Konsultation om civil religion i Norden

Lutherska Världsförbundet driver sedan några år ett studieprojekt om kyrkorna och civil religion. Som ett led i detta hölls i början av oktober en veckas konsultation om civil religion i Norden på en kursgård utanför Tammerfors i Finland. Antalet deltagare var bortåt 40, teologer och sociologer, huvuddelen var från Finland och Sverige, men också övriga nordiska länder var representerade liksom de båda tyska republikerna.

Det nordiska arbetet har delvis administrerats av KISA, Svenska kyrkans internationella studieavdelning. Själv kom jag, ehuru konfessionellt utanförstående, med i arbetet då dess ledare Bela Harmati, LVF i Geneve, i början av året sonderade intresset för temat i Uppsala.

Begreppet religion civile myntades för drygt 200 år sedan av J J Rousseau för en okonfessionell medborgarreligion, endast innehållande de religiösa axiom som uppfattades som samhällets grund.

I vår tid har det främst kommit att i USA användas för den enhet av amerikansk patriotism och grundelement i den judiskt-kristna traditionen som fungerat som en gemensam medborgerlig religion, när den religiösa pluralismen förhindrat att staten identifierats med en viss kyrka. Några bedömare har i detta fenomen sett ett hot mot en genuin religiös tro genom urvattning och utjämning. Andra, främst Robert Bellah, har velat uppfatta civil religion som ett högre stadium i den religiösa utvecklingen, där religionen bättre fyller sin uppgift att integrera samhället, inte att hota det med kulturkamp och konfessionell rivalitet. Det råder givetvis delade meningar om vad man skall förstå med civil religion, hur det bäst skall översättas till skilda språk och om det skall uppfattas som något ofrånkomligt bestående i varje samhälle.

Den definition som LVF arbetar med, säger att civil religion består av ett mönster av symboler, ideer och bruk som legitimerar de civila institutionernas auktoritet i ett samhälle. Den är religiös såvitt den uppammar engagemang och uttrycker en yttersta känsla av värde, identitet och bestämmelse. Den är civil såvitt den berör de grundläggande offentliga institutionerna i ett samhälle, en nation eller annan politiskt entitet.

Det teologiska problemet blir givetvis vilken attityd de kristna kyrkorna skall och kan inta till en sådan medborgarreligion. I vissa länder är denna fråga infekterad av särskilda historiska erfarenheter. Detta gäller inte minst förbundsrepubliken Tyskland, där företrädarna för en radikal ”politisk teologi” i civil religion som legitimation av samhällets grundvärden, frammanar gengångare från 20- och 30-talens ”politiska teologi” med helt andra förtecken. Denna debatt analyserades i ett föredrag av en västtysk deltagare.

I de nordiska länderna kan man visa, som flera föredragshållare gjorde, att de lutherska enhetskyrkorna också tillhandahöll en civil religion, där nationellt och religiöst ingick en nästan total förening. Problemet idag är hur mycket som återstår av detta, vilken livskraft det har. Hur mycket är fortfarande levande innehåll och vad är endast kvarstående rutiner.

I de nordiska bidragen kunde man tydligt se att utvecklingen bort från kyrkans centrala roll i de viktigaste politiska institutionerna gått olika långt och snabbt i de skilda länderna. I Finland har Finlands kyrka fortfarande en icke obetydlig roll i t ex skola och försvarsmakt. I Norge förblir enligt grundlagen den evangelisk-lutherska tron statens offentliga religion, även om Hoisteretten nyligen förklarade att detta endast betydde att statskyrkan skulle hållas vid makt. Åter kunde man konstatera att sekulariseringen i Norge och Finland inte gått lika långt som i Sverige och Danmark.

I fortsättningen skall jag något uppehålla mig vid de svenska bidrag, som jag också läst i manus.

När den gamla tidens och enhetskyrkans civilreligion tynar bort, uppträder nya former. Göran Gustafsson pekade i sitt föredrag på civilreligiösa företeelser som varken direkt utgår eller understöds av kyrka eller stat. Dit kunde man räkna föreställningarna om folkhemmet och den svenska modellen, liksom Sveriges moderna martyrer i fredens och folkförsoningens tjänst, Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld.

GG uppehöll sig också vid den moderna svenska civilreligionen i lokal utformning som vid skolavslutningar med psalmer som genom innehåll och användning helt lämnat den konfessionella sfären för den civilreligiösa. Jorgen Staarup utvecklade kyrkobyggnadens och kyrkogårdens viktiga roll i civil religion, vilken tydligt avtecknat sig i det pågående projektet om Förortskyrkan. Kajsa Ahlstrand gav på basen av några års erfarenhet som präst i en av Stockholms söderförorter en både skarpögd och nöjsam skildring av civilreligiösa bruks liv och död. Politiskt medvetna försök att introducera kalenderriter i direkt konkurrens med kyrkans hade mött måttlig framgång. Däremot hade Luciafirandet med dess både kommersiella och ideella intressenter hävdat sig väl, men kanske allra livskraftigast var det helt improviserade, strukturbrytande nyårsfirandet, med dess spontana ”communitas” grannar emellan, vilka eljest hade föga gemensamt. Allt till ackompanjemang av Svenska kyrkans försök att i ett instabilt, brokigt och bråkigt samhälle etablera de kristna högtidernas riter.

Flera diskuterade förhållandet mellan folkreligion och civil religion. Och i mitt föredrag pekade jag på att i Sverige ett folkreligiöst bruk s a s fatt civilreligiösa konsekvenser. Ljusen på gravarna vid Allhelgona är ett genuint folkreligiöst bruk, motvilligt accepterat av kyrkan, men det bidrog effektivt till den nya Alla Själars Dags-innehållet i Allhelgonafirandet och till att Sverige fick en ny officiell helgdag på hösten.

I övrigt visade jag hur Svenska kyrkan och medlemskapet i denna när endast yttre rester av statskyrkosystemet som folkbokföring och kommunstatus återstår, fått en alltmer civilreligiös tolkning, inte minst bland de frikyrkliga som står kvar i Svenska kyrkan. I andra tillfällen håller ekumeniken på att förvandlas till ett slags civilreligion, och Svenska Frikyrkorådet få myndighetsstatus. Inuti Svenska kyrkan som en nästan allomfattande civilreligiös institution, finns på ett paradoxalt sätt samfundet Svenska kyrkan med samma prioriteringar som andra trossamfund.

Slutligen hänvisade jag till hur ett nytt slags civilreligion är i färd med att skapas av Radiokyrkan, med en egen bibeltolkning och i medveten opposition mot bestående samfund och deras splittring, dvs. deras konfessionella förankring. En religion där evangeliet främst är ett budskap om social och psykologisk befrielse.

Med all olikhet i förutsättningar och värderingar var konsultationen ovanligt givande, då den tydliggjorde att civil religion kan uppträda i många skepnader, och att kyrkorna varken okritiskt kan hälsa den som ett bevis på att sekulariseringen ändå inte är fullständig eller frånsäga sig ansvaret för de bruk och föreställningar som söker sudda ut gränsen mellan kyrka och värld.