En midrash om några ordenssystrar

Midrash i egentlig mening är ett judiskt begrepp för en tolkningsmetod, där man i samband med ett skriftställe eller någon hörsägen utvecklar underfundiga lärdomar. De otvungna midrasherna åskådliggör drabbande sanningar som är onåbara för det kloka tänkandet.

Med bägge händerna upptagna för att hålla i mina ressaker, kastade jag upp den rackliga dörren med en tåfjutt. Där kom jag utlarvande på den öppna platsen i hälarna på två lågväxta systrar i blåkantade saris. Knappt hade vi stuckit ut hakan förrän tre pojkspolingar kom skubbande emot oss för fulla muggar. ”Gode Gud,” klack det till i mig, ”de rånar mig mitt på ljusa dagen.” Det här var naturen som gjorde sig påmint i ruffighetens Palermo. Men som det så ofta inträffar, hade naturen glömt att räkna med nåden. Den gängligaste räkeln hivade upp min bastanta resväska på skulten och höll den mästerligt i jämvikt där,.mellanpojken nappade åt sig min portfölj och lillpysen agerade med den äran tamburmajor för vår tropp. Jag kunde då inte klaga på den hedersvakt som på det sättet ledsagade mig till bangården fem tvärgator bort. Inte ens de duvna Palermoborna kunde låta bli att spärra upp korpgluggarna när vi glatt tågade förbi. Moder Teresas systrar hade inhöstat ännu en seger över eländet.

Åtta år och väl det har förflutit sedan jag först råkade några ”Barmhärtighetens missionärer” i stadsdelen Tor Fiscale på Roms sjaskiga söder. Och upplevelsen i Palermo trängs med många andra från ställen som för en jänkare är så tankeretande om Ostia och Amman och så söckniga som Londons nordvästra innerstad och södra Bronx. Moder Teresas systrar har ingen ensamrätt på kärlek eller tjänande, något som de själva skulle vara de första att medge. När det gäller kärlek och tjänande liksom många andra saker, kunde de funderingar jag här kastat ned lika gärna ha gällt många andra kvinnliga (eller manliga) kongregationer i den katolska kyrkan eller likartade grupper bland andra kristna. Men ”Moder Teresas systrar” är de som jag råkat få känning med på ett särskilt sätt. Att blicka tillbaka på de upplevelserna, uppflugen som jag i skrivande stund är på en takterrass mitt i Rom, ger mig samma fina rus som en dubbel Sambuca eller den inandade havsvinden i Anzio. En jesuit, som så råkat i översällt tillstånd, skriver med förkärlek en midrasch.

När jag hälsade på hos systrarna i stadsdelen Jabal Lweibdeh i Amman, visade det sig att de höll till i ett ombyggt hönshus (påminnande om det ruckel de bebor i Rom några stenkast från Colosseurim). Jag läste mässan och sedan samtalade vi och skrattade (uppsluppenheten är oundviklig när man kommer tillsammans med ”Barmhärtighetens missionärer”). På den här tiden brukade de varje dag bila ned i Jordandalen för att pyssla om några gamlingar, som sedan dess har tagits in på ett hem som satts upp åt dem och systrarna i de svalare bergstrakterna. När jag hälsade på, talade de förstås om fattigdomen, men man fick aldrig någon känsla av att de skrev en näsan full. Samma fina sätt och vett har jag märkt många gånger hos de här systrarna på flera platser. Och det är Gudi klagat mer än man kan säga om åtskilliga i och för sig hyggliga prickar som tagit fattigdomen på entreprenad. Egentligen rör det sig nog inte om den patenterade välvisheten och dess nödtorftiga bortarbetande. Men det visar den rasande skillnaden mellan att ständigt ha otyget in på livet och att orda om saken på lagom håll.

