Religion i Kina intryck från en resa

Enligt den senaste folkräkningen lever i Folkrepubliken Kina en miljard människor. Genom sträng begränsning av födelsetalen till ett barn per familj ska befolkningstillväxten drastiskt hållas nere ända fram till sekelskiftet. Ändå består tendensen i huvudsak: var fjärde eller var femte jordinvånare kommer då att vara kines. Om landet redan i århundraden har väckt västländernas nyfikenhet, är denna ännu i våra dagar lika stor. Den har inte blivit mindre sedan landet ånyo öppnade sig för den främmande besökaren och gjorde resultaten av 1949 års befrielse tillgängliga för oss liksom även vittnesbörden om en historia som når långt tillbaka in i kulturens gryning. Besökarna anländer nu en och en eller i grupper.

Här ska meddelas några iakttagelser rörande situationen för religion i allmänhet och för den katolska kyrkan i synnerhet, iakttagelser gjorda under en knappa tre veckor lång resa från Bejking via Datong, Taiyuan, X’ian, Changsha och Gullin till Kanton. Iakttagelserna kunde kontrolleras vid samtal i Hongkong och Manila. De är iakttagelser gjorda av en utlänning, som visserligen kunde utnyttja västerländska språkkunskaper liksom latin och någon enstaka gångjapanska i tal och skrift, men som inte behärskar kinesiska och däri finner sin begränsning. Under resan var det för all del möjligt att vid privata samtal och sammanträffanden få de uppgifter kontrollerade, som lämnades vid officiella sammanträffanden dvs. i närvaro av partifunktionärer och likn. observatörer. Intrycken blev härigenom blandade, mångsidigare och därtill flertydiga.

Religionen i det förgångna

Någon rikare turism kommer inte att kunna utvecklas i Kina så länge besökarna bara far tillfälle att studera dagens arbete i små fabriker eller i någon av landets många folkkommuner och ta del av uppfostrings- och utbildningsmetoder från barnträdgårdarna via den obligatoriska sexåriga grundskolan och mellanskolorna fram till högskolan resp. universitetet – eller far inblickar i utrustningsnivån vid sjukhus och hälsovårdsstationer.

Om landet emellertid bemödar sig om att på nytt ge besökaren tillträde till de gamla kulturminnesmärkena, måste det på upptrampade stigar eller vid sidan av allfarvägarna föra honom till minnesmärken från ett stort politiskt liksom kulturellt-religiöst förflutet. Det blir då genast uppenbart att det inte går att förstå och förklara några av kejsarpalatsen, den förbjudna staden i Bejking, kejsarinnan Cixis sommarpalats men heller inte gravanläggningar som de mäktiga minggravarna 50 km från huvudstaden vid vägen till ”den stora muren” eller kejsar Qin Shi Huangdis delvis utgrävda gravanläggningar från tredje århundradet före Kristus med över sjutusen tons skulpturer av soldater och hästar – om inte det religiösa sammanhanget tas med i bilden. Även den som bara vill komma upp på ett utsiktsberg möter små tempel och buddhabilder och upplever att religiösa föreställningar har präglat naturupplevelsen. Här kan enskilda reseledare för det mesta inte ge den vetgirige besökaren tillfredsställande upplysningar. Ändå måste de minnas Kinas gamla religioner:

Taoismen som är grundligt förankrad hos folket och som väl än idag frigör krafter som naturlighet, tålamod och behärskning, men också tigandet och förtigandet, inger förhoppningar om en mer öppen framtid.

Konfucianismen som än idag återspeglas i samhällsordningens principer, i hänsynen för varandra och i medvetandet om att man lever i ett nätverk av sociala bindningar, det må sedan vara i vetskap om inordnandet i en högre ordning eller inte.

Buddismen som sedan andra århundradet e. Kr. i olika etapper har funnit vägar in i Kina och där bemödat sig om sammanlevnad med i synnerhet taoistiskt tankegods och taoistisk ritual. Också kristendomen och islam, själva avläggare av judendomen, vann tidigt insteg i Kina. Deras väg gick förutom sjövägen framför allt den s.k. Köpmännens sidogata, som från Främre orienten ledde genom Centralasien ända bort till det gamla Chang’an, dagens Xi’an. Där finns i provinsmuseet ännu idag ett monument från år 1781 som berättar om nestorianernas verksamhet. Kristendomen gjorde upprepade försök att få fotfäste i Kina: på 1200-talet var det franciskaner, på 1500-talet jesuiter. Matteo Riccis ankomst 1583 blir vid det stundande 400-årsminnet ihågkommen vid olika symposier och kongresser. Försök gjordes av andra ordnar och även av protestanterna under 1700-1800- och ända in på 1900-talet.

