Europa – ett alternativ

Den 1 sept. var det fyrtio år sedan andra världskriget bröt ut, och endast en knapp månad tidigare kunde man se tillbaka på utbrottet av första världskriget i ett sextiofemårigt perspektiv. Fram till 1914 hade sedan mitten av 1800-talet rått en period av relativt lugn, stabilitet och framåtskridande, stundom kallad ”la belle epoque”. Den tid av krig och omvälvningar som inleddes på allvar 1914 är knappast över ännu, men Europa är inte längre världens oroliga hjärtpunkt. Särskilt om vi jämför dagens Västeuropa med förhållandena efter första världskriget ter det sig som en oas av frid och folkförsoning. Vidgar vi perspektivet till öststaterna och motsättningen mellan de två militärblocken blir bilden något mera dyster. Och givetvis kan man mot varje optimistisk betraktelse av vår världsdel peka på det överhängande hot om massförintelse om de nukleära arsenalerna innebär.

Krigets arv

Välståndet i dagens Västeuropa kan få oss att glömma att det inte som Sverige rör sig om ett av krigets härjningar förskonat område. Förstörelsen hade sin like endast i de atombombade japanska städerna, och folkvandringarna till följd av gränsförändringar överträffades i storlek möjligen av omflyttningen på den indiska subkontinenten i samband med dess politiska delning.

Mellan tolv och femton miljoner tyskspråkiga flydde eller fördrevs från främst Polen och Tjeckoslovakien, och denna ström från öster och sydöst har ännu inte helt upphört. Den tyska misären under de första fyra efterkrigsåren överträffade snarast motsvarande förhållanden efter första världskriget.

Det är möjligt att det kalla kriget och Tysklands delning var den viktigaste faktorn för Europas senare utveckling. Den nya förbundsrepubliken slog under Adenauer in på en politik främst byggd på förbund med USA och försoning med Frankrike. För många framstod den i sin västorientering som ”revanschistisk”, men efterhand har forskningen visat hur lätt den gamla fienden till Preussens hegemoni hade att acceptera Tysklands delning.

Nyorienteringar

Försoningen mellan Tyskland och Frankrike, fram till mitten av 50-talet mött med skepsis och tvekan i Frankrike, är kanske det mest radikalt nyai den europeiska situationen. Den fick sin ostentativa bekräftelse i mötet mellan de Gaulle och Adenauer i katedralen i Reims. Ett nytt element är också Storbritanniens slutliga vändning till Europa, efter det att också den på ett senare stadium mött franskt motstånd.

Vägen mot den europeiska integrationen hade knappast kunnat beträdas med full målmedvetenhet, om inte de skilda europeiska kolonialväldena successivt avvecklats. Det gäller inte endast Frankrike och Storbritannien, som vi i första hand kommer att tänka på, utan även Nederländerna och Belgien. För Storbritannien har orienteringen bort från samväldet och även från ”det särskilda förhållandet” till USA varit särskilt smärtsamt, och tveksamheten inför EG-engagemanget är fortfarande stort. Minst lika viktigt för EG som utvidgningen med Storbritannien, Eire och Danmark, är den kommande anslutningen av Grekland, Portugal och Spanien. Att dessa länder skulle så entydigt komma att orientera sig mot Västeuropa var knappast självklart i början av 70talet. Den grekiska opposition mot överstarnas välde som fick mest uppmärksamhet i vårt land, förespråkade socialism och neutralitet mellan maktblocken. I Portugal föreföll under en kort period efter revolutionen utvecklingen gå efter förebilder från tredje världens socialistiska omvälvningar snarare än västeuropeiska mönster.

Integrationen av de underutvecklade sydeuropeiska länderna kommer också att definitivt utplåna EG:s karaktär av ”rikemansklubb”.

Internationell fred och inre oro

Efterkrigstidens Västeuropa har inte upplevt några allvarligare mellanfolkliga kriser. Saarfrågan blev aldrig en kris och är idag tämligen glömd. Trieste pacificerades som problem, när Jugoslavien lämnat östblocket.

Däremot har vi haft en rad regionala kriser och etniska motsättningar, av vilka de flesta kvarstår. Den som länge såg ut som den allvarligaste, Sydtyrolen, har dock mer eller mindre försvunnit. Ulster står efter tio års närvaro av brittisk trupp lika långt från fred och försoning mellan folkgrupperna. Och det förefaller vara ett tankeväckande tidens tecken att Spanien kunnat tämligen smärtfritt komma tillrätta med frågor som i hundratals år delat nationen, så som monarkin eller kyrkans ställning. Däremot är de regionala autonomisträvandena lika starka och svårlösta som någonsin. Kanske även det centralistiska Frankrike till slut måste på något sätt gå till mötes bretonska eller korsikanska krav.

Den stora folkvandringen från avträdda territorier har vi nämnt. Man kan erinra om att en sådan i Finland utgör en väsentlig grund för den stora migrationen från vårt östra grannland. I Storbritannien, Frankrike och Nederländerna har man tagit emot miljontals människor från de f.d. kolonierna. Samma länder tillsammans med förbundsrepubliken, Belgien, Schweiz och Sverige har dessutom fått en ström av flyktingar från öst, men främst arbetsmigranter från Italien, Turkiet, Grekland, Jugoslavien, Spanien och Portugal. Västeuropa har under denna efterkrigstid tagit emot den utvandring från länder med överskott på arbetskraft, som under liknande omständigheter på 20-talet gick till Amerika.

