Sinan Mimar, Guds arkitekt

Mindre Asien har i historisk tid varit skådeplatsen för ständiga krig. År 330 grundlades Konstantinopel av kejsare Konstantin på det antika Byzantiums område. Det blev början till det bysantinska imperiet på kristen och grekisk grund som bestod fram till 1453.

Under tiden blomstrade och försvann många kulturer i Mindre Asiens östra delar. På 1100talet erövrade de turkiska seldjukerna stora områden och gjorde Konya, aposteln Paulus’ Iconium, till sin huvudstad. Småningom bosatte sig en annan turkisk stam, ottomanerna, i Kappadocien under Ertogrul. Sonen Osman gav sitt namn åt folket och gjorde erövringståg kring år 1300. Dennes son, Orhan den Gyllene, gjorde Brussa till sin huvudstad och införde 1330 en ny ordning inom armen. Han skapade janitjarerna (yeni tjari = ny arme) och antog titeln Sultan. Härmed hade statens överhuvud erkänts som autokrat. Hans enda oavvisliga plikt var att föra heliga krig mot de otrogna till Guds ära. Härvid hade han hjälp av janitjarerna, fiendernas skräck och sultanernas pålitliga redskap. Denna vältränade, disciplinerade och kampglada här rekryterades enbart bland lydfolken, de kristna minoriteterna som levde bland de muslimska turkarna. De betraktades som sultanens slavar i motsats till de friborna turkarna, som inte fick vara med i elitarmen. Varje år kom värvarna till varje stad och by, alla män mellan 18 och 25 år mönstrades och endast några få av de bästa valdes ut. De skulle vara friska, vackra, intelligenta och ha en god karaktär. Under första utbildningsåret gallrades de ytterligare. Vid 50 års ålder pensionerades de, fick först då gifta sig och levde resten av sitt liv som välbärgade och ansedda män.

Alla dessa före detta kristna unga män hade frivilligt övergått till islam: ingen fick påverkas eller övertalas. Utbildningen var dels militär, dels civil. De fick lära ett självvalt yrke i rikets bästa skolor.

Ottomanernas segertåg i Mindre Asien fortsatte. 1453 erövrade Mehmet II Konstantinopel, det sönderfallna bysantinska rikets huvudstad.

Det ottomanska imperiets guldålder

Femtonhundratalet var det ottomanska imperiets guldålder. Islam var statsreligion, administrationen var inarbetad, Mindre Asien pacificerat och välmående. Segertågen fortsatte i Europas östra delar i Bulgarien, Bosnien, Serbien och Ungern. Riket befann sig i en vital expansionsperiod under de fyra sultanerna Selim I, Suleyman den Store, Selim II och Murad III. De regerade mellan 1512 och 1595. De hade alla fyra en kunnig och hängiven tjänare i Sinan-abdur-Mennan, en renässansmänniska, vars långa liv och verksamhet – han blev 99 år gammal – har efterlämnat spår överallt där sultanerna drog segerrikt fram i krig eller vilade i sina residensstäder.

Sinan föddes 1489 i Aghirnas nära Kayseri-antikens Caesarea. Han hjälpte sin fader som var stenhuggare och timmerman, tills han utvaldes som janitjar. Han valde att lära sig yrket från grunden och utbildades till arkitekt. Han deltog i fälttågen mot Rhodos, Belgrad, Korfu, Balia och Kara Bogdan först som infanterist, senare som fortifikationsofficer, slutligen som överste. Han drog även mot Mohacz, Wien och Persien. Under krigstågen byggde han vägar, broar och akvedukter, varav några fortfarande kan användas. Vid slaget om sjön Van uppfann han ett system av pontoner som kunde bära kanoner och säkrade segern mot Persien.

Mellan fälttågen byggde han. Ibrahim pascha, vesiren under vilken han lydde, lät honom uppföra ett palats vid Hippodromen i Istanbul, Suleymans gemål beställde ett dubbelt badhus för män och kvinnor mitt emot Hagia Sofia. År 1528, när Sinan var 49 år gammal, utnämndes han till hovarkitekt, småningom till ledare över alla sultanernas byggprojekt. Det hörde till hans uppgifter att restaurera äldre byggnadsverk. Således förstärkte han Hagia Sofia, det underkuvade bysantinska rikets storkyrka som hade blivit ett muslimskt bönehus, samt Ka’aba, islams heligaste byggnad i Mekka. Han har byggt-101 dokumenterade moskeer, varvid han inte endast ritade planen utan deltog i hela skaparprocessen, ritade kolonner, kapitäl, kakelmönster, mattmönster, deltog i stenhuggarnas, träsnidarnas och målarnas sysslor.

