Kan tro förmedlas?

En uppmärksammad ledare för ett år sedan, Kyrka utan ansikte (Signum 1982, 225 0, försökte skissera en mycket angelägen uppgift för den katolska kyrkan i Sverige. Slutsatsen löd: ”Den katolska kyrkan i Sverige måste finna en fungerande balans mellan inkulturation (i den svenska folkrörelsemodellen) och internationalitet: den måste rotas ordentligt i den svenska myllan och samtidigt bevara sin öppenhet för en mängd nationaliteter. Här ligger dess dubbla uppdrag.”

Här skulle vi vilja följa upp dessa tankar och ställa frågan utifrån kyrkans villkor i vårt sekulariserade samhälle. Hur kan vi vidareförmedla tron och en levande kyrklig praxis i en pluralistisk värld, där tron och kyrkan i stor utsträckning har blivit obefintliga med undantag av vissa servicefunktioner och s.a.s. ett slags ”överbyggnad” i samhället? Där dessutom världen på alla livsområden har skilts från tron och där kristna symboler för det mesta har förlorat sin innebörd. I svårigheten att förmedla katolsk tro och praxis till våra ungdomar och till den kommande generationen tillspetsas problemet i hela sin skärpa. Erfar verkligen mer än ett fatal av dessa unga – och äldre – kyrkan och hennes tro ännu som en befriande kraft som ger mening och innehåll åt livet? Frågan om trons levande vidareförmedling i kyrkan har på så vis blivit en ödesfråga. Åtminstone upplever många föräldrar det så men också präster, systrar och lekmän i allmänhet.

Här är det inte fråga om att utveckla det som dagens sociologer brukar kalla den religiösa och kyrkliga ”socialisationen” dvs. en teori om hur den invecklade process kan äga rum där levande kyrklig tro förmedlas i sekulariserade samhälls former. Vår målsättning är mera blygsam. Vi utgår från våra konkreta förhållanden och försöker peka på vissa viktiga frågor.

Visst har kyrkan på många håll blivit s.a.s. synligare i församlingarna runtom i landet. Vi har lyckats bygga, ta i bruk eller restaurera åtskilliga kyrkor eller kapell med vederbörliga lokaler för församlingsarbete och kursverksamhet. Spridda utländska katoliker bosatta i Sverige eller katoliker med lös anknytning till kyrkan kan på så sätt lättare spåra upp kyrkan resp. kontaktas av kyrkan trots alla svårigheter som det svenska folkbokföringssystemet vållar. Barnens och ungdomarnas trosundervisning är givetvis helt beroende av familjens aktiva insats. Men i den s.k. intensivundervisningen tycks man ha hittat en modell som på ett lyckat sätt förbinder föräldrarnas och barnens engagemang. För första gången har de två katolska skolorna i Stockholm och Göteborg erkänts av statliga myndigheter som alternativa skolor och far därmed ekonomiska bidrag. Omkring ett halvt dussin förskolor och barndaghem är eftersökta även av icke-katoliker. Sveriges unga katoliker (Suk) samlar i lokala grupper på församlingsplan katolska ungdomar och försöker bland elever och tonåringar levandehålla och fördjupa troslivet. Katolska kyrkans studieråd, en egen avdelning inom Sveriges kyrkliga studieförbund, stimulerar vuxenutbildning inte minst i trosfrågor. Tre stiftsgårdar och fyra reträtthem fullföljer på sitt sätt uppgiften att levandegöra och fördjupa troslivet. Last but not least skall här nämnas den avgörande kompletterande roll som våra s.k. nationella själasörjare (omkr. 15) spelar bland invandrargrupper i hela landet.

Bilden är givetvis ofullständig och borde kompletteras med åtskilligt annat. Den ger dock en inblick i det som vid sidan av det ordinarie församlingsarbetet görs för att vidareförmedla levande katolsk tro. Denna insats görs emellertid i en situation som nödgar oss att reflektera över i vilken utsträckning den överhuvudtaget motsvarar de sekulariserade villkor som vi befinner oss i. Trots alla ansträngningar hotar dessa villkor alltför ofta på ett väsentligt sätt att försvåra eller omintetgöra förmedlandet av tron. Katolska röster som förutsäger en viss minskning av antalet katoliker i landet kan inte a priori avfärdas som pessimistiska.