De spänningar i det amerikanska samhället som skapats av sammanlevnaden av skilda etniska grupper är väl känd. Västeuropa är på väg mot en liknande situation. Påfrestningarna är redan stora, och det är sannolikt att det blir värre. Men sett i ett historiskt och internationellt perspektiv har de etniska spänningarna hållits på en anständig nivå.

Väst och öst

Utvecklingen mot fred och enhet inom Västeuropa har sin dystra baksida, i Europas delning i två fientliga, eller åtminstone konkurrerande maktblock. I dag, efter Helsingforsavtalet, är inte gränserna längre något stridsämne. Väst har i realiteten accepterat status quo och Sovjets dominans över Öststaterna. Som motprestation skulle öst respektera de mänskliga rättigheterna, och underlätta utbytet av information och idéer över gränserna, och över gränsen mellan öst och väst. Men i detta hänseende har utvecklingen i öst knappast varit entydig; i DDR och Tjeckoslovakien har tyglarna snarast stramats åt. Rumänien ådagalägger självständighet gentemot andra kommunistvärlden stänga ute västerländskt kulturellt inflytande och odlar en personkult som idag har motsvarigheter endast i Albanien.

Men det är knappast riktigt att mena att öst och väst alltmer isolerats från varandra. Idéutbytet har inte gått att hejda, och påverkan går nästan uteslutande i en riktning. Den politiska attraktion som de östliga planekonomierna, om än inte åsiktskonformismen, tidigare utövat, förefaller helt försvunnen. Den senaste svåra lågkonjunkturen fick knappast någon att i kapitalismens kris hänvisa till den förverkligade socialismen. Även den ekonomiska krisen har förefallit värre i kommunistländerna.

Det hittills främsta beviset på omöjligheten att från kommunistvärlden stänga ute västerländsk kulturellt inflytande är givetvis påvens besök i Polen. Manifestationen av den enhet som överlevt mellan politiskt skilda delar av Europa, är sannolikt en viktigare aspekt av besöket än hävdandet av den polska katolska identiteten.

Drömmen om det nya samhället

I Sverige har ledande opinioner varit utpräglat kritiska och misstrogna till den västeuropeiska återuppbyggnaden. När tecken har kunnat uppfattas som illavarslande har en inflytelserik opinion gjort det. Det gäller den missförstådda tyska ”revanschismen” under Adenauer, den av de Gaulle hotade demokratin i Frankrike, motåtgärderna mot en besinningslös terrorism i förbundsrepubliken och Italien. (Ojämförligt allvarligare undantagslagstiftning och åsidosättande av den normala civila rättsprocessen av Storbritannien i kampen mot IRA har däremot väckt måttlig upprördhet.) Vid behandlingen av den tyska terrorismen är det särskilt påfallande hur en hållning som framställs som kritisk, snarare är extremt godtrogen. I avståndstagandet från det senkapitalistiska konsumtionssamhället har blicken riktats mot befrielserörelser och revolutioner långt borta, som synts utlova en ny människa och ett nytt samhälle. Listan på de mänsklighetens förtrupper som småningom visat sig endast representera nya förtryck, är numera ganska lång. Den kinesiska kulturrevolutionen som var en så avlägsen men verkningsfull kuliss till vårt antiauktoritära uppror 196669 reduceras till en period av blodigt kaos. Exemplen Vietnam och Kampuchea är blott alltför näraliggande och instruktiva för att behöva mer än omnämnas.

Självfallet ger inte dessa skeenden oss anledning eller förevändning för att undandra oss vårt ansvar för förtryck och nöd i den fattiga världen. Men det finns ett engagemang i det fjärran som kan fungera som en eskapism från det näraliggande. Det är knappast överdrivet att i tongivande svensk opinion tala om en flykt från Europa. Dels i drömmar om att Sverige skulle kunna på något sätt ersätta europeiskt samarbete med intensivare handel med tredje världen och/eller öststaterna. Dels i en brist på intresse för europeiska förhållanden. Om man är lika intresserad av Belgien eller Österrike som av Etiopien och Bolivia, uppfattas det ofta som ett utslag av excentricitet.

När läste ni i svensk press om den nederländska debatten om avdragstak för räntor? Vem vet hur vanligt det är med efter barnantal differentierade barnbidrag i Europa?

Inför 80-talet

Förvisso är inte den västeuropeiska varianten av sen eller efterkapitalistiskt konsumtionssamhälle den ideala formen för mänsklig samlevnad. Men när socialism av öststatsmodell nästan helt förlorat sin dragningskraft, när fjärran befrielser och revolutioner ständigt stagnerar i partidiktatur och militärbyråkrati, ter sig det västeuropeiska alternativet mer livskraftigt än på länge. De sista diktaturerna i vår del av världen är eliminerade utan nya blodbad och andra förtryck.

Den katolska kyrkan har under de senaste åren på ett profilerat sätt tagit ställning för Europas kulturella enhet, inte minst utöver gränserna för skilda maktblock och ekonomiska gemenskaper. Det är möjligt att den katolska inspirationen i det europeiska enhetsarbetet bidragit till den svenska åskådarattityden, även om fördomarna inte alltid kläds i ord. Men 1979 synes det mot en global bakgrund rimligt att ge Europa en chans, inte i självtillräcklighet och isolering utan i förhoppningen att fred och försoning skall vara en utmaning till att hjälpa och tjäna mindre lyckliga delar av vår värld.