Visbyfranciskanernas uppgång och fall

SVEN-ERIK PERNLER

Det är i år 750 år sedan de första franciskanerna kom till Sverige. De slog sig först ned i Visby. Visby var då en snabbt expanderande handelsstad. Något exakt datum för brödernas ankomst vet man inte, men det mest sannolika är, att de kom med något fartyg under den ordinarie seglationsperioden, d v s någon gång mellan den 1 maj och 1 november. Tio år efter det att påven Honorius III skriftligen hade stadfäst deras regula – alltså deras ordensregel – och sju år efter ordensgrundaren Franciskus’ död befann sig de första mindrebröderna, som de kallades, på svensk mark.

Varifrån de kom vet man inte med säkerhet. Man har gissat på Danmark eller Tyskland. Mot att de skulle ha kommit från Danmark talar, att det enda franciskanska ordenshuset där vid denna tid – det i Ribe -, var grundat så sent som 1232. Bara ett år senare hade det nog knappast resurser att sända några bröder till Gotland. Nej, då förefaller det mer sannolikt, att de första bröderna har kommit från Lubeck. Där grundades ett ordenshus redan 1225, det var samma år som tyskarnas Vårfrukyrka i Visby invigdes.

Förbindelserna mellan Lubeck och Visby var livliga, och initiativet till att franciskanerna slog sig ned i Visby kan mycket väl ha kommit från inflyttade borgare med rötter i Lubeck. Det kan förtjäna att påpekas, att konventen i Visby och Lubeck hade samma namn: S:ta Katarina. Och längre fram i historien kan man vid skilda tillfällen se, att tyskättade personer i hög grad – bland annat genom testamenten och gåvor – kom att stödja visbyfranciskanerna, liksom att bröderna hade goda relationer till det tyska borgerskapet i Visby och till Tyska Orden. Därmed på intet vis sagt, att deras förhållande till den genuint gutniska befolkningen skulle vara dåligt. Tvärtom, vilket jag snart skall visa.

Handelsstaden expanderar

Att just Visby kom att bli franciskanernas första mål i Sverige är säkert ingen tillfällighet. En mer expansiv plats fanns knappast i hela norra Europa. Handeln blomstrade som aldrig förr, och med handelsmännens skepp följde också skaror av pilgrimer. Människor av olika nationalitet

blandades i folkvimlet. Nygamla bostadsområden byggdes ut för den snabbt växande bosättningen, och landsbygdens folk fick odla upp allt större markarealer för att bättre kunna bidraga till försörjningen. I kvarteren närmast hamnen uppfördes nya, stora packhus för att man skulle kunna klara lagerproblemen för transitohandeln och för den egna importen och exporten.

Hur intensivt Visby utvecklades vid denna tid, och vilka förhoppningar som var förknippade med expansionen, framgår kanske klarast av att tre nya stadsförsamlingar grundades under 1200talets första hälft. De hette S:t Olof, Drotten och S:t :Mikael. Jag kan påpeka, att franciskanerna slog sig ned på en plats, där dominikanerna sedan några år tillbaka redan hade etablerat sig. Uppenbarligen bedömdes Visby som så utvecklingsbart, att här skulle finnas utrymme för båda dessa tiggarordnar, liksom kort tid därefter för systrar av cisterciensorden.

Att franciskanerna redan vid sin ankomst måste ha haft goda relationer till de tongivande kretsarna i staden framgår inte minst av, att de lyckades få centralt belägen mark att bygga på, alldeles i anslutning till den öppna plats som då började utvecklas till ett torg för den lokala handeln. Där skulle med tiden också stadens rådhus komma att uppföras. Läget var med andra ord idealiskt för en orden som på sitt program hade folklig predikan, själavård och social omvårdnad åt människor i alla samhällsskikt.

Hur många bröder som kom i första omgången, känner man inte till. Först när brödernas antal blev minst 13 fick de lov att kalla sitt hus för ett konvent. Men både deras antal och deras popularitet tycks ha vuxit snabbt under 1200-talet liksom under 1300-talets första del. Den första, enskeppiga kyrkan var snart urvuxen, och man blev tvungen att bygga ut den mot öster och norr. Åt söder omöjliggjordes en tillbyggnad på grund av de olika konventsbyggnader som man hade uppfört där.

Bröderna och sockenprästerna

Staden var franciskanernas naturliga centrum, men den gotländska landsbygden var ingalunda

främmande för dem. Åtskilliga lantpräster, domare och bönder fick sin sista viloplats i deras kyrka, ett tecken så gott som något på den uppskattning som de kringvandrande brödernas folkliga predikningar och övriga verksamhet rönte också ute i socknarna. Det är egentligen förvånande, att uppgifterna om kontroverser med de vanliga församlingsprästerna är så få som de är i Norden, med tanke på de långtgående prediko och bikträttigheter som franciskanerna tidvis åtnjöt. En enda allvarligare kontrovers kan beläggas i det gotländska materialet, och den berör inte i första hand landsbygden. Det var en kyrkoherde vid Visby S:t Olof som i drastiska ordalag från predikstolen klagade över dominikanernas och franciskanernas verksamhet.

