Om missionärer, helgon och kyrkogrundare

Tryggve Lundén, fil dr och teol lic, har under ett fyrtiotal år idogt och målmedvetet arbetat för att göra den svenska medeltidskyrkan känd och tillgänglig för en bred allmänhet. Åtskilliga är de latinska urkunder som han översatt till nusvenska. Man kan erinra om verk som den heliga Birgittas Himmelska uppenbarelser, Vår Frus tidegärd, Brynolf Algotssons samlade diktverk, officiet för Sveriges skyddshelgons fest eller Sankt Nikolaus’ av Linköping kanonisationsprocess, för att nu bara nämna några strödda exempel. Likaså har Lunden under årens lopp skrivit en lång rad artiklar och ett antal böcker, centrerade inte minst kring mer eller mindre (er)kända svenska helgon. Inte så få av artiklarna publicerades i Credo kring mitten av 1940-talet, för att senare utgöra stommen i boken Svenska helgon.

Nu har Lunden utkommit med ett nytt arbete, omfattande inte mindre än 550 välmatade sidor samt försett med 45 illustrationer och 570 noter. Arbetet har den fantasieggande titeln Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare. En bok om Sveriges kristnande (Bokförlaget Artos, Storuman 1983). ja, egentligen är arbetet kanske inte till alla delar nytt. Den som läst Lundens tidigare verk, inte minst artiklarna i Credo samt Svenska helgon, kommer att uppleva återseendets glädje mer än en gång. Det är otvivelaktigt en rik materialsamling som här har ställts samman, därtill försedd med en omfattande käll- och litteraturförteckning. Inte minst värdefulla är de offcieöversättningar – eller bitvis kanske snarare tolkningar – som här föreligger. Tyvärr är däremot det fjortonsidiga personregistret nära nog oanvändbart, då på ett par undantag när endast en sidhänvisning ges, oavsett hur många gånger vederbörande person nämns i boken.

I inledningen säger Lunden, att han genom framställningen av några människoöden vill ge en bild av missionstiden och den stabiliserade kyrkans första tid i Sverige. Sistnämnda uttryck är något oprecist, men i praktiken kommer framställningen att sträcka sig fram till årtiondena närmast före den lutherska reformationen. Och det är en fascinerande skildring Lunden bygger upp, så fascinerande att man blir smått fundersam. ja, man blir rent av misstänksam, inte minst vad gäller den allra äldsta tiden, där materialtillgången är som bräckligast. Det är någonting som inte riktigt stämmer i själva sättet att skriva.

Några exempel kan visa vad jag menar. Lunden säger sig ”ha framlagt tillfyllestgörande bevis” för att Ansgars Birka låg i Vreta klosters socken i Östergötland (s. 34). I sin strävan dithän hävdar han, att den sveakonung som tog emot Ansgar ”torde” ha residerat i Östergötland (s. 25), ja att han ”av allt att döma” residerat i detta landskap (s. 25). Några sidor senare konstaterar Lunden, att målet för Ansgars och Vitmars resa år 830 ”var beläget i Östergötland, där konung Björn residerade” (s. 32). Denna märkliga glidning är tyvärr inget enstaka exempel, utan närmast regel. I stället för att källbelägga och kritiskt granska ett skeende nöjer sig Lunden alltför ofta med att använda fraser som ”av allt att döma” eller ”allt tyder på”, också när inga som helst stöd finns för det som han önskar påvisa.

Ett annat exempel: Lundin menar, att vi ”med en hög grad av sannolikhet” kan antaga, att en engelskfödd biskop vid namn_ Unni verkat som missionär bland västgötarna och lidit martyrdöden, ”av allt att döma under 900-talet” (s. 36). Redan på samma sida talar han om Unni som ”den engelskfödde biskop, som predikade kristendomen i Västergötland och vars levnad torde ha infallit under 900-talet”. Några sidor senare (s. 39) sägs om Unni, att han ”av allt att döma blivit vigd till biskop för västgötarna”. Samtidigt betecknas 900-talet som ”biskop Unnis tid”. Lunden menar sig avslutningsvis ha framlagt ”tillfyllestgörande bevis för biskop Unnis kristningsverk i Västergötland” (s. 46). Hur underbygger han då detta? jo, han anser sig ha tre typer av belägg, som sammantagna utgör bevis nog: a) två biskopskrönikor, den ena ”från 1200-talet”, den andra från omkr. 1500; b) en bygdetradition nedtecknad under senare delen av 1700-talet; c) ett II 00-talsmonument med runor på Husaby kyrkogård. Låt oss se lite närmare på dessa belägg.