De tankar och uppslag som framfördes i artikeln Kyrka utan ansikte för att rota kyrkan bättre i svenska mönster borde visst i första hand noga övervägas. Men samtidigt blir problemet att vidareförmedla en levande kyrklig tro och praxis med de förutsättningar som en avkristnad situation innefattar.

Det finns inte längre något som man tidigare brukade kalla en ”kristen miljö” som den troende kunde stödja sig på i sitt vardagsliv. Pluralistiska värderingar och livsåskådningar omger oss var dag på alla håll. Gud har blivit det stora inkognito omkring oss, såsom Leszek Kolakowski uttryckte det en gång: ”Enträget bad vi Gud att han skulle lämna världen. Det gjorde han på vår begäran. Ett gapande hål är kvar.” En tilltagande känsla av tomhet och meningslöshet i tillvaron tycks vara följden, inte minst på grund av den brist på andliga värden som räder. Därtill kommer en ökad neurotisering i mellanmänskliga relationer. Personlig identitet har blivit svårare att finna och tycks ha blivit bräckligare. Allt detta påverkar givetvis troslivet och gör det svårare att finna och än mera att förmedla något av denna levande kraft till andra.

Vi förbigår här talet om de djupa skuldkänslor som luthersk kristendom har odlat hos många. Den kommer att belysas i en annan artikel i detta nummer. Ett emanciperat samhälle tycks våldsamt ha reagerat mot en sådan form av kristen tro. Hos våra katoliker finns en annan risk, att nämligen i en viss inkrökthet inskränka sig till det rent religiösa och kyrkliga, s.a.s. till ”sakristian”, och inte upptäcka och som kristna aktivt ta medansvar för det världsliga runt omkring, det samhälleliga, kulturella, politiska.

Helt öppet vill vi i detta sammanhang peka på två ömma punkter som kan ha ett samband med en viss underutveckling i den katolska kyrkan i landet. Det synes finnas en påtaglig brist på kunskap och information om tron. Även det nyinrättade pastoralrådet har pekat på denna brist. Uppenbart finns här ännu olösta uppgifter för katolsk vuxenutbildning. Mitt i en allvarlig prästbrist i stiftet frågar vi oss dessutom om ett kreativt lekmannaansvar tillräckligt har aktualiserats på olika kyrkliga nivåer. Det finns onekligen ett samband mellan dessa frågor och förmågan och uppmuntran att vidareförmedla tron.

Slutligen tycks trons språk och begrepp i stor utsträckning ha blivit främmande för vår tids människor. Ett påtagligt gap är synligt och visar hur svårt det är att uttrycka levande tro på ett övertygande sätt i dagens värld. ”Är kanske ateistens och katolikens ögon skapade så olika att vi inte kan se samma sak?” frågar därför Rolf Lindborg i sin bok Om Gud och världen (nyupp. 1983).

Den bild som vi här har försökt skissera i några drag är givetvis ofullständig. Meningen är enbart att peka på ett allvarligt problem som man egendomligt nog tycks ha reflekterat föga över i de kristna samfunden i Sverige.

I den avkristnade situation som vi befinner oss i är utan tvivel den levande erfarenheten hur tron ger mening, hopp och befrielse av stor betydelse. Visst är tron en Guds gåva. Men samtidigt är den också ett fritt avgörande där vi ger vårt svar på denna Guds kallelse. Och detta svar är inte bara en känsla, en stämning, det enagerar oss i hela vår existens. Någonstans måste vi för att finna ett sådant svar kunna göra erfarenheten att kyrkan är en gemenskap, där vi i tron finner vår egentliga mänskliga identitet. M.a.o. kyrkan i den enskilda församlingens gestalt måste framstå som en hjärtpunkt av helande, uppmuntrande krafter som genom tron ger orientering och mod. Redan i urkyrkan framstod de kristna som ett sådant levande och inbjudande tecken (jfr Apg 2:41 f . Och under alla århundranden har denna erfarenhet av den konkreta kyrkans trosvittnesbörd varit den kraft som mest lockat till kristen tro.

