Om de yttersta tingen

Le Goff ger i sitt arbete prov på en häpnadsväckande religionshistorisk lärdom. Hela hans framställning vittnar dessutom om en litterär skicklighet som gör detta eljest ganska fackvetenskapliga verk lättläst, ja t.o.m. spännande. Ändå synes det vara nödvändigt att göra vissa reservationer till författarens hela uppläggning.

1. De s.k. yttersta tingen är ett ytterst känsligt område i den kristna trosläran som inte bara förvånansvärt sent har utvecklats till ett självständigt teologiskt ämne utan också än idag vållar stora svårigheter för trosreflexionen. Risken till avsevärda förskjutningar blir stor när enskilda aspekter i detta lärokomplex löses ur hela sitt kristologiska sammanhang och framställs s.a.s. på ett isolerat sätt, en fara som författaren utifrån sitt religionsvetenskapliga betraktelsesätt inte tillräckligt tycks ha uppmärksammat.

2. Frågekomplexet om de yttersta tingen innehåller avgörande hermeneutiska problem som först under senare tid har uppmärksammats i hela sin räckvidd inte minst på grund av bibelvetenskapens nya rön. När patristiken och den medeltida teologin i anknytning till den antika världsbilden ännu oreflekterat kunde använda kosmologiska och s.a.s. fysiologiska bildföreställningar har vi idag sensibiliserats – inte minst efter barocktidens understundom utsvävande fantasiföreställningar i folkfromheten – att mera noga skilja mellan uppenbarelsens innehåll när det gäller dessa tilldragelser som undandrar sig vår erfarenhet och timliga hjälpföreställningar för att få en uppfattning om dessa ting. Denna hermeneutiska problematik tycks ha undgått författaren i hans framställning.

3. När Le Goff tar sin utgångspunkt i framställningen från skärselden som ”tredje ort” mellan himmelen och helvetet och menar att den västerländska kyrkan just genom att anta denna ”tredje ort” har övervunnit den vedertagna tudelningen rörande livet efter detta tycks han förbise vissa väsentliga aspekter i den kristna trosläran.

Alltid har kristen troslära och kyrkan hållit fast vid att det finns ett enda övernaturligt mål för alla människor nämligen livets fullbordan hos Gud i evig salighet. Samtidigt finns två slutgiltiga situationer: uppnåendet av detta mål eller ett slutgiltigt misslyckande. Skärselden, eller rättare sagt luttringsprocessen, står i ett samband med det första alternativet, eller – uttryckt i en ”kosmologisk” bildföreställning – tillhör den himmelska ”regionen”.

När dagens katolska teologi försöker tänka igenom de yttersta tingen och i synnerhet skärselden handlar det varken enbart om att avskaffa de bildmässiga hjälpföreställningarna eller om ”quasi origenistiska accenter” (jfr angående P. Yves Congar s. 484) utan om att man blivit mer medveten om den hermeneutiska problematiken i alla eskatologiska utsagor. För övrigt insisterade redan det tridentinska konciliet i sin 25:e session på nödvändigheten att rensa läran om skärselden från alltför massiva bildmässiga och vidskepliga föreställningar.

Hur uppfattar då katolsk teologi skärselden?

1. Skärselden ligger just i skarven mellan död och fulländning, då människan möter sin Gud i domen. Det är alltså ett moment i människans fulländning igenom Guds dom. Vi borde avhålla oss från alla våra timliga orts- och tidsföreställningar om denna ”mellantid”, eller vi borde rättare sagt se denna ”mellantid” som en hjälpföreställning som bara visar oss att människans fulländning är ett strukturerat skeende som innehåller olika moment.

