraktas som ett slags referenssystem för det första. Fisken i floden har sin plats i förhållandet till flodvattnet, medan flodvattnet har sin plats i relation till flodbädden och flodbädden i sin tur i förhållandet till jorden. Man skulle kunna säga att rummet enligt Aristoteles är en beskaffenhet av den materiella världen och att den kan förstås som summan av alla möjliga platser.

Aristoteles världsbild står i nära sammanhang med hans platsbegrepp. Jordklotet ligger orörligt i världsalltets mitt. Alla fasta kroppar strävar att inta sina naturliga platser kring alltets medelpunkt och faller därför neråt, medan vattnet, luften och elden strävar efter att inta sina naturliga platser som ligger i koncentriska skikt allt längre bort från alltets medelpunkt. Himlakropparna har sina fasta platser på olika himmelssfärer som rör sig med konstant hastighet runt jorden, medan universums yttersta gräns utgörs av fixstjärnsfären, vars insida lik insidan av en ask rymmer i sig alla möjliga platser. Att tala om en plats och därmed om ett rum ”utanför” fixstjärnsfären är enligt denna konception inte möjligt.

Liksom rummet är även tiden enligt Aristoteles bunden till materiella ting. När någonting rör sig, t.ex. när solen vandrar över himmelen eller när sand rinner genom ett litet hål i ett timglas, ger detta för oss anledning att konstatera ett likformigt förlopp. Tiden kan därför förstås som ett mått på rörelser hos fysikaliska kroppar. Skulle inte någonting röra sig, kunde man inte tala om tid. Men nu är ju tingen inom fixstjärnesfären i rörelse och denna rörelse tycks dessutom ha en alldeles speciell riktning. Vatten flyter nedför en bäck, men inte uppåt. Därför har vi möjlighet att urskilja nuets ögonblick från det förflutna och från det kommande.

De aristoteliska rums- och tidsbegreppen kom senare att prägla en stor del av det kristna tänkandet. För de stora medeltidsteologerna var Gud naturligtvis inte någon kosmisk princip som vistades i en himmel bortom fixstjärnsfären. Inte heller var han för dem såsom den ”orörde röraren” för Aristoteles enbart en princip som för alltid håller stjärnsfärerna och i sista hand alla jordiska rörelser gång. Vanligtvis hade de klart för sig att Gud i sin eviga (d.v.s. tidlösa) existens måste vara utanför rum och tid och att han därför inte kunde ha skapat alltet vid någon tidpunkt. Då nämligen rum och tid sågs som beskaffenheter hos materiella ting, kan man räkna med rum och tid först i och med att den materiella världen skapas. Men naturligtvis har mindre begåvade teologer och de flesta enkla kristna fortsatt att tänka sig Kristi himmelsfärd eller hans återkomst på den yttersta dagen som en förflyttning i rummet och de har även föreställt sig att Gud först gör det ena och vid en senare tidpunkt det andra.

Ett ”gudlöst” universum

Sambandet av vissa religiösa ideer med den enkla oreflekterade rumsföreställningen ledde sedan 1500-talet till konfrontationen mellan den framväxande naturvetenskapen och kristendomens representanter. Det mest avgörande steget var i detta avseende ingalunda övergången från den geocentriska till den heliocentriska världsbilden (Kopernikus, Galilei). Även i kristna teologkretsar kunde man nämligen mycket väl tänka sig att jorden kretsade kring solen i stället för att utgöra universums fasta medelpunkt. Däremot ansågs det som ett allvarligt hot mot kristendomens grundvalar, när man övergav föreställningen om det ändliga universum och utvidgade det åt alla håll i det oändliga (Giordano Bruno). När man avlägsnade både jorden och solen ur universums medelpunkt och gjorde dem till vanliga himlakroppar bland otaliga andra, så innebar det ett allvarligt angrepp mot människans ställning i den skapade världen. Men i synnerhet utgjorde det gränslösa universum ett hot mot Guds egen oändlighet.

Samtidigt med den förändrade världsbilden utformades även de nya rums- och tidsbegreppen, som för de flesta människor än i dag äger en ”självklar” och otvivelaktig giltighet. Rummet uppfattades alltmer som en oändlig tredimensionell ”behållare” utan några begränsande väggar. Alla materiella föremål ryms i den. Men den behöver inte nödvändigtvis överallt vara fylld med materia. Den kunde också vara helt och hållet t.o.m. Dessutom gäller för alla platser och för alla kroppars rörelse inom den obegränsade behållaren alltid exakt samma tidsförlopp. Även om det inte skulle finnas några materiella kroppar alls skulle tiden ändå flyta helt likformigt från det förflutna till framtiden.

