Är provrörsbefruktning ett etiskt vågspel?

Nu har det gått mer än fyra år sedan världens första i provrör avlade barn kom till världen. Den 25 juli 1978 föddes flickan Louise Brown – som hade koncipierats utanför moderns kropp – som den första i sitt slag i den engelska staden Oldham. Att befrukta ett mänskligt ägg i provrör och flytta fostret till kvinnans livmoder är ett riskfyllt företag. Likväl har det lyckats i en rad fall och antalet barn som har kommit till på detta sätt har redan stigit till flera tiotal. Det har utförts framgångsrika befruktningar i provrör även i exempelvis Frankrike, Österrike och Australien. I Förenta Staterna har man inte hunnit lika långt. Här har man menat att sakens etiska sida först borde undersökas och spörsmålet underkastas offentlig debatt. Det anses att de problem, som är förknippade med provrörsbefruktning, bör belysas på ett allsidigt sätt och från skilda utgångspunkter. I andra länder har man inte känt sig manad att gå fram lika försiktigt och klokt. Det första franska provrörsbefruktade barnet föddes i februari 1982. Inte ens denna händelse satte fart på den tröga diskussionen.

De i provrör avlade barnen har glatt föräldrar, vilka efter år av smärtsam ofruktsamhet med vetenskapens hjälp fatt ett eget barn, och andra. Vi kan notera att påven Johannes Paulus I – då han ännu var kardinal Luciani – gratulerade makarna Brown till lilla Louise. Men man kan – samtidigt som man gläder sig åt de framgångsrika resultaten – ha anledning att ställa frågor för att pejla sakens moraliska sida. Vilka risker innebär metoden för fostret’ Gör man avkall på respekten för mänskligt liv.’ Frågor må ställas – likväl står det fast att ett viktigt steg har tagits redan innan man hade skaffat sig rådrum. Biologerna håller redan fostren i sina pipetter. Fostren riskerar att utsättas för manipulationer och vägen till socialt betänkliga åtgärder ligger öppen.

Det förekommer att kvinnor åtar sig att emot rundlig ersättning låta sig befruktas artificiellt för att sedan – i enlighet med ett slutet kontrakt – avstå det födda barnet åt ett ofruktsamt-par. Det är tänkbart att provrörsbefruktningarna kommer att främja viljan att skaffa sig barn med hjälp av någon inhyrd föderska. Provrörsbefruktning gör det möjligt att låta barnet få de blivande föräldrarna som biologiska föräldrar. Detta kan verka frestande. Man kan också riskera att forskare kan komma att brista i respekt för människovärdet genom att göra experiment med laboratorieavlade foster. Ett alibi har man redan i form av alla de aborter som utförs i västerlandet och detta alibi kan komma att användas för att hindra kontroll och undersökningar rörande laboratoriernas hantering av ofödda liv.

När det gäller att bedöma sakens moraliska sida duger det ej att nöja sig med att dela den glädje som provrörsmetoden kan skänka ett antal föräldrar. Det räcker ej att blott säga att några föräldrar har fatt barn som de också biologiskt sett är far och snor till samt att världen genom vetenskapsmännens insats har blivit bättre. Men det gäller att undvika ”den bästa av världar”

såsom Aldous Huxley med bitter ironi beskrev den i Du sköna nya värld. Det är nödvändigt att problemet undersöks grundligt ur etisk synpunkt.

Utomkvedsbefruktning

Låt oss nu kort sammanfatta hur det går till när en laboratoriemässig befruktning – eller som det vanligen heter ‘provrörsbefruktning” – utförs. När en kvinna är i fruktsam ålder lossnar det ägg från äggstockarna i mitten av varje ägglossningscykel. Agg som är nästan fullmogna fälls från en äggstock och vandrar genom en äggledare till livmodern. Om könsumgänge har skett inom en viss, för befruktning läglig tid, har sädeskroppar från mannen hunnit möta ägget ända uppe i äggledarens trumpetformade inre del. Om befruktning ej sker går ägget under. Endast en del av sädeskropparna är ägnade att befrukta och blott en enda tillåts att gå in i det obefruktade ägget. När så har skett blir ägget bärare av mannens och kvinnans arvsanlag. Det ursprungliga ägget består av en enda cell. Inom loppet av några timmar börjar det befruktade ägget att dela sig och ge upphov till fler celler. Detta anlag vandrar sedan långsamt ner mot livmodern dit det kommer mot fjärde dagen efter befruktningen. I ett fall på två lyckas anlaget sätta sig fast på livmodersväggen och det egentliga havandeskapet kan börja. Om så inte sker stöts anlaget bort och försvinner för alltid.

