Reagan och kyrkorna

I början av mars i fjol höll president Reagan i Orlando, Florida, ett synnerligen avslöjande och kontroversiellt tal inför Nationella Evangeliska Föreningen, en grupp teologiskt och politiskt konservativa protestanter. Detta tal är intressant vad gäller dess sätt att förena stridsfrågor från Reagans kampanj mot Carter 1980 med en polemik mot kyrkans nuvarande engagemang i den allmänna debatten om kärnvapnens plats i USA:s och NATO:s försvarspolitik. Det var också det tal i vilket Reagan beskrev Sovjetunionen som ”Det ondas härd i dagens värld”. En synpunkt i Reagans tal som väckte allmänt bifall var emellertid när han betecknade amerikanarna som ett religiöst folk. Han åberopade undersökningar, som visade att 95 procent sade sig tro på Gud och att en väldig majoritet ansåg de tio budorden ha verklig betydelse för deras liv, samt att ”en överväldigande majoritet amerikaner tar avstånd från utomäktenskapliga förbindelser, tonårssex, pornografi, aborter och narkotika”.

Som en kontrast till denna trygga, traditionella bild av en privatiserad och moralistisk religionsform utpekade Reagan dem som har övergått till ”en modern form av sekularisering” i opposition mot den amerikanska kulturens grundläggande värden och som har påtagit sig uppgiften att med regeringsmaktens och lagens hjälp övervaka oss. Reaganadministrationen ställde sig, förklarade han, skeptisk till en lång rad federala lagstiftningsåtgärder. Några av dessa gäller också motsättningar mellan lokala religiösa attityder och federala lagstadganden påbjudna av en Högsta domstol som har till uppgift att upprätthålla den grundlagsenliga åtskillnaden mellan kyrka och stat. Dessa lagar tillämpas och deras efterlevnad övervakas av federala tjänstemän, vars religiösa tro eller avsaknad av sådan nästan helt saknar betydelse. Den utan jämförelse mest kontroversiella av dessa motsättningar gäller delstatliga och lokala ansträngningar för att kringgå Högsta domstolens förbud från 1962 mot bön i allmänna skolor. Vad de, som opponerar sig mot domstolens beslut, vanligen vill ha är en kort stund i början av varje skoldag, då man läser en bön med kristen eller mera obestämt protestantisk inriktning. I New Jersey rasar just nu en strid om en delstatlig lag som föreskriver en tyst minut.

Traditionella religiösa värderingar

Tanken bakom bön i skolan är att ge offentlig sanktion åt traditionella religiösa värderingar och att bekräfta deras överensstämmelse med det amerikanska samhällets normer. Som Reagan i samma tal uttryckte saken: ”Friheten går framåt, när religionen far spela en roll och man erfar att gällande lagar överensstämmer med Guds bud.” Kravet på bön i skolorna väckte mycket litet intresse i de stora städerna där religiös observans för länge sedan försvunnit från skolorna, och där man har mera påträngande problem med våld och ineffektiv undervisning. Det möttes med likgiltighet av de flesta katoliker och med stor fientlighet bland judar.

Men det är ett viktigt och samlande krav i stora områden i Södern och Västern, ett uttryck för längtan efter ett enklare, mer äkta, mer harmoniskt Amerika, ett land med vita kyrkor och oskyldiga barn som inte hotas av droger, våld och sexualitet.

