Skärseldens födelse

“The only hope, or else despair
Lies in the choke of pyre or pyre –
To be redeemed from fire by fire.

Who then devised the torment? Love.
Love is the unfamiliar Name
Behind the hands that wove
The intolerable shirt of flame
Which human power can not remove.
We only live, only suspire
Consumed by either fire or fire.”

T. S. Eliot, The Dry Salvages IV

De huvudsakligen franska historiker som räknas till den s.k. Annalesskolan, har under senare år introducerats i Sverige med en rad översättningar av Lerov de Ladurie och senast italienaren Carlo Ginzburg. Deras studium är av ”kollektiva mentaliteter i historien” med ämnen som i vårt land snarast skulle betraktas som kyrkohistoria eller religionsetnologi. Philippe Aries skildraren av dödens historia, i den majestätiska 800 sidorsvolvmen L’Homme Devant la Mort, 1977, avled för några veckor sedan.

Inom den rena kyrkohistorien har Jean Delumeau brutit ny mark, kanske främst med sin bok om den katolska reformen Le Catholicisme entre Luther et Voltaire, 1971. Några betydande forskare i Annales-traditionen finns också i den engelskspråkiga världen, kyrkohistorikern John Bossy och amerikanskan Nathalie Zemon Davis, expert på franskt 1500-tal, särskilt kvinnohistorien.

Två av de allra främsta av Annales-kretsens medeltidsforskare Georges Duby och Jacques le Goff gav 1981 ut viktiga arbeten. Duby analyserade hur det medeltida äktenskapet uppstod under karolingisk tid i Le Pretre, le Chevalier et la Femme och le Goff publicerade La Naissance du Purgatoire, ”skärseldens födelse”, i Gallimards serie Bibilotheque des Histoires.

Le Goffs bok är en historisk skildring av hur föreställningar och bilder, förkristna, bibliska och från kyrkans äldsta tider småningom kom att sammanföras till en doktrin om skärselden. En av le Goffs viktigaste poänger är att en fullt utbildad ”skärseldslära” inte föreligger förrän i slutet av 1100-talet. När Dante drygt ett århundrade senare skapade Divina Comedia hade han inte en lång och djupt etablerad förställningsvärld att arbeta med, utan hans verk kom att bli en avgörande bekräftelse på ”tredelningen” av det hinsides.

Elementen för skärseldstanken finns tusentals år tidigare. Le Goff uppehåller sig utförligt vid de religionshistoriska förutsättningarna i idéer om en renande eld. Hans främsta auktoritet i detta stycke är professor emeritus Carl-Martin Edsman, med de två avhandlingarna Le bapteme de feu, 1940 och än mer Ignis divinus, 1949. Le Goff menar att föreställningarna om den renande elden väsentligen är indoeuropeiska liksom annat idestoff, t.ex. den tredelning av samhällsfunktionerna som Georges Dumezil funnit hos de indoeuropeiska folken och Georges Duby återfunnit i feodalismens uppdelning i oratores, bellatores, och laboratores. Den tidiga västeuropeiska medeltid som präglas av germanfolkens primitiva statsbildningar skulle medfört att sådant äldre traditionsgods återkom i förändrad form.

Föreställningen om den renande elden uppträdde i Nya testamentet i Paulus ord i 1 Kor 3:15 om honom som skall ”bliva frälst, men såsom genom eld”; NT81 ”räddas, men som ur eld”. Varför NT81 här valt en annan översättning av grek. dia än andra översättningar är oklart. Vulgata har ”quasi per ignem”, och le Goffs franska version har ”mais comme å travers le feu”, och redan kyrkofäderna tolkade stället som syftande på en renande eld i dödsögonblicket eller efter döden, långt innan skärselden som ett begrepp var skapat.

Utom den renande elden är tanken på hur ”mellantillståndet” mellan den individuella döden och den allmänna uppståndelsen är beskaffat viktig för skärseldsföreställningarna. I Nya testamentet föreföll främst berättelsen om den rike mannen och Lasaros (Luk 16; 19-26) vittna om

skilda villkor under mellantillståndet för den rättfärdige och den orättfärdig’. En vanlig beteckning i den äldsta kyrkan på de rättfärdigas vistelseort i väntan på uppståndelsen var därför ”Abrahams sköte”. I NT81 är uttrycket avskaffat och grek. kolpos (lat. sinus) omskrivet med ”sida” eller på annat sätt. (Utom som geografiskt begrepp ”bukt”.)