Det är allt som sker innan anlaget far fäste i livmodern som efterliknas när man låter befrukta ett ägg i ett laboratorium. Det verkligt svåra är att skaffa fram en miljö som liknar den som finns i äggledarnas trumpetdel, den som vetter mot äggstockarna. Om man vill låta ett befruktat ägg, som har börjat sin celldelning, sätta sig fast i livmodern måste man vaka över att utvecklingen på båda håll väl har gått i takt. Anlaget skall ha nått en viss mognad och livmodern skall vara beredd. Det svårt att få allt att stämma. Detta förklarar varför tämligen få utomkvedsbefruktningar leder till framgångsrikt resultat.

Är det verkligen etiskt försvarbart att låta befrukta ett mänskligt ägg utanför moderns kropp? Frågan har ofta ställts. Att ställa och besvara frågan utan att försöka sätta in det som görs i ett vidare mänskligt sammanhang vore fel. Det finns moraliska frågor som hanteras bäst om man renodlar och förenklar problemen. Frågan om det är rätt att avstå från egna livsviktiga organ åt närstående för att hjälpa dem att överleva har – utan att saken närmare har behövt utvecklas – besvarats negativt av vissa moralfilosofer. Man har frågat om det vore tillåtet och svaret har blivit nej. Dessa har kanske gjort själva frågan alltför enkel. Att lemlästa sig utan att syftet vore att uppnå något för den egna hälsan kan tyckas vara emot naturens ordning. Men saken kommer i ett annat ljus om det gäller ett organ som kan umbäras och om det finns goda utsikter att en närstående mottagare genom transplantation skulle få behålla livet. Finns det inte någon väntande mottagare är handlingen oförnuftig och bör avvisas. Om så däremot är fallet kan det vara fråga om ett offer som står en uppoffring av det egna livet i en gemensam nödsituation nära.

Det är inte möjligt att räkna upp alla de mänskliga sammanhang i vilka en provrörsbefruktning skulle kunna tänkas ingå som en komponent. Vi skall i det följande inrikta oss på själva kärnspörsmålet om det kan anses vara etiskt tillåtet och rätt att ge liv åt ett barn genom att använda denna metod.

Pius XII behandlade i ett tal i maj 1956 frågan om inomäktenskaplig, konstlad befruktning (insemination). Det gällde för påven att försöka besvara frågan om metoden vore etiskt tillåten eller ej. Pius XII anförde bland annat:

”Kyrkan har förkastat en hållning —- vari man gör anspråk på att kunna skilja den biologiska fortplantningsakten från makarnas inbördes personliga relation till varandra. Barnet är en äktenskapets frukt. Det är genom den nyfödda varelsen som makarnas kärlek mest påtagligt manifesterar sig. Det är en handling vari det kroppsliga går samman med det andliga på ett sätt som spränger egennyttans gräns. Det är inom ramen för detta djupt mänskliga handlande som fortplantningens biologiska villkor bör sättas in. Man far ej skilja de olika komponenterna från varandra. Det andliga och det naturliga hör nära samman. Uppsåtet att vilja avla ett barn far inte hållas åtskilt från äktenskapet. Organiska band förenar fadern och modern med barnet. I makarnas ömsesidiga och frivilliga hängivenhet för varandra alstras den nya varelsen.”

När Pius XII använde ordet ”avlelse” i detta sammanhang brukade han ordet i övlig bemärkelse. Föräldrarna älskar med varandra och resultatet blir ett barn. Livets gåva är ett kärlekens verk. Denna kärlek symboliseras och förverkligas på ett tvångsfritt sätt i det bortgivande av det egna jaget som bör finnas i ett sexuellt förhållande. Det bör därför anses höra till det biologiska skeendet att barnet är resultat av en kärleksfull omfamning. Famntaget står i livets tjänst och vanligtvis saknas all anledning att låta barn komma till världen på något annat sätt. När man skiljer samlag och avlande från varandra kan detta medföra att viljan att ge liv åt en ny varelse ej hålls nära sammankopplad med ömsesidig kärlek och att man söker något som är främmande för kärlekens väsen. I det följande skall detta exemplifieras.

