Två konstarter tolkar korsvägen

De som går i kyrkan vet genom sin egen erfarenhet något om, vad ett samspel och en samverkan mellan olika konster är. De möter ju ordkonst i liturgins texter, böner och lovsånger, ofta i förening med musikens konst. De möter i rörelserna och dialogerna ett par av den dramatiska konstens grundelement – kanske allra mest påtagligt i den romerska liturgins gudstjänster för långfredagen och påsknatten. I de heliga kärlen för eukaristins mysterier ser de mer eller mindre kostbara exempel på guldsmedskonsten. Skrud och andra textilier vittnar i lyckliga fall inte bara om textilindustri utan om den kyrkliga paramentiken. Och allt försiggår i ett rum gestaltat efter arkitekturens lagar och ofta prytt med bildkonst och skulptur. Konsternas samspel i liturgin är för kyrkfolk något så självklart och invant, att det sällan blir föremål för någon eftertanke.

Det verkar som om en konst inte räckte – och än mindre den rena konstlösheten. Men vad har då en konst att säga eller betyda, som inte redan sägs av den eller de andra? Det är väl inte bara något dunkelt krav på ett maximum av skönhetsupplevelser, som skapat liturgins allkonstverk? Kanske handlar det förresten där varken om skönhet skild från verkligheten själv, eller om upplevelser skilda från det totala ianspråktagandet och den totala bejakelsen?

Konsternas samspel med varandra är måhända något att fundera över – särskilt för den som firar gudstjänst. Men fenomenet är visst inte bara liturgiskt. Olika vetenskapers företrädare har under senare tid börjat att tvärvetenskapligt föra samman sina olika konster. Vi är ju – inte bara i kyrkan – vana vid att poesin utmanar tonkonsten. fast tonsättarna kan ha olika uppfattningar om vad de gör, när de sätter toner till ord: tydliggör och färglägger de bara texten, eller skapar de med ett musikens autonoma språk en ny kontrapunkt till orden? I världslitteraturen finns det tusentals dikter över bildkonstverk. Den tyske litteraturforskaren Gisbert Kranz har inventerat hela denna genre och lagt grunden till ett vidare och fördjupat studium av bilddikten genom ett stort verk i två band: Das Bildgedicht. Böhlau Verlag, Köln & Wien 1981. Det finns också många dikter inspirerade av rent instrumentala musikverk. liksom det finns många instrumentalkompositioner, som försetts med litterära motton eller på annat sätt, kanske genom sina titlar, knutits till litterära verk. Man kan som exempel tänka på Franz Liszts pianostycken ”Petrarcasonett nr 104” och ”Petrarcasonett nr 123”. Andra musikverk vill tolka målningar, såsom exempelvis Bohuslav Martinu i sitt orkesterverk ”Les fresques de Piero della Francesca”, inspirerat av de berömda freskerna i Arezzo.

Men låt oss återvända till gudstjänstrummet och det som försiggår där. De flesta katolska kyrkor världen runt har en s k korsväg med fjorton stationer. Där kan man enskilt eller i grupp följa Jesus på hans lidandes väg från domen över honom och till gravläggningen. De olika stationerna brukar utmärkas med ett nummer och en bild – men texterna och bönerna till dem far man söka i olika bön- och andaktsböcker. Kyrkobesökaren möter alltså här den heliga historien, inte först genom en text utan såsom framställd och tolkad i bild (målning eller skulptur).

År 1911 skrev Paul Claudel sin diktcykel ”Le chemin de la croix”, som senare kom att bli en del i hans omfattande poetiska verk till kyrkoåret, dess högtider och fester, ”Corona benignitatis anni Dei”. Det är inte mycket i dessa dikter, om ens något, som antyder att det skulle vara någon bestämd serie av korsvägsbilder som inspirerat Claudel. I dikten till den åttonde stationen, Jesus möter Jerusalems kvinnor, heter det visserligen: ”Det är inte bara en människa som lyfter fingret på denna enkla bild,/ det är Gud som led för vår frälsning, och det inte bara på bilder”. Här är det nog ändå inte fråga om ett milt överseende med en bestämd, kanske banal, bild utan om en relativisering av alla bilder – och texter och toner, ty ”verkligheten själv finns hos Kristus”, eller som det heter i NT 1981: ”själva kroppen är Kristus” (Kol. 2:17). Allt annat är i jämförelse med den kroppsliga verkligheten skugga och avbild.

Det är alltså inte så mycket fråga om en text, som kommenterar bilder utan, för Claudel, om att göra gudomlig och mänsklig verklighet verklig och påträngande. Claudel gör det i sin text och Marcel Dupre i sina orgelmeditationer, som fick sin definitiva gestalt år 1932. Musiken finns nu i en utomordentlig inspelning av Torvald Torén tillgänglig på en skiva från Proprius (Prop 9907). Som bilaga finns där också Claudels text såväl på franska som i en svensk tolkning, som gjorts i samarbete mellan Gunnel Vallquis och Olov Hartman.

Men det är nog med de här båda verken som med de två älskande, om vilka någon sagt – och det var menat som en beskrivning av verklig kärlek: ”De tittar inte på varandra utan de ser tillsammans på något annat”. Dupres musik kan beskrivas som ett slags programmusik med vissa ledmotiv och tonmålande inslag. Men med störst behållning lyssnar man nog till den, inte som en tolkning av Claudels text utan – tillsammans med den – som en vägvisare till den Guds och människans korsväg, ` som bild, text och musik alla refererar till. Och den referensen blir kanske tydligare i Claudels mättade text och i Dupres ganska kärva toner än i de mera lättsmälta ord och toner, som annars så ofta tillåts bryta udden av lidandehistorien. Claudels text och Dupres musik riktar var för sig, och som två konstverk tillsammans, sinnet mot det lidande, som finns inte bara på fantasins bild utan som Gud led i människan och människan kan lida i Gud.