Ytterligare ett ställe som vi knappast tänker på i samband med möjligheten av en återlösning efter döden är Matt 12:32 ”. . . men den som säger något mot den heliga anden far inte förlåtelse, varken i denna världen eller i den nästa”.

Ett viktigt element var också bönen för de döda. Den praktiserades alltifrån den äldsta kyrkan, och syntes främst motiveras av 2 Mack 12:41-46, alltså en text som i luthersk tradition betraktats som apokryfisk. ‘Ty om han icke hade väntat att de fallna skulle uppstå, så hade det varit överflödigt och dåraktigt att bedja för sådana som vore döda. . . . På grund härav lät han anställa det nämnda försoningsoffret för dem som voro döda, för att de så skulle bliva fria från synd.’’

Om bönen för de döda hänvisar le Goff främst till två prisade arbeten av den afrikanske patristikern Josph Ntedika, L’Evocation de 1’au-delå dans le priere pour les morts. Etude de patristique et de liturgie latine (IV’-VIII’ siecles), 1971 och L’Evolution de la doctrine du Purgatoire chez samt Augustin, 1966.

Några kyrkofäder framstår också som Skärseldens fäder, bland dem Augustinus, men före honom två alexandrinska teologer, Clemens och Origenes, förra delen av 200-talet. Där finns iden om två slags eld, en straffande och en renande. Men i den grekiska världen fördes dessa ideer knappast längre.

Augustinus var mycket upptagen av tanken på en rening genom eld, och av bönens förmåga att påverka de dödas yttersta bestämmelse. Men le Goff menar att man överinterpreterat kyrkofädernas utsagor i ljuset av högmedeltidens skärseldsuppfattning. Denna byggdes till stor del upp av de hinsidesvisioner som blir vanliga från 1000talet, men hade förelöpare i den tidiga Passio Perpetuae et Felicitatis. Perpetuas vision natten före hennes och andras martyrium på Kartagos arena år 203 kallas av le Goff ”La premier’ imagination d’un Purgatoire”.

Först mellan 1170 och 1180 anser le Goff att tanken på en reningsort är fullt utvecklad, som en tredje ort efter döden mellan himmel och helvete. Den långt tidigare vanliga föreställningen om en renande eld var inte ”lokaliserad” och inte klart skild från helvetesstraffen. Le Goffser skärseldstanken som ett led i den intellektuella revolution och kulturella renässans som 1100-talet innebar. Här kommer givetvis också in den ”individualisering” av döden som Aries menar sig kunna iaktta vid samma vändning i historien.

Dogmatiska uttalanden om skärselden från kyrkans ledning finns från mitten av 1200-talet och har att göra med att detta var en av stötestenarna i de pågående unionsförhandlingarna med grekerna. Men le Goff påpekar också att skärselden aldrig definierats av kyrkan som en ort eller som en eld vid de två koncilier som definitivt införde purgatoriedogmat i den romerska kristenheten, Ferrara-Florens 1438-39 åter visa-vis grekerna, Trient 1563 gentemot protestanterna. I denna fråga har alltså teologerna iakttagit återhållsamhet och den kyrkliga hierarkin försiktighet.

Le Goff slutar med en skildring och analys av Dantes universum mot bakgrunden av skärseldens historia.

En fascinerande framställning av mentaliteternas arkeologi, men också den rent historiska beskrivningen av utformningen av en viktig katolsk trosföreställning, låt vara inte definierad närmare än som en luttring. Skärselden kom att få sin största betydelse under tider senare än dem le Goff främst uppehåller sig vid, under 1600- och 1700talen. Långt fram i vår tid har i vissa katolska fromhetstraditioner själarna i skärselden hört till det centrala i föreställningsvärld och religiös praxis.

Hundratals miljoner människor genom århundraden har som anglokatoliken T. S. Eliot i vårt motto sett den andra elden som det enda hoppet, och som återlösningen från den eviga. Och också sett kärleken bakom ”the intolerable shirt of flame”.