Fattigdomen i världen är en fruktansvärt viktig fråga. Men det är också en fråga som är fruktansvärt svår, och beställsamt snack gör lätt att folk reser borst. Man sansar sig lätt från vinklat och påståeligt tal om fattigdomen genom att ställa sig och titta på den åker en bonde (likgiltigt vilken) äger och brukar i Jordanien och den som en farmare (likgiltigt vilken) äger och brukar i centrala Illinois. Utan någonderas förskyllan eller värdighet kan den senare föra en större skörd under tak från sitt bugnande fält än den förre kan avtvinga sin magra åkerlapp. Eller man kan besinna det obestridliga förhållandet att inte allt ont är utslag av orättvisa. Ja, och så kan man hälsa på hos Moder Teresas systrar i stadsdelen Jabal Lweibdeh i Amman.

Det London som ligger nordväst om Paddington är en klunga stadsdelar som tiden gått illa åt. Där har systrarna ett konvent med plats för fem, sex systrar som avlagt löften och kanske dubbla antalet unga kvinnor från fastlandet och de brittiska öarna som lär sig engelska i förekommande fall och går igenom prövotiden på sex månader enligt kongregationens stadga. De arbetar tillsammans med två grupper i ett par hus som inte ligger så långt därifrån, det ena för män och det andra för kvinnor. Jag drar mig till minnes hur jag en nyårsafton läste mässan för det kvinnliga klientelet och då hade det ogemena nöjet att bli föremål för en inneboendes kontaktknytande förmåga i form av bussiga men en smula handboksstridiga liturgiska svar. (”Herren vare med eder.” ”Ah – ja, hoppas alla gånger han jämt ska vara tillsammans med pastorn också då.”) Min lättillgängliga bekantskap hade kommit till hemmet några veckor tidigare efter att i åratal ha gått på gatan i alla bemärkelser. När jag ser tillbaka, slås jag av förundran över den ömsinthet systrarna ägnade denna kvinna. Det var verkligen oförvitlighetens möte med förvillelsen. Hur lyckades de hävda sig, dessa – blåvingar? Rätt svar, som också kan gälla för många andra frågor kring Moder Teresas systrar, är att de kunde tas med det nedsölade genom att själva vara fläckfria. Evangelisk enkelhet sätter den världsliga förslagenheten på plats genom att vara evangelisk enkelhet. Den hållningen hämtar sin näring ur någonting som är verkligare och djupare än världsklokskapens spratt och konster. Vad som ligger under och bakom systrarnas inställning är timtal av bön och meditation, samlad kring den som ger evangeliet dess mening.

Deras kristologi kommer aldrig att bli orsak till att någon biskop i katolska kyrkan vaknar upp mitt i natten badande i kallsvett. Deras psalmsånger, böner, tankar och ord rör sig helt kring den Jesus man möter hos Matteus, Markus, Lukas och Johannes, betraktad utifrån en konservativ tolkning av Nicea, Efesus och Chalcedon. Här lånar man sig rakt inte åt någon tankeflykt. Men det finns i stället den fart och flykt som kommer av den kristna trons omsättning i det kristna handlandet. De tankens vägar man vandrar är förunderligt enkla. Men de hjärtats vägar man följer är förunderligt anderika.

Det Bronx jag mötte 1978 hade tycke av det Berlin jag hade sett 1959. Bägge bar vittne om människans mångkunniga förmåga att rasera mänsklig bebyggelse. Men vad som grep mig mer än de förfallna boningshusen var de förfallna existenser som höll till här. I Bronx hör inte soppköken till en svunnen tid. Och det gäller tyvärr inte heller om de kolingar som skockas kring sprutmojarna. Sådant får en att ropa på det fullkomliga samhället. Att ropa på det fullkomliga samhället är ju ett vanligt sätt att bidra till samhällsutvecklingen. Det tycks nuförtiden vara en självklarhet på sina håll att det innebär ett aningslöst förräderi mot de fattiga att komma med första hjälpen när något gått sönder i samhällskroppen. Sådan verksamhet, menar man, avleder uppmärksamheten från det oavvisliga behovet att söka få fram de bakomliggande orsakerna och de grundläggande botemedlen mot missförhållandena i samhället. Man har emellanåt intrycket att blotta frammanandet av bilden med första hjälpen är skäl nog för att den ena eller andra kortsiktiga hjälpinsatsen skall torka in. Och det har man kanhända råd till, försåvitt lyckolandet väntar runt knuten.