Ett annat framträdande tema i detta tal och i Reagans program, som också möttes av mycket större välvilja bland katoliker, är hans fortsatta motstånd mot aborter och hans försvar för familjens traditionella ställning. Två federala lagar som har blivit särskilt kontroversiella är kravet att kliniker för födelsekontroll måste underrätta föräldrarna till tonårsflickor som far preventivmedel, och en föreskrift att sjukvårdsinrättningar som far federala medel måste betrakta underlåtelse att behandla handikappade nyfödda som förbjuden enligt federal lag. Reagans utnyttjande av abortfrågan har medfört kritik från Högsta domstolen och från landets juridiska och akademiska elit och förstärker uppdelningen mellan de ekonomiskt livaktiga och affärslivsvänliga Södern och Västern å ena sidan och det industrialiserade men stagnerande nordöstra USA å den andra. Motståndet mot aborter är svagt och ineffektivt inom de protestantiska huvudriktningarna (metodister, presbyterianer, Kristi Förenade Kyrka’, Episkopalkyrkan, lutheranerna) – men det är ganska starkt inom mer konservativa protestantiska grupper, av vilka många har ett antikatolskt förflutet. Oenigheten i abortfrågan har haft en betydande negativ inverkan på de ekumeniska relationerna mellan den romersk katolska och de protestantiska huvudriktningarnas kyrkor liksom på sammanhållningen inom den gamla liberala koalitionen i nordöst där katoliker höll en central position.

Abortfrågans och andra s.k. sociala frågors framträdande betydelse i valkampanjen 1980 var ett viktigt drag i Reagans ansträngningar att vinna över på sin sida katolska arbetarklass- och medelklassväljare, som av hävd är skeptiska till republikanernas näringslivsvänliga hållning i ekonomiska frågor. Genom att vädja till dessa grupper, kunde Reagan dra fördel av deras missnöje med carteradministrationens dåliga resultat i kampen mot inflationen och av amerikansk arbetarrörelses orubbliga antikommunism. Det var den framgångsrika inbrytningen på dessa traditionellt demokratiska områden som gav Reagan den avgörande valsegern 1980 genom att han tog hem segern i normalt liberala stater som Michigan, :Massachusetts och New York. Förhoppningarna om att kunna bevara en stark republikansk dragningskraft på dessa områden minskades kraftig genom de sista två årens ekonomiska bakslag, och åtminstone fram till dess att man nyligen kunnat skönja en återhämtning tycktes det som om Reagan hade förlorat alla möjligheter han eventuellt haft att bygga upp en bestående republikansk majoritet.

Herdabrevet

Hoppet om att kunna omvända katolska väljare till politisk och ekonomisk konservatism har troligen bidragit till regeringens tvekan inför den hårda linjen ifråga om de katolska biskoparnas herdabrev om krig och fred, som tar upp moraliskt och politiskt svåra frågor kring USA:s försvarspolitik. Denna tvekan återspeglar förmodligen också en känsla bland konservativa katoliker av aktning för prästerskapet. Många av dessa konservativa katoliker innehar höga poster inom administrationen och i försvaret. Kanske finns där också den förhoppningen, att senare versioner av herdabrevet skulle kunna göra det lättare att godta för regeringen. Det mesta av kritiken mot biskoparnas herdabrev – vare sig den kommit från regeringens talesmän eller från katoliker som sympatiserar med regeringen – har undvikit klander i alltför starka ordalag och har antagit en förebrående ton i det den beklagar att biskoparna inte förstår, vilket politiskt och militärt hot Sovjetunionen utgör. Där förekommer också en anstrykning av antiklerikalism, som återfinns i en ny tidskrift, Caiholicism in Crisis, som visar sig vara språkrör för en Jaques Maritains tankar och värderingar och har publicerat anklagelser, som går ut på att biskoparna, vilseledda av sina medarbetare, har förirrat sig in på områden som bättre låter sig bedömas av lekmän. Antiklerikalism är emellertid en linje svår att driva, eftersom många konservativa katoliker också vill visa att deras åsikter är förenliga med Johannes Paulus 11:s läror, och eftersom de inte vill bidra till en ytterligare sekularisering av det amerikanska samhället.