En av Turkiets konstgrenar var tillverkningen av målade och glaserade kakelplattor som då hade sin glansperiod i Iznik, konciliets Nicaea. Tekniken kommer ursprungligen från Persien. Plattornas mönster bestod av geometriska ornament, blommotiv eller kalligrafi. De rena färgerna blått, indigo, grönt och sigillrätt på snövit grund och den glasklara glasyren kan inte längre framställas, hantverkshemligheten har gått förlorad.

Sinan byggde många lantställen, palats, fontäner, gravmonument och akvedukter både åt sultanerna och privatpersoner. Femtonhundratalet var en lycklig tid för konsten, vetenskaperna och religiösa byggnader. Man byggde ut universitetet, gjorde framsteg inom medicinen och kirurgin, odlade vackra blommor, skapade vattenkonster och smyckade offentliga och privata byggnader. I allt detta hade Sinan del. En moské kan vara mesdjid eller djami. Den förra består av ett bönehus, ett torn för böneutroparen och en koranskola. Den senare är den egentliga mosken. Den består alltid av två delar, det som är ägnat åt Gud är bönehuset och tornet eller tornen, minareten, och det som är till för människornas fromma ett eller flera stora byggkomplex som innefattar koranskolan, rum för studenter och lärare, bespisningar för kvarterets fattiga, badhus och ett sjukhus. Alla dessa nyttjas gratis av de obemedlade och bekostas av byggherren eller damen för vars räkning mosken uppförs. Sultanernas fredagsmoskeer var kolossala hus med många annex. Bibliotek, brunnar, lusthus och även turbe, gravmonument, hörde till anläggningen.

Moskéstilen

Sinan var bunden av den ottomanska moskestilens förutsättningar. Bönedelen består i Turkiet alltid av en inhägnad gård, en reningsbrunn och ett till fyra – undantagsvis sex – torn för böneutroparen. Grundplanen är kvadraten, byggkroppen en kub med dom. Temat kan varieras, kvadraten utvidgas åt alla håll, antalet domer och halvdomer kan vara stort. Huset kan vara stort som Peterskyrkan eller litet som ett kapell.

Inhägnaden kan vara en slät mur, en kolonnad eller praktfullt utsmyckade dubbelarkader som rymmer smårum mellan kolonnerna. Inuti utmärker sig mosken genom sin tomhet. Det är själva arkitekturen som skapar andakt och samling. Lika högt som Gud står över skapelsen, lika högt och rent välver sig domen över rummet, världen. En av väggarna, kibla, måste vätta åt Mekka, där står mihrab, bönenischen. Vända mot den står och knäböjer männen på mattor. Kvinnorna har antingen en egen avskild avdelning nära ingången längst bak eller plats uppe på läktaren. De blandas aldrig med männen på grund av böneställningen som kräver att man berör golvet med pannan. Nära nischen står mimbar, en hög ställning av skulpterat trä eller genombruten marmor från vilken det läses ur koranen på fredagarna. Ibland finns en altanlik balustradförsedd plattform för liturgin, och i sultanernas moskéer en speciell balkong för härskaren dit han kan komma genom muren från en’ bredvidliggande byggnad. På motsvarande sätt kan en kejserlig dam låta bygga sig en avbalkning på läktaren, försedd med trägaller så att hon kan se utan att bli sedd.