Muslimer finns i Kina sedan 600-talet. För buddister och taoister anges inte några siffror. Officiellt talas emellertid om 10-15 miljoner muslimer, tre miljoner katoliker och tre miljoner protestanter. Hur imponerande de historiska minnesmärkena än må vara, är det främst iakttagelserna rörande religionens ställning idag som är viktiga här.

Religionen i dagens Kina

I konstitutionen från år 1978 slår man fast: Medborgarna äger religionsfrihet liksom frihet att inte bekänna sig till någon religion och att förespråka ateism. Artikeln utvidgas i utkastet till ny författning:

Folkrepubliken Kinas medborgare åtnjuter religionsfrihet. Inga statliga organ, inga offentliga organisationer eller enskilda personer får tvinga en medborgare att bekänna sig till en religion; inte heller far de diskriminera några medborgare som bekänner sig eller inte bekänner sig till en religion.

Staten skyddar legitima religiösa handlingar. Ingen får utnyttja en religion till att utföra kontrarevolutionära handlingar som stör den allmänna ordningen, som skadar medborgares kroppsliga hälsa eller är till men för statens uppfostran och undervisning av medborgare. Religiösa angelägenheter far inte kontrolleras utifrån från något annat land.

Härtill finns två anmärkningar att göra: 1. Medlemmar av kommunistpartiet kan inte samtidigt vara anhängare av en religion. Deras antal anges idag till runt 40 miljoner.

Generalsekreterare Hu Yaobangs rapport vid partidagen den första september 1982 uppmanade till uppbyggande av en partikader som stärker och fördjupar banden mellan arbetare, bönder och intellektuella, mellan partiet och massorna. Utbredningen av Mao Zedongs ideer lämnar emellertid (ännu) rum för en relativ religionsfrihet utanför partikadrerna.

Den nya författningsartikeln sista sats innehåller en tydlig hänvisning till det omstridda förhållandet mellan Kinas nationella katolska kyrka och Vatikanen, som i detta sammanhang inte i första hand är den katolska kristenhetens andliga medelpunkt utan säte för en politisk makt. Dess status som en sådan anses följa av dess nätverk av diplomatisk representation, nuntierna och pronuntierna. Vid ett nyktert betraktande av situationen måste man inse hur svårt det måste vara för en ostasiatisk regering, föga förtrogen med kristendomen och dess historia i allmänhet och katolicismen i synnerhet, att klart förstå och ta hänsyn till skillnaden mellan Vatikanens och påvedömets världsligt-statliga respektive andliga auktoritet.

Så mycket mer förvånande är det att år 1961 – alltså två år före kulturrevolutionen – ett institut för utforskande av världsreligionerna grundades inom Socialvetenskapsakademins ram som en av dess trettio avdelningar. Institutet arbetar sedan dess i sex sektioner: konfucianism, buddism, taoism, islam, kristendom och religionsteori och har över 100 medarbetare i Bejking samt ungefär 70 forskningsstuderande. Det utger två tidskrifter och har ett bibliotek som omfattar över 100 000 band. Verksamhetens mål är att skapa nytt utrymme för religionsforskning vid universitetet i Bejking men också vid andra högskolor i landet. Professor W. Gao leder kristendomsstudierna, och med honom fick vi tillfälle att föra ett flera timmar långt samtal. Han ansåg, att det nya intresset för religion hade två orsaker: l. Det går inte att förstå främmande kulturer utan kunskaper i religion. 2. Ett korrekt umgänge med de nationella minoriteterna är inte möjligt utan att man tar befattning med religionen.