Reagans tal i Orlando gjorde inga uttryckliga hänvisningar till de katolska biskoparna utan kritiserar snarare dem som förespråkar en frysning av kärnvapennivån, något som Reagan kallar ”ett mycket farligt bedrägeri” och ”fredsillusionen”, och som han betecknar som ett medel för Sovjetunionen att uppnå sina mål utan allvarliga överläggningar i Genève. Många olika medborgar- och religiösa grupper stöder tanken på en sådan frysning, däribland många protestantiska kyrkor och ett stort antal katolska biskopar i individuella framträdanden. Den andra versionen av herdabrevet innehöll ett uppslutande bakom ”omedelbara, bilaterala och påvisbara överenskommelser om ett stopp för prov, framställning, utbredning av nya strategiska vapen.” Som en noggrann läsning av detta dokument visar, är ”frysningen” i själva verket ett ganska harmlöst förslag som utgår från en medelståndpunkt, utformat för att få stöd hos breda grupper, både liberala och konservativa, som oroas av kostnaderna för och farorna med kärnvapen. frysningen går långt ifrån ut på amerikansk nedrustning och är långt ifrån ägnad att lämna den amerikanska antikärnkraftrörelsen draghjälp. Den utgör emellertid faktiskt ett hinder för NATO:s spridning av Pershing 2 och kryssningsrobotar och för utvecklingen av MX-raketen; och den innebär faktiskt ett större tryck på USA:s än på Sovjetunionens regering.

Huruvida ”frysningen” – som Reagan hävdar – kommer att leda till att USA försätts i sårbart underläge eller inte, beror delvis på den tidpunkt då den kan få effekt och på de närmare detaljerna i dess utformning och delvis på hur man bedömer det strategiska läget i världen. Det står inte klart vilken väg ”frysningens” förespråkare kommer att välja i framtiden, men det är troligt att fortsatt motstånd från reaganadministrationen kommer att driva majoriteten av dem i riktning mot större radikalism. Det är just på grund av förslagens måttfulla och begränsade karaktär som administrationen vill förkasta tanken på en frysning av kärnvapennivån. En del av förklaringen är det förhållandet, att varje regering kommer att reagera negativt på initiativ som hotar att ta ifrån den det direkta avgörandet när det gäller säkerhetspolitikens inriktning, en annan att ett godtagande av ”frysningen” skulle hindra regeringen från att genomföra de mest ambitiösa delarna av sitt militära uppbyggnadsprogram. En ytterligare del av förklaringen kan vara att mer långtgående förslag skulle få mycket små möjligheter att gå igenom, om man bara lyckas misstänkliggöra frysningstanken. Den tredje versionen av biskoparnas herdabrev gör små avsteg från frysningsrörelsens språk och kräver ”kontroll” av utbredningen av nya vapen snarare än ett ”stopp” för den. Detta är både en politisk anpassning efter regeringens påtryckningar och ett försök att klargöra skillnaden mellan kyrkans lära i moralfrågor och dess ställningstaganden i fråga om enskilda politiska program. Det utgör alltså en bekräftelse på den opolitiska sidan av dokumentets innehåll såväl som den politiska.

Efter att ha förkastat den dårskap han såg i ‘‘godtrogen försonlighet” uppmanade Reagan i Orlando sina evangeliska åhörare att ta till orda mot dem som skulle komma att försätta Förenta staterna i militärt och moraliskt underläge. Han påminde dem om att Satan kan arbeta inom kyrkan och varnade dem för ”högmodets frestelse”, en frestelse han menade låg i detta att behandla båda sidor i den pågående kampen om vår värld med ett slags överlägsen opartiskhet. Det är ”frestelsen att förbise historiska fakta och en ond världsmakts benägenhet att angripa, detta att helt enkelt kalla kapprustningen ett gigantiskt missförstånd och undvika att ta ställning i kampen mellan rätt och fel, gott och ont.”