Frågan om inomäktenskaplig inseminationshjälp kan anses försvarbar och förnuftig och måste ställas. Åtgärden är ett ingrepp inom en känslig sektor av det mänskliga livet och månget ofruktsamt par kan på inga villkor tänka sig medicinsk hjälp av detta slag. För andra gäller att viljan att få ett gemensamt barn samt därmed stärka och manifestera den inbördes kärleken gör att de är villiga att finna sig i de besvär och obehag som ett inseminationsförfarande innebär. Ett barn som kommer till på detta sätt är inte blott och bart ett resultat av medicinskt-tekniska steg för att till varje pris nå fram till havandeskap och barnafödande. Inseminationen kan ske inom ramen för ett ömsesidigt och kärleksfullt givande och mottagande. Ett barn som kommer till på detta sätt är efterlängtat långt innan det har avlats. Att barnet under dessa omständigheter är en kärlekens frukt behöver ej betvivlas. De handlingar som här förekommer syftar till att genom ömsesidig kärlek inom äktenskapets hägn ge livet åt en ny varelse. Detta är den slutsats som många katolska ,moralfilosofer och teologer har kommit till med ledning av Pius XII:s ställningstagande och den behandling som frågan ägnades vid Andra Vatikankonciliet.

Vi vill nu återknyta till den föregående diskussionen rörande den moraliska värderingen av en enskild handling som ingår som en del i något större och sammansatt. Den enskilda komponenten bör bedömas i sitt sammanhang. Om insemination inte är nödvändig eller påkallas av rådande omständigheter saknar den förnuftigt syfte. Annat är det om den kan infogas i ett kärleksfullt handlande, som syftar till att inom ett eljest ofruktsamt äktenskap avla barn. Ett sådant handlande är moraliskt.

Något liknande kan sägas om provrörsbefruktningar. De par som är naturligt fruktsamma behöver inte metoden och frågan om den skulle kunna användas saknar i dessa fall praktiskt intresse. Att använda sig av konstlad befruktning i syfte att styra det tilltänkta barnets egenskaper i någon viss riktning – såsom gällande visst kön, främjande av önskvärda arvsegenskaper o dyl – skulle vara att våldföra sig på det lilla barnet redan innan det har avlats. Genom ett sådant förfarande skulle det framtida förhållandet mellan föräldrar och barn förgiftas. Hitintills har föräldrar alltid fatt finna sig i att ta emot barnet som en gåva. Medicinsk-teknisk medverkan vid befruktningen kan tänkas visa en väg till programmering av barnets egenskaper. Detta är något annat än den tidsmässiga planering av barnets födelse som ingår som en nödvändig del av ett inseminationsförfarande.

Sterilitet är ett allvarligt problem för många par. Det är ett hinder som kan ha flera medicinska orsaker och i vissa fall kan befruktning överhuvudtaget inte ske – vare sig på naturlig väg eller genom insemination – på grund av något anatomiskt fel hos kvinnan. Detta gäller vid stark förträngning av äggledarnas trumpetdelar och liknande hinder. Enda möjligheten blir då att åstadkomma befruktning utanför äggledartrumpeterna. Befruktningen sker då utanför kvinnas kropp. När ett äkta par anlitar medicinsk hjälp för att genomföra en befruktning behöver detta ej betyda att man i förväg våldför sig på barnets framtida identitet. Befruktningen kan ses som en förlängning av parets kärleks- och könsliv och det tjänar ett gott syfte. Med hjälp av medicinsk teknik kan paret få ett eget, efterlängtat barn.

Att genomföra en provrörsbefruktning kan – under de i det föregående antydda omständigheterna – vara något fullständigt legitimt under förutsättning att använda metoder för att genomföra befruktningen är etiskt godtagbara. Det senare spörsmålet har ännu inte närmare berörts i denna framställning.

När det gäller metoderna finns det en rad frågor att ställa och invändningar att resa.