a) Den äldsta av biskopskrönikorna för Skara stift är nedskriven 1325 (alltså mer än 325 år efter Unnis levnad med Lundens datering), men har som slutår 1240. Biskop Unni nämns här som nummer två bland biskoparna, efter Sigfrid, och anges som ärkebiskop, vigd i England och stenad till döds. Däremot står det inte något om att han blev vördad som helgon, endast att ”Gud och helgonen tog emot hans själ”. På motsvarande vis säger inte heller krönikan från omkr. 1500 något som skulle tyda på, att Unni haft helgonrykte. Där sägs i stället lakoniskt, att ”Han predikade så länge och talade väl, att svenske män stenade honom ihjäl.” Med detta vill jag inte ha sagt, att uttrycket i den tidigare krönikan utesluter martyrgloria, bara att källmaterialet ingenting antyder om att Unni blev ”vördad som helgon” (s. 39). Någon Unni finns heller inte upptagen i Skara stifts kalendarium från 1200-talet, vilket är av engelskt ursprung.

Lunden är nu inte nöjd med att Unni placeras som nummer två i stället för nummer ett i längden. Inte heller vill han acceptera att Unni skulle ha varit ärkebiskop. Däremot känner han uppenbarligen ingen som helst förundran inför det (icke observerade?) faktum, att namnet Unni, liksom de fyra (kanske fem) följande namnen i Skarastiftets biskopslängd, återfinnes i Adam av Bremens hamburgska kyrkohistoria! De källkritiska problemen bakom de svenska biskopslängdernas första namn förefaller ibland närmast oöverstigliga. och detta material måste därför användas med viss försiktighet.

b) Den bygdetradition som Lunden vill anföra som belägg för biskop Unnis missionsgärning är hämtad från Undenäs och nedtecknad under senare delen av 1700-talet. Men Lunden menar, utan källstöd, att traditionen ”sannolikt” fanns till redan under 1200talet, och att den ”torde” ha legat till grund för Unnis förekomst i biskopskrönikan. Det finns därför enligt Lunden ”mycket” som talar för att bygdetraditionen är sanningsenlig, eftersom den ”tydligen” går tillbaka till medeltiden (s. 41).

Men tänk om det i stället förhåller sig på det viset, att Unnis förekomst i biskopslängden fatt Undenäsborna att i lokalpatriotiskt nit förknippa hans namn med sin egen socken? För att så verkligen kan vara fallet synes tala, att många sockenbor vid tiden för traditionens nedtecknande faktiskt gjorde gällande, att socknen Undenäs blivit uppkallad efter biskop Unni. Ett parallellfall skulle då vara det gotländska Hunninge, som enligt Strelows Cronica Guthilandorum (1633) fatt sitt namn efter ärkebiskop Unni av Bremen, död år 936. Den nutida ortnamnsforskningen har dock tolkat Hunninge, liksom andra ortnamn Strelow velat förknippa med tidiga biskopar, i helt annan riktning. Mig synes det alltså som om spekulationerna kring Unni och Undenäs är att förstå som frukten av 1600-talets (kanske också det utgående 1500-talets) ”ortnamnsforskning”, vilken älskade att återfinna bl.a. just kristna gestalter bakom ortnamnen.

c) Nå, det aktuella sandstensmonumentet från 1100talet då? Det kan enligt Lunden, ”betecknas som ett över honom (d.v.s. biskop Unni) uppfört minnesmärke” (s. 40), och benämns på samma sida ”biskopsgraven”. Fortsättningsvis anges det som ett kenotafium som ”har ett samband med biskop Unni” (s. 41). Det ”har utseendet av en biskopsgrav eller i varje fall ett över en biskop rest minnesmärke”, och en runskrift bör ”säkerligen” tolkas så, att vi här står inför ett minnesmärke över den helige biskop Unni (s. 42).