För att kunna utforma dessa begrepp måste man naturligtvis utgå ifrån åtskilliga förutsättningar som kan bekräftas varken genom iakttagelse eller genom slutledning. Så måste man anta att vid transport genom rummet en meterstavs längd inte förändras och att en klocka överallt och alltid går lika fort. Dessutom måste man anta att avståndet mellan meterstavens bägge ändar förblir detsamma, även om man skulle avlägsna all materia mellan ändarna. Likaledes måste man postulera att raka linjer kan utsträckas i det oändliga. Även om sådana antaganden för nutidsmänniskans ”sunda förnuft” verkar vara alldeles självklara, får man inte förbise, att vi har accepterat dem utan något som helst stöd i den sinnliga erfarenheten. Vi har blivit präglade av dem genom uppfostran och undervisning.

Det absoluta rums- och tidsbegreppet preciserades i synnerhet av 1600-talets store fysiker Isaac Newton. Han behövde dessa begrepp för att kunna formulera den allmänna mekanikens lagar. Newtons lag, att en punktuell massa förblir i vila eller rör sig raklinigt med konstant hastighet, om den inte påverkas av (yttre) krafter, tycks vara meningsfull enbart, om man kan ange ett absolut orörligt referenssystem och räkna med en absolut likformig tid. Men varken jorden eller solen eller någon annan himlakropp kunde antas vara i absolut vila. Inte heller kunde man räkna med en klocka som skulle gå fullständigt likformigt. Därför måste man förutsätta det ickemateriella rummet som ett orörligt tredimensionellt och överallt likformigt referenssystem som sträcker sig i det oändliga åt alla håll. Likaledes måste man anta ett likformigt tidsförlopp, även om det inte fanns några materiella ting alls. Dessutom antog man att den euklidiska geometrin med sina absolut raka linjer, sina helt plana ytor och med sina trianglar vars vinkelsumma är exakt 180° var giltig just för det absoluta rummet.

Det nya rumsbegreppet förde med sig en rad förändringar i många människors religiösa föreställningsvärld. Gud verkade nämligen mista sin ”plats” i himmelen. För många enkla människor blev därför Guds boning i himmelen enbart en avlägsen del av det oändliga rummet och de märkte inte ens att de därmed gjorde Gud till en del av den materiella världen. Andra som ville undvika denna konsekvens, löste varje samband mellan Gud och världen. De ”placerade” Gud i människans inre och gjorde världen på något sätt ”gudlös”. En tredje grupp försökte bibehålla Guds relation till den materiella världen utan att göra honom till en del därav. Under den senjudiska kabbalistiska mystikens inflytande började de förstå själva rummet som något gudomligt, som en av Guds egenskaper (Spinoza) eller som ett slags gudomligt sinnesorgan (sensorium) varmed han kunde vara i direktkontakt med alla ting (Newton). Det absoluta, orörliga, oändliga, allestädes närvarande rummet tycks ju ha de flesta egenskaper som man även kan tillskriva Gud och Pauli ord ”i honom är det som vi lever, rör oss och är till” (Apg 17:28) tycks gälla för både Gud och det absoluta rummet. Naturligtvis löpte man snart linan ut och bortsåg från de besynnerliga teologiska implikationerna som hade knutits till rummet. Rummet och den materiella världen blev snart sekulariserade.

Många kristna hänvisade i detta läge givetvis till Gud såsom världens skapare för att på så sätt kunna upprätthålla någon form av förbindelse mellan Gud och världen. Men ofta var man påverkad av det absoluta tidsbegreppet, enligt vilket tidens förlopp är helt oberoende av de materiella tingens existens och rörelse samt sker likformigt utan någon början eller något slut. Guds skapargärning kunde i så fall enbart förstås som en handling som Gud utför vid en viss tidpunkt och varigenom han låter den materiella världen bli till. Under den oändligt långa tiden före skapelsen fanns bara Gud, sedan sätter han igång den materiella världen och håller den igång under en viss begränsad tid och slutligen efter den materiella världens undergång följer återigen en oändligt lång tid. Så tänkte sig många Guds evighet och upptäckte inte ens att de därigenom underkastade Gud den fysikaliska tidens förlopp.