Risker och misslyckanden

Vi bör ha klart för oss att vetenskapsmännen ännu ej till fullo behärskar den teknik som de hanterar. Det händer otta att experterna inte luckas genomföra det sista steget vid konstlad befruktning. När det mogna ägget har befruktats i provröret och den ursprungliga cellen har börjat dela sig har man ej alltid lyckats sätta fast anlaget på livmodersväggen. När så har skett händer det likväl att fostret i flertalet fall stöts bort inom kort.

Redan på denna punkt finns det anledning att ifrågasätta förfarandet. Brister man inte i grannlagenhet och respekt för ofött liv ? Vi menar för vår del att omständigheterna ej obetingat pekar på att frågan bör besvaras jakande.

Vårt sätt att bedöma ett fosters ställning och status under den första utvecklingsfasen är inte avgörande för svaret. Hur man än ser på fostrets status så kan det inte vara omoraliskt att hjälpa fram ett nytt liv. Detta gäller även om miljön är farofylld och omständigheterna – trots att man gör vad man kan för att skydda och rädda – gör att det nyss väckta livet snart utsläcks.

Tanken på att förfarandet skulle plåga fostret behöver inte alls avhandlas eftersom det är uteslutet att anlaget på detta stadium i sin utveckling skulle kunna lida av hanteringen. Lidande har däremot i rikt mått beskärts såväl modern som maken genom besvikelser i samband med misslyckade befruktningsförsök. Vi bör akta oss för att se provrörsbefruktningen som en läkarvetenskapens redan vunna seger över sterilitet i äggledartrumpeterna. En sådan förenklad syn kan leda till svåra besvikelser när det blir fråga om en handfast tillämpning av befruktningsteknikens teorier och möjligheter. Kravet på noggrann och fullständig information bör respekteras av såväl vetenskapsmän som av journalister.

När det gäller att överväga riskerna för fostret i samband med fullföljande av den konstlade befruktningen bör vi använda den vanliga och naturliga befruktningen som referens. Det är närmast människornas hållning till vad som då sker som far bli vår måttstock. Det är inte de fysiologiska processerna själva som vägs i etiskt avseende utan det är den rätt som vi unnar det ofödda livet t som bör bedömas och mätas. Och denna rätt erkänns genom mänskliga beslut. Rättigheterna formuleras genom tankemöda och reflexion över de fysiologiska processerna.

Det börjar bli alltmer känt bland de par som är normalt fruktsamma att det är fler befruktade ägg som stöts bort under de första fjorton dagarna än antalet födda barn. Denna omständighet kan ej någonsin bli en samvetsfråga. I en del fall far makarna finna sig i många och upprepade missfall gällande foster som har kommit betydligt längre i utvecklingen. Dessa missräkningar kan bli en svår prövning, man ängslas kanske också för att det skulle föreligga något fysiologiskt fel som skulle kunna leda till ett missbildat barn om graviditeten fullföljs.

Trötthet på grund av upprepade missfall och fruktan för att barnet skulle bli missbildat kan leda till misströstan och till att man överger tanken på att på naturlig väg sätta barn till världen. Rädsla för att missfallen har sin grund i genetiska fel eller kromosomfel kan stäcka viljan att få egna barn. Den leder – såvitt vi kan bedöma saken – dock knappast någonsin till att man är beredd att skada det foster som har börjat att växa till sig.

Misslyckade försök att ge liv åt ett barn innebär ej att man angriper det ofödda livet.

Bortstötning av befruktade ägg

Vi har i det föregående låtit bli att behandla frågan om fostrets rättsliga ställning eftersom vi ansett detta spörsmål irrelevant för gällande problem i samband med befruktning och graviditet. Men det finns problem som påkallar att man tar ställning också till denna fråga. Vi vet att det i samband med provrörsbefruktning har förekommit att man av någon anledning har beslutat sig för att ej fullfölja och därför underlåtit att föra in anlaget i livmodern.

