Tjeckoslovakien

Av flera nyheter att döma förefaller det som om myndigheterna i Tjeckoslovakien åter plockat fram de gamla planerna på en nationalkyrka ut gömmorna. Liknande ideer har kommunistiskt maktövertagande i olika länder föranlett. Men Kina är det enda ”lyckade exemplet” med den patriotiska kyrkan som brutit alla förbindelser med Vatikanen. Men även där finns ju ”romtrogna” som förföljs.

I Tjeckoslovakien var det prästen Josef Plozjar som 1949 försökte en förberedande organisation för detta ändamål med namnet ”Katolsk aktion”, ett namn som ju påven Pius XI för övrigt valt för lekmannarörelsen. Syftet med organisationen skulle vara att upplösa de trånga banden med påven men denne skulle även i fortsättningen erkännas som en religiös auktoritet. Men ville emellertid samla de troende i en nationalkyrka som inte var avhängig av en främmande stat. Regeringen räknade med stöd från tjeckerna. I Böhmen och Mähren hade slagordet ”fri från Rom” redan efter första världskriget faktiskt en gång lett till en söndring från den universella kyrkan, men denna gång kunde inte tjeckerna vinnas och än mindre slovakerna, vilka var trogna den Heliga stolen som alltid. Men när biskoparna fördömde ”den schismatiska katolska aktionen” i ett herdabrev och Vatikanen exkommunicerade dess medlemmar i ett dekret var rörelsen praktiskt taget redan upplöst några månader efter starten.

Nu verkar det som regimen först ville sondera terrängen noga, efter vad kyrkliga kretsar i Prag förmäler. Man anställer därför icke närmare preciserade opinionsundersökningar framför allt i Slovakien, eftersom denna delrepublik nu som förr till övervägande del är katolsk. I skolorna cirkulerar frågeformulär angående kulturella intressen, livsåskådningsattityder och politisk åsikt. 28 frågor med underavdelningar skall besvaras, vilka sedan utvärderas med hjälp av dator. T.o.m. föräldrars och mor- och farföräldrars inställning kräver man besked om. Dessutom har under de senaste månaderna hundratals unga katoliker tagits i förhör som pågått upp till 12 timmar utan avbrott varvid också psykofarmaka använts.

Myndigheterna är intresserade att testa ”romtroheten” hos de slovakiska prästerna. Dekanatsvis har de beordrats till samlingar där de i bokstavsordning ropats upp för att offentligt deklarera sin inställning till den regimtrogna prästföreningen ”Pacem in terris”. Eftersom medlemskap i denna organisation uttrycklingen förbjuds i Kleruskongregationens dekret daterat i Rom 8 mars 1982 innebär deras votum i praktiken ja eller nej till påven. Från Kosice berättas att en präst i början av ett sådant möte begärt ordet och sagt rent ut att nu gäller det blott och bart troheten mot påven, vilket övriga församlade upptog med ett ‘frenetiskt bifall”. Härmed var diskussionen vid detta möte avslutad.

Som en framstöt i samma riktning kan den plan uppfattas som går ut på att grunda ett ”liturgiskt sällskap” som arvtagare till ”pacem in terris”, en satsning som skulle motsvara klerus-kongregationens dekret menar man och statens intressen. Men detta har misslyckats hittills. Ordföranden i ”Pacem in terris” i Böhmen och Mähren, kapitelvikarien i Litomeritce, Josef Hendrich, hade fatt uppdraget att öppna det möte som skulle konstituera föreningen. Han besteg podiet och sade: ”Jag skulle öppna detta möte. Jag öppnar det inte. Det äger därmed inte rum,” varpå han gav sig iväg.

Av allt att döma finns för närvarande inte förutsättningar för en nationalkyrka. Visserligen har kommunistregimen inte på långt när satt in alla sina maktmedel.