Nu finns det rent faktiskt ingenting som ikonografiskt eller språkligt tillåter oss att förknippa detta monument med just en biskop. Monumentet är på intet vis särpräglat. Den ytterligt torftiga inskriften (åtta eller tio runor) talar snarast emot att vi här skulle ha att göra med ett minnesmärke över en biskop från 900talet. Utgivarna av Västergötlands runinskrifter vill inte ens se runorna uhne som ett namn, utan som fyra initialer i parallellitet med det två eller tre gånger förekommande ik (Jesus Kristus).

Denna korta genomgång visar kanske. att det inte blir så mycket kvar av en Unni som ”a`- allt att döma— skall ha varit föregångare till biskop Sigfrid ! s. 44f1. Några ”tillfyllestgörande bevis för biskop Unnis kristningsverk i Västergötland” (s. 46) kan inte sägas föreligga. Ja, osäkerheten kring själva biskopslängden gör, att man kanske bör vara försiktig med att ens tala om den som ett indicium för att en biskop Unni någonsin existerat i Västergötland – annat än i biskopslängden och (därefter) i folktron. Till hjälp för den ikonografiskt mindre bevandrade hade det måhända därför varit på sin plats att klargöra, att bokens omslagsbild, vilken säges föreställa ”biskop Unni, Västergötlands förste till namnet kände apostel”, är en ren fantasiprodukt.

Men låt oss återvända till Birka-problemet! Ansgars Birka var enligt Lunden ”av allt att döma” beläget i Östergötland och flyttades senare till Linköping, varvid det nybildade Linköpings stift övertog Birka-stiftets gränser och kyrkorättsliga befogenheter (s. 20). Det skulle här föra för långt att ta upp hela Birkakomplexet, ja ens den vidlyftiga diskussionen bakom biskopshemmandet Björkö/Birka i Vreta klosters socken som platsen för Ansgars Birka. Den diskussionen överlåter jag gärna till arkeologer och kulturgeografer att gå in i. Ett annat problem förtjänar dock att uppmärksammas: Ärkebiskop Unni av Bremen hade enligt Lunden (s. 157) ”säkerligen” för avsikt att besöka Ansgars Birka i Östergötland efter att – fortfarande enligt Lunden – ha besökt Gotland. Emellertid finns det ”starka skäl” att antaga, att ärkebiskop Unni inte anlänt till detta Birka, utan i stället till Bjärka i Västergötland (!). Dessa ”starka skäl” är, att ”folktraditionen” utpekat Bjärka socken som platsen för ärkebiskop Unnis sista missionsverk liksom för hans sjukdom och död (s. 158). Det förefaller enligt Lunden ”helt naturligt” att Bjärka vid Hornborgasjön varit platsen för Unnis kristningsverk. Och inte nog med det: ”Det är möjligt att utpeka platsen för hans grav i Bjärka … Av allt att döma är den med stavkors utmärkta gravhällen … ärkebiskop Unnis gravvård” (s. 159). Till detta är endast att säga, att om den textlösa hällens stavkors är tecknet och kriteriet på en biskopsgrav, ja då formligen vimlar det av hittills inte beaktade medeltida biskopsgravar i vissa delar av vårt land!