Det är i själva verket så att flertalet av de biologer, som är aktiva i dessa sammanhang, ej nöjer sig med att befrukta ett enda ägg. Man använder hormoner för att öka äggstockarnas avsöndring av befruktningsmogna ägg och låter flera ägg gå till befruktning. Man far på detta sätt fler anlag som kan användas för det följande steget vari man försöker få ett av dem att fästa i livmodersväggen. Genom att mångdubbla möjligheterna i varje steg vill man öka sannolikheten för att det blir ett havandeskap. Om man skulle förfara på annat sätt skulle man tvingas öka antalet tillfällen då man nödgades föra in ett instrument i kvinnans kropp för att kunna observera äggstockarnas status. För denna åtgärd måste kvinnan sövas ner och det är olämpligt att alltför ofta utföra dessa nödvändiga iakttagelser. Redan observationerna är förenade med risk för kvinnan. Eftersom antalet ägg brukar vara större än vad som behövs för de följande stegen kastas en del av dem på rent numerära grunder. Iakttagna missbildningar kan därutöver vara ett skäl att inte använda sig av vissa ägg. Man måste här fråga sig om det i detta förfarande ligger ett angrepp på ofött liv, som är av den art, att det skulle göra de metoder, som nu används för konstlad befruktning, omoraliska.

Och vad gäller om ett befruktat ägg som har inlett sin celldelning men som ännu ej har transplanterats? Att det rör sig om mänskligt liv står klart. Utvecklingen av det befruktade ägget har inletts och av detta kan det bli ett barn om anlaget transplanteras och havandeskapet fullföljs. Så långt råder enighet mellan naturvetare, moralfilosofer och teologer. Likväl kan man – när det befruktade ägget befinner sig på detta stadium av sin utveckling – enligt vår mening ej tala om ett liv i bestämd, individuell mening. Detta emedan möjligheten till klyvning och sammansmältning ännu står öppen. Anlaget kan klyvas och detta kan då ge upphov till enäggiga tvillingar med lika arvsanlag, vidare kan två befruktade ägg smälta samman och fullfölja sin utveckling såsom ett enda foster. Enligt vår dagliga erfarenhet och enligt vad sunda förnuftet säger oss så finns det inte något mänskligt liv som ej är individuellt. Detta krav uppfylls ej under anlagets första tid. Det är svårt att finna en träffande och användbar terminologi. Vissa moralfilosofer använder sig av termen ”en varelse av vår egen art” för att beteckna det lilla anlagets status innan det är dags att beteckna det som ”en mänsklig person”.

En och annan läsare menar troligen att det rör sig om hårklyverier. En spetsfundig terminologi gällande några celler i vardande kan förvisso undvaras. Men den terminologiska frågan har likväl hamnat i centrum när saken har dryftats i den särskilda etiska kommitte, som har tillsatts av det amerikanska hälsovårdsministeriet. Vid kommitténs överläggningar har det visat sig nödvändigt att först försöka fastställa anlagets och fostrets status. Vi anser för vår del att det är av yttersta vikt att respekten för det lilla anlaget upprätthålls. Även om det saknar identitet och befinner sig utanför livmodern – dess naturliga ekosystem, nödvändigt för dess växt och utveckling – måste vi medge att det är bärare av mänskligt liv och som sådant tillhör vår egen mänsklighet. Att bestrida detta vore att göra avkall på vår egen värdighet.

Att respektera fostret är att respektera hela mänskligheten. Det är en respekt som gäller envar utan åtskillnad. Man måste ha klart för sig att ett foster har en individualitet som skiljer det från andra mänskliga varelser och att denna särprägel måste skyddas. Vi får på intet sätt behandla fostret som vore det blott ett ting. Det kan ej tålas att man gör vetenskapliga försök med övertaliga, befruktade ägg som är i färd med celldelning. Dessa får inte behandlas som laboratoriepreparat om de än på nåd och onåd är utlämnade åt oss. Vi kan inte se att det finns något tvingande skäl för att vetenskapsmännen skulle uppskjuta deras undergång när det står klart att de inte behövs för transplantation.

Vi har i det föregående i betydande utsträckning uppehållit oss vid den svårighet som uppkommer när ett utbildat anlag ej kan transplanteras. När vi betänker detta bör vi likväl komma ihåg att syftet dock är att hjälpa ett framtida barn att komma till världen. Men det finns anledning att också överväga om inte det i sammanhanget kan finnas orimligt stora risker för att det blivande barnet skall bli missbildat.

Vi anser för vår del att forskarna har brustit i grannlagenhet när de började transplantera människofoster innan säkerhet hade vunnits genom experiment på djur. Man har inte visat det tålamod som situationen krävt och inväntat de erfarenheter som långa och noggrant utförda experimentserier på djur skulle ha givit.