Trots kommunismens tyngdpunkt på ateism är religionen en samhällsföreteelse i Kina. Enligt Gao har man att skilja mellan de vidskepliga formerna och den sanna religionen. Det går att undersöka, huruvida religionens utövande är till skada eller till nytta för samhället. Som motpol till en praktiskt-dogmatisk marxism tränger emellertid den åsikten helt öppet igenom i den kinesiska varianten av kommunismen, att religiösa mycket väl kan tjäna folkets bästa och medverka i folkbygget. Denna pragmatiska hållning som försöker anknyta till allt som är till gagn för folket svarar mot de också annars företrädda riktlinjerna ”Samexistens på lång sikt” och ”Att vara öppna mot varandra, dela glädje och sorg med varandra”. Så samexisterar partikärnans kollektiva vishet med massornas, folkkommunernas organisation, arbetsbrigader och -grupper med det privata brukandet av små jordlotter – dittills till för ”privat och kollektiv bisysselsättning och för marknadshandel” – de olika förvaltningsformerna, planhushållningen, med ”ekonomins styrning genom marknadskrafterna”, förlitandet på egna krafter med utvidgningen av det ekonomiska och tekniska utbytet med utlandet. Man betonar samtidigt den andliga och den materiella odlingen. Samtidigt lägger man emellertid också – som Hu Yaobang förklarar – tonvikten på ”bredast möjliga patriotiska front”, partiets samarbete ”med alla demokratiska partier, partilösa demokrater, framstående personer ur de nationella minoriteterna och patrioter ur religiösa kretsar”. Detta var i övrigt det enda ställe i partidagsrapporten där det talades om ”religiösa kretsar”. Detta ändrar emellertid inte på det andra förhållandet, att partisekreterarens vädjande tal på andra ställen antog ett kvasireligiöst tonfall. Så talade han om ”den höga andan av offervilja” hos dem som tillhör armen, om beredvilligheten att ”för förverkligandet av de revolutionära idealen ge allt, även livet”, om den ”lidandeshistoria” som var Kinas och de flesta länders i Tredje världen, dit Folkrepubliken räknar sig själv, och om ”den heliga internationalistiska förpliktelsen att tillsammans med andra länder i Tredje världen kämpa mot imperialism, hegemonism och kolonialism” liksom om partimedlemmars gärningar ”som ofta framstår som gripande lovsånger till kommunismen”, om ”det kinesiska folkets martyrer” som genom uppoffrande och hård kamp har lagt grundvalen för det nya Kina.

I denna anda av grundläggande förståelse har sedan kulturrevolutionens slut de olika patriotiska föreningarna grundats ånyo. Till dessa hör en taoistisk, en buddistisk och en islamisk förening liksom en katolsk och en kristlig. Man kommer inte ifrån att dessa föreningar kontrolleras politiskt, och de är med en märkbar fördelning förankrade i de politiska organen ända upp till partiets centralkommitte. I dessa föreningar återupprättas genomgående de enskilda religionernas genuina mönster i den utsträckning som är nödvändig och möjlig. Hit hör – vid sidan av återställandet av tempel, moskeer och kyrkor – återupprättandet av utbildningsanstalter för den teologiska återväxten. Så öppnades redan 1980 ett buddistiskt institut i Bejking, där nu ungefär fyrtio unga män i åldrarna 20-30 år har studerat. Också Institutet för islamsk teologi har återupptagit sin verksamhet med fyrtio studerande. Det finns en utbildningsanstalt för evangeliska pastorer i Nanking. Också seminarier för katolska teologer i Shanghai och Bejking har åter öppnats; små seminarier på olika håll i landet planeras.

De senaste årens historiska hållpunkter har varit kulturrevolutionen (negativ) och dess avslutande (positivt) med Mao Zedongs död och domarna mot det s.k. de fyras gäng, som görs ansvarigt för de röda gardenas kaotiska verksamhet, förstörelse och angreppshandlingar, förföljelsen av varje slags religiöst liv och mycket annat. Med viss förvåning konstaterar man idag, att mellan 1949 och 1966 allt tydligen skall ha gått i frihetens och ordningens tecken även i religiöst hänseende, och att den tid då utländska missionärer förföljdes och utvisades, då revolutionsmotståndare förintades medvetet har förträngts från denna period. ”Syndafallet” koncentreras till nämnda magiska ord ”kulturrevolution”. Historieförfalskningen och väckelsen till aktiv glömska av historiska händelser och följdhändelser förtjänar – också i betraktande av liknande försök och processer i andra delar av världen – fördjupad uppmärksamhet.

