Påven i Nicaragua – Ernesto Cardenal i DDR

Det finns många synpunkter på påvebesöket i Centralamerika. Vi skall här bara uppmärksamma besöket i Nicaragua och de frågor som detta aktualiserade.

Johannes Paulus har som bekant skärpt kyrkans redan tidigare avvisande hållning till att präster uppträder som politiker eller låter sig utses till höga statliga tjänster. Företeelsen var långt ifrån ovanlig under mellankrigstiden och förekom i Västeuropa i mindre utsträckning också efter andra världskriget. Kritiken mot en sådan sammanblandning av religion och politik kom nästan undantagslöst från ”vänster”, där man brännmärkte direkt kyrkligt engagemang i politiken som uttryck för otidsenlig ”integrism” eller ”klerikalism”.

I dag är det en ofta hörd uppfattning att ”politikförbudet” är ett konservativt drag. Detta vittnar väl mest om kyrkans förändrade politiska roll, bort från det ensidigt samhällsbevarande. Men det kastar också tvivel över kritiken mot ”integrismen”. Tendenser till en ”vänsterintegrism”. där alltså kristendomen ideologiseras, inte tör att bevara utan för att omstörta samhället är inte ovanliga idag. Revolutionen i Nicaragua och störtandet av Somozas regim skedde i stort med stöd av katolska kyrkan. Efter tre år förnekar ingen på allvar att den sandinistiska revolutionen hotas av en totalitär utveckling. Vissa ser en sådan utveckling som huvudsakligen en konsekvens av amerikansk fientlighet och hot om intervention. Orienteringen mot Kuba och öststaterna skulle vara att se som defensiv och framtvingad. Slutsatsen blir att man kritiserar USA och håller tillbaka kritiken mot sandinisterna, eftersom den skulle bidra till att driva dem i famnen på Sovjetblocket. Andra menar att övergrepp mot press- och föreningsfrihet inte kan få passera opåtalade, och att en alltför förstående hållning endast uppmuntrar de totalitära tendenserna.

Överväganden av ovan anförda slag har också delvis splittrat kyrkan i Nicaragua. I den sandinistiska regeringen ingår ett antal präster, bland dem den världsberömde poeten Ernesto Cardenal. (Signum 1982:8 innehöll en lång dikt av Cardenal.) Dessa präster har vägrat följa biskoparnas uppmaning att lämna de politiska topposterna, men har gått med på att avstå från att utöva prästerliga funktioner så länge de är i politisk tjänst. (De är alltså inte exkommunicerade eller avsatta från prästämbetet.)

Vid ankomsten till Managua konfronterades påven mer direkt än som var förutsett med detta problem. Cardenal var bland dem som mottog honom på flygplatsen, och kastade sig som hälsning på knä för att kyssa påvens ring. (En numera tämligen ovanlig hälsningsform.) Vad som sedan hände under några sekunder tycks något oklart. Referaten är inte helt enstämmiga. Möjligen uppmanade honom påven att ordna upp sitt förhållande till kyrkan.

Mässan i Managua blev delvis en konfrontation mellan regimen och påven. Dennes predikan avbröts av taktfasta rop på ‘‘fred och folkmakt”, som möttes av påvens tordönsstämma som förkunnade att ingen var mer för fred än kyrkan. En från alla ögonvittnesrapporter helt avvikande skildring gavs i ett bisarrt inslag i Riksradions Kanalen den 14 mars. Där hävdades att det var ”folkmassan” som spontant avbröt påven. Framställningen följdes emellertid av en ljudillustration. av vilken framgick att påvens svar följdes av en lång och kraftig applåd, och att när den dog ut, de taktfasta ropen återupptogs. Om det var ”folkmassan” som ropade, vilka var det då som applåderade påvens svar? Världspressens berättelse om en väldisciplinerad klack, som placerats i främsta ledet förefaller mera sannolik. Regimen hade också på andra sätt sökt göra gudstjänsten till en progaganda-tillställning med stora revolutionära plakat etc..