Rummet och ljuset

Redan under hans livstid och senare möttes visserligen Newtons rums- och tidsbegrepp och i synnerhet hans religiösa föreställningar av en hård kritik bland filosofer och naturvetare. Men hans fysikaliska system var ändå så pass enkelt att det accepterades av nästan alla. Newtons lagar förklarade ju inte enbart himlakropparnas rörelse och interaktioner utan de gällde även för universums minsta beståndsdelar, för atomer och molekyler. De är giltiga på alla platser i det oändliga rummet och de visar sig till och med vara likadana för en observatör, så länge denne och det som observeras är i vila eller rör sig med konstant hastighet i förhållande till varandra. Därför kan man på ett lugnt gående tåg spela samma slags biljardspel som på banvallen och observatörer på tåget och på banvallen kan konstatera att spelet försiggår enligt exakt samma fysikaliska lagar. Först när tåget förändrar sin hastighet genom att öka den eller bromsar eller åka genom en kurva påverkar det omedelbart biljardklotens rörelsemönster.

Allvarliga svårigheter beträffande den newtonska mekaniken uppträdde först under 1800-talet, när man började förstå ljuset som en elektromagnetisk vågrörelse. För att ljusvågorna skall kunna utbreda sig i rummet med en stor men ändå ändlig hastighet, behöver man ett medium som deras bärare såsom vatten bär vattenvågorna. Detta medium som man kallade ”eter” tänktes uppfylla hela det tomma rummet. Dessutom måste man tillskriva det vissa besynnerliga egenskaper, t.ex. att det släpper igenom alla materiella kroppar utan att bromsa dem. När Michelson och Morley 1887 genomförde ett experimentum crucis, för att bevisa eterns existens, upptäckte de till allas förvåning, att ljusets hastighet i vakuum är konstant helt oberoende av ljuskällans och observatörens egen hastighet. I detta fall skulle det ”sunda förnuftet” ha räknat med att strålkastarljuset från ett framrusande tåg rör sig litet snabbare än ljuset från ett stillastående tåg.

För att kunna jämka ihop den oväntade upptäckten av ljushastighetens konstans med den newtonska fysiken, gjorde man i början en rad otillräckliga förslag. Det behövdes nämligen en non-konformistisk vetenskapsman av Einsteins typ, för att slutgiltigt bryta igenom vallen av ”självklara” men obestyrkta förutsättningar som den klassiska fysiken omgivit sig med. Betecknande är att Einstein inte behövde göra några nya experiment för att komma fram till relativitetsteorin. Han kunde helt enkelt förutsätta tidigare experiment och behövde bara kritiskt granska Newtons rums- och tidsbegrepp och dra sina slutsatser.

Einstein bortsåg helt enkelt från eterhypotesen och förutsatte inte det absoluta rummet och den absoluta tiden såsom fasta ramar för alla materiella företeelser. Men han antog såsom ett första postulat, att inte något experiment inom ett materiellt referenssystem kan avslöja om själva systemet är i absolut vila eller med vilken likformig hastighet det rör sig. Dessutom utgick han från att ljusets hastighet var konstant. Utifrån dessa båda postulat måste enligt honom alla rums- och tidsbegrepp granskas och möjligtvis omvärderas.

Rummets och tidens relativitet

Då Einstein inte kunde förutsätta någon absolut tid och därför inte längre kunde räkna med en och samma tidpunkt för hela universum, var han tvungen att ompröva begreppet samtidighet. Två händelser kan i så fall betraktas som samtidiga enbart om de kan iakttas eller på grund av observationer beräknas som sådana. Men för observationer behövs åtminstone ljuset som förmedlare av signaler och därmed blir tidsbestämmelser beroende på ljusets utbredning. Detta kan ha till följd att vad som för den ene observatören visar sig ske samtidigt, händer i tiden efter varandra för en annan, beroende på huruvida de rör sig i förhållandet till varandra. Ingen av de två kan göra anspråk på att just hans observationer är absolut riktiga. Om en ordning i tiden kan man överhuvudtaget tala enbart om två händelser står i något materiellt samband med varandra. Tiden blir därmed beroende på materiella processer och på ljuset.