Katolska kyrkan som exempel

I denna för de olika religiösa samfunden gemensamma situation har också den officiella katolska kyrkan del. Den har också sin patriotiska förening, men man far inte förenkla det därhän, att man sätter likhetstecken mellan dem. Uppenbarligen bemödar sig regeringen om att låta kyrkans församlingar leva upp igen, alltifrån provinshuvudstädernas och ut på mindre orter. Kyrkorna i de städer vi besökt har genomgående öppnats på nytt under de sista två, tre åren. Den kända Nan-Tangkyrkan i Bejking öppnades redan 1971 för utlänningar – 1979 också för kineser. Uppgiften att andra är under återuppbyggnad och kommer att öppnas inom överskådlig tid förtjänar tilltro. Ett stort problem tycks emellertid vara det otillräckliga antalet präster. Alla präster och biskopar vi fick tala med svarade på frågan var de hade varit innan deras kyrka öppnades igen, att de hade arbetat på landet eller i fabrik. Det föreföll emellertid som om de bara med andra ord ville säga, att de hade befunnit sig i fängelse.

Vi bevistade församlingens gudstjänst två söndagar och en dag under veckan. Den tredje söndagen var omständigheterna sådana, att vi själva som grupp kunde fira vår gudstjänst i en kyrka. De tre biskopar vi fick tala med förklarade alla, att envar som har ett giltigt prästvigningsbevis också far förrätta gudstjänst. Gudstjänsten hålls såvitt vi vet ännu på latin och enligt den ritual som gällde fram till det andra Vatikankonciliet. Det skäl man anger för denna gudstjänstform är att vid en översättning den frågan genast uppstår, hur man ska finna en lämplig kinesisk språkdräkt som sedan kan tjäna som ett tecken på överensstämmelsen med kyrkans tradition. Den som i Kanton far uppleva, hur biskopens ord först översätts från kantondialekt till högkinesiska och sedan till tyska, och hur nya frågor vandrar den omvända vägen, han förstår att hänvisningen till de språkliga problemen för detta vidsträckta land av Europas storleksordning väl har sitt berättigande, och att enigheten kring ett traditionellt språk då har en skyddsfunktion. Detta är så mycket mera fallet, när språket och ritualen blir till ett tydligt, på våra breddgrader inte tillräckligt uppskattat tecken på identitet med världskyrkans tradition. Prästens handlingar vid altaret beledsagades med sång av de troende, av rosenkransbön eller också – som i Bejking, från kl. 9.30 av stilla, enskild bön. Påfallande var det stora antal som biktade sig även under mässan. I Bejking döptes efter mässan två unga flickor. För Kanton nämnde biskopen följande siffror: I veckan är det 30-40 troende som besöker mässan, på söndagarna 500-600, vid högtiderna 1.000-1.500. Till påsken 1982 döptes 20, 58 konfirmerades. Det är alldeles tydligt att sakramenten och vad därtill hör spelar en stor roll i den katolska kyrkan. Svårare ställer det sig med den religiösa undervisningen. Prästerna är inte tillåtna att döpa barn. I skolan uppfostras barnen regelbundet i de kommunistiska idealens anda och efter Mao Zedongs ideer, och först som vuxna kan de fritt bekänna sig till en religion.

I själva verket befinner sig präster och biskopar i en situation kännetecknad av tvång, som för dem måste innebära en dubbel bitterhet. De lever å ena sidan under ständig kontroll; deras officiella samtal med besökare övervakas; de är skyldiga att föra och redovisa protokoll från sådana samtal. Utan tillstånd från det lokala regeringskontoret är sådana samtal trots detta inte möjliga. Detta blev vi varse vid såväl den katolska som den evangeliska kyrkan i Taiyuan på ett sätt som gjorde starkt intryck på oss. Gruppen, som på båda ställena kom åkande med buss fick visserligen i båda fallen kasta en blick på kyrkan och fick tid på sig att fotografera, men såväl tillträde till kyrkan som samtal med dess företrädare vägrades under åberopande av den lokala regeringsrepresentationen.

Till denna situation med starkt begränsad frihet och lika begränsade utvecklingsmöjligheter sällar sig så å andra sidan den känslan, att Vatikanen inte är välvilligt inställd till Kina och avvisar kyrkan i dess nuvarande gestalt. Ett sådant omdöme förefaller kanske hårt i beaktande av de senaste påvarnas bemödande och upprop. Man förstår kanske bättre detta hårda omdöme, som också idag kommer fram i officiella yttranden, om vi också blickar tillbaka på ett senare förträngt men inte alls avlägset förflutet.

Pius XII och kinesiska kyrkan

I samband med den kinesiska revolutionen lades fyra frågor av särskild vikt för katolska kristna i Kina fram inför Sanctum Officium:

1. Var det tillåtet att gå in i kommunistiska partier eller arbeta för dessa?

2. Var det tillåtet att utge skrifter och flygblad till spridning och läsning, vilka stödde den kommunistiska teorin eller tillämpningen, eller att medverka i sådana skrifter?

