Solidaritets profeter

År 1932 planerade en grupp unga intellektuella i Paris att ge ut en vänster-kristen tidskrift. Till sin förvåning fick de ett tecken på stöd från några unga människor långt borta i Krakow. Fransmännen hade försökt trumma ihop stöd för sin tidskrift – som skulle kallas Esprit – genom att i duplicerad form sprida en djärv analys av förhållandet mellan kristendom och kommunism skriven av Nikolas Berdjajev, rysk exilfilosof. Berdjajev (en filosofiprofessor med utmärkt revolutionära övertygelser, som varit anställd vid Moskvauniversitetet tills han råkade i onåd hos Stalin för sin vägran att ge upp sina ansträngningar att slå ihop sin socialistiska vision med sin orubbliga kristna tro) såg krafter som berövar människan hennes mänsklighet både i den kapitalistiska ”individualismen” och i den stalinistiska ”kommunalismen”. Båda systemen förstörde den jämvikt som människan kräver, båda våldförde sig på ”människan som person”, även om det skedde från motsatta sidor av den politiska skalan.

Men för Berdjajev hade Sovjetunionen i och med sin militanta ateism givit sig ut på ett stort, ja t.o.m. heroiskt, andligt äventyr, och möjligheten att hela Sovjetunionen kunde omvändas till en ny, renad kristendomsform var av central betydelse för mänsklighetens framtidsutsikter. Berdjajev såg framför sig möjligheten av ett Ryssland som, efter att ha genomgått förändringar skulle spela en ledande roll i den ”nya medeltid” som han förutspådde. Denna ”medeltid” skulle utgöra förspelet till återomvändelsen, kristendomens renässans i västerlandet. Det är inte överraskande att unga polacker, inklämda mellan kommunism och kapitalism, fann hopp i Berdjajevs apokalyptiska profetior och i Parisgruppens arbeten, där unga, andligt inriktade intellektuella försökte skapa en ny, politik, som tog hänsyn till vad Berdjajevs uppsats kallade både ”kommunismens sanningar och lögner”.

Bland polska intellektuella i det tidiga 1930-talet fanns ett intresse för de krist-demokratiska teorierna hos vissa vänster-katolska författare, speciellt Jacques Maritain. Det var i detta sammanhang som den nya internationella tidskriften Esprit, stödd av Maritain, först vann gehör i Polen. Men den unge redaktören för Esprit, Emmanuel Mounier, publicerade snart en artikel i Polen som antydde att hans tidskrift skulle gå utöver Maritains moderata krist-demokratiska teorier. ”Esprits nuvarande teori” skrev Mounier 1934, ”går utöver kapitalism och kommunism, men motsätter sig samtidigt stalinism och fascistoid nationalism. Den nya samhällsordningen borde bygga på en personalism i tjänst hos det kollektiv som befriats från pengars inflytande och profitens tyranni.”

Det dröjde inte länge förrän polska kritiker på högerkanten angrep Esprits nya doktrin om personalismen. ”Emmanuel Mounier har skapat en sorts kristen kommunism” hävdade en av dem, ”som eftersom den kategoriskt avsvär sig allt vad kommunism heter, inte vågar säga att revolutionen är nödvändig för att upprätta dess eget system i dess namn.” Personalismen innehöll inte ett spår av katolicism, hävdade han, och Esprits vägran att stödja Franco i spanska inbördeskriget var ett talande bevis på detta.

Men dessa anklagelser lyckades inte avskräcka flertalet unga ledare för den polska katolska studentrörelsen från att knyta nära kontakter med Esprit-rörelsen. De betraktade sig själva som kristna och socialister. En av dem var Jerzy Turowicz från Krakow, som efter andra världskriget kom att spela en viktig roll i Polens intellektuella liv. Han deltog t.o.m. i den internationella Esprit-kongressen i Frankrike sommaren 1937, där han knöt vänskapsband med Mounier och dennes vänner. När han återvände till Krakow var han medlem i Esprit-familjen på livstid. Strax före krigsutbrottet fanns ett tydligt markerat inflytande från Esprit, särskilt inom den unga katolska intelligentsian (men också bland vissa icke-troende) där man var intresserad av den förnyade, alternativa tolkning av katolicismen som försvarades av tidskriften, och som föreföll möjlig att samordna med en eventuell revolution i Polen. De flesta polacker verkade ställa sig avvisande till Esprits kristna kommunism, men här och där blev dess åsikter bemötta på ett förstående och objektivt sätt.