Undvika konfrontation

Huruvida detta är den farligaste formen av högmod i den pågående atomvapendebatten liksom huruvida människorna bakom förslaget om en ”frysning” verkligen omfattar de åsikter Reagan tillskriver dem, kan i hög grad ifrågasättas. Men Reagans uttalande här klargör två saker av vikt. För det första ger de vid handen att regeringen åtminstone inom den närmaste framtiden kommer att försöka använda sig av de politiskt och teologiskt mest konservativa delarna av kyrkorna för att föra fram sin ståndpunkt, att de religiösa grupperna i Amerika rätteligen bör ge sitt stöd för amerikansk politisk och militär styrka, då den utgör en garanti mot sovjetkommunismen. Regeringen kan inte tala för en skarp gränsdragning mellan religion och politik utan att kompromettera några av dess mest hängivna anhängare inom den moraliska majoriteten och på andra håll; det förefaller som om den snarare måste inrikta sina argument mot de speciella politiska ställningstaganden dess motståndare bland de religiösa gör. Häftiga utfall mot religiösa grupper som sådana kommer troligen att få motsatt effekt, försåvitt dessa grupper inte redan själva lider av akut politisk splittring.

Särskilt när det gäller den romersk-katolska kyrkan måste regeringen försöka undvika direkt konfrontation, något som skulle äventyra den breddning av väljarstödet man hoppas på. Alltså har man valt att beskriva den tredje versionen av biskoparnas herdabrev som ”ett viktigt och allvarligt bidrag till den offentliga diskussionen i vad som verkligen är en av de mest vitala frågorna i vår tid”. Det är alltid möjligt att visa på enighet ifråga om målen fred, frihet och rättvisa och en lägre kärnvapennivå. (Man kan också göra den anmärkningen att Sovjets ledare skulle vara villiga att sluta upp kring i en sådan enighet.) I andra hand ger Reagans synpunkter uttryck för en stark önskan att alla amerikaner måtte se sin regering som den som för ett heligt krig mot kommunistisk diktatur, ett slag där prästerskapets första och viktigaste funktion är att mana på de senfärdiga och att uppehålla modet hos de som börjar mattas.

Att de katolska biskoparna reser grundläggande frågor om hur detta krig bör föras, har kommit som en obehaglig överraskning för den nuvarande regeringen. De tyngre posterna inom regeringen visar en stark önskan att få gå tillbaka till 50talet, då kardinal Spellman förde fram Ngo Dinh Diem, och då många amerikanska katoliker kände något liknande en missionskallelse att göra motstånd mot den ateistiska kommunismen. Under de år som har gått sedan dess har mycket hänt, som dagens regering skulle föredra att amerikanarna glömde. Denna kedja av händelser sträcker sig från mindre galenskaper som CIA:s försök att förstöra Fidel Castros skägg till större katastrofer som Vietnamkriget, händelser som alla har bidragit till att omintetgöra den naiva och oskuldsfulla tillförsikt en tidigare generation amerikaner visade upp på den internationella arenan.

Biskoparna och andra moraliska ledare har måst kämpa med dessa frågor som ett oavlåtligt her-

daproblem och har kommit att utveckla en mer skeptisk och kritisk syn på USA:s regerings kungörelser och intentioner. Det finns en betydelsefull spricka inom den amerikanska kulturen i inställningen till makt och till dem som innehar den som regering eller på beslutsnivå inom ekonomin. Misstroendet mot makt och auktoritet har inhemska populistiska rötter som går tillbaka på Thomas Jefferson. Dessa har fatt tillskott från marxismen och har vattnats av en återkommande ström av avslöjanden i media av offentliga brott och galenskaper. Det är en ödets ironi, att biskoparna i den pågående debatten finner sig stå på samma sida av denna klyfta som New York Times, fakulteter vid Harvard och Yale, färgade från storstädernas centra, uramerikaner och politiska radikaler. Ironin blir inte mindre av att Reagans ständigt återkommande budskap till sin valkrets i hemstaten går ut på att det allmänt sett är befogat att misstro och nedvärdera den federala regeringen och de som sitter i den.