3. Kunde de troende, som med vett och vilja utförde handlingar enligt 1 och 2, beredas tillgång till sakramenten?

4. Var troende, som bekände sig till kommunisternas materialistiska och antikristliga lära och i synnerhet de som också försvarade och förespråkade denna att betrakta som avfällingar från den katolska tron.

Pius XII besvarade kortfattat de tre första frågorna med ”nej” och den fjärde med ‘ja”. Som en följd av hans dekret av den 1 juli 1949 och 9 april 1951 exkommunicerades ett mycket stort antal kinesiska troende men också präster och biskopar mer eller mindre automatiskt.

Den katolska kyrkan i Kina lät sig i stort sett inte hindras av dekreten och gick i det praktiska arbetet vidare sin egen väg. Ett exempel på detta utgör biskopsvalen och – vigningarna. Kandidaterna måste för att kunna väljas ha regeringens godkännande och förord, vilket direkt innebar att de var oacceptabla för Rom. Dekretet från 1951 hotade direkt biskopar som valts och vigts utan Roms godkännande med bannlysning, vilken också drabbade dem som förrättat val och vigning. Ändå ägde de första biskopsvalen rum 1958. Idag talar man om femtio kinesiska biskopar som valts och konsekrerats på ett sådant sätt, att de därmed är exkommunicerade. Tre gånger vände sig Pius XII i frågan till den katolska kyrkan i Kina i skrivelser och encyklikor 1954, 1957 och 1958, utan att bli hörsammad och utan att någon förlikning kom till stånd. Den fortsatta utvecklingen inom den katolska kyrkan uppmärksammades efter Pius XII:s tid knappast alls. Till denna utveckling hör det andra Vatikankonciliet, vars dokument inte – och med säkerhet inte officiellt – översändes. Hit hör också de många olika försöken av Paul VI, som inte bara i sitt FN-tal den fjärde oktober 1965 indirekt talade för Folkrepubliken Kinas upptagande i FN utan också kort därefter sände Mao Zedong ett nyårstelegram och i en predikan på trettondagen 1967 förkunnade sin ”välvilliga förståelse för den nu pågående historiska fasen i Kinas omvandling”.

Också den nuvarande påven har hitintills redovisat en motsvarande inställning. Detta gäller, även om mellanspelet i Kanton ytligt sett innebär ett litet steg tillbaka. 1980 släpptes biskopen i Kantons ärkestift, Dominikus Tay Yiming SJ efter tjugotvå år i fångenskap och valdes av den patriotiska föreningen till stadens biskop. I november 1980 kunde han resa till Hongkong för läkarbehandling. Vid detta besök förklarade han uttryckligen sin trohet mot påven. När Johannes Paulus II å sin sida utnämnde honom till ärkebiskop av Kanton, ledde detta till ytterst häftiga reaktioner från Bejkings regeringsbyrå för religionsärenden, som förklarade Vatikanens utnämning för ”olaglig” och kritiserade den som ”inblandning i kinesiska angelägenheter”. Tang ersattes till slut av nämnde biskopen Yip som biskop av Kanton och lever sedan dess utanför Kina. Reaktionen på påvens välmenande uppträdande bevisar hur starkt förhållandet mellan stat och världskyrka men också mellan världskyrkan och den lokala kinesiska kyrkan präglas av fiendskap och känslor, av fördomar och farhågor. Européer måste därvid inse, att asiater inte är östliga européer, och att kinesiska kommunister följaktligen inte ska behandlas som östeuropeiska kommunister; att kinesisk kommunism inte som europeisk låter sig inordnas i en efterkristen och ofta antikristlig linje. Den som utan språkkunskaper kommer till ett så vittförgrenat land som Kina kan inte lära känna det efter bara några flyktiga intryck. Europa och européerna lever emellertid på intryck, och den europeiska kyrkan kan inte undantas.

Kvarstående frågor

Inför denna ytterst invecklade situation ställer man sig frågan om kristendomens framtid i Kina. Här måste även kyrkan ta ställning, om den inte också inifrån vill förlora trovärdigheten i sina anspråk som frälsningsförmedlare. Ett flertal synpunkter förtjänar då att övervägas.