Znak på 1940-talet

Under den tyska ockupationen visade sig personalismens kritik användbar för den polska motståndsrörelsen. Personalismen blev t.o.m., som somliga minns, den mest betydelsefulla antihitlerska ideologin i Polen. 1942 genomfördes i hemlighet en översättning av det internationella Esprits gemensamma trosbekännelse: Mouniers Personalistmanifest. Texten duplicerades i 200 exemplar som cirkulerade underjordiskt i Polen. Unga kristna och socialister bildade Espritcirklar som höll möten i hemlighet före och under upploppen i Warszawa, där de flesta av dem miste sina liv.

I mars 1945, omedelbart efter Polens befrielse från nazisterna, grundade Jerzy Turowicz veckotidningen Tygodnik Powszechny i det gamla katolska och aristokratiska fästet Krakow, en av de få polska städer som inte ödelades av kriget. Tidningen var liberal och katolsk, vilket skulle svara mot den speciella situationen i Polen. Turowicz personalistiska och kristet socialistiska ståndpunkt var utpräglat försiktig, och hans linje blev snart ökänd i ett land där majoriteten av det katolska prästerskapet var kallsinnig, om inte militant fientlig, till varje form av samarbete med kommunister. Påföljande år grundade Turowicz tillsammans med en rad vänner den månatliga tidskriften Znak i Krakow. Znak var avsedd att likna den franska Esprit, så långt omständigheterna i Polen tillät det. Emmanuel Mounier, som blivit den ledande katolska gestalten i efterkrigstidens dialog mellan kristna och marxister, gjorde ett långt besök i Polen under maj 1946 i samband med utgivandet av Znaks första nummer. Han föreläste vid Jagellonska universitetet i Krakow om den ideologiska situationen i Frankrike. I Krakow träffade han flera vänner från tiden före kriget. Han talade på ett skarpsinnigt, profetiskt sätt om situationen i Polen, vilket stimulerade fantasin hos åtskilliga i den polska katolska intelligentsian. Esprits redaktör hävdade att den polska situationen, trots allt, var mycket löftesrik:

”Det ger polsk katolicism en unik möjlighet. Om regeringens attityd dikteras av taktiska överväganden, varför inte använda god taktik för att dra nytta av det? … Den stora majoriteten inser olyckligtvis inte den historiska vikten av denna möjlighet att försona kyrkan med socialismen … Resultatet är att en viktig erfarenhet tar sin början i Polen, och att i detta katolska land är själva katolicismen frånvarande i det som sker. Den frånvaron är allvarlig. Det vore mindre allvarligt om polsk katolicism åtminstone intog en livskraftig ståndpunkt, som visade prov på historisk insikt och hängivenhet för framsteg i samhällsutvecklingen, utan att fördenskull entusiastiskt stödja regimen (vilket ingen kräver av katolicismen och vilket skulle skära av den från massorna). Man kan inte ägna för stor uppmärksamhet åt ett katolsk anvant-garde, vars uppgift kommer att kräva lång tid, därför att det måste skapa en fullständig tradition vars svårigheter, kriser och misstag vi i Frankrike redan har lämnat bakom oss.