En god illustration till de spänningar och den osäkerhet som skapas av den pågående debatten kan man finna tjugo mil från Washington, i Philadelfias katolska ärkestift. Här står John Cardinal Krol i spetsen för en kyrka som kännetecknas av ett tätt nätverk av institutioner, av nykter disciplin och teologisk konservatism. När Humanas Vitae utkom 1968, förklarade Krol i ett uttalande, att den var både hotfull och självbelåten: ”Det finns inga meningsskiljaktigheter inom Philadelfias ärkestift.’’ Som son till polska immigranter har Krol länge varit aktivt engagerad i den polska kyrkans angelägenheter och har inga illusioner om sovjetmaktens karaktär. Under valkampanjen 1980 inbjöd Krol Reagan till frukost i sin bostad och blev tydligt imponerad av Reagans ståndpunkter mot aborter och för skatteavdrag för avgifter till församlingsskolor. Men det var kardinal Krol som 1979 gjorde följande betydelsefulla uttalande när han å den katolska biskopskonferensens vägnar vittnade till förmån för SALT 11-avtalet inför senatens utrikeskommitté:

Det moraliska omdöme som framgår av detta vittnesmål är att inte bara bruket av strategiska kärnvapen utan även den uttalade avsikt att använda dem som ingår i avskräckningspolitik är fel. Detta förklarar det katolska missnöjet med avskräckning medelst kärnvapen och hur angeläget det katolska kravet är, kärnvapenkapprustningen ska vändas i sin motsats.

Krols vittnesmål fick stort inflytande på den följande utformningen av herdabrevet om krig och fred, som kom till efter ett beslut vid biskoparna årliga möte i november 1980. Det visade också, vart en betydande del av katolsk opinion var på väg redan innan Reagan stod inför sitt maktövertagande. Trots avsevärda sympatier med de religiösa och sociala sidorna av Reagans program har Krol förblivit trogen i sitt stöd för den allmänna inriktningen i biskoparnas herdabrev. För detta finns två huvudsakliga skäl. För det första har grundlinjerna i herdabrevets argumentering framgått ur premisserna för teorin om ett rättfärdigt krig, en teori som slår an hos konservativa teologer. För det andra har biskoparna haft ett konsekvent tryck på sig att utvidga sina offentliga ställningstaganden till skydd för mänskligt liv från att gälla ofödda till att omfatta även tänkbara offer i en ömsesidig kärnvapenattack. Det är just de biskopar och aktivister som har varit mest aktiva i kampanjen mot aborter, som är känsliga för allt tal om konsekvens i försvaret av liv.

Det finns några undantag, bland vilka märks biskop Welsh i Arlington, det stift som innefattar Washingtons Virginiaförstäder och bland sina församlingar har många federala tjänstemän och militärer. Biskop Welsh har varit villig att delta i offentliga demonstrationer mot aborter, men han har inte dolt sin brist på entusiasm för biskoparnas herdabrev, då han tror att regelbunden läsning av rosenkransens böner kommer att göra mer för att förhindra krig än en frysning ax- kärnvapnen. Han har emellertid just fatt förflyttning till en avlägsen del av Pennsylvania. Få biskopar, om ens någon, skulle vilja föras till samma grupp som Jesse Helms, den ultrakonservative republikanen från North Carolina, vars omsorg om rätten till liv sägs upphöra vid barnens födelse. Biskoparna kommer här att ge Reagan fortsatt stöd i abortfrågan, fastän detta bringar dem i konflikt med de flesta av deras allierade i kärnvapenkoalitionen. Och detta kommer, ironiskt nog, att befästa deras motstånd mot Reagan i kärnvapenfrågan.

Biskoparna står i själva verket på folkets sida i denna fråga. De far också ett diskret stöd från olika akademiker och medlemmar av det utrikespolitiska etablissemanget (George Bundy, George Kennan, Stanley Hoffman). Deras ståndpunkt stöds i det tysta av de protestantiska huvudriktningarna och av Nationella kyrkorådet som har gått med på att biskoparna gått i spetsen för motståndet mot en populär president i en fråga som är av farligt stor vikt för honom. De har också, skulle jag tro, varit intresserade av att se vilken effekt argument från katolskt håll och med kyrklig auktoritet skulle få på samvetena hos medborgare och soldater.