En vis präst som lever på Filippinerna anmärkte, att så länge man inte sade något om Kina som gick ut på att ”så här och på inget annat vis”, kom man nära sanningen. Den kände kinaobservatören i Honkong, Ladislaus Ladany betonade eftertryckligt den skiftande kinesiska situationen som gör det svårt att dra slutsatser. Sedan är det viktigt att ta hänsyn till informationsflödets mångfald när det gäller källor och förmedlare. De som utnyttjar dagens ”sidogata”, köpmän från Hongkong och Manila, kan med sin omedelbara rörelsefrihet förmedla andra upplysningar och kontakter än utlänningar eller för den delen kinesiska präster som besöker sin hembygd. De kommer framför allt i kontakt med kristna som för utlänningen lever ett visserligen inte underjordiskt liv, men ett i det fördolda. I det kinesiska systemet existerar inget okontrollerat underjordiskt liv eller samhälle.

Det kommer sedan att vara av stor betydelse, huruvida samtalen äger rum i en s.a.s. officiell atmosfär, dvs. i närvaro av kontrollanter med tillhörande protokollföring av frågor och svar – eller i en privat omgivning. Det var påfallande, hur rituellt, stereotypt och samstämmigt vissa uppgifter vid gruppintervjuer lämnades av buddhister, av en imam och av evangeliska och katolska präster. Skakande var det emellertid, när samma personer som privat talade om en behandling som av brottslingar, om fängelse och förföljelse offentligt förklarade, att de var ”mycket lyckliga och nöjda”, och att vi i utlandet skulle rapportera om hur bra de hade det idag, efter kulturrevolutionen.

Slutligen ska här visas på ännu en sak. Alltefter vilken utgångspunkt man väljer för en jämförelse kommer bedömningen av dagens situation att utfalla olika. Gamla kinamissionärer tänker tillbaka på den tid då de var verksamma och ser förstörelsen. Utan smärtfyllda återblickar på det förflutna är det emellertid kanske möjligt att göra även nyktra omvärderingar av framtida reducerade möjligheter i ett marxistisktmaoistiskt samhällssystem – i synnerhet om man inte utesluter förändringar i ett sådant system.

”Patriotisk kyrka” och ”underjordisk kyrka”

Ett exempel på en sådan värderingsfråga är särskiljandet mellan en ”patriotisk kyrka” och en ”underjordisk kyrka”. Till grund för detta särskiljande ligger följande fakta:

Efter grundandet på 50-talet av den patriotiska föreningen fanns det en betydande grupp katoliker som efter de påvliga invändningarna inte anslöt sig till föreningen. Redan på den tiden fängslades många präster, biskopar och troende. Ur denna krets av kristna lever än idag – knappt trettio år senare – ett betydande antal. Det finns idag tvivelsutan också präster som inte är verksamma inom den officiella kyrkan, som återfinns ute i arbetslivet och där vårdar sådana kristna grupper. Från Shanghai känner man till, att en rad ordensmedlemmar fängslades så sent som på hösten 1981. Som regel torde inofficiella församlingar ha ägt bestånd på de orter där den officiella inte finns kvar.

Likväl kan man enligt Ladislaus Ladanys åsikt inte för den skull tala om en organiserad underjordisk kyrka, då även de inofficiella grupperna är kända av partiet. Gudstjänster förrättade av präster på besök i sin hembygd är tillsvidare inte heller längre möjliga på det sätt de beskrivits i flera rapporter av kinesiska präster bosatta utomlands. Då politiken i stort åter börjar ta avstånd från alltför långtgående liberalisering, får man – trots yttre tecken och exempel på liberalisering – åter räkna med ett strängare handhavande av religionspolitiken.

Liksom det förefaller att vara i dålig överensstämmelse med verkligheten att tala om en underjordisk kyrka, är det lika oegentligt att tala om en patriotisk kyrka. Detta hävdar den återinvigda Kantonkatedralens förste präst, Alosius Yip, som för närvarande är i Manila för ett års studier. Det gäller snarare att skilja mellan den patriotiska föreningen och katolska kyrkan och de strukturer man här återfinner. Därför är det mycket viktigt att man ger akt på språket, på situationen och på vem man talar med. Därtill kommer att situationen trots likalydande benämningar inte är densamma efter kulturrevolutionen som före. Om medlemskap i den patriotiska föreningen före kulturrevolutionen var ett sätt att undgå förföljelse, så har dagens företrädare för kyrkan – biskopar som präster – s.a.s. genom all förföljelse, genom arbetsläger och politisk fostran eller omskolning kallats till sina nuvarande befattningar inom kyrkan. A. Yip är av den bestämda åsikten, att präster och biskopar idag med få undantag vill verka och verkar i den katolska kyrkans anda.