Mounier återvände till Frankrike övertygad om att den handfull vänsterkatoliker som samlats kring Tygidnik Powszechny och Znak kunde spela en avgörande roll under senare hälften av 1900-talet. Och när den polska kommunistregeringens ställning stärktes drog många polacker slutsatsen att Esprits läror om personalismen kunde bli mycket viktiga för deras land. Som en av dem senare uttryckte saken, personalismen kunde ”hjälpa oss till ett bättre gensvar på den fundamentala fråga som påtvingats oss efter kriget, katolikens attityd gentemot den socialistiska verkligheten”. ”Znak-gruppen” blev så småningom invald i det polska parlamentet – de fick ett fatal platser. Därigenom blev de något unikt i hela östblocket: ett officiellt katolskt parti i opposition mot de regerande kommunisterna. Polska katoliker som läste Znak och Tygodnik Powszechny, och antog en öppen attityd gentemot regimen, fick höra att de praktiserade ”katolicism a la francaise”, en hållning som många av deras trosfränder betraktade som suspekt. Och hemma i Frankrike blev även Mounier fördömd av många av sina medkatoliker, och Esprit anklagades för att ta emot hemliga bidrag från Warszawa. Men Mounier fick en hjärtlig offentlig inbjudan från de franska kommunisternas ledare Maurice Thorez att gå med i partiet.

Wojtyla och vänstern

En av de mest färgstarka personligheterna i studentkretsar i Krakow omedelbart efter kriget var Karol Wojtyla, som övergått från litteratur- till teologiavdelningen vid Jagellonska universitetet. Efter sin prästvigning i november 1946 skickades fader Wojtyla till Rom för två års studier vid Angelicum-institutet. I Rom bodde han vid det franskspråkiga belgiska universitetet, där personalism var mycket i ropet. En gammal vän till Jacques Maritain, dominikanen Reginald Garrigou-Lagrange, ledde fader Wojtylas arbete på doktorsavhandlingen ”Trosproblem i Johannes av Korsets skrifter” som återspeglar personalisternas speciella intresse vid denna tid för ateism och dialog med ateister. Den unge prästen tillbringade sina sommarferier med att studera franska och belgiska vänsterkatolikers, särskilt arbetarprästers och Unga Kristna Arbetares, (JOC Jeunesse Ouvriere Chretienne) fantasifulla nya satsningar för att återskapa en katolsk närvaro i den unga arbetarklassen.

1947, när han återvände till Krakow som församlingspräst, var fader Wojtyla mer benägen att praktisera ”katolicism a la francaise” än sin distingerade aristokratiske mentor, kardinal Sapieha. Fader Wojtyla skrev artiklar och poesi (under pseudonym) i både Tygodnik Powszechny och Znak, däribland en tättskriven och initierad studie om personalismen. Denne osedvanligt begåvade och välutbildade unge präst blev en prydnad för den mycket slutna krets av allvarliga polska katoliker som var kända för att vara relativt öppna för vissa värden som representerades av marxistregimen, men som (till skillnad från den regeringsstödda organisationen Pax) också var kända för sin orubbliga lojalitet mot kyrkan. Hur som helst visade sig Znak-gruppens inställning till förhållandet mellan kristna och kommunister acceptabel för regimen, som genom åren tillät ett ganska regelbundet besöksutbyte mellan Polen och medlemmar av Esprit-gemenskapen i Chatenay-Malabry nära Paris.

Efter Stalins frysning i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet, erbjöd Gomulkas maktövertagande 1956 och hans proklamation av den ”polska vägen till socialism” ny stimulans för icke-marxistiskt intellektuellt liv i Polen. Debatt om personalism, och om innebörden av Emmanuel Mouniers ansatser (fram till hans tidiga död 1950) till dialog mellan kristna och marxister, var en central ideologisk angelägenhet under Gomulkas första år vid makten. 1958 grundades Wiéz, en tidskrift som uttryckligen inspirerats av Mouniers tankar, i Warszawa. Den översatte, liksom Znak, Mouniers arbeten till polska. 1962 arrangerade Wiéz ett symposium i Warszawa för att fira 30-årsdagen av Esprits grundande, med Mouniers änka som hedersgäst. 1965 var personalismens popularitet inom den polska intelligentsian så stark att den marxistiska religionsvetenskapliga tidskriften Euhemer kände sig manad att skriva en ledare om att en ”Mouniermyt” hade skapats av polska journalister, troende och icke-troende, framför allt sedan 1957. Och eftersom denna myt kunde utöva ett tydligt inflytande på katolikers attityder, varnade Euhemer för somliga journalisters misstag när de föreslagit att personalismen kanske kunde berika inte bara katolicismen, utan även marxismen. Under de år som sedan följde minskade inte inflytandet från denna franska import i Polen, och marxistiska tidskrifter fortsatte att publicera långa artiklar där man analyserade de positiva och negativa sidorna av Mouniers personalism. Uppenbarligen ville Mouniers gamla påstående, att den mänskliga personens andliga dimensioner måste erkännas och integreras i ett livskraftigt revolutionärt samhälle, inte försvinna. Åtminstone inte i Polen.