Så långt har de katolska biskoparna lyckats, när det gällt att ge uttryck för och kanalisera en utbredd allmän oro över kapprustningens inriktning och kostnader och när det gällt att rikta den allmänna uppmärksamheten på sidor av den amerikanska försvarspolitiken som kan ifrågasättas moraliskt. De har gjort detta utan driva sig själva eller katoliker som arbetar med säkerhetsfrågor för regeringen upp i ett hörn och utan att förlora sin auktoritet genom ett förkastande som det Humanae Vitae mötte och därmed röna samma öde. De har mötts av viss kritik, både inom och utom kyrkan, men ingen som varit särskilt häftig eller hotande. De skulle förmodligen begå ett misstag, om de tolkade det utbredda stödet från akademiker och från folk i allmänhet för vad de nu håller på att göra som ett godkännande ipsissima verba av huvudlinjerna för deras argument.

I landet finns många människor som har känt oro både inför kostnaden och inför den obestämda fortsättningen av Reagans moderniseringsplaner på kärnvapnens område men som mycket gärna vill bibehålla något slags avskräckning genom kärnvapen och som ger en starkt antisovjetisk hållning sitt stöd i världskonflikten. Dessa människors åsikter är inte lätta att förena med detaljerna i biskoparnas resonemang om det rättvisa kriget, men de kan mycket väl vara åsikterna hos en majoritet av USA:s medborgare. Denna majoritet kan, om omständigheterna är de rätta, återerövras av presidentens anhängare, särskilt om Sovjetunionen öppet hotar att bemöta Pershingraketerna med utplaceringar på de karibiska öarna.

Den ekonomiska politiken

Tillsammans med de protestantiska huvudriktningarnas kyrkor befinner sig biskoparna också i konflikt med presidenten när det gäller inriktningen och effekterna av hans grundläggande ekonomiska politik. Till skillnad från hans kritiker inom affärsvärlden och bland traditionella republikaner är de inte särskilt oroade över budgetunderskottets storlek utom i den mån detta beror på försvarsutgifter. De väntar sig inte den uppgång som utlovats av Reaganekonomerna och de känner motvilja inför regeringens illa dolda program för ökad ekonomisk ojämlikhet i samhället. De kände oro för vad regeringens hårdhänta behandling av programmen för social trygghet och mot fattigdomen skulle komma att innebära för valkretsar med fattiga och utstötta, människor de tjänar och vilkas intressen de normalt är talesmän för. De blev uppretade över regeringens upprepade förslag, att kyrkorna och andra frivilliga organisationer skulle ta över program som hade blivit för dyra för den federala regeringen att vidmakthålla.

Här uppträder regeringen i den oskuldsfulla belägenheten som en läkare, som rekommenderar joggning åt en patient han har amupterat benen på. A andra sidan är de religiösa ledarna medvetna om att landets ekonomiska problem har djupa rötter och kräver mer än ett tillbakavisande av Reaganomics. De katolska biskoparnas inställning kommer att framställas i ett herdabrev om kapitalismen och den amerikanska ekonomin som en kommitté bland biskoparna redan har börjat arbeta på med hjälp av konsulter. Med stor säkerhet kommer de ståndpunkter biskoparna intar att ligga en bra bit till vänster om den nuvarande regeringens, ehuru de kommer att långt ifrån ge sitt stöd för socalism som en allomfattande lösning. Betoningen kommer troligen att ligga på en prioritering av mänskliga behov framför kapitalets krav, och striden kommer troligen att inriktas på att avslöja och förkasta snedheten och orättvisan i mycket av det som dagens regering genomför på det ekonomiska området. Både när det gäller ekonomi och försvarspolitik måste biskoparna gå fram med stor försiktighet för att hålla rätt avstånd mellan de värden de kämpar för och demokraternas vänsterflygels politiska dilemma. Konservativa katoliker har mycket litet inflytande i centrala officiella katolska organ, och många av de åsikter de omhuldar i ekonomiska och politiska frågor avfärdas som ideologiska efterrationaliseringar utan värde. De konservativa har emellertid stort inflytande, närhelst politiska dispyter kommer in på områden som berörs av abortfrågan, en fråga som skiljer de katolska biskoparna från deras sedvanliga allierade i bredare ekonomiska och politiska frågor inom de protestantiska kyrkorna och på det demokratiska partiets vänsterflygel. Som ett resultat av detta kommer de katolska biskoparnas uttalanden att ligga avsevärt till vänster om katolska väljares åsikter i allmänhet och också till vänster om biskoparnas egna faktiska göranden och låtande i övrigt inom politiken. Denna situation kommer att i fortsättningen göra den romerska katolicismen till det centrala slagfältet för religiösa i amerikansk politik, trots att det stäcker karriärerna för både liberala och konservativa katolska politiker, i synnerhet i de fall de siktar på presidentposten. Den kommer att bli särskilt svår för liberalerna, eftersom de saker de måste säga i abortfrågan för att tillfredsställa sina väljare på hemmaplan och biskoparna kommer att fjärma dem från såväl feminister som protestanter, icke-religiösa liberaler och vice versa. Lokalt eller på valkretsnivå kan detta dilemma vanligen undvikas med en lämpligt vag och skarpsinnig formulering av frågan; eller genom en tyst överenskommelse mellan de viktigaste kandidaterna om att inte ta upp frågan. Men dilemmat är mycket svårare att undvika i politik på presidentnivå.