Cardenal i DDR

”Informationsdienst des katholischen Arbeitskreis fur zeitgeschichtliche Fragen” är en oumbärlig källa för utvecklingen i Östeuropa, särskilt vad gäller kyrkornas ställning. Värdefullast är den rikhaltiga dokumentationen ur östtysk press och annan officiell publicistik, ur organ som knappast alls har någon spridning utanför DDR. I detta land har kyrkorna i tämligen ringa utsträckning varit utsatta för direkta och fysiska övergrepp. Däremot har regimen oförtrutet sökt kyrkligt stöd för sin utrikespolitik, givetvis alltid framställd som fredspolitik. Redskapen för att nå kristet stöd har dels varit östtyska CDU, efter Otto Nuschkes bortgång 1957 helt en marionett åt regimen. Dels finns Kristna fredskonferensen, som nästan helt misslyckats att få några kända katoliker att ställa upp, men till vars samlingar västliga kyrkomän infunnit sig. Under de senaste åren har förhållandet mellan kyrkorna och regimen i DDR präglats av ett nytt fenomen, en kyrklig fredsrörelse, som vänt sig mot militariseringen av den östtyska skolundervisningen och krävt att nedrustningen också skulle gälla det egna landet och blocket. Givetvis har sådana krav drabbat en känslig punkt, och fredsrörelsens verksamhetsmöjligheter har starkt inskränkts.

Nu åter till Informationsdienst . I det senaste numret 119, avslutat den 31 jan. 1983. finns en dokumentation om -Die OstCDU und der Friede—. väsentligen hämtad ur ‘‘Neue Zeit—. ”Zentralorgan der Christlich-Demokratischen Union Deutschlands”, Berlin (Ost). Där läser vi s 24-25 följande:

”När Ernesto Cardenal kort före påsk (1982) uppehöll sig i DDR på statsbesök, hade vi som CFK, Kristna fredskonferensen, också ett sammanträffande med honom; han är dock hederspresident för Kristna fredskonferensen i Latinamerika och Karibien. Ernesto Cardenal hade dessförinnan besett kyrkliga institutioner och talat med kyrkomän. Därvid hade han erfarit något som uppenbarligen gjort intryck på honom och som han förde på tal med oss: Kunde det stämma. att det i våra kyrkor – del önskade han vela – funnes vissa pacifistiska tendenser. Om detta skulle vara fallet, kunde han endast förklara det med all sådana kristna inte hade någon aning om imperialismens farlighet och brutalitet. 1 beaktande av sina erfarenheter från Nicaragua och det faktum, all USA understödde interventionsförberedelser mot hans land, höll han alla krav på ett försvagande av socialismens vapen för oansvariga och icke fredsbefrämjande. ”Neue Zeit”, 5.1. 1983).

Vad skall man då göra av en sådan text om ett nicaraguanskt statsbesök i vårt grannland, som uppenbarligen fatt liten uppmärksamhet utanför DDR? Experter på den nicaraguanska revolutionen kanske kan upplysa om hur det behandlades i massmedier därstädes. Självfallet finns det ingen anledning att utan vidare ta berättelsen i ”Neue Zeit” för god. Vi vet ingenting om hur korrekt eller vinklat återgivandet av Cardenals uttalanden kan vara. Det behöver inte vara sant att han brännmärkt den kristna fredsrörelsen i DDR, och uttalat sitt förtroende för folkarmé och folkpolis som fredens värn.

Men ofrånkomligt synes vara att hans ställning fört honom på statsbesök i DDR, där ord som dessa har kunnat läggas i hans mun och direkt spelas ut mot den självständiga kristna fredsrörelsen. Att anta och uppehålla en politisk ställning som medför att man blir medaktör i ett så motbjudande spel kan inte vara utan komplikationer.

Måhända ligger det ändå någonting i kyrkans förbud för präster att söka politiska förgrundsroller? Ernesto Cardenals äventyr i DDR ställer väl inte i första hand poeten själv utan just hans roll i en tvetydig belysning.