Personalismen och konciliet

Polsk personalism var emellertid inte bara en produkt av den franska, utan rörelsen kunde snart visa upp egna betydelsefulla självständiga tänkare. En av de viktigaste var Karol Wojtyla, som utsågs till hjälpbiskop av Krakow år 1958. 1960 publicerade biskop Wojtyla Milosc i Odpowiedzialnosc (Kärlek och Ansvar), som nalkades kärlekens roll i personliga relationer med utgångspunkt från ”människans person” snarare än från ”människans natur”. Boken var en popularisering av flera teman i hans (andra) doktorsavhandling om den tyske filosofen Max Scheler, som publicerats ett år tidigare. Strax därefter blev Wojtyla snabbt känd som en av de få teologerna bland biskoparna vid Andra Vatikankonciliet. Han strök tidigt under, att kyrkan först och främst borde ses som Guds folk snarare än som en hierarkisk institution. Han försvarade också begreppen religionsfrihet och dialog med ateister. Krakows nye ärkebiskop fann att deltagandet i konciliet ”stimulerade och inspirerade hans tänkande om personen” och han började skriva sitt eget viktigaste filosofiska arbete om personalism medan han deltog i konsiliedebatterna.

Ärkebiskop Wojtylas band till Znak-gruppen, hans intresse för dialog snarare än konfrontation med kommunister, och hans entusiasm för reformer vid Andra Vatikankonciliet resulterade i en utnämning till kardinal år 1967, vilket tolkades av observatörer som en diplomatisk ansträngning från Vatikanens sida att uppväga kardinal Wyszinskis kompromisslösa teologiska konservatism och anti-kommunism. Och 1969 uppstod en av de få offentliga meningsskiljaktigheterna mellan de två polska kyrkoledarna, när Wyszinski, samtidigt som den regeringsstödda organisationen Pax attackerade Znak-rörelsen, offentligt tog avstånd från Jerzy Turowicz och Tygodnik Powszechny och klagade över polska vänsterkatoliker i Rom. Kardinal Wojtyla, vars kontor låg så nära Turowiczs att bara den ärkebiskopliga trädgården skiljde dem åt, skickade ett välavvägt memorandum till Tygodnik Powszechny om katolska intellektuellas plikter och ansvar. Han lyckades därigenom återställa lugnet. För ärkebiskop Wojtyla var intellektuella inte ett hot mot, utan snarare en stor styrka hos den polska kyrkan. Han samarbetade med dem för att drastiskt omforma Krakows stift i enlighet med hans sätt att förstå Andra Vatikankonciliet. En av ledarna för Krakowsynoden – en rörelse som grundades 1972 och engagerade över 10 000 personer i två arbetsmöten per vecka – var S. Wilkanowisz, en av Znaks redaktörer och författare till en avhandling om Mounier. Krakow blev ett av de få stift i världen där Andra Vatikankonciliets mest vågade läror omsattes i praktik, där progressiva katolska intellektuella levde ut sina teorier.

Personalismens framgång i polska intellektuella kretsar var sådan att Jerzy Turowicz 1975 skrev, till den franska krets som en gång fört personalismen till Polen, om sin förvåning över att kollektivistisk personalism, som då föreföll passe, ja t.o.m. ovidkommande, i ett Frankrike uppfyllt av strukturalism och andra apolitiska intellektuella moden, verkade oerhört vital, t.o.m. beredd att spela en avgörande historisk roll, i Polen.