Fast protestanterna alltfort utgör en religiös majoritet i Amerika saknas en synlig och framträdande position på höga poster inom politiken som katolikerna har – med något uppenbart undantag för t.ex. förre presidenten Carter. P.g.a. den allmänna splittringen mellan politiskt konservativa evangelisk-troende och de politiskt liberala kyrkliga huvudriktningarna och p.g.a. den allvarliga splittringen inom de kyrkliga huvudriktningarna mellan mer konservativa lokala kyrkor och en mer liberal elit och nationell ledning för riktningen, är det så gott som omöjligt för dem att presentera en enda front vare sig i kyrkliga eller politiska frågor. En intressant möjlighet för protestanterna skulle vara, att de evangeliska riktningarna, som är teologiskt konservativa; men som samtidigt samtycker till ett mer liberalt handlingsprogram, växte ifråga om inflytande. Detta skulle kunna föra dem bortom den’ liberalism, som har sitt säte i Nationella kyrkorådet och i Förenta staternas katolska konferens, till sekteristisk radikalism.

Det förekommer också tendenser inom både lutherska och reformerta kyrkor, som skulle kunna förena teologisk och andlig förnyelse med ett kyrkligt engagemang för fred och social rättvisa. Dessa är religiösa traditioner som liksom romersk katolicism har en stark känsla för det etniska (t.ex. Michigans holländska kalvinister, de skandinaviska lutheranerna i Minnesota, de tyska lutheranerna i Missouri och lowa) och en känsla för internationella kontakter inom riktningen. Till skillnad från grupper av mer evangeliska kyrkor är de mindre låsta av den vanliga amerikanska uppfattningen som tenderar att utsträcka åtskillnaden mellan stat och kyrka till en åtskillnad mellan politik och religion och på så sätt begränsa kyrkan till ett okritiskt och föregivet opolitiskt godkännande av status quo.

Under de närmast kommande åren kommer amerikanarna att även fortsättningsvis vara ett politiskt och i religiöst avseende delat folk, och många försök kommer att göras att ändra den politiska hållningen inom de tre största religiösa grupperna: katoliker, de protestantiska huvudriktningarna och evangeliska protestanter. De tre religiösa huvudgrupperna kommer att även i fortsättningen vara missnöjda med vad de uppfattar som ett världsligt, normlöst, tygellöst, försumligt, militaristiskt och ojämlikt samhälle i sönderfall. Kyrkorna kommer att ställa hårdare

religiösa krav på detta samhälle som de samtidigt månar om och fördömer, och av vilket de väntar sig antingen syndfullhet eller helighet.

Översättning: Bror-Ivan Johansson

1 United Church of Christ, en protestantisk riktning bildad 1957 genom samgående (union) mellan kongregationalister, Evangeliska och reformerta kyrkan. övers. anm.