Det är alltså inte längre kyrkans institutionella element som utgör den främsta förbindelselänken för trons vidareförmedling, allra minst till den kommande generationen. Ännu för inte så länge sedan förmedlades tron i kyrkan i stort sett genom meddelandet av sakramenten. Nyckelpositionen i denna praxis var förbindelsen mellan dop och äktenskap. Äktenskapets giltighet och oupplöslighet var beroende av dess sakramentala karaktär. Dess mål var fortplantningen och barnens kristna uppfostran. Detta innebar förpliktelsen att låta döpa barnen, att se till att de deltog i katekesundervisningen och mottog övriga sakrament för att så som troende integreras i det kristna samhället ända till den dag då de som vuxna själva ingick sakramentalt äktenskap och så vidareförmedlade tron. På så vis förmedlades tron sammanvävd med ett kultur- och familjearv som i allmänhet inte gav anledning till större problem så länge samhället erkände detta arv som identiskt med sin egen ”tradition”. Trosundervisningen kunde därför inskränka sig till några enkla kunskaper. Inte heller ställdes den enskilde troende inför samma krav som idag på ett individuellt och helt personligt ställningstagande för sin tro. Alltid fanns det ett åtminstone moraliskt stöd i en likasinnad social miljö.

Idag befinner vi oss i en missionssituation. Detta innebär att också de troende mer än förr är trossökare snarare än i besittning av tron. Otron är i själva verket närvarande i varje troende: ingen kan längre stödja sig på kristna institutioner och lugnt ”vara i besittning” av sin tro. Gång på gång måste den troende på nytt upptäcka tron att den uppståndne Herren är närvarande här i världen som den som ger oss liv, och detta kan han bara göra genom att vittna om sin tro och aktivt bekänna den. Mitt i livets prövningar och frågor kan han därför inte vara troende utan att som troende kommunicera med andra, bära vittnesbörd om sin tro, meddela den till andra och själv uppleva de troendes gemensamma vittnesbörd för tron.

Men detta innebär något avgörande i en avkristnad värld omkring oss. Levande kyrklig tro och praxis växer och förmedlas alltmera nedifrån. Inte utan skäl är därför exempelvis i Latinamerika det katolska uppbrottet intimt förknippat med uppkomsten av mångtusentals basgrupper. Under helt andra omständigheter är även den polska erfarenheten upplysande.

Lika viktigt, ja kanske i viss mån av ännu större betydelse synes emellertid något annat vara. Den isolering som de katolska familjerna lever i med en mångfald problem tycks även medföra ett särskilt behov av mänskligt och andligt stöd. I de protestantiska kyrkorna i England och Nordamerika finns sedan omkring 20 år en intensiv och ständigt växande rörelse, House-Church movement, vars program är kyrkans förnyelse genom hus eller familjeförsamlingar (jfr A.L. Foster, The House Church evolving, Chicago 1976). Vi frågar oss, om här inte skulle finnas en modell som, tillämpad på våra förhållanden, kunde skapa en form av vidgad familjepastoral utifrån basen.

Återstår frågan om Guds stora inkognito – denna religiösa värld som vi i en avkristnad situation ofta upplever liksom tillhörande en annan planet, en planet som kanske sänder vissa signaler, men som man inte ens försöker tyda de få gånger man uppmärksammar deras existens. I en anmärkningsvärd artikel i den franska tidskriften Lumen vitae som nyligen i utdrag har återgivits i Kateket nytt 1983:2 (Ungdomarnas ateistiska hållning. En ny situation) sägs i detta sammanhang något upplysande som kanske är allmängiltigt även i våra förhållanden: ”För att vara mottaglig för den andliga dimensionen i livet måste man vara öppen inte bara för hoppet utan också för tanken på en mening bakom det absurda i tillvaron. Grunden för detta är en ständigt otillfredsställd längtan som sätter oss i rörelse för att få svar på de frågor vi aldrig upphör att ställa oss själva … Vår kultur har emellertid försvagat den(na) genom en successiv tillfredsställelse av små konstgjorda behov … Den människa som inte längre attraheras av tanken på evigheten skulle åtminstone kunna återfinna det oändliga i djupdimensionen, i det inre, genom att göra en ”resa” till livets mittpunkt. Men också här tycks ungdomarna vara ”igenmurade”: kulturen drar dem mot utsidan likt insekter klistrade mot lampskärmen, och decibelens styrka i deras musik hindrar dem att lyssna till de inre röster … Vår epok representerar den absoluta motsatsen till den gynnsamma hållning som skulle kunna leda människan in i hennes eget inre och till den andliga verkligheten.”

Mer än att tala har vi därför behov av att lyssna.