Någon har med ett välfunnet uttryck påpekat, att man gör sig skyldig till ett tankefel när man föreställer sig att framtiden fix och färdig redan finns närvarande i vår kunskap – misstaget med den föreliggande framtiden. Denna villfarelse motsvaras av en benägenhet att prisge samtiden för en överdriven tillit till en fastlagd framtid – misstaget med den uppskjutna samtiden. Tankeoredan får ju till följd att alla dessa, som sysselsätter sig med den oerhört viktiga åsiktsbildningen om samhällets orättvisor, överlämnar sig åt rena sinkadusen.

Moder Teresas systrar ägnar sig inte åt att finna rätt i tidens frågor. Men de står på änglarnas sida när det gäller, av det enkla skälet att de ställt sig på änglarnas sida. Deras trohet mot evangeliet hindrar dem från att i smyg snylta på människors hjälpbehov och inrätta sig som bårlärkor. Vårdattiraljen är till för att användas.

Neapel liknar ingen annan stad i Italien. Redan uppsynen hos somliga sällar får en osökt att känna saknad efter en säkerhetsnål att sätta över bakfickan med plånboken. Man har den ofrivilliga känslan av att gå omkring med sina ägodelar på bricka. ”Hur mycket av det här joxet är stulet?” frågade jag en präst på orten medan vi gick ett par slag mellan ändlösa rader av utbjudna pryttlar. ”Rubb och stubb, antar jag.” Det var en pedagogisk överdrift, men sensmoralen är alltså att det myllrar av löst folk i Neapel som lever ur hand i mun och bortom lagens råmärken. (Sedan finns det ju också hundratusentals människor som livnär sig av ärligt knog i kyffiga verkstäder mitt i staden.)

”Barmhärtighetens Missionärer” bor på översta våningen i ett bedagat hyreshus mitt i stadskärnan. Där sköter de om ett antal ensamma och ångestridna äldre damer och lär ut trosläran i stadsförsamlingarna. Var gång jag besöker systrarna, är de gladlynta och frimodiga. Och, vad som är viktigare, de är inte alls mindre hängivna i sin strävan att göra gott mitt uppe i en situation som inbjuder till modlöshet och svartsyn. De flesta människor vill ju trots allt inte leva vid sidan om lagen, såvida inte trycket från personligt nödtvång driver dem till det. Förekomsten av miljöer där många tvingas till brottslig verksamhet väcker ofrånkomligen frågor om hurdan den grundläggande rättvisan egentligen är i det samhälle där människorna lever – när ingen ljusning skymtar, nedsjunker man oundvikligen i modlöshet och svartsyn.

Moder Teresas systrar begränsar sig medvetet till omedelbara, kortsiktiga insatser till de fattigas bästa. De anser sig inte skickade till det nödvändiga men ganska annorlunda långsiktiga avhjälpandet av orättvisor i samhället. De är bekymrade över sådana orättvisor, men de låter sig inte uppröras över dem. Just den saken tycker jag säger mycket om systrarnas liv i Gud: De ger inte luft åt någon anklagelselusta mot de orättvisor som de ofta ser runt omkring sig.