Ett problem är nu som tidigare de troendes reaktion. På platser där kyrkan åter öppnats är det otvivelaktigt så att bara en del av den gamla församlingen bekänner sig till kyrkan. Men vem vill avgöra, om dessa som uteblir tar avstånd från kyrkan bara utifrån en inre protest mot en av Rom inte erkänd kyrka – eller om det bara är så att rädsla och anpassning till nya samhällsförhållanden håller dem borta? Den som inte vill förfalla till svartvitt måleri, måste säkert för Kinas del ta den gråa zon för given som visar sig inom kyrkan världen över. Omvänt tycks deras åstundan till sakramenten, som kommer till gudstjänsterna, vara ett skäl för att bortse från tidigare kyrkorättsliga sanktioner och uppsöka den kyrka som är för handen. De talrika bikterna under de söndagsmässor vi var med om talade sitt eget tydliga språk.

Identitet och relevans

Den mest betydelsefulla frågan gäller spänningen mellan identitet och relevans. A ena sidan måste kyrkan ständigt konkret fråga sig vad som ger henne rätt att kalla sig Jesu Kristi kyrka. Å andra sidan måste kyrkan vid varje tidpunkt, och var den än verkar i världen, vara medveten om sin mission och fråga hur hon ska göra detta uppdrag rättvisa.

I betraktande av den kinesiska kyrkan kan den övriga världskyrkan fråga vad som binder dem samman. Omvänt frågar det kinesiska folket och staten konkret, hur den kristna religionen och religionen över huvud taget kan ”tjäna folket”. Kyrkan existerar alltså faktiskt mellan frågan om identiteten och frågan om relevansen. Frågan om identiteten besvarar den kinesiska kyrkan i sitt betryck med att lägga sig vinn om överensstämmelse med kyrkans tradition, i firandet av liturgin och andra fromhetsövningar, i förvaltandet av sakramenten och med att upprätthålla en hierarkisk ordning. Vad annars skulle en kyrka kunna göra, som till det yttre är avskuren från den officiella en- och helheten inom världskyrkan. Det hör till tidens tragik, att den övriga kyrkan under tiden har förändrats på väsentliga punkter. Ett övervägande av de tänkbara alternativen till de beskrivna förhållandena i Kina bör därför ske också utanför Kina. Kyrkan måste efter det andra Vatikankonciliet med dess betoning av samrådet och de lokalkyrkliga elementen ompröva kyrkans rättsliga och politiska. särskilt det på principer inriktade, uppträdande i det förgångna och göra detta utan att ställa upp falska tabun. Hon borde därvid inte rygga tillbaka för att erkänna överilade och objektivt felaktiga reaktioner på den kinesiska utvecklingen under 50-talet. Vad som åtminstone i diskussionen förefaller vara rätt mot döda som Galileo Galilei och Pierre Teilhard de Chardin måste vara rätt och billigt också gentemot (ännu) levande exkommunicerade företrädare för den kinesiska kyrkan. I den kinesiska kyrkan pågick under svåra betingelser en förnyelse, aviserad bl.a. av prästseminariernas öppnande. Ett rättrådigt försök till upplösning av situationen hade till en början kanske inte lett till mycket men hade emellertid fatt den betydelsen för följdernas varaktighet, att den inledda förnyelsen inte från första början ginge vidare utan minsta hänsyn till utvecklingen inom den katolska kyrkan utanför Kina. Det kan antas att ett relativt accepterande av det sista konciliet inte kommer till stånd utan att tydliga tecken ges på att den officiella katolska kyrkan i Kina av Rom inte längre anses avfällig. I viss mening måste behandlingen av den kinesiska kyrkan bli till ett testfall för kyrkans samrådstänkande, när det gäller frågan om biskopsvalen, om utformningen av liturgin men också i de ”tre själv-frågorna”: självförvaltning, självunderhåll och självrekrytering, liksom ifråga om stat-kyrkaförhållandet. Därvid vore en mera förtroendefull inställning vad som krävdes, en som gick ut på att bevilja handlingsfrihet. Den påvliga primatens andliga auktoritet hade måst låta sig spåras bättre än i den vanmäktiga tillrättavisningen av en makt, som i Asien framträder politiskt och när allt kommer omkring ändå inte påverkar saker och ting. Man hade fatt ta i beaktande, hur folket självt kontrollerar prästernas och de troendes liv, som i en för varje europé förfärande utsträckning utspelar sig inför allas ögon, en kontroll som överträffar varje kontroll kyrkans företrädare på våra breddgrader far se sig utsatta för.