1977 var ett år av stora spänningar i Polen, och intellektuella spelade en viktig roll i händelseförloppet. Mellan den tjugonde och den tjugosjunde maj ockuperades S:t Martins kyrka i Warszawa av en grupp hungerstrejkande. De protesterade mot den omilda behandlingen av motsträviga arbetare i Radom. I gruppen ingick hustrur och släktingar till de fängslade arbetarna, en katolsk präst, fadern till en revisionistisk marxistisk historiker, en sociolog, bokförläggaren Jacek Woznialkowski, Bohdan Cywinski, välkänd författare och redaktör för Wiéz.

En chockerande kraft

De tre sistnämnda var föreläsare i det ”flygande universitetet” som startat samma år och vars hastigt organiserade föreläsningar lockat mellan en handfull och dryga tusentalet lyssnare i olika städer över hela Polen. Hungerstrejken representerade en symbolisk samordning av krafter som skulle kunna utgöra ett allvarligt hot mot regimen – motsträviga arbetare, oliktänkande marxister, kyrkan och vänsterkatolska intellektuella. Det fanns också flera exempel på vildsint repression mot oliktänkande intellektuella. En filologistudent från Krakow påträffades slagen till döds under mystiska omständigheter. Han hade varit aktiv i Kommitten för Arbetarnas Försvar (KOR), och från den dagen gav kardinal Wojtyla KOR öppet sitt stöd. Och när regimen började trakassera värdarna för flygande-universitets-föreläsningar, så erbjöd han fem kyrkor i Krakow som föreläsningslokaler. Edward Gierek svarade på denna samling av alla krafter som skulle kunna störta hans regering genom att i tysthet frige Radom-arbetarna och de hungerstrejkande, och arrangera sitt allra första officiella samtal med kardinal Wyszinski den tjugonde oktober 1977. Sedan gav han sig av, med hatten i hand, för att träffa påven i dennes privata bibliotek den tjugoåttonde november. Hans besök underströk att alliansen mellan arbetare, intellektuella, oliktänkande marxister och kyrkans män höll på att skapa en explosiv situation i Polen.

1978 publicerade Adam Michnik, en ung intellektuell med marxistisk och judisk bakgrund och nära lierad med KOR:s grundare Jacek Kuron, en enastående bok i Collection Esprit i Paris. Michnik använde de äldre, franska personalisternas analyser för att visa hur hans egen ateistiska socialism hade drivit honom in i en allians med den polska kyrkan. Han påstod att den typ av allians mellan frihetsälskande marxistiska revolutionärer och katolskt anvant-garde, som de franska personalisterna hade förutspått i årtionden, nu höll på att bli verklighet i Polen. Samma sommar skickade Tadeusz Mazowiecki en rapport från Polen tilljuli-augusti-numret av Esprit: ”Det andliga är också en infrastruktur … T.o.m. det mest rationella ekonomiska system grundat på förakt för den mänskliga personens väsentliga behov, bär inom sig frön till sin egen undergång … Vi har i ett antal år arbetat på att skapa en sådan infrastruktur. Resultaten har nu kommit: en ny historisk kraft blommar i själva hjärtat av den omgivning som trodde att den lyckats strypa den.”

Polska intellektuella trodde alltså att en ny, revolutionär, historisk kraft hade fötts i deras land redan innan den polska situationen dramatiskt förändrades av det oväntade valet av Karol Wojtyla till påve Johannes Paulus II hösten 1978. Giereks regering vägrade bevilja utresevisum till installationsceremonin, men bara för ett fåtal av den nye påvens personliga vänner: hungerstrejkarna och flygande-universitets-professorerna Woznialkowski, Cywinski och Mazowiecki.

Exakt två år senare i Gdansk, när Lech Walesa – en elektriker som påstod att han aldrig i sitt liv läst en bok – mötte polska regeringens vicepresident för historiska överläggningar, stod hans rådgivare Tadeusz Mazowiecki vid hans sida. Herr Walesa påstår med rätta att Solidaritet är en unik rörelse bestående av arbetare och skapad av arbetare, i vilken intellektuella bara har en sekundär roll. Men hans egna kommentarer om Polens förhållande till Öst och Väst, hans reflexioner över kapitalism och kommunism, är påtagligt lika ideerna hos en handfull polska visionärer som tänkt sådana tankar sedan 1930-talet.

Översättning Hardy Marcks von Wurtemberg