Sinans stora originalitet är hans individuella utformning av moskéerna. Var och en är unik och motsvarar uppdragsgivarens karaktär, speglar beställarens kön, kynne och ställning. Givetvis krävdes det ett tungt kapital för att beställa en moské, men det fanns gott om rika ministrar, guvernörer, generaler och andra framgångsrika medlemmar av en segerrik nation. Sultanens moder, döttrar, älsklingsgemål var också ivriga att efterlämna minnesmärken byggda av den store arkitekten. Bland hans praktfullaste verk står den skimrande vita moskén beställd av Mihrimah Sultan, den store Suleymans dotter. Byggnaden reser sig som en triumffanfar invid stadsmuren med sina kolossala fönster inlagda med färgat glas med målade vårblommor och sin enda, höga spetsiga minaret. Helt annorlunda utformade Sinan prinsessans gemåls, storvesiren Rustem Paschas bönehus. Mannen var ofantligt rik och ytterst sparsam. Han anvisade en minimal tomt över de affärskvarter som han ägde invid Gyllene Hornet. Sinan fann på en planlösning som utnyttjar karavanserayens-varuhusets-tak som grund. Bönehuset är klätt med lysande blå kakelplattor bakom en graciös arkad. De dyrbara plattorna, i tre olika mönster då de av Rustem Pascha köptes i billiga poster, är elegant fördelade och markerar sin ägares smak och ekonomiska sinne. I Istanbul står även den förtjusande Shehzade Mehmet-moskén. Den uppfördes på Suleymans och gemålen Hörrems uppdrag för att hedra minnet av deras älskade son som dog ung. Kärleken och ömheten leker i fasadens barock-former. Shehzade, tronföljaren, hann aldrig hota faderns prestige, som sin olyckliga broder, den strålande krigaren och administratören Mustafa, som togs avdaga av sultanen. Mehmet 11, Konstantinopels erövrare, hade instiftat en grym men nödvändig lag. För att undgå rikets delning och maktkamp efter sultanens död var den nye sultanen skyldig att låta döda alla sina bröder och deras söner, om inte fadern redan hade vidtagit denna åtgärd när han bestämde vilken av sönerna som skulle efterträda honom.

Suleymans egen fredagsmoské är ett monument över rikets makt och härskarens överväldigande storhet. Med sina talrika annex täcker den ett stort kvarter, dess fyra höga minareter reser sig med sina tre utropsbalkonger vida över staden och inredningen är kostbar och pompös under den jättelika kupolen. Bakom bönehuset står hans gravvård, där även dottern Mihrimah Sultan valde att bli begraven, och längre bort ligger älsklingsgemålens, Haseki Hurrems, mausoleum i parken under blommande träd. Det bönehuset är så stort och överväldigande att folket sällan vågar sig dit för att bedja.

Mästerverket

Sinans mästerverk står dock i Edirne i Europa. Selim II beställde moskén, och Sinan fullbordade den vid fyllda 85 års ålder. Den reser sig med sina fyra torn högt över staden i våg efter våg av genombruten sten med rader av mjukt rundade mönstrade fönster, arkader i röd-vit sten och marmor under en dom som kan tävla med den dittills ouppnådda Hagia Sofias. I salens mitt står balkongen för sjungandet av koranen.

Gravmonument

Lika individuellt utformade som moskéerna är Sinans gravmonument, turbe. Det är enkla byggnader, i princip består de av en cylinder med tak.

Han har modifierat grundplanen till en oktaeder, brutit fönster vid varannan sida och försett turbe med runt eller spetsigt tak. Inom dessa snäva gränser har han lyckats karakterisera den jordfäste. En amiral vilar således på en liten udde i Bosporen, en trogen fastän avrättad storvesirs gravvård har blå fönster, trohetens färg, Rustem Pascha har fatt en konventionell, rik turbe, Selim Ils monument har fatt en tung fasad och är lätt och upplöst innanför, som den osäkra, disharmoniska människa han var.

Sinan var en synnerligen from man. Vid 94 års ålder företog han sin pilgrimsfärd till Mekka, vars helgedom han hade förstärkt en mansålder tidigare. Han var alltid noga med att utforma sina moskeer med tonvikt på den religiösa symboliken, med stor hänsyn tagen till domens mäktiga partier och de rätta kalligrafiska kakelornamenten. Alla hans arbeten är noga dokumenterade, hans sista daterar sig från ett halvt år före döden vid 99 års ålder. Det är ett vackert bönehus för en religiös orden. Redan Sinans ålder talar för en klok och tillbakadragen karaktär. Det är inte många av sultanernas förtrogna, till vilka han hörde, som undgick onåd och bödelns svärd eller de stumma slavarnas silkessnöre. Om hans privatliv är föga känt. Han hade två hustrur och flera söner och döttrar samt några släktingar, vilket framgår av hans testamente.

Sin egen gravvård byggde han kort före sin död. Han valde en liten trekantig tomt nära Suleymans praktbygge. Där finns förutom gravplatsen en brunn med en liten marmorfontän där förbipasserande kan ta en uppfriskande dryck. Inskriften som han har komponerat uppger att han har tjänat Gud och sultanerna. På gravstenen ristade han, som seden är, en turban. Modellen som han valde avbildar hedersturbanen som Suleyman hade förlänat honom, då han under ett år fick tjänstgöra som hedersvakt i härskarens omedelbara närhet. Det var den högsta utmärkelse en krigare kunde nå. Sinans signetring, en graverad sten, bär följande ord: SINAN BLYGSAM och ÖDMJUK.