Det finns all anledning att fortsätta och intensifiera djurförsöken. Detta var för övrigt det första som den amerikanska federala etiska kommitten – omtalad i det föregående – förordade. I varje land där man önskar förbereda sig på konstlad befruktning bör man först skaffa sig erfarenheter genom omfattande försök på djur. Sådana försök har också ett utbildningssyfte. Det gäller att se till att de läkare och övrig medicinalpersonal, som skall medverka vid befruktningar och transplantationer. far tillfälle att vinna den säkerhet vid hanteringen som endast kan nås genom att öva på djur.

De erfarenheter som nu och alltför raskt har vunnits genom transplantation av mänskliga foster har skett på bekostnad av tagna risker. Detta är beklagansvärt. Lyckligtvis blev de första resultaten uppmuntrande. Detta borde man dock ej ha tagit för givet. Det som har hänt syns visa att den enkla hypotesen om det relativa antalet befruktade eller obefruktade ägg med kromosomfel troligen saknar betydelse för att styra utvecklingen mot ett fullt utbildat barn utan missbildningar. Om än antalet felaktiga ägg är större i samband med konstgjord befruktning så blir utgången jämngod eftersom de felaktiga äggen och anlagen går under i ett tidigt skede. De ägg som inte är ägnade att leda till ett gott resultat går i allmänhet under vare sig befruktningen är naturlig eller konstlad. Ett statistiskt överskott av felaktiga ägg syns ej ändra på detta förhållande.

Vi finner det rimligt om den konstlade befruktningen även i fortsättningen tillgrips som en utväg om detta sker på ett klokt och återhållsamt sätt. Men det villkoret måste gälla, att saken följs upp på ett noggrant sätt och att man alltid är beredd att hejda verksamheten om det skulle visa sig att riskerna för moder och barn blir så stora, att de ej står i rimlig relation till vad eljest gäller.

Riskerna bör – som redan antytts genom det sätt varpå föregående stycke har avfattats – vägas. Att så bör ske är inte allom självklart. Det finns de som finner, att även en liten men påvisbar risk för att barnet skall bli vanskapt är tillräcklig för ett beslut, att den inledda och pågående verksamheten bör hejdas, kanske helt avbrytas. I ett slikt överslag rörande moral och risker kan det även förekomma, att man vill väga in det förhållandet, att det gäller ett riskfyllt handlande till vilket den det gäller – det blivande barnet – inte har haft tillfälle att ge sitt medgivande. Detta duger inte som argument. Det är oförnuftigt och beaktar ej att det alltid är förenat med risker att börja och fullfölja ett havandeskap. Resultatet, är alltid ovisst, man vet inte vilka moraliska, psykiska och fysiska egenskaper som kommer att häfta vid den blivande människan. Vill man undvika varje risk måste man säga nej till livet. Det mesta man kan begära av en metod för konstlad befruktning är att den ej skall innebära större risker än vad som gäller vid ett naturenligt avlande. Som norm kan man tänka sig villkoret att den konstgjorda befruktningen ej skall medföra större risker för barnet än vad som gäller för recessiva genetiska sjukdomsanlag. Vi vet att det allmänt anses vara orimligt att resa hinder för barnalstring redan av det skälet att sådana anlag finns i föräldrarnas arvsmassa.

Kultur och samhälle

Hittills har vi sysslat med det samvetsproblem som ämnet provrörsbefruktning innesluter utifrån det enskilda parets synpunkt. Vi har för vår del funnit att det finns situationer då en utväg av detta slag ter sig som moraliskt försvarbar. Samtidigt bör vi komma ihåg, att vi ännu ej har möjlighet att ge ett slutligt svar på den övergripande etiska frågan. De metoder som nu används kan tänkas vara riskabla för det blivande barnet. Såväl makar, som är i den situationen att kvinnan hämmas av otjänliga äggledartrumpeter, och det medicinska fackfolket bör betänka de ovissa risker som tages vid provrörsbefruktning. Klokhetens dygd manar oss att gå varsamt fram och vara försiktiga. Vi bör självfallet sträva efter att öka våra insikter och fördjupa vår eftertanke. De utförda provrörsbefruktningarna bör följas upp under lång tid. Hela samhället bör anses vara ansvarigt för att en sådan uppföljning sker.