Hur förhåller det sig då med den bremensiske ärkebiskop Unnis besök på Gotland? Enligt Lunden har ju denne ”av allt att döma” besökt Gotland (s. 156, 294), därtill ”i missionssyfte” (s: 36). Under sitt ”uppehåll på Gotland torde Unni ha förstärkt” gutarnas kontakt med kristendomen, innan han fortsatte sin färd i avsikt att besöka Birka (s. 157). Det föreligger bara en hake i detta resonemang: det existerar icke en enda källuppgift om att ärkebiskop Unni någonsin besökt Gotland! Det hela är alltså ett tankefoster, möjligen beroende av Lundens och andras spekulationer kring ”en tidig engelsk och irisk mission” på Gotland (s. 16), bl.a. utifrån gravfynd (s. 230) som han uppenbarligen aldrig själv har sett, samt utifrån B. Nermans tal om en mission på Gotland som ”den naturliga förberedelsen för eller den naturliga följden av missionen i Birka” (s. 230). Denna sistnämnda (?) mission har enligt Lunden resulterat i, att fem kyrkor ”torde ha blivit byggda under 800- och 900-talen och invigda av någon resande biskop” (s. 231), varefter åtskilliga kyrkor skall ha byggts. En datering sådan som den här anförda går nu inte att utläsa ur den åberopade Gutasagan, och styrks heller på intet vis av gjorda arkeologiska fynd. Annu mer förbryllande ter sig dateringen. när Lunden samtidigt gör gällande, att ‘‘Gotland införlivades i Linköpings stift i början av 1200-talet— i s. 22). Skulle Gotland alltså ha klarat sig med biskopar på tillfällig genomresa i 300-400 år? Lundens svar skulle sannolikt bli, att under den tidsperioden tillhörde Gotland Birka stift, åtminstone nominellt. fram till dess att detta övergick i Linköpings stift ; s. 20. 23). Därtill hävdar han, att Gotlands kristnande försiggick under 1000- och 1100-talen (s. 23,. alltså ett par århundraden efter byggandet av de tidigare nämnda kyrkorna. ”Kristnande” är med nödvändighet ett något svävande uttryck. Uppenbarligen menar dock Lunden att gutarna först ”i början av 1200-talet” beslöt att ordna sin kyrkliga tillhörighet. och då uttryckligen med biskop Bengt av Linköping (1220-1236).

N u förhåller det sig emellertid så, att påven Honorius 111 redan 1217 stadfäste det gotländska prästerskapets och folkets överenskommelse med biskopen av Linköping angående delningen av öns tionde, en överenskommelse som enligt stadfästelsen varit erkänd ”i långliga tider”. Andra diplom visar, att de bestämmelser som under 1200-talet gällde vid biskopens visitation på Gotland i huvudsak utgör en uppteckning av de gamla villkor, på vilka Gotland en gång i tiden under-kastade sig linköpingskyrkan, och att dessa bestämmelser prövats och verifierats under biskop Karl (omkr. 1216-1220), senare också under biskop Bengt. Jag har i min avhandling Gotlands medeltida kyrkoliv – biskop och prostar (1977) därför funnit det mest sannolikt att inlemmandet skett någon gång under 1100-talet, dock senast 1164, då Roma kloster grundades. Ett gravmonument i Dalhem från senare delen av 1100-talet över en prost Nicolaus synes också tala för, att Gotland då var infogat i den kyrkliga organisationen.

Det finns åtskilliga andra avsnitt i Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare som med lika stort fog som ovan anförda exempel skulle må väl av en kritisk granskning och översyn. Säkerligen kommer också såväl Lunden själv som andra medeltidsforskare att på en rad punkter framföra nya teorier och rön under det fortsatta arbetet med materialet. Det är ju ofta utomordentligt komplicerade tolkningsproblem som de äldsta källorna till Sveriges kyrkohistoria ställer oss inför. Man måste därför också räkna med, att många frågor kommer att förbli obesvarade för all framtid.

Lunden har med sin senaste bok givit oss en intressant materialsamling att ösa ur, och även öppet och klart redovisat vilka forskare och andra som han stöder sig på, när han vill underbygga sin argumentering. Denna redovisning ger samtidigt en nyttig inblick i vilka krafter inte minst lokala idégivare kan sätta i rörelse. En klarare markerad kritisk distans till textmaterialet liksom en större återhållsamhet vid tolkandet av fasta fornlämningar och arkeologiska lösfynd skulle dock avsevärt ha kunnat bidraga till att skärpa författarens framställning. Likaså skulle denna digra bok ha vunnit åtskilligt på en stramare disposition; en hel del återupprepas nu i två eller tre olika avsnitt.

Under åren 1933 till 19-16 utkom ett antal band i serien Svenska kyrkans historia. Band 1. om kristningen och den tidiga medeltiden. är dock ännu oskrivet. Detta är på en gång beklagligt och begripligt. Men någon gång måste också denna första del skrivas. Den känns minst sagt angelägen.