Detta utesluter inte, att ytterligare konfliktladdade situationer kan ha förekommit mellan tiggarordnarna och sockenprästerna. Sannolikt har t ex många gotlänningar föredragit att gå till bikt för en franciskansk prästbroder på tillfälligt besök i socknen, framför att bikta sig för den egne kyrkoherden, som man ständigt hade att leva tillsammans med. Ett gammalt gotländskt talesätt säger också: ”Varför skall man bikta sig för prästen, när det finns munkar?”

Franciskus själv avbildas för övrigt under 1300talets första hälft i ett antal gotlandskyrkor, i ett fall tillsammans med lärjungen och väninnan S:ta Clara. Det förefaller svårt att förklara dessa målningars förekomst, om spänningarna mellan franciskanerna och sockenprästerskapet skulle ha varit starka och ihållande. Säkerligen har det dessutom funnits fler målningar än de som har bevarats till våra dagar.

Det var också så, att de flesta hjälpmedel som sockenprästerna hade att tillgå vid sina predikoförberedelser, härrörde just från dominikaner och franciskaner. Visserligen finns det enstaka exempel på sådana hjälpmedel också med andra upphovsmän, men dominikanska och franciskanska handledningar och exempelsamlingar dominerade marknaden både i Sverige och på kontinenten.

Utflyttning och tillbakagång

Franciskanernas framträdande roll nödvändiggjorde och möjliggjorde alltså med tiden en utbyggnad av brödernas kyrka S:ta Katarina. Men samtidigt hade det inträffat, som väl ingen hade räknat med och som många kanske ännu inte ville inse: staden hade slutat att växa och utvecklas. Kulmen var nådd. Redan mot slutet av 1200-talet börjar en utflyttning och en ekonomisk tillbakagång.

Effekterna märktes inte på en gång. Antalet bröder torde ha nått sitt maximum strax före den stora pesten 1349-1350. De åren var det många bröder som blev sjuka och dog. Det hindrade likväl inte, att byggenskapen gick vidare efter ett kortare uppehåll. Men den treskeppiga kyrka med sitt stora kor som invigdes 1412, var med största sannolikhet projekterad med tanke på en helt annat utveckling än den som nu blev verklighet. Handeln hade sedan länge varit i avtagande, skattetrycket hade under 1300-talet ökat lavinartat. Tillbakagång och förfall skakade Visby, ja hela Gotland. Utbyggandet av kyrkorna på landsbygden hade exempelvis i de flesta fall fatt avbrytas redan kring mitten av 1300-talet, ofta med oproportionerligt stora korpartier som resultat.

I Visby kämpade franciskanerna i det längsta, men de hade under hela 1400-talet uppenbara svårigheter att fullborda sitt kyrkbygge. Samtidigt behövde de nu gamla konventsbyggnaderna repareras och förnyas. 1200-talet, Visbys guldålder, var sedan länge en saga blott, och av den en gång så blomstrade staden fanns inte mycket kvar, annat än i form av kvarstående byggnader. Handeln hade som nämnts, sedan länge spelat ut sin roll, och pilgrimerna sökte sig fram längs andra vägar. Visborgs slott utvecklades tidvis till rena sjörövarnästet, och garnisonsstaden Visby var vid 1400-talets slut och 1500-talets början en stad stadd i moralisk och ekonomisk upplösning. Tillbakagången och förfallet hade fatt till följd, att det inte längre fanns något underlag för de många församlingskyrkorna, inte heller för de en gäng så stort anlagda franciskan- och dominikankyrkorna.

En ofullbordad kyrka

Den utbyggda kyrka, vars grundsten till det nya koret hade lagts av linköpingsbiskopen Nils Hermansson 1376, blev heller aldrig helt färdigbyggd. Högaltaret hade vigts av uppsalaärkebiskopen Henrik Karlsson 1391, och kyrkan med det nya koret av biskop Albert av Scopia 1412. Dess ofullbordade västparti vittnar dock ännu idag om den sega men ojämna kamp som visbyfranciskanerna under det utgående 1400-talet hade att utkämpa mot de alltmer vikande konjunkturerna befolkningsmässigt och ekonomiskt. Inte ens de många patronatsdagarna med firande av kyrkans särskilda skyddshelgon gav längre några stora inkomster. Skyddshelgonen var Katarina av Alexandria, Maria Magdalena – reliker av henne fanns inmurade i högaltaret -, vidare Franciskus, Antonius från Padua, biskop Ludwig av Toulouse och S:ta Clara.