På tal om att låta sig uppröras, så finns det ju en rad sammanhörande ord inom detta betydelsefält som betecknar viktiga begrepp för kristen moral och andlighet. Vad man stöter sig på kan kallas en stötesten, men det ordet har undergått en tänkvärd betydelseskridning i våra moderna språk. Det bibliska begreppet stötesten har att göra med synd och fördärv: ”han skall bliva en stötesten och en klippa till fall” (Jes. 8:14). Nu har det vattnats ut till förargelseklippa, irritationsmoment. Motsvarande gäller uttrycket skandaliserad (av grek. skandalon = stötesten) – det betyder numera sällan ”vanärad” utan oftare ”upprörd”. Skillnaden är klar: det som förr handlade om att duka under för syndens makt, rör sig nu bara om att bli bestört över något missförhållande. Och det är ingen liten skillnad på att vara ond och – vara ond, just. Den tilltagande uppmjukningen av sådana grundbegrepp berövar oss nutida kristna ett värdefullt rättesnöre för det kristna livet. Modlöshet och svartsyn är inte mera kristet än lögn och stöld, men i dagens värld – där ondskan faller en grällare i ögonen än förmodligen någonsin – betraktar man allmänt och också bland kristna dessa uppgivna förhållningssätt som berömvärda yttringar av sakkännedom.

Vad som mest fängslar mig hos ”Barmhärtighetens missionärer” är inte deras arbete med de fattiga, låt vara att det är gripande, eller tillströmningen från alla håll, låt vara att den saknar motstycke, utan deras förmåga att skapa och vidmakthålla gemenskap. Deras gemenskap har ett märkbart inslag av sammanvaro (mer än vad ordensfolk i allmänhet veterligen skulle stå ut med); men gemenskapen bygger inte fördenskull på att vara tillsammans. Den bygger på en regel. Barmhärtighetsmissionärernas målsättningar finns uttryckta i en klart formulerad regel, och denna regel föreläggs varje tillämnad medlem för anslutning utan förbehåll. Punkt och slut. Det är det som menas med att vara en barmhärtighetsmissionär. Om man inte känner sig genom Guds nåd skickad att anta regeln i dess helhet, blir man uppmanad att finna ut sin kallelse på annat håll.

”Barmhärtighetens missionärers” regel är självfallet inte en lagsamling och ingenting annat utan en uppsättning stadganden som framväxer ur en särskild vision, och denna vision är i sin tur rotad i evangeliet. Dagens barmhärighetsmissionärer är lyckliga nog att fortfarande ha den person som hyser denna vision, på ett beundransvärt sätt levande och verksam mitt ibland sig som en gripbar nådeyttring. Men faktum kvarstår att deras gemenskap framför allt bygger på samlande, glasklara ideal. Och på grund av dessa samlande, klara ideal har deras liv en sorgfrihet, en spänstighet och en målmedvetenhet som de själva inte alltid vet om.

Kanhända ”Barmhärtighetens missionärer” eftersätter rimliga hänsyn till kynnesolikheter och självförverkligande och över huvud står främmande för de insikter i själslivet som vår psykologiska storhetstid sitter inne med. (Men jag skall inte gnida på den strängen här: Detta är en midrasch, och begreppsenligt skall en midrasch inte hänga upp sig på något.) Men en samlande målsättning har de sannerligen – en samlande målsättning som är fast förankrad i evangeliet och uttrycker med en rättframhet som stöter i det troskyldiga. Ser man på femton års ströverier all världen kring – utspridda gemenskaper, kringflackande liv – mot den bakgrunden, måste vi ta av oss hatten för det välbehållna företaget.

Det var en klar, kylig dag i slutet av oktober; en laber landbris låtsades halvhjärtat röra upp böljor på Ostias redd. ”Barmhärtighetens missionärer” stod i med att öppna ett nytt hus, och Moder Teresa var själv till städes dagen till ära. En av Roms hjälpbiskopar kom dit för att fira mässan i den blygsamma byggnadens cortile. Han hade gjort ett genomslag av sin predikan och räckte det till mig för att jag skulle tolka hans tal på italienska till engelska två meningar i taget. Synen har bränt sig in i mitt minne: till vänster, i den klara morgonsolen, ett tjugotal av systrarnas vänner; i mitten tolv systrar i vitt och blått; till höger, för sig själv, Moder Teresa med en grå ylletröja ovanpå sarin.