Ar vi inte på väg att hejdlöst rulla utför ett sluttande plan? Genom att ta några steg i taget kanske vi så sakteliga låter avhumanisera oss. Efter någon tid kanske vi blir beredda att gå med på att befruktningsmogna ägg hämtas från någon annan kvinna. Därifrån är det ett kort steg till att vilja transplantera foster som har sammanavlats av två helt främmande personer. Frågorna hopar sig vid minsta eftertanke. Vi kan vänta oss att såväl medicinska, sociala som mer krassa – och i praktiken lika verksamma – skäl kommer att åberopas för än den ena, än den andra åtgärden.

Föräldrar kanske vill utvälja arvsegenskaper och samhället kommer måhända att vilja försöka reglera befolkningens genetiska struktur i stort. Är vi beredda att riskera en utveckling i denna riktning?

Det kan därför finnas all anledning att fråga sig om det inte vore bäst att genast sluta med all provrörsbefruktning. Detta även på bekostnad av att vissa enskilda par då ej kan få legitim medicinsk hjälp för att få egna barn. Det kan synas som om det allmännas bästa skulle kräva detta offer.

Frågor av detta slag reses alltid när något verkligt nytt har kommit in i samhället och man ej kan förutse varthän de långsiktiga följderna leder. Man kan förhålla sig på två sätt. Det ena präglas av pessimism. Man förutspår att nya upptäckter kommer att leda till olyckliga konsekvenser och man vill därför helst stämma i bäcken. Samhället bör förbjuda det som äventyrar det gemensammas bästa. De som ej fruktar det värsta intar en annan hållning. De är medvetna om farorna men förtröstar likväl på den enskildes och samhällets ansvarskänsla. Man menar då att eftersom samhället ej har tillräckliga moraliska skäl för ett tvingande förbud mot all provrörsbefruktning så går det inte an att säga nej till äkta makar som önskar medicinsk hjälp av detta slag. Det bör – enligt denna mening – ej gå till på det sättet att man förbjuder något därför att det finns risk för missbruk. Man bör nöja sig med att erinra om de faror som kan finnas och med beaktande härav även sätta upp gränser för enskilda initiativ som bör kunna tålas.

I motsats till vad som vill synas så är den pessimistiska hållningen inte nödvändigtvis mer praktisk och verklighetsnära än den optimistiska. Det är nämligen så att det överlag brukar vara bättre att vädja till samhällets och människornas ansvarskänsla än att försöka hindra utvecklingens gång.

Vi måste dock framhålla, att frågan om vilken väg som är den bästa på intet sätt är avgjord vad beträffar provrörsbefruktning. Vågskålarna väger ännu mot varandra och ett slutligt ställningstagande bör anstå. För egen del lutar vi åt det optimistiska alternativet. Vi har full förståelse för att det finns andra som finner situationen vara sådan att de vill ge en restriktiv hållning företräde. Vi hoppas att det i samhället kommer att finnas krafter som kommer att kunna hålla emot frestelserna att låta fortplantningen bli en rent biologisk angelägenhet, att driva rashygien samt att försvaga banden mellan föräldrar och barn genom provrörsbefruktning.

För att utvecklingen skall kunna gå i rätt riktning krävs att envar blir medveten om sitt ansvar. I många länder är den allmänna opinionen ej ens varskodd.

Saken har blott i ringa mån dryftats och tiden kan på intet sätt anses mogen för lagstiftning eller utfärdande av yrkesetiska regler. Rådande läge manar oss arbeta för ett större medvetande om vad saken gäller, för bättre kunskaper och mer eftertanke. Först därefter kan det bli tal om att knäsätta regler och skapa kontrollorgan eller inrätta etiska nämnder.

Fram till dess att normer och regler har fastställts och kontrollorgan tillsatts faller ansvaret uteslutande på berörda äkta makar, på forskarna och läkarna. Dessa senare har ett särskilt stort ansvar. Det är de som skall ta ställning i varje enskilt fall – medge eller avböja. Den faktiska makt i sakfrågan som läkarna har bör de självfallet använda på ett grannlaga sätt. Detta med tanke på att läkarna ej bättre än andra är rustade att förutse följderna på lång sikt av de beslut, som de är kallad att fatta. I detta ligger att läkarna själva måste respektera vissa gränser i avvaktan på att samhället skall hinna ta ställning. Enligt vår mening bör den krets som skall kunna ifrågakomma för att få för hjälp mot ofruktsamhet begränsas. Endast äktenskap som vunnit stadga och där ofruktsamheten klart har påvisats bör kunna ifrågakomma. De läkare och forskare som vill gå längre och vidga kretsen far anses överskrida sina befogenheter.