Kyrkomässodagen med dess firande av kyrkans invigning skulle av ålder äga rum på den söndag som inföll närmast före Maria Magdalenas dag, d v s någon gång mellan den 15 och den 21 juli. Dagen var säkerligen redan från början noga utvald med hänsyn till att Visby då skulle rymma ett maximum av köpmän, pilgrimer och andra sjöfarande. Endast en kort tid före denna kyrkmässa vid S:ta Katarina hade för övrigt dominikanerna vid S:t Nicolaus firat sin kyrkas invigningsfest. Även i detta fall var säkert tidpunkten en gång vald med tanke på möjligheten att samla stora skaror människor.

Gotland och Linköping

Något som i hög grad komplicerade det gotländska kyrkolivet under seklet närmast före den lutherska reformationen var, att den gotländska kyrkan var underställd biskopen av Linköping, medan ön i politiskt avseende låg under den danska kronan. För visbyfranciskanerna fick detta till följd att de, i likhet med de danska konventen, anslöt sig till den så kallade observantrörelsen, en reformrörelse inom franciskanorden. Sannolikt har visby-konventets anslutning till denna rörelse inte varit utan betydelse för tillkomsten av målningar i vissa gotlandskyrkor som föreställer den franciskanske reformatorn och botpredikanten Bernardinus från Siena. Han dog 1444 och kanoniserades elva år senare, 1455. Men visbyfranciskanernas anslutning till observantrörelsen måste ha skapat problem för de svenska konventen, som valde att gå en annan väg. Inte minst måste den custos, d v s den tillsyningsman, som fanns i Linköping ha varit bekymrad.

Det källmaterial som belyser visbyfranciskanernas sista årtionden, är utomordentligt magert. Dubbelt intressant är därför en notis som omnämner biskop Hans Brasks besök på Gotland hösten 1527. Av notisen framgår, att biskopen hade påträffat lutheraner vid den tyskinfluerade S:t Johannes-kyrkan i Visby. Dessa lutheraner hade en underfogde vid Visborgs slott fatt driva ut. Hur läget var vid S:ta Katarina är oklart. Men notisen om biskopsbesöket 1527 är märkligt nog införd i franciskanernas nekrologium, deras dödsbok, alltså på ett ställe där den inte alls hör hemma. Detta synnerligen intressanta faktum synes inte tidigare ha observerats, men det kan

antyda, att någon annan än en franciskanbroder har gjort anteckningen.

Den möjligheten förstärks av, att en anteckning två år tidigare, alltså 1525, har gjorts i franciskanernas diarium av en församlingspräst i Visby, för övrigt just från S:t Johannes kyrka. Det förefaller vara unikt, att en församlingspräst på detta sätt har möjlighet och anledning att skriva i ett konvents interna annaler. Händelsen kan nog tolkas så, att något redan 1525 har hänt eller var på väg att hända med konventet, låt vara att källmaterialet inte tillåter några mer detaljerade slutsatser.

Teoretiskt sett kan givetvis de två notiserna om händelserna 1525 och 1527 vara införda några år senare, vid en tidpunkt då sekulariseringen och skingrandet av konventets tillhörigheter redan var ett faktum. Men mot detta talar både ordval och ordalydelse i de båda notiserna.

Den lutherska reformationen

Vid midfastotid 1528 började så visbykyrkorna tömmas på sina ägodelar och tillgångar. Nyåret 1531 satte länsherren Henrik Rosenkrantz in sin räfst efter kyrksilvret, en räfst som också innefattade S:ta Katarina. Detta tycks antyda, att åtminstone några bröder bör ha funnits kvar ännu 1525 och 1527. Handlingarna från 1531 nämner dock endast en broder vid namn: Erik. Han försökte tillsammans med borgaren Heyne Hylsse rädda undan vad han kunde av S:ta Katarina kyrkas dyrbarheter. De båda avslöjades emellertid, och Heyne Hylsse kastades för en tid i fängelse. De många dyrbarheterna lade länsherren på Visborgs slott beslag på för den danska kronans räkning. Bland dem nämns en guldkalk och ett antal förgyllda kalkar, silverskålar och silverkors, en förgylld monstrans, tennkannor och koppargrytor.

Den lutherska reformationen var ett faktum, och för några franciskaner fanns det inte längre utrymme i den danska kyrkan. För nu var kyrkan inte längre internationell, utan nationell. Den danske kungen var kyrkans högste ledare inom sitt territorium, och då hjälpte det föga, att Gotland hörde till Linköpings stift. Inte ens Gustaf Wasa brydde sig om det. Och hade han brytt sig om det, hade det inte inneburit någon skillnad för franciskanernas framtid. För visbykonventet innebar det, att dess tid, efter i det närmaste 300 år, nu var ute.