Vi stod där bara ett par tre kilometer från platsen för de gamles Ostia, där Augustinus och Monica tillbringade natten under samtal om Gud och hans kärlek. Biskopen utgick i sin betraktelse från det faktum att detta samtal hade utspunnit sig på så nära håll och för så länge sedan. Han framhöll hur lämpligt det var och samtidigt hur nytt och underbart att få ett budskap om Guds kärlek fört från det avlägsna Indien till Tibermynningen, som varit skådeplatsen för en av de mest avgörande händelserna i vårt erfarande av Guds kärlek.

”Att tjäna de fattigaste av de fattiga” har en romantisk klang, och det kunde ligga nära till hands att bakom detta motto som ”Barmhärtighetens missionärer” har, se ett högspänt vågstycke (vilket är riktigt) och ingenting annat. Men biskopen hade i grunden rätt. Det budskap, som denna spensliga kvinna och hennes ungdomliga anhängare bringar världen, handlar egentligen inte om någon vekhjärtad undsättning av de fattiga utan om Guds kärlek. Guds kärlek till människor och människors kärlek till Gud. Detta måste vara själva gången i det hela. De fattiga är personer och får inte utnyttjas av andra personer för något aldrig så ädelt ändamål. Men i levande livet verkar mötet med de fattiga som ett osvikligt lackmusprov som anger graden av vår medvetenhet om vad kärlek är. Det är Barmhärtighetsmissionärernas och liknande gruppers kollektiva exempel på kärlek som är deras djupast ingripande bidrag till dagens värld. I en värld som med rätta sätter stort värde på sådana saker som bruttonationalprodukt och per capita-inkomst liksom på efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna, är detta exempel en påminnelse om att sådana förträffligheter bara gäller på sitt eget plan, och om att det som till sist röjer en kulturs inre värde är dess samfällda deltagande med de maktlösa och dess kärlek till sin skapare.

I vissa hänseenden behöver vi välbeställda västerlänningar bli starkare politiserade. Det skulle göra oss gott att bibringas en mera ingripande medvetenhet om språngkraften i de insatser vi kan åstadkomma som samhällsvarelser. Eget nog verkar däremot vårt tänkande vara litet väl politiserat emellanåt: Våra dagars sekularstat är så tongivande i mycket av det vi häver ur oss och tar oss till, att vi utan betänkande låter våra liv i kollektivet sammanfalla med staten. Att denna samstämmighet har sina goda sidor ligger i öppen dag. Mindre uppenbara är däremot avigsidorna. Ty våra dagars sekularstat är genom sin art oerhört inskränkt. Enligt definition kan den ju inte företräda en kollektiv ståndpunkt till Gud. Och heller inte en kollektiv religiös inställning till de maktlösa. För det gemensamma och enskilda bästa är det av avgörande betydelse att vi västerlänningar håller dessa begränsningar i minnet. Ty när man tänker närmare efter, är världens bestämmelse vidare än världens gränser. Enligt definition är sekularstaten inskränkt till denna världen, men dess medborgare är det ingalunda. Varje arbetsgemenskap som med besked påminner oss om den saken gör oss en välgärning genom att tvinga oss att transcendera våra inskränkta begrepp om kollektiva ställningstaganden, grundade som de är på vår erfarenhet av ett inskränkt, sekulärt samhälle. Sanningen bär icke bojor. – Vi nutidsmänniskor, som lever i massornas tidsålder, kan med avseende på vårt kollektiva medvetande hämta mycket från en bön av Augustinus, kallad den första moderna människan: ”Du har en sådan omsorg om var och en av oss, som frågade du blott efter honom ensam, och en sådan omsorg om alla, som vore de blott en enda . . . Du har skapat mig till dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig.”