Relativitetsteorin har även andra konsekvenser som strider mot det ”sunda förnuftet”. Om två rymdskepp skulle möta varandra med stor hastighet, kunde en observatör på rymdskepp 1 konstatera att rymdskeppet 2 har krympt i rörelseriktningen och att dess klockor går långsammare. Men en observatör på rymdskepp 2 skulle själv inte lägga märke till det, utan han skulle istället konstatera att just rymdskepp 1 har blivit kortare och att dess klockor går långsammare. En meterstav och en sekund är alltså inte lika långa för alla observatörer. De kan vara olika beroende på observatörernas rörelse. Därav följer en besynnerlig konsekvens som fått namnet tvillingparadox. Om vi antar att den ene av tvillingbröderna stannar kvar på jorden, medan den andre gör en rymdresa med hög hastighet, kan vid återkomsten brodern på jorden just fyllt sjuttio år, medan rymdtvillingen inte är äldre än femtio. Då han rörde sig med stor hastighet i förhållandet till brodern på jorden, blev med jordiska mått mätt allt långsammare på rymdskeppet.

En ytterligare konsekvens är, att rummet och tiden inte längre kan betraktas var för sig utan att de måste sammanfogas till ett fyrdimensionellt rum-tids-system. Eftersom nämligen ljuset behöver en viss tid för att nå oss, kan vi vara i kontakt enbart med det förflutna. Ju längre bort från observatören en händelse äger rum, desto längre tid behöver ljuset för att komma fram och desto längre tillbaka i tiden ligger det. Omvänt kan jag inte kommunicera med någon varelse på en främmande stjärna som skulle leva ”just nu” utan bara med en kommande generation, och ju längre bort i världsalltet de lever, desto längre fram i tiden skulle mina signaler nå dem. Det finns uppenbarligen fasta ramar för möjliga kontakter inom världsalltet och dessa bestäms genom både rumsliga och tidsliga moment.

Även vår världsbild kräver en viss omprövning, eftersom man inte längre kan förutsätta det absoluta rummet med sina oändliga raka linjer och sin euklidiska geometri som en fysikalisk realitet. Naturligtvis kan man välja ljusstrålarna som mönster för raka linjer i den materiella världen. Men enligt den allmänna relativitetsteorin måste man anta att ljusstrålar ”kröks” inom ett gravitationsfält. Ju större dessutom gravitationen är, desto mer kröks urmönstret till vår ”raka linje”. Detta kan till och med, om materien i världsalltet verkligen skulle vara fördelat på ett visst sätt, ha till följd att den krökta ljusstrålen kommer tillbaka till utgångspunkten, bara från motsatt håll. I så fall skulle vårt universum vara utan gräns och ändå skulle det vara ändligt. Genom att resa rakt fram skulle man ändå bara komma tillbaka till samma punkt, såsom en jorden-runt-resa rakt söderut på jordens meridian för oss tillbaka till startpunkten.

Våra relativa rums- och tidsbegrepp för naturligtvis med sig en rad konsekvenser för den religiösa föreställningsvärlden. Om vi inte ens i vår materiella värld kan räkna med att meterstavar är lika långa för alla observatörer och klockor går lika fort, så gäller det ännu mer om Gud, att ”tusen år är i hans ögon såsom den dag som förgick i går”. (Ps. 90) I synnerhet får man akta sig att överföra vårt vardagliga samtidighetsbegrepp på Gud, som om Gud ”just nu” skulle göra något, eller innan dess ha gjort något annat, eller strax därefter göra något tredje. Är tidsbestämmelser beroende på materiella sammanhang och tidsordningen beroende på observatörernas rörelse, så måste man ännu mer ställa Gud utanför alla tidssammanhang. Han behöver därför inte först tänka på en sak och sedan göra den. Det är i så fall inte ens helt korrekt att säga, att Gud kunde ha förhindrat det onda eftersom han såg det i förväg. Såsom himmelen inte får förstås som en del av rummet, så får evigheten inte ses som ett oändligt långt tidsförlopp.

I synnerhet får man inte tolka Guds skapelsehandling, som om Gud vid en viss tidpunkt sätter världen i gång och sedan håller den i gång under en viss tid. Snarare måste man säga att han genom sin skapelsehandling frambringar den materiella världen med dess rumsliga dimensioner och dess tidsförlopp. Inte heller behöver världens slut betyda, att Gud återigen sätter världsmaskineriet ur funktion och att sedan evigheten tar vid. Hellre borde man anta att vid världens slut även tiden tar slut, så att ”livet efter detta” inte kan ses som en sorts oändlig, men mycket bättre himmelsk kopia av vårt jordiska liv i rum och tid. Det eviga livet hos Gud ”bortom” vårt jordiska liv i rum och tid får man gärna föreställa sig med hjälp av bilder ur vår materiella värld, men man får akta sig att se i dem en exakt beskrivning.

Dessa få anteckningar visar att man i religiösa kretsar inte kan och får förbise relativitetsteorins resultat, i fall man inte vill att religionen blir ännu mer förlegad.