2. Den Guds dom som vi erfar i skarven mellan död och fulländning är inte något som vi erfar som något s.a.s. utifrån kommande, alltså ett Guds handlande som dömer oss. Det är i själva verket snarare så, att våra egna livsavgöranden kommer i dagen. I mötet med Herren blir det klart vad vi har blivit i dessa avgöranden: antingen människor på Jesu och kärlekens väg eller människor vars levnadshistoria alltmera har blivit en vägran att inlåta sig på Kristus eller slutligen människor i vilka sanning och lögn blandats ihop och som kännetecknas av halvhjärtade avgöranden. Ljuset som öppnar våra ögon kommer inte från oss själva. Inför Herren blir det klart för oss vilka vi är. Jfr Johannesevangeliet där det sägs att Kristi ljus kan jämföras med en dom som redan nu är närvarande i vår jordiska tillvaro: ”Detta är domen, att när ljuset kom i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset” (Joh 3:19). Och ”Den som avvisar mig och inte tar emot mina ord, han har mött sin domare” (Joh 12:48). Detta sanningens ögonblick i döden är alltså i själva verket ”domen”. Domaren själv behöver inte göra något, han finns bara. I denna bemärkelse kan vi säga: Med vårt sätt att leva har vi dömt oss själva. Nu i mötet med Herren som är själva ”sanningen” kommer alltså vårt livs sanning helt i dagen.

Om vi enbart såg på detta moment skulle givetvis ingen kunna bestå inför Herren. Men detta möte med Kristus är i själva verket samtidigt ett barmhärtighetens möte, ett meddelande av förlåtelse. Bara i denna kontext kan vi överhuvudtaget förstå skärselden och tala om den.

3. Enligt Skriftens bildspråk erfar den ej luttrade syndaren detta möte med Guds granskande blick s.a.s. som en eld. Upprepade gånger används i bibeln bilden av Herren som ”en förtärande eld” (jfr 5 Mos 4:24; Jes 33:14; Heb 12:29). Även Jesus själv talar om elden i samma bemärkelse (jfr Luk 12:49; Luk 3:16; Matt 3:11) och Uppenbarelseboken talar om Guds Son ”som har ögon som eldslågor” (Upp 2:18). Inför denna Guds helighet kommer människan plötsligt att uppfatta det helt ofullbordade och syndiga i sitt liv. Allt som inte varit rättvisa och kärlek skall granskas, luttras och renas i denna Guds ”eld”. Detta är i grund och botten meningen i 1 Kor 3:12 ff som ofta andras till stöd för läran om skärselden: ”På den grunden (dvs. Jesus Kristus) kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen (dvs. Herrens dag) skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad var och ens arbete är värt. Den vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner, skall bli utan. Själv skall han dock räddas men som ur eld (dvs. med nöd och näppe).” Denna ”luttringseld” kan i själva verket inte vara något annat än Gud inför vilken människan står.

4. Denna uppfattning av skärselden kräver emellertid ytterligare ett klargörande: Visst har människan i döden uppnått sitt grundläggande och slutgiltiga levnadsavgörande inför Gud. Därmed är emellertid inte sagt att hon redan är fullbordad i hela sin mänskliga personlighet. Felaktiga tidigare inriktningar, felaktiga inrotade vanor, ljumhet, slarv osv. har kanske hindrat henne att uppnå denna sin verkliga personliga fullbordan. Luttringen i skärselden är då något vi bör uppfatta som integreringsprocess av hela personligheten. Och på grund av att människan i döden inte själv kan fullborda den sker denna fullbordan, denna ”eftermognad”, i ett lidande, en smärta över den ”gamla människans” desintegration. Först då i ett ärligt och luttrat ja till Gud av hela människan i hennes djupdimension uppnår hon också ett ärligt ja till sig själv i vilket hon kan stå inför Guds ansikte och möta honom.

Sammanfattningsvis kan vi alltså säga: Betydelsefull är denna trosutsaga om skärselden genom

det hopp den ger oss, att allt det halvhjärtade, all ljumhet och svaghet som ofta tynger oss under vårt timliga liv, en gång i döden inte bara skall renas utan – visserligen i smärta – kommer att integreras i vår fulla personlighet i vilken vi skall möta Herren.