Prioriteringar i hälsovården

Det kan verka anstötligt att ställa ekonomiska frågor i samband med de som hör till barnsbörder. Sant är att man inte kan sätta ut ett pris i landets valuta. Likväl är det resurser som finns vid sjukhus och medicinska laboratorier begränsade. De sociala, medicinska och utbildningsmässiga resurserna svarar ej mot gällande efterfrågan och många barn far växa upp utan att rimliga krav på omvårdnad kan tillgodoses.

Ofruktsamma makar kan hävda att de betalar skatter som nyttjas för andras barns vård och fostran samt att det därför vore rimligt, att en del av de resurser, som de är med och bekostar, används för att hjälpa dem själva att få egna barn. Detta argument bör tillerkännas viss vikt. Detta i synnerhet som forskarna och läkarna hävdar att det egentligen inte kostar mer att utföra ett försök med konstgjord befruktning än att skära bort en blindtarm.

Än så länge är det dock för tidigt att göra ekonomiska kalkyler på vad det skulle kosta samhället att mer allmänt stå till tjänst med provrörsbefruktningar. Det som bör bedömas är inte kostnaderna för enstaka provrörsbefruktningar utan vad ett täckande medicinskt-socialt program med inriktning på att hjälpa ofruktsamma makar skulle kosta. Denna kostnad bör värderas sammanvägd med vad barnsbörder eljest kostar samhället. Det är inom ramen för en samlad ekonomisk beräkning som särkostnaderna har ett intresse.

I planeringsarbetet kommer det att ingå en hel del kalkyler, inte bara ekonomiska. Det gäller också att beräkna resultat och förutse faror. Det finns all anledning att försöka genomföra denna planering så fördomsfritt som möjligt. I denna bör beaktas möjligheten att de nu använda metoderna utgör en återvändsgränd. Medicinhistorien är full av misstag och missräkningar. Det kan här räcka med att erinra om hjärttransplantationernas korta saga.

Det skulle vara oförnuftigt att sätta igång med inrättande av befruktningskliniker i stor skala innan försöksverksamheten har hunnit utvärderas.

Ett franskt TV-program om provrörsbefruktningar pålystes med rubriken ”Framtidens barn”. En presentation som föreföll oss rätt missledande. Provrörsbefruktning är ju inte tänkt som någon normal metod utan som en ersättning när befruktning ej kan åstadkommas på naturlig väg. Vi hoppas självfallet att konstlad befruktning även i framtiden blott kommer att tillgripas som en extraordinär nödlösning. Vidare är de konstlade befruktningsmetoder, som nu används, ej slutgiltigt utprovade. Vi vet inte om dessa kommer att användas i framtiden eller om andra och bättre kommer att stå till buds. Det vi vet är att mycket arbete återstår med att utprova metoder och att utvärdera vunna resultat.

I denna artikel har framförts såväl reservationer som farhågor. När det gäller det etiska spörsmålet kan vi för vår del inte finna annat än att det under vissa förutsättningar må vara tillåtet för äkta makar att söka hjälp med befruktningen hos biologer och läkare. Detta kan i vissa fall varken vara omoraliskt eller oförnuftigt. Men det finns förvisso flera anledningar till vaksamhet när det gäller tänkbara faror – ej blott medicinska utan också sådana som beror av sociala och kultur-mönsterbetonade förhållanden. I detta ingår vikten att visa respekt för mänskligheten och det mänskliga livet samt att skydda de ömtåliga relationer som finns mellan föräldrar och barn samt makar emellan. Allt detta manar till stor försiktighet när det gäller att använda konstlad befruktning. Denna försiktighet krävs ej främst av ängslan för något nytt eller av förkärlek för hävdvunnen ordning utan fastmer av omtanke om kommande släktled vilkas lycka här sätts på spel.

Artikeln har tidigare publicerats i novembernumret 1982 ar den franska tidskriften Etudes.

Översättare: Bengt Rur