I själva verket skulle detta att ha en större frihet i ryggen ha lett till att man lade sig vinn om att ge den kristna tron större relevans. I samtal med evangeliska präster vi träffade på tre platser var det tydligt hur de betonade att de sista åren hade låtit de många kristna samfunden växa samman till en evangelisk församling på platsen. Också här lever katolska kyrkan i allt samarbete som hon under lokala omständigheter kan tvingas till med sin egen identitet som samfund.

Så blev det också uppenbart, att det ofta betyder mycket, att man helt enkelt bara finns där. Gudstjänsterna ligger tidigt på morgonen, innan staden riktigt börjar leva. På vår väg hade man i Sian bara en mässa 6.30 på morgonen och en kl. 19 på kvällen, på söndagarna därtill en tredje kl. 12. Kanske har de många muslimska bönetiderna under dagen i denna stad sin inverkan på de kristna församlingarna. Den missionerande undervisningen visar sig överallt vara svår. Barn far inte döpas av präster. Man talade om språkundervisning, så som den i gammalt missionsarbete. Man nämnde att människor ur alla yrkesgrupper och i olika ålder kommer till samtalen. Den yngre generationen frågar också i Kina efter alternativ.

Här frågar man sig: Hur kan den universella kyrkan vara till hjälp utöver den bön som beds av alla kinesiska kristna? Överallt hör man: ”Oremus pro invicem”. Hur ska kyrkan kunna medverka till att Kinas kristna och därmed alla kineser far större möjligheter att andas fritt?

Påven Johannes Paulus II har i ett tal vid det påvliga universitetet Gregoriana i Rom den 25 oktober 1982 med anledning av att minnesåret över Matteo Ricci öppnades, vilken för fyra hundra år sedan beträdde kinesisk mark och visat sig som en värdig brobyggare mellan kinesisk och europeisk kultur. Han nämnde därvid uttryckligen, att Matteo Ricci från början närmade sig kineserna som ”religiös människa”, på de buddistiska munkarnas vis, men sedan hade beslutat att med religionen i hjärtat själv i de lärdas livsstil förverkliga religionen i samhällets hjärta. Matteo Ricci, vars astronomiska verktyg ännu idag kan beskådas på en rest av Bejkings gamla stadsmur, blev till en förebild i strävandena att inlemma kristen tro i den kinesiska kulturen. Utan att närmare gå in på de bittra erfarenheterna av den senare striden om gudstjänstlivet fastslog påven för framtiden följande: ”Matteo Ricci lyckades resa en bro mellan kyrkan och den kinesiska kulturen, som ännu framstår som stadig och säker trots den brist på förståelse och de svårigheter som framkommit i det förflutna och alltjämt visar sig. Jag är övertygad om att kyrkan kan ta sig fram på denna väg utan fruktan med blicken fäst på framtiden.

Vi kan känna tillförsikt i förvissningen om att hindren kommer att övervinnas, och att vi kommer att finna lämpliga sätt och mönster för att åter knyta an dialogen och hälla den öppen. På detta sätt kan alla kinesiska troende känna sig trygga i sin nationella gemenskap liksom i kyrkan. Vi är säkra på att detta gagnar hela den kinesiska nationen, som älskar och skattar kyrkan så högt.” Om inte allt slår fel, har detta budskap redan nått Bejking. Så heter det i en skrivelse från Institutet för utforskning av världsreligionerna av den 10. november 1982 angående förverkligandet av en religion som världsreligion:

”Kinas kristna, buddister och muslimer har en tro som i sina grundsatser är identisk med den utländska kristna, buddister och muslimer har. De tror alla på Gud, Buddha eller Allah och respektive tros lära. De anser inte att denna motsäger deras patriotism. Såvitt jag vet, har påven Johannes Paulus 11 själv för kort tid sedan förklarar att en god kinesisk kristen samtidigt kan vara en god patriot.”

Inför de kinesiska kristnas strävan för en kristen identitet behövdes det idag en ny Matteo Ricci som vinnlägger sig om den kristna trons förverkligande under de betingelser som gäller i dagens kinesiska samhälle. Denna form av inkulturnation kan bara de kineser åstadkomma, som därvid beledsagas och bärs av den icke-kinesiska kristenhetens sympati och välvilja.

Översättning